Den stora krisen

Ingen plats på jorden speglar bättre den globala krisens orsaker och dess effekter än Dubai. Dubai är ett av sju emirat som tillsammans bildar federationen De Förenade Arabemiraten.
Dubai har ingen olja under sin sand. Det har däremot t ex Abu Dhabi. I stället har Dubai på ett par årtionden byggt ett samhälle som vilar på följande grundprinciper: för det första frihet från inkomstskatt och frihet från mervärdeskatt.

Hit flyttar människor som vill skydda sin personliga inkomst från bidrag till att bygga ett samhälle i gemenskap och solidaritet med andra. Dubai har byggts ut till en gigantisk marknadsplats för all slags konsumtionsvaror. Köpcentra är enorma och många. Dubai är också en transitplats för internationell handel och ett centrum för banker och finansiella tjänster.

Här skjuter skyskraporna i höjden. Här finns världens högsta byggnad – en tandpetare i silver – som fortsatt byggs på för att klå alla andra länders pretentioner på att bygga allra högst. Hit lockas turister till enorma hotellanläggningar. Den största är Atlantis med 1500 rum och med ett utbud av aktiviteter i ett överlastat och stillöst överdåd. Atlantis är byggt på en konstgjord landtunga. Hela skapelsen är artificiell. Artfrämmande.

Den dag jag landar på Dubai’s enorma flygplats uppmäts den högsta februaritemperaturen någonsin, + 38 grader. Sandstormar fördunklar himlen. Sikten är nere på 300 meter.

Nu slår den globala krisen mot de hörnstenar som Dubai är byggt på: banker, finansmarknader, lyxkonsumtion, fastighetspriser och miljö. Bara under de senaste månaderna har projekt för sammanlagt ca 700 miljarder kronor stoppats eller skrinlagts. Gästarbetarna blir arbetslösa och många åker hem till Bangladesh, Pakistan eller Filippinerna. Krisen transporteras så till andra delar av världen. I den globala ekonomin hänger ju allt samman.

Dubai, som är en alldeles ny stad, saknar karaktär och själ. Den saknar en idé som är förankrad i hur människor bor, lever och arbetar tillsammans i ett levande samhälle och kultur. Det går inte att promenera i Dubai. Där finns bara bilarna. Bensinen kostar ju ingenting. Dubai utgör ett mått på vad som händer när värderingar, sans och måtta försvinner ur kalkylen.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-03-30