G20-processen berör oss alla

Är vi av med krisen nu?
Nej, men G20-mötet är troligen ett konstruktivt steg på vägen till en ordning där världens nationer kan hålla de nu globaliserade finansiella och ekonomiska systemen bättre i styr. Detta var i varje fall intentionen i pressreleaser och kommunikéer. Det gamla G8, där bara de allra rikaste nationerna fick sitta runt bordet, är nu skrotat för ett G20 som representerar 85% av världens ekonomiska aktivitet. Det är värt att notera att FN inte spelade någon som helst roll i förberedelser eller genomförande.

G20-mötet slutade både i hårda och mjuka resultat i syfte att återta världen till ekonomisk tillväxt och att rensa ut avarter i marknadsekonomins och kapitalismens tillämpning. Det meddelades att världsekonomin nu skulle tillföras 1,1 billioner friska dollar. En billion är tusen milliarder. Men i en skarp analys av paketets olika delar och innehåll visar Financial Times, världens främsta dagstidning om ekonomi, att det egentligen bara handlar om några hundra miljoner friska pengar. Den överväldigande delen är pengar som redan i andra sammanhang har beslutat att tillföras t ex till IMF, handelskrediter eller Världsbanken under de närmaste åren. Det är alltså inte så att en flodvåg av friska pengar väller in i systemet och tar hand om sjunkande efterfrågan eller dåliga krediter. Det här liknar betänkligt det beteende som brukar prägla FN’s så kallade givarkonferenser. Då och då mobiliserar FN världens länder för att bidra tex till uppbyggnaden av ett krigshärjat Gaza eller Libanon eller till svåra hunger- och naturkatastrofer. Slutkommunikéernas respektable summor består emellertid ofta av ”gamla” pengar som redan beslutats. I många fall fullgör dessvärre inte heller länderna gjorda åtaganden.

Man måste därför ta åtaganden och siffror med en stor nypa salt. Icke förty är G20-mötet en stark positiv politisk signal. Men 20 ledare kan inte ensamma dra hela lasset. G20-utvecklingen behöver ett brett, folkligt stöd runt om i världen. G20-processen berör oss alla.

Den i mitt tycke mest positiva signalen ur detta möte kom från president Barack Obama. Han förändrade USA’s tonläge och språkbruk. Det var inte längre hypermakten som talade. Han talade inte i hegemoni och makttermer. President Obama betonade att USA måste se sig som den del av ett vidare globalt system som det faktiskt är. Hans kommentarer signalerade att protektionism och isolationism tillhör det förgångna och att USA måste se
sig självt som en del av världssamfundet. Men världen behöver inte bara en presidentmakt i USA utan också en kongress som förstår dessa realiteter.

G20-mötets intentioner kommer därför att prövas när den amerikanska kongressen skall godta och ratificera internationella överenskommelser
som binder USA till ekonomiska uppgörelser, klimatuppgörelser eller till inrättandet av internationella domstolar.

Globaliseringen har sina givna vinster i höjd levnadsstandard och mindre fattigdom men den har också sitt pris i form av beskuren nationell handlingsfrihet. I detta ligger fröet för framtida fred och säkerhet.

Publicerat i Dalarnas tidningar 2009-04-14