Förebild i förfall

På hemresa från Sydafrika satt jag bredvid en ekonom den internationella valutafonden (IMF). Jag frågar om klimat- och miljöfrågornas inverkan på IMF:s analyser. Han berättar att sådana faktorer överhuvudtaget inte finns med i analysmodellerna.

"IMF är en konservativ institution. Klimatfrågan har bara nyligen kommit upp i våra diskussioner". IMF är med andra ord förborgade i de finansiella analysernas alltmer abstrakta värld.

I Sydafrika har detta straffat sig. I sin strävan efter att hålla världens lägsta elpriser har landet underlåtit att bygga ut sin elkapacitet. Elpriserna är mycket lägre än de svenska. 88 procent av elproduktionen är koleldad. Kapacitetsbristen slår hårt mot gruvnäring, metallindustri och naturligtvis mot allmänhet.

Eldistributionen stängs regelbundet av i del efter del av landet. Bördorna får delas. Sydafrika erbjuder idag ett studieobjekt för hur de kommande energi- och miljökriserna kommer att spela ut i många samhällen.

Sydafrikas befolkning närmar sig 50 miljoner. Invandringen är omfattande. Slumstäderna växer. Bristen på energi slår mot tillväxten. Financial Times bedömer att den sjunker med två procentenheter årligen ner mot 2-3 procent. Man räknar inte med att komma ikapp energiefterfrågan före 2013!

Sydafrikas Vattenfall - Eskom - har sett bristen komma, men de politiska besluten har inte tagits. Ett hel kontinent blir lidande därav. Sydafrika importerar idag elektricitet från Zimbabwe! Den akuta energikrisen tränger undan klimat- och miljörealiteterna från debatten.

Energibristen skall främst fyllas med koleldade kraftverk, utan djuplagring av CO2-utsläpp. Kärnkraft finns med i diskussionen liksom viss satsning på förnybara bränslen, bland annat etanol ur grödor.

Situationen i Sydafrika kompliceras av att ANC, det statsbärande partiet, har förlorat sin principiella och moraliska plattform. ANC har seglat in i den endemiska afrikanska korruptionen. I Afrika tjänar man de stora pengarna genom politiken. Inte som i väst i affärslivet.

Aidskrisen, återigen förnekad av President Mbeki i hans nyutgivna memoarer, har hittills smittat mellan fem och sex miljoner. 1000 sydafrikaner dör om dagen. De sociala och ekonomiska kostnaderna är enorma. Den nye ANC-ordföranden Zuma står under åtal för korruption och våldtäkt.

Sydafrika blev inte den förebild för Afrika och den fattiga världen som vi hoppades för bara tio år sedan.

Bo Ekman

glokal entreprenör som lyckas placera Dalarna i världen och världeni Dalarna.


för © Dalarnas Tidningar, 2 februari 2008

Länk till artikeln

Komma överens

Besökare i våra trakter har alltid fångats av harmonin mellan natur och människans bebyggelse. Ofta menar besökarna att Dalarna är sinnebilden för idyllen.

Men ett levande samhälle fungerar aldrig som en idyll i den mening att det vore fritt från konflikt. Samhälle och gemenskap blir till först när vi kommer fram till konstruktiva lösningar som alla hyggligt kan acceptera. Det är det vi kallar för samförstånd eller konsensus.

När vi inte har bra former för att lösa våra konflikter eller när förtroendet för styrelser, ledarskap och processer går förlorat så fungerar inte längre samhälle och gemenskap. Att förena motsatta intressen i kompromisser har varit den viktigaste principen i vårt samhällsbygge.

I Sverige har vi sedan urminnes tider varit bra på att skapa samhällelig stabilitet. Vår demokrati har djupa rötter i företeelser som allmänning, byalag och allemansrätt. I Tällberg, till exempel, köpte tio intressenter loss stationsområdet för att säkra detta för byns framtid. Så kom en ny allmänning till år 2007.

Så har gemensamma snarare än motsatta intressen skapats.

Jag tror att vi i den globala politikens svåra konfliktlösning måste gå ifrån principen om intressen i konflikt till principen om gemensamma intressen som grund för hållbara avtal inom viktiga områden som klimat, vatten och oceaner.

