Sveriges nya mittenpartier

För en sådär tjugo år sedan gjorde vi på Sifo (jag var Sifo-chef på den tiden) en värdering av hur långt Socialdemokraterna skulle kunna sjunka i väljaropinionen. Hur stor var själva kärntruppen? Efter analyser och samtal blev vår bedömning att partiets nedre gräns, "bottom line", var 25 procent.

Analysen gjordes mot bakgrund av de nya strömningar som börjat dra genom Europa och USA under 1980-talet. Thatcher och Reagan förde in en ny ekonomisk politik. Sovjetunionen vittrade. Upproret 1989 på Himmelska Fridens Torg ingav hopp om demokrati också i Kina.

Även Sverige hade börjat avreglera. Kanslihushögern kämpade mot löntagarfondsvänstern. Rosornas krig avlöste varandra.

Moderaternas unge Fredrik Reinfeldt uppfattade tidigt det pågående opinionsskiftet och påbörjade - inifrån - marschen mot de framgångar som bara ett parti i den politiska "mitten" kan uppnå i ett land som Sverige. Socialdemokraterna gjorde det inte. I regeringsställning koncentrerade de sig på att ta ansvar för Sverige, gömde behoven av inre förnyelse, förlorade så småningom regeringsmakten.

Det är tämligen ofarligt att anta att den gamla Socialdemokratins väljare nu har krympt till mellan 15-20 procent av väljarkåren. Men också dess institutioner och folkrörelsebastioner har oåterkalleligen vittrat och krympt. Men därmed inte sagt att dess värderingar inte representerar mycket av det centrala i det långa och ständigt fortgående svenska samhällsbygget. Socialdemokraterna har också förflyttat sig mot det som nu är mitten i 2000-talets politik: Solidaritet, kampen mot utanförskapet, företagande, kunskap och miljö.

De två svenska "arbetarepartierna" - (S) och (M) - är den nya mitten i svensk politik. De har 60 procent av väljarkåren bakom sig. De representerar båda den politik som väljarna har beställt. Småpartierna förblev små i valet. Miljöpartiet skulle säkert ha fått över tio procent om de inte gått i koalition. FP, C och KD är marginalpartier. SD ligger bortom den sedvanliga höger/vänsterskalan. De har ingenting med, eller i, "mitten" att göra bara för att slumpen gjort partiet till en parlamentarisk tunga på vågen.

Jag tror faktiskt att Socialdemokraterna har gjort ett ganska bra val, trots bristen på intern förnyelse och att Moderaterna faktiskt borde ha gjort ett bättre val på basis av sitt långa förändringsarbete.

I den rättvisaste av världar borde väljarna få som de har röstat: en bastant majoritet för de båda arbetarepartierna som positionerat sig i mitten av mitten, till förmån för att Sverige fortsatt kan utvecklas som en förebild i den värld av gemenskap och ömsesidighet som har givits etiketten globalisering.


Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-09-26 21:37