Reflektioner

För trettio år sedan skedde en avgörande förändring av vårt förhållningssätt till ekonomisk utveckling. Den konkreta, eller som vi nu säger, den reala ekonomin, kom successivt att underordnas den finansiella, eller om man så vill den abstrakta ekonomin.

Jag kan på dagen precisera när detta inträffade på min dåtida arbetsplats Volvo. Det var den första januari 1982, då företaget ”bolagiserades”. Produktsektorerna gjordes om till bolag styrda av ett huvudkontor som därefter kom att agera som ett investmentföretag. Det finansiella kom att dominera över det industriella. Dittills och över många decennier hade fokus varit på arbete och produktivitet. Nu flyttades det till avkastning och aktievärde.

Frågor om arbetsorganisation, produktivitet, arbetets mening, ja till och med värdighet, hade varit ledande strategiska frågor för den koncernledning som jag då tillhörde. Nu kom frågorna att handla om aktivering av slumrande balanstillgångar, makthegemonier och övervärden. Insikten svepte igenom näringslivet att de stora och snabba pengarna skapades i den finansiella ekonomin. Bonusmentaliteten växte fram.

Därmed kom de frågor som låg närmast anställda och kunder att sjunka undan och avståndet från styrelserum till det skapande arbetet att öka. De som nu värderades högst var entreprenörerna. ”Satsa på dig själv” blev åttiotalets bärande värdebudskap. Innovation och kreativ destruktion blev den nya kapitalismens främsta drivkraft.

Nuförtiden är arbetsmarknadsekonomer ett avlagt släkte. Däremot har legioner av analytiker, aktiebedömare och prognosmakare för den finansiella ekonomins olika delmoment vuxit fram. Ändå blev det fel.

När politikens fokus på realekonomi och arbete övergavs marginaliserades de partier och fackföreningar som historiskt representerade denna del av ekonomin. Över tiden har de själva blivit till en del av det nya samhället. Detta kan inte bättre illustreras än av AMF:s styrelse. Den står ju ändå för sekeldjup kompetens för lönesättning och pensionsöverenskommelser. Den representerar den sista resten av Saltsjöbadsandan. Men dess tillämpning av denna anda och kompetens har blivit till en del av den nya transaktions- och finansekonomin. När denna faller samman tydliggörs hur medlemmar och småfolk tvingas betala de pensioner som styrelsen antagit att en fortsatt obruten värdetillväxt skulle sörja för.

Volymtillväxten i den abstrakta ekonomin har varit exponentiell. Flödenas volymer har blivit astronomiska i förhållande till den verkliga ekonomins flöden och volymer.

Den abstrakta ekonomin bygger på förtroende för ständigt obruten tillväxt. Den är en löftesekonomi. Därför har vår tid blivit patologiskt fjättrad vid föreställningen om att alla budskap måste vara positiva. Marknaden har översvämmats av konsulter i att ”tänka positivt”, kritiker har anklagats för alarmism. Utvecklingen hade kunnat hanteras bättre av investerare, banker och politiker om vi hade haft lika delar av positivister och alarmister i den debatt som bevisligen kommit att sakna sans och måtta.

För det blev ju så att världen samlades kring en enda modell för ekonomisk tillväxt. Politik och kapital har vandrat i armkrok. Företagsledare och politiker har alla behövt värdetillväxt för att få förnyade förtroenden av ägare, kreditgivare och väljare. Strävan i alla kris- och stimulanspaket är därför att de ska få ekonomin tillbaka på spåret igen och för att sedan kunna fortsätta som om ingenting hade hänt.

Men detta kommer inte att ske. Krisen innebär att den finansiella abstraktionernas korthus brakar samman. Fiktiva, men ändå högt belånade värden på mer än fem hundra tusen miljarder kronor är rökta. Finansmarknaderna har översvämmats av produkter, fonder med en komplexitetsgrad som inte ens styrelseledamöter har kunnat förklara. Så är det ju också numera med pensionsavtalen. Ledande företagsledare förklarar att de inte förmår förklara det de förklarat eller tillsätter en utredning för att reda ut sina beslut.

Man må också betänka att destruktionen av den finansiella ekonomin berövar den reala ekonomin sina naturliga tillväxtmöjligheter; kreditgivningen fungerar inte. Därmed sker en sättning både i efterfrågan och i utbud, som ger överkapacitetsproblem. Kanske kommer dessa att bestå eftersom stora konsumentgrupper har börjat ifrågasätta livsstilar och konsumtionsbeteenden. Insikten om den realekonomiska aktivitetens destabilisering av miljö och klimat driver fram återhållsamhet och resurseffektivitet. Detta är sunt, men kommer att bidra till både den finansiella sektorns och realekonomins omställningsproblem.

De senaste decenniernas experiment med finansmarknadsdriven ekonomi har misslyckats. Det är dags att lämna fantasins värld till förmån för ekonomins konkretion. Globaliseringen och dess förtätning av ömsesidiga beroenden måste vi värna och utveckla. Den kan borga för fred, säkerhet och välfärd men världens länder måste samlas kring demokratiskt fotade institutioner och regelverk som kan stävja marknadsekonomins avarter.

Avståndet mellan makt och människor måste minska. Utan samhällssolidaritet kommer inte förtroendet att återvända. Utan förtroende kan ingen uthållig utveckling ske. Den övergripande målsättningen måste vara att i en ständigt dynamisk miljö manövrera för en politiskt, ekonomiskt och ekologiskt uthållig stabilitet. Världen måste skötas utifrån gemensamma intressen och effektiva konfliktlösningsmekanismer. Idag rids den av divergerande intressen och konvergerande kriser.

20090327