En framgångsrik förhandling utgår från problemets kärna. I miljöfrågorna är kärnan att naturresurserna inte räcker till för nuvarande konsumtionsnivåer. Förändring måste alltså ske till förmån för det gemensamma bästa.

Är detta möjligt? Givetvis! Det som i tidigare epokers perspektiv var otänkbart, har ändå gjorts möjligt genom människor förmåga till anpassning och att komma överens.

Bo Ekman


för © Dalarnas Tidningar, 1 januari 2008

Länk till artikeln

Artikelsvar SvD 2008-01-08

I fredags (4/1 SvD) publicerade Bo Kjellén, diplomat och ämbetsman i många regeringars tjänst, och den legendariske och respekterade klimatforskaren professor Bert Bolin, avliden den 30/12 2007, en gemensam artikel här på Brännpunkt. Tillsammans utgör Bolin/Kjellén (B/K) sinnebilden för det vetenskapliga/politiska etablissemanget i klimatfrågorna: De representerar IPCC, Bali- och Kyotoprocess, regeringens klimatberedning och förberedelserna för EU- och Köpenhamnsförhandlingarna 2009. B/Ks huvudbudskap är att de vill ha ordning och reda i debatten.

De slår larm om s.k. ”alarmister”, vilka dessa nu kan vara. Är det DN:s och SvD:s vetenskapsredaktioner? Eller Dr. James Hansen, NASA, Dr.Tim Flannery, Australian Museum, Sidney, författaren Andreas Malm eller kolumnisten George Monbiot i The Guardian?

Som enda konkret exempel pekar de ut Al Gore, som enligt B/K hotat med att temperaturen skulle stiga med ”+ 12 grader vid Nordpolen”. Och riktigt! På sidan 149 i sin bok ”An inconvenient truth” hävdar Gore just detta. Men Gore anger temperaturen i Fahrenheit! I den svenska upplagan anges samma uppgift i Celsius, ”+ 6 °C”, vilket ligger inom ramen för IPCC:s egna scenarier.

Vidare skriver B/K att ”IPCC uppskattar den troliga uppvärmningen under detta sekel, om ingenting görs till 2-3 grader”. Men IPCC’s egen fjärde rapport säger faktiskt att ”den troliga uppvärmningen blir mellan 1,8 °C och 4 °C! Möjlig temperaturhöjning mellan 1.1 °C och 6.4 °C”. Det är viktigt att understryka att ingen av dessa siffror anger jämvikts- eller slutlägen.

Men ännu allvarligare är dessa experters – och de är alls icke ensamma - uttalade oro för att vi, allmänheten, inte skulle vara mogna för ett fritt och öppet flöde av information, analyser, scenarier, bedömningar och idéer i klimatfrågan. De varnar för risken att ”katastrofscenarier… skapar passivitet och hopplöshet”. Dessa stimulerar inte ”de nödvändiga åtgärderna.”

Experter har i alla tider ansett just sina frågor alltför komplexa för vanligt folk och allmänhet att förstå och ha direkt inflytande över som till exempel kärnkraft eller medlemskap i EU.

Jag delar inte experternas farhågor. Låt debatten flöda. Den leder inte till passivitet. Tvärtom! Vi kan se att fri och öppen opinionsbildning i just klimat- och miljöfrågorna leder till ett myller av lokala initiativ, inte minst i USA. Detta är ju själva förutsättningen för politiska och ekonomiska beslut och för innovation.

Så visar Naturvårdsverkets senaste undersökning att andelen svenskar som är beredda att minska sin egen klimatpåverkan har ökat markant under 2007. 8 av 10 (81 procent) anser att de själva kan göra något för att bromsa klimatförändringarna. Det är en tydlig ökning från förra året då andelen var 73 procent.

BBC publicerade för en tid sedan en global undersökning som visar att en majoritet är redo för ”gröna uppoffringar”. Denna undersökning visar att allmänheten är mer färdig för handling än politikerna. Undersökningen omfattar 22 000 individer i 21 länder. 70 procent sa sig vara redo att förändra sin livsstil – även i USA och Kina.

Givetvis är det så att IPCC är värt sitt Nobelpris. B/K reser också i sin artikel de synnerligen angelägna problem och scenarier som kan ligga framför oss. Uppgiften är nu faktiskt att göra kunskapen om dessa och de skiftande bedömningar som debatten föder fram, tillgängliga för bredast tänkbara allmänhet världen över. Kunskap och debatt är förutsättningen för demokratisk handling.

