Hatets draksådd

När Jared Lee Loughner skjuter ner kongressledamoten Gabrielle Giffords och dödar sex andra personer sker detta som en del av den våg av hat som under lång tid präglat stora delar av den amerikanska politiska retoriken på gräsrotsnivå. Svallvågorna av hat, förakt, kunskapsförnekelse, avhumanisering når sin logiska våldskonsekvens. Är det bara Loughner som är skyldig? Alls icke så. Det är alla de som valt att delta i omdömeslöst sladder, i ansvarslöst ryktes- och hatpropaganda.

Vi i Sverige är förvisso inte fria från sådana erfarenheter. När Harry Schein veckan efter mordet på Olof Palme med skärpa drog slutsatsen att det var hatkampanjerna som mördade statsministern, var jag benägen att ge honom rätt. Jag befann mig själv vid den tiden i näringslivet. Det fanns de som mötte mordet med tillfredsställelse. Palme var utsatt sedan lång tid för medveten innuendo, dvs påhittad ryktesspridning för att solka hans karaktär och intellektuella förmåga. Palmehatets styrka glöms dessvärre bort när debatten om hans gärning nu lyfts fram av en stor och mäktig biografi över hans liv.

Palmemordet var en terrorgärning. Syftet var att skada, inte bara en människa, utan själva legitimiteten i den svenska demokratin. Vem som höll i pistolen blev egentligen en sekundär fråga. Hotet mot det svenska samhällets demokratiska stabilitet prövades igen när Anna Lindh, denna ljusgestalt, också mördades på offentlig plats. Debatten och hatet mot makten tog tag i en dåre, precis som i USA och illviljan segrade på nytt.

Vi kan se på andra politiska mord som begåtts av perifera småfigurer, men som agerat i kraft av en tidsanda. Morden på Gandhi, på John Kennedy, Martin Luther King, Robert Kennedy och den libanesiske presidenten Hariri. Uppräkningen visar att kanske farligast för en politiker är att bära fram och stå för en samhällsförändring som leder till större rättvisa, bättre fördelning och större säkerhet för de många människorna.

Det är de med idéer som den galna massan skjuter. Vi har alla ett ansvar att hyfsa debatten på våra arbetsplatser, i våra familjer, i våra föreningar, i vårt politiska sammanhang, i våra kamratgäng och naturligtvis på nätet.

Nätet är för många en säker plats att anonymt sprida rykten, okunskap och förtal lika mycket som det är en fantastisk plats för samtal, ny kunskap och social utveckling.

Men när hatets och mobbningens kolportörer trycker på måste vi alla hjälpa till, ta ansvar för besinning, eftertanke och sans.

Det är när vi tar ansvar för att framföra vår kritik och vårt tvivel i civiliserade former som vi bygger samhälle, inte river ner det.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-01-17

Om lobbyister och bulvaner

Den svenska debatten har i långliga tider varit trång. Den är intressestyrd.
Jag formulerade det så här för många år sedan: Den första frågan som ställs när man läser en debattartikel på DN Debatt, SvD Brännpunkt eller liknande är vem var det som skrev? Den andra frågan man ställer sig är vem tillhör vederbörande? Och sist – när dessa grundläggande frågor har utsorterats – ställer man möjligen frågan vad var det som sades?
Kampen om det så kallade problemformuleringsinitiativet är stenhård. Väldiga resurser och ständigt nya grepp och idéer mobiliseras i denna kamp om makt över politikens värderingar och politikens innehåll.
Sedan lång tid räcker inte längre partikanslier och partimedlemmar till, anser man, för att föra debatten. Inte heller anser företagsledarna att de har tid eller intresse att själva föra fram sina frågor och åsikter. Debatten förs av ställföreträdare, av spökskribenter, av PR-företag, kommunikationsföretag och lobbyister, vars uppdrag och avsikter i så liten utsträckning som möjligt avslöjas för allmänheten.
Jag tror det är regel fast med många undantag, att debattartiklar signerade av statsråd, partiledare och direktörer inte är skrivna av dem själva. De skrivs av andra; kanslier, pressekreterare och särskilda talskrivare. Det finns därför också en naturlig cirkulation mellan kanslihusjobb, kommunikationsstrategiska poster i organisationsvärlden och PR- och kommunikationsbyråvärlden. Mellan pressekreterare i maktens olika boningar och PR-byråvärlden finns många och nära trådar.
När nu Niklas Nordström, tidigare SSU-ordförande, visar sig vara bulvan för näringslivsorganisationers politiska målsättningar in i det egna partiet, blottläggs sammanhang och samband som, som regel, är förborgade för allmänheten. Den obehagliga frågan som inställer sig är: Vem kan man lita på? Vad är sant och falskt? Vad gömmer sig bakom ”expertens” synpunkter? Jag anser att precis som politiker måste redovisa sina aktieinnehav och medlemskap i olika styrelser, bör så kallade ”expertkommentatorer” från PR-världen redovisa vilka uppdragsgivare de företräder i sin verksamhet.
Det är en ytterst svår och grannlaga uppgift, som tidnings- och TV-redaktioner har, att sortera ut de verkliga intentionerna bakom rykten, påverkan, uppgifts-lämnare och lobbyister.
Därtill kommer nätets och bloggvärldens oöverskådlighet och regellöshet. Med nätet har anonymiteten i åsiktsdebatten vuxit. Rykten, förtal, obekräftade uppgifter cirkulerar utan någon kontroll från en ansvarig utgivare. Detta ställer ökande krav på mottagarnas förmåga till källkritik, distans och att kunna sortera det falska från det sanna.
Det demokratiska och öppna samhället förutsätter att vi kan lita på journalistiken och de processer vi sammantaget kallar opinionsbildning. Om bulvaner, lobbyister och mullvadar tar över, om förtroendet rinner ur systemet, kommer det att behövas, inte ett, utan hundratals Wikileaks.

Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-12-22

Mei Won Ban Fu

Så brukade kineserna säga när nånting syntes helt omöjligt. Men inte längre så. Det kinesiska undret dundrar på. Självförtroendet gränsar till arrogans.

Den nya femårsplanen – 2011-2015 – är beslutad: tillväxt minst 10% per år, grön teknikomställning, 40 000 km superjärnvägar, 85 000 km motorvägar, konsumtionen och hemmaefterfrågan skall dubbleras.

Kina utexaminerar två miljoner civilingenjörer i år (Sverige knappt 3 000). Snart skall de bli tre. Kinas ”mjuka makt” skall expandera: utländska studenter, Konfuciusskolor runt om i världen, kinesiska språket skall expandera. En oerhörd satsning på vetenskap och teknik skall förvandla landet från världens fabrik till dess leverantör av nästa, nästnästa och nästnästnästa teknikgenerationer – inom alla områden.

Medan Europas arbetare strejkar för att bibehålla pensionsåldern vid 55 eller 60 års ålder, arbetar och gnor kinesen ständigt, ständigt. Därför ser också Europas och USA’s statsfinanser ut som de gör: lånefinansierade välfärds- och konsumtionssamhällen med underskott i handel och statsfinanser. Den finansiella krisen för Väst tycks ha långt har ände i utförslöpan. Kina har under ett par årtionden arbetat, sparat och samlat i ladorna. Konsumtionen som nu kommer betalas ur egen ficka. För IKEA, Walmart och engelska Tesco, som etablerade sig i veckan i Beijing stundar ännu bättre tider.

Men samtidigt höjs nu löner och levnadsstandarden för allt bredare folklager. Kina ligger fortfarande blott på 92:a plats i FN’s så kallade Human Development Index. För Ejendals och Clas Ohlson blir det ett annat Kina. Billig produktion kommer att flytta vidare till Bangladesh, Indonesien och Myanmar.

G20-mötet i Seoul speglar världens redan förändrade maktförhållande: ett skakigt Europa, där Sverige är bäst i klassen, ett USA politiskt, socialt och ekonomiskt på sluttande planet och ett Kina/Östasien väl på väg mot global makt. Det går fort nu.

Men vår bild av Kina är suddig, oskarp. Det beror bland annat på bristen på fri och öppen debatt, journalistik, medier, litteratur. Utbudet är platt, ointressant. Den store konstnären Ai Weiwei sattes i husarrest. Fredspristagaren Liu Xiaobo är okänd i sitt hemland. Kinesen är en disciplinerad medborgare som gör som makten (partiet) påbjuder. Skall det göras stora språng så hoppar man, kulturrevolution så revolterar man, tillverkas så tillverkar man. Nu skall det konsumeras.

Det är därför Kina sveper över jorden för råvaror av alla de slag. Det är därför malmfälten i Lappland har boom-time. Det är därför det finns all anledning att fråga sig: hur skall jorden räcka till för alla?

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2010-11-29

Endast tillväxt kan klara jordens klimat och miljö

Miljön mår sämre än för femtio år sedan. Varför har all miljöforskning, miljöpolitik, alla miljömyndigheter, miljörörelser och all opinionsbildning misslyckats med att stabilisera ekosystemen?

Det är hög tid att ställa frågorna om skälen till miljöpolitikens ineffektivitet. Varför flockas arbetet fortfarande kring den murknade processen kring FN:s klimatkonferenser? Varför återfinns överlevnadsfrågorna fortfarande i politikens periferi? Vi har kommit förbi den punkt där frågorna om energi och miljö är piskade att bli till handfast realpolitik, en integrerad del i den ekonomiska politik som den är en förutsättning för. Energi/miljö är politikens restposter när tillväxt och välfärd har fått sitt.

