Divergerande intressen - Konvergerande kriser

Den kris som sveper över världen passar inte de tvärsäkra, de förbestämda, de dogmatiska. Det här är en kris för de eftertänksamma, de sökande. Ingen känner krisens förlopp. Därför har heller ingen kontroll. Krisens orsaker är långtifrån blottlagda. Frågan om vad som har hänt och varför det kunde hända måste - som president Obama kräver, klargöras. Det är perspektivlöst att tro att krisen skulle ha sitt ursprung i vårdslös bostadsutlåning i USA eller i Lehman Brothers’ konkurs.

Debatten bör söka sig mot ett läge mellan destruktiv pessimism och rosenröd optimism, bort från domedagsprofetior och från politiskt eller ekonomiskt överlovade framtider till eftertänksam realism.

Visste vi något om det som komma skulle? Jovisst, men politiker, banker och företag har inte lyssnat till varningssignaler och riskscenarier. Vår tid har tillhört de tvärsäkra. Man har jagat i flock. Här skulle bli tillväxt, rikedom och jobb. Jajamänsan.

Det som nu händer är inget litet hack i kurvan. Det är en Den Stora Krisens tid. En samhällsdröm kommer till vägs ände. Miljoner och åter miljoner människor kommer allteftersom krisen rullar fram att drabbas av arbetslöshet, krympande pensioner och besparingar, valutaoro, bankruttade länder, skrinlagda projekt och nedlagda fabriker, sönderbrutna globala produktionssystem, brist på ren energi, rent vatten, destabiliserad miljö- och hälsovård. Till och med USA – denna misskötta och överbelånade ekonomi – kan komma i likviditetsproblem. Krisen visar redan att det otänkbara är tänkbart.

Hittills har världens regeringar lovat garantier, lån, säkerheter, investeringar, kapital- och konsumtionsstöd på över 125 000 - obudgeterade - miljarder kronor. Sunt förnuft säger oss att de pengar helt enkelt inte finns som kan ställa katastrofen till rätta. En hygglig uppskattning är att värden för 400-500 000 miljarder kronor försvunnit. Den senaste undersökningen om konsumentförtroendet i USA visar den lägsta nivån sedan mätningarna påbörjades för 42 år sedan.

Det som knäckt det globala finansiella systemet är att förtroendet rann ner i avloppet och med detta – hittills – 50 procent av börsernas värde.

Men redan långt före oktober 2008 hade misstroendet börjat växa regioner och nationer emellan. Framtiden blev inte alls den som 90-talsutopisterna hade tänkt sig. Globalisering av marknader, finansiella och ekonomiska system ledde inte med automatik till demokratisering. Det blev inget ”Slutet på historien”, som Francis Fukyama drömde om, eller något ”Breaking of nations” som Robert Cooper linjerade. Det blev i stället framväxande intressemotsättningar mellan syd och nord, mellan demokratier och auktoritära länder (Ryssland och Kina) mellan islam och modernitet. Vi ser i stället en värld med divergerande nationella intressen men med konvergerande kriser. Världen – politiken, ekonomin och ekologin - har helt enkelt varit illa skött. Ekonomisk globalisering har inte matchats med motsvarande utveckling av ”governance”, en underlåtenhet att utveckla redskapen för att hantera det ömsesidiga beroendets ekonomiska, kulturella och politiska risker.

Den ekonomiska kris som rullar fram över världen är ”man-made” precis som den ekologiska krisen. Dessa är också oseparerbara. Men däri ligger också det förhoppningsfulla. Vi kan göra någonting åt situationen.

I slutet av augusti år 2001 behandlade ett Tällberg Forum frågan om det globala systemets stabilitet, risker och förmåga att korrigera sig självt. Sociologen Manuel Castells gav en exposé över de globala systemens växande komplexitet och tätnande ömsesidiga beroenden. Hans slutsats: ”Hela systemet hålls bara samman av en tunn hinna av förtroende”. Denna hinna hade redan då börjat krackelera i de geopolitiska systemen. Det blev aldrig något nytt frihandelsavtal, Kyotoprotokollet blev en papperstiger, FN’s milleniemål blir en tummetott. Folkmord, krig och terrorism har fortsatt. Två veckor efter vår diskussion attackerade Al Quaida USA. Konflikterna mellan islam och modernitet växte till krig och terrorism i Irak, Gaza, Pakistan, Sudan, Indien. 2001 var också IT-bubblans tid