Nya fakta, nya teorier, ny teknik och nya politiska idéer kommer att flöda under åren framöver. Vare sig IPCC, Sternrapport eller ett nytt Kyotoprotokoll kommer att få sista ordet. Det finns också en fara i att IPCC skulle upphöjas till en slags global rikslikare ställd ovan vetenskaplig och politisk debatt.

Lika litet som jag har tilltro till B/Ks förmåga att sätta tömmar på debatten eller överpröva människors mognad att hantera svåra besked och komplex information har jag till deras ogarderade prognos att ”de politiska förutsättningarna kommer att radikalt ändras, då en ny amerikansk president tillträder i början av 2009”. Politiken - mänskligt maktbeteende – karaktäriseras liksom klimatsystemet av icke-linjära, dynamiska och därmed svårförutsägbara förlopp. En bra grundregel när man inte vet är att ta det osäkra före det säkra.

B/K avslutar med att säga att ”rädslan är en dålig rådgivare”. Så sant. Men en ännu sämre är provokativa påståenden om fakta, som inte är sanna.

Bert Bolin, som alltså avled den 30 december, skall i dessa dagar rättmätligen hyllas för en stor och unik livsgärning. Men detta placerar inte artikeln ovanför den debatt som han genom Bo Kjellén nu fört vidare i Svenska Dagbladet den 4 januari.

Bo Ekman

På väg mot Köpenhamn

Det finns en underbart finurlig liten parafras på Evert Taubes visa Brevet från Lillan. Den lyder ”Pappa kom bort, i Köpenhamn. Här slutar brevet. Oläsligt namn”.

Så vill nog ingen på denna jord att den väg som nu är beträdd på Bali skall sluta.

Färdplanens innebörd är att steget ut ur ett klimatpolitiskt kaos tagits. Kan den bära ända fram? Givetvis! Men än är intet avtalat.

Baliprocessen behöver därför bredast tänkbara stöd. Avgörandets stund, om framtidens klimat -och ekosystem också skall fungera som de som vi byggde vårt samhälle för, är precis nu, under de kommande 24 månaderna. Sen har chansen runnit förbi att politiskt göra anpassningen i ordnade former och till rimliga kostnader.

Fram till december 2009 kommer ny kunskap att välla fram. IPCC kommer, likt Sternrapporten, att ännu en tid äga suveränt tolkningsföreträde. Men sannolikt kommer dispyterna om vad ”vetenskapen” verkligen säger att hårdna. Politikerna och förhandlarna måste ha kunskap och moraliskt mod att självständigt dra slutsatser och ta besluten. Forskarna är ”redovisningsavdelningen”, inte ”koncernledningen”.

Ett bra mått på hur snabbt debatten kommer att förflytta sig är den metamorfos den globala klimatmedvetenheten genomgått sedan ett drygt år.

All erfarenhet visar emellertid att färdplaner och förhandlingsresultat inte är några garantier för operativa resultat. Stockholm Environment Institute har visat att knappt något av de över 500 internationella avtal, överenskommelser, agendor, protokoll, mekanismer och deklarationer inom miljöområdet har uppfyllts. Den förestående förhandlingsrundan måste bryta mönstret. Då måste också det som blir sagt genomföras.

Låt oss kalla resultatet av de förestående förhandlingarna i Köpenhamn Plan A. Om Plan A kommer att uppfylla högt ställda krav på effektiva åtgärder och paras med en rigorös genomförandedisciplin är allt frid och fröjd. I så fall har ett invant internationellt beteendemönster brutits.

Men det må vara varje enskild nation förlåtet att ha sina tvivel och parallellt fundera över vad som skulle vara i just sitt intresse – det må vara ett USA, Kina eller Ryssland – om Plan A blir till pannkaka. Vad som då händer kan vi kalla utlösningen av en Plan B, en klimatprotektionistisk och en för alla förödande strategi.

Därför kräver ansvarstagande och ett realistiskt förhållningssätt en Plan C som utvecklas parallellt med Kyotoförhandlingarna, för den händelse att ett konkret alternativ skulle behövas till en process som inte skulle nå ända fram.