Energi och miljö är en odelbar helhet. Så är också energi/miljö och ekonomi. Ingen natur, ingen energi. Ingen energi, ingen ekonomi. All produktion – biologisk eller mänsklig – förutsätter insatser av död eller levande materia i ett ständigt evolutionärt förlopp. Om människan skjuter grundskott mot naturens funktionalitet skjuter hon också grundskott mot social välfärd och existentiell trygghet.

Politik för energi, tillväxt och politik för att stabilisera klimat och ekosystem har sedan 1960/70-talen hamnat i en ideologiskt betingad envig. Båda sidor – tillväxtkramare och miljökramare – ser med misstro, ibland med förakt, på den andre. Tillväxt ställs mot kontraktion, tilltro till teknik mot teknikfientlighet, marknad mot regleringar, globalisering mot lokalsamhälle. I motsättningarna avspeglas de politiska skiljelinjer som utvecklats alltsedan sent 1960-tal.

Politikens uppgift är att hålla ordning i mellanmänskliga relationer men också i samhällets relation till naturen. Men naturen är varken ideologisk eller politisk. Det främsta medlet för att hålla social och politisk oro på avstånd i det moderna samhället är ekonomisk stabilitet och tillväxt: att skapa resurser att fördela, spara/investera eller konsumera.

Men många länder, samhällen och miljarder människor är också pressade av stegvisa förändringar i naturens beteenden: monsuner, översvämningar, bränder, torka, havsutarmning, isavsmältning. När Ryssland ställer in veteexporten får andra svälta. Går det att bevisa att 800 bränder (i år) beror på växthuseffekten? Nej. Men indicierna är övertygande.

Regeringar och företag har överlovat framtiden för medborgare och aktieägare. Därför genomlever vi tider av finansmarknads- och statsfinansiella kriser. Den politiska logiken påbjuder att ekonomin måste lösas först. Klimat-/miljökrisen får tas i en senare vända, i den mån nu tillväxtens resurser alls skulle räcka till.

All uthållig politik måste formas utifrån människors verkliga egenintressen. Makt utgår från förmågan att i fortvarighet förstå och med förstånd tillgodose dessa egenintressen. Samhällssolidaritet är givetvis en del av egenintresset. Historikern Barbara Tuchman berättade i sin lysande bok, ”The March of Folly”, om vad som händer härskare och nationer som ger sig iväg ut på principernas och utopiernas abstrakta marschvägar.

Köpenhamnsdebaclet var ett sådant steg på dårskapens väg. Det visade sig, som kunde förutses, att ekonomiska och nationella intressen skulle övertrumfa gemensamma energi-/miljöproblem. Men det var politiskt ofarligt att misslyckas. Ingen minister behövde lämna sin taburett.

För att bli politiskt central måste energi-/miljöfrågan definieras i termer av människors grundläggande livsvillkor: jobb, ekonomi, hälsa, familj, säkerhet. Den måste bli en ”plånboksfråga”, en tillväxtfråga. Utan den breda medelklassens stöd, ingen realpolitik.

Miljörörelsen måste ta ställning till: Vems intresse representerar den? Naturens eller människans? Tillväxtkramarna måste ta ställning till den ekologiska bärkraften för framtida produktion och expansion. Den är en förutsättning för framtida värdetillväxt. Hur länge vågar man såga i den gren man sitter på?

Miljörörelsens ursprungsidé var att ”representera” naturens intressen i skyddet mot människans ingrepp. Men djur och växter röstar inte. De konsumerar och investerar inte. Framtiden avgörs av hur människor definierar sina intressen. Energi/miljöpolitiken måste definieras i termer som berör och förstås av varje väljare.

Eftersom miljörörelsen håller sig på behörigt avstånd från att formulera de konkreta ekonomiska och sociala konsekvenserna för enskilda och företag av föreslagna åtgärder uppfattas den som abstrakt, utopisk eller dystopisk. Miljörörelsen framstår understundom som något av en självutnämnd högre moralisk kast, som vore det lite ädlare att ta hand om en försvarslös natur än om konsumerande människor.

I delar av miljörörelsen närs fortfarande drömmen om att ett ”Nej tack till tillväxt” skulle ta oss ur vårt predikament. Men man måste då precisera hur detta skall gå till i den politiska verkligheten: att ransonera och fördela energi- och miljöresurser och konsumtion, begränsning av antal barn per familj...