2005 producerade Tällberg Foundation en scenarioskrift inför en diskussion om den svenska industrins framtid i sitt globala sammanhang. Detta var under sötebrödsdagarna. Vårt huvudscenario – Per aspera ad astra – antog att världen fortsatt kunde få robust tillväxt. Men detta skulle förutsätta att parallellt med globaliseringen skulle utvecklas globala styrmekanismer, institutioner och processer som på demokratisk grund kunde styra, korrigera och förändra. Den fråga som Tällberg Foundation i grunden ställde – i ljuset av växande nationella motsättningar och systemkonflikter – var ”Hur i hela världen skall vi kunna leva ihop”? Det mer dystra, men i dagsperspektivet mer realistiska scenariet kallade vi ”Apocalypse Now”. I detta utvecklades en våg av protektionism som en konsekvens av finansiell och ekonomisk kontraktion. Om vi dessutom skulle få en försvagning av statens makt och kompetens blev scenariet: ”When Corporations Rule the World”. Den växande insikten om problemen i ekosystemen och med den globala uppvärmningen var en viktig del i alla scenario-analyser. Det var ingen överraskning för oss att dessa världsbilder inte fick någon plats i debatten. Systemanalys passar inte in i rätlinjiga ekonomiska teorier och modeller eller för de som trosvisst bestämt sig för den framtid man vill ha.

Genom åren har tvivlen övergått till visshet att världen inte ville bereda sig på att vara beredd. Därför fanns ingen beredskap när det slutligen small.

Men vad kommer nu att hända? Blir allt som förr bara medborgarna lassar in miljarder för att ”få igång” ekonomin? Kommer vi någonsin att lita på banker, finansinstitutioner och löftespolitiker?

Självklart kan vi inte gå tillbaks till ”gå”. Game over. Men att medborgare och konsumenter över hela världen får betala kalaset kommer att få sina skarpa politiska konsekvenser. En destabiliserad världsekonomi måste restabliseras. Globaliseringsprocessen är här för att stanna. Många av de som ropat högst på laissez-faire behöver nu nationalisering och statsstöd.

När nu varken socialism eller kapitalism som de hittills tillämpats är lösningen, vilken är den då? Jag är övertygad att lösningar kommer, men inte vid G20-mötet och inte i något ihoprafsat krispaket. Keynes banbrytande teori om konjunkturpolitik kom inte dagen eller ens åren efter den stora kraschen 1929. Att tänka tar tid. Tiden att tänka i tid är försutten. Dumdristighet har dominerat i årtionden, inte ledarskap. Nu måste vi finna nya vägar för att få fria marknader att stabilt betjäna alla.

Den Stora Krisen – i de politiska systemen, i finanssystemen, i den reala ekonomin och i ekosystemen – kommer att ha sin gång. Vi har varken pengar eller den kompetens som kan göra oss skadeslösa.
Människor kommer att visa sin ilska. Social oro blir till politisk oro som driver fram nya politiska krafter. Den stora depressionen på 1930-talet drev fram en världsvid kamp mellan demokrati och fascism.

Lösningen av denna den Stora Krisen måste söka sin utgångspunkt i en gemensam, demokratisk politik för att säkra det allra mest fundamentala för att vi skulle kunna bygga ett i ordets sanna mening långsiktigt hållbart och tryggt, globalt samhälle:
• en stabiliserad relation mellan människans ekonomiska aktivitet och den miljö vi själva är en del av
• teknologier, produktionssystem och infrastrukturer måste konvergera med ekosystemens förnyelseförmåga och respektera dess gränsvillkor
• utrotning av fattigdom, okunskap, ohälsa och att stävja överbefolkning
• hållbara, pålitliga politiska mekanismer och institutioner för att komma överens i globala, gemensamma frågor, när vi nu en gång för alla vuxit ur den enskilda nationalstatens möjlighet att maximera sina egna intressen.

Kommer detta att ske? Den som lever får se.

Publicerad på Newsmill 2009-04-02