En Plan C kommer att utvecklas av det oberoende Tällberg Foundation tillsammans med SEI, i nära samarbete med många institutioner och företag och många andra goda krafter runtom i världen. Projektet kommer att gå under benämningen ”The Tällberg Consensus” och presenteras inför Köpenhamn 2009.

Plan C-arbetet skall inte uppfattas som någon konkurrent eller utmanare. Den kommer inte att behövas om Kyoto II-förhandlingarna blir en klockren framgång.

Men i en demokratisk och marknadsekonomisk värld krävs alltid alternativ och debatt. Detta vill vi bidra till.

Plan C kommer att utgå från det nödvändiga att vända på föreställningen att ”ekologin är till för ekonomin” till att en genomglobaliserad ekonomi och samhällsbygge måste och kan anpassas till biosfärens funktion och gränsvillkor.

Globaliseringen möjliggör globalt risktagande och nödvändiggör just därför globalt ansvarstagande. Tiden är förbi för de samhällsmodeller som maximerar delarnas intressen på bekostnad av helheten, det gemensamma – allmänningen.

Utgångspunkten för vårt arbete blir: Stöd Kyotoförhandlingarna, men gardera med Plan C.

Inte längre flum och tokvänster

MARKNADSEKONOMIN HAR MISSLYCKATS

Naturens cirklar är allvarligt rubbade. Näringslivet får inte än en gång förkasta miljöfrågan och tro att miljökampen bara förs av flummare och tokvänster. Näringslivet måste ställa sig i spetsen för ett hållbart samhälle, skriver Hans-Olov Olsson, ordförande i Teknikföretagen och vice ordförande i Vattenfall tillsammans med Tällberg Foundations ordförande Bo Ekman.
Jordens växande befolkning behöver ekonomisk tillväxt. Om detta står ingen strid. Globaliseringen har tagit vid när möjligheterna börjat sina på nationell nivå. I relativa tal har många fått det bättre.

Men i verklighetens absoluta tal står mänskligheten och stampar: 1 miljard lever på mindre än 1 dollar om dagen, (0,5 för 40 år sedan), 1,2 miljarder saknar friskt vatten, 2,6 miljarder saknar sanitet …

Marknadsekonomins principer omfattas numera av de flesta av världens nationer, även diktaturer. Men marknadsekonomins tillämpning måste vara underkastad den politiska demokratin.

Alla fungerande marknader har ett mått av reglering i alla medborgares intresse. Det må gälla bilar, läkemedel, skogsbruk eller livsmedel.

Men hittills har utsläpp av koldioxid i atmosfären varit fri och oreglerad. Det är tragiskt att behöva konstatera att Sir Nicholas Stern har rätt i att den pågående klimatförändringen är ”marknadsekonomins största misslyckande”.

Att säga detta är som att svära i den nyliberala kyrkan där den fria marknadsekonomins ofelbarhet hålls lika högt i helgd som den obefläckade avelsen i den katolska kyrkan.

Sedan Stern publicerade sin rapport och efter att IPCC förra året låste kunskapsläget inför årets rapporter, har nya oroande forskningsresultat presenterats.

Människans konflikt med naturen är värre än vad vi tidigare anat. Naturens cirklar är rubbade.

Det förändrade klimatet har drivit igång processer som FN-chefen Ban Ki-moon nu kallar katastrofala: ”at the tipping point”. BP:s förre strategichef Nick Butler skriver i Financial Times att utvecklingen skenar. Koldioxidhalten i atmosfären är på väg mot fullständigt oacceptabla 650 ppm. Detta skulle innebära en temperaturökning med förödande 4–5 °C!

Ban Ki-moon, Butler, IPCC:s ordförande Pachauri och många andra framhåller att än finns någon tidsfrist för handling.

Utsläppen av koldioxid måste sänkas med 80 procent inom 40 år. Den globalt gemensamma uppgiften är också att till 100 procent ta världen ur sitt 80-procentiga beroende av fossila bränslen.

Om vi lyckas kan vi kanske hålla temperaturhöjningen under knappt acceptabla 2,0 °C. För detta krävs en framgångsrik förhandlingsomgång på Bali och en samordnad global handlingsplan av tidigare aldrig skådad effektivitet.