Det är inte ekonomin som skapar teknologin. Det är tvärtom. Ny teknologi kommer ur kombinationer av existerande teknologier som möter och skapar nya behov. Att säga nej till tillväxt är att sätta grimma på nya lösningar på alla de problem som skapats av den teknologi som vi tidigare litat till. Man kan också vara alldeles säker på att ny teknologi i sin tur kommer att skapa problem som vi ännu inte blivit varse. Allt är ett flöde, allt är förändring.

Alltså utan tillväxt, ingen teknologiutveckling. Utan teknologiutveckling inga lösningar på energi-/miljöproblemen. Men om det funnes tillräckligt starka ekonomiska stimulanser för väljare och konsumenter att få energi-/miljöproblemen under kontroll, är det troligt att lösningar kommer fram. Löftesrik teknik väller fram inom många områden.

Ny teknik kommer fortsätta att spränga föreställningar om ”tillväxtens gränser”. Vi kommer fortsatt att uppleva ofattbara effektivitetssprång. Men det finns också gränser som är absoluta, i naturen och i människokroppen. En människa överlever inte 42˚C kroppstemperatur.

Ur ingenting kommer ingenting. Allting kommer ur energi/ekologi. Energi, ekologi och ekonomi är en obrytbar treklang. Det är pragmatikerna i näringsliv, inom energi- och miljöteknik och forskning i civilsamhälle och politik som kan komma med de nödvändiga systemlösningarna. Tidens utopi är evig tillväxt, dystopin är det ekologiska sammanbrottet. För att fixa energi/miljö/ekonomiekvationen måste det politiska uppdraget formuleras.

Politikens uppdrag måste formuleras att lösa energi-, miljö-, ekonomiekvationen, inte stå för ytterligheternas sär­intressen.

Världsklass i Sockenstugan

Häromkvällen räckte inte parkeringarna till runt sockenstugan i Siljansnäs. Dit kom insocknes och utsocknes för att lyssna på folkmusik i världsklass. Det blev en förklarad kväll i magiskt varm gemenskap.

Olov Johansson, förmodligen världens kunnigaste och bäste nyckelharpo-spelare, hade tagit med sig Catriona McKay, virtuos på skotsk/keltisk harpa. Upplands ljusa låtar mötte keltiska längtansfyllda ballader och snabbfotade reels. Därtill Siljansnäs egna virtouser, Kungs Levi och Alm Nils. ”Kulturbanken”, en ideell förening i Siljansnäs bjöd in till denna musikfest med polskor, potatissoppa och många skrönor.

Folkmusiken är berättande. Den plockar upp och levandegör människor, känslor och upplevelser. En god folkmusiker är därför ofta också en fängslande berättare. Låten Första Klass till Glasgow fick illustrera och ge liv åt Catrionas och Olovs upplevelserika resa från ett ödsligt slott i Högländerna. Konduktören blev så tagen av deras musik att han upplät 1:a klassvagnen som improviserad konsertsal. Kanske ett tips till Tåg i Bergslagen.

Folkmusiken, särskilt dess ständiga förnyelse, uppstår ur möten. Festivaler och stämmor är kodorden. Olov och Catriona träffades – musikaliskt – på Falu Folkmusik Festival (FFF) för fem år sedan. FFF är borta, i praktiken också Musik vid Siljan, liksom Tällbergsdraget. De nödvändiga mötesplatserna tunnas ut till förmån för satsningar på Melodifestival-producerad musik med hållbarhet för någon dag eller vecka. Kommunen tackade nej till att delta i Vinterfest, som nu blivit en stor succé i Ovansiljan.

Det är en gåta att Leksand inte har orkat samla sig till att skapa en mötesplats för dess mest hållbara och kvalitativt högtstående kulturtradition. Spelmans-musiken har aldrig ramlat ur sin elitserie. Därför är det en självklarhet för Tällberg Forum att alltid ha med minst 50 folkmusiker. Så blir det också nästa sommar i Sigtuna.

Olov Johansson gjorde en viktig reflektion innan extranumret med Eric Sahlströms klassiska ”Spelmansglädje” drog med sig alla i salen. Han sa
”Det blir alltid en speciell värme och närhet när frivilliga står för arrangemang och för maten”. Det finns en speciell Siljansnäsanda som Orvar, Bibbi och alla de andra i Kulturbanken och Sockenstugan personifierar. Tällberg Foundation fick ta del av den för några år sedan när vi förlade en fantastisk invignings-konsert till byn.

Söndagskvällen i Sockenstugan visade också att det finns en publik, hungrig och törstande efter musik, gemenskap och autencitet.

Det är för mig obegripligt att inget av alla de starka och stolta Leksands-företagen, med undantag för en slant från Sparbanken, har valt att satsa på att bli förknippade med den dynamiska, gränsöverskridande och alltid egensinniga folkmusiken.

Något redigerad version publicerad i Dalarnas tidningar 2010-11-15 under rubriken Folkmusikens berättande själ