Det är bara en global mobilisering för en massiv övergång till storskalig solenergi, vind- och vågkraft, effektivisering av befintlig kärnkraft och vattenkraft, biobränslen och i förlängningen fusionsenergi och bränsleceller som kan klara uppgiften.

Det kommer också att krävas hela skalan av energieffektiviserande åtgärder som nya processer och material, initiativ av typ Vattenfalls globala 3C-projekt för att snabbt få ner CO2-utsläpp.

Vi står på tröskeln till ett nytt riskfyllt men hoppfullt samhällsbygge. Vi har egentligen inget val.

De finansiella, tekniska, politiska och nationella intressemotsättningarna för att åstadkomma detta är monumentala. Men när gemensam vision och yttre hot gjorts obevekligt tydliga, har människan ändå kunnat klara gemensamma uppgifter i global skala.

Politik, medborgare och näringsliv i samverkan i de allierade länderna vann kampen över fascismen och andra världskriget. Detta födde fram en ny världsordning och en ny världsekonomi. Att gemensamt klara av uppgiften att hejda den globala uppvärmningen kan i sig skapa den nya ordning vi behöver för en nu tätt ömsesidigt beroende värld.

Frågans allvar gör det av största vikt att näringslivet i aktieägarnas, konsumenternas, de anställdas och i samhällets intressen formulerar skarpa krav på politikerna. Klimatkrisen är varken höger eller vänster.

Den är inte svensk, amerikansk, eller kinesisk. Den är inte privat eller offentlig. Den är en ekologisk systemfråga. Med naturen kan man inte förhandla. Vi har bara oss själva att göra upp med.

Politikens uppgift på lokal och global nivå förblir att se till det gemensammas och helhetens bästa, att skapa fördelningsmekanismer mellan olika befolkningsgrupper och mellan nutid och framtid.

I vår tid räcker inte längre historiskt givna nationella och konstitutionella förutsättningar till för att politiskt manövrera den globala utvecklingen. Stockholm Environment Institute har i sina analyser kommit till slutsats om hur världens nationer levt upp till de ungefär 500 internationella avtalen, protokollen och konventionerna i miljöfrågor.

Inte en enda av dessa överenskommelser har infriats till punkt och pricka! IPCC och Kyotoprocessen är positiva men ännu trevande experiment in i den framtid där nya politiska mekanismer måste skapas för att hantera globaliseringens konsekvenser.

Näringslivet är en av de viktigaste aktörerna. Därför får inte näringslivet göra om sitt strategiska misstag från 1970-talet då det inte gjorde miljöfrågan till sin.

Näringslivet valde att se de framväxande miljöfrågorna som hot mot kostnadsstrukturer, tekniska lösningar och konkurrenskraft. Det kom att ta årtionden innan kapitalmarknader och företag så sakteliga kom att inse miljöfrågornas betydelse för samhälle, framtid och konkurrenskraft.

Detta ställningstagande har kvardröjande effekter. Det finns fortfarande på sina håll i näringslivet en föreställning om att ekosystem- och klimatkris är frågor som drivs av antiglobaliseringskrafter, miljöflummare eller tokvänster.

Dessa föreställningar ger uttryck för ett politiskt, inte ett kunskapsbaserat förhållningssätt. Detta har också sina rötter i att ekologiska grundkunskaper fortfarande inte är en självklar del av en ekonom- eller civilingenjörsexamen.

Många i näringslivet saknar kunskaper om de oupplösliga sambanden mellan ekologi och ekonomi. De framvällande kunskaperna om ekosystem- och klimatkriserna visar med all tydlighet att naturen ställer gränsvillkor som inte får överskridas.

Vi är piskade att arbeta oss ur alltför snäva nationella lojaliteter och kulturella identiteter. Detta är den ekonomiska globaliseringens logiska konsekvenser. Den skapar världsomspännande finansiella och ekonomiska system av ömsesidiga beroenden.

Ekologi och klimat är i sig själva globala system som förvisso inte följer nationsgränser. Ekonomi och ekologi utvecklas i växelverkan.

Den ekonomiska globaliseringens motor är näringslivet. Därför bör näringslivet gå i täten när det gäller insikt, handling och ansvar i klimatfrågan.

Bo Ekman, ordförande Tällberg Foundation
Hans-Olov Olsson ledamot i Tällberg Foundations styrelse