Strandhugg och astmatiker

Mittemot Vikarbyn, på andra sidan Rättviken, ligger den lilla byn Tina. Dalademokraten kunde berätta (den 10 nov) att en ännu ej lagfaren markägare tagit sig före att böka och gräva upp ett strandskyddat område, rensa sten i strandlinjen, avverka skog. Vad vildsvin kan åstadkomma är en mild smekning jämfört med grävmaskinernas framfart i orörd natur. Nu, efter besiktning på plats, överväger kommunen att polisanmäla. Det är bra. Det förvånar att en turistchef, som har förhandsbesked att få bygga på strandtomten, inte slagit larm om uppenbart miljöbrott. Att värna miljö och natur bör ju vara en del av uppdraget.

Strandskyddet är en lagstiftning nedärvd ur allemansrätten: allas rätt till tillgång till skog, mark och sjö. Allemansrätten går i vissa fall före äganderätten. Men trycket ökar på kommuner, länsstyrelser och regering att ge dispenser att bygga vid stränder. Både Leksand och Rättvik vill få fram attraktiva tomter för attraktiva kommuninnevånare. Tillväxt får inte gå före miljö- och allmänintresse. Det var klokt av regeringen att säga nej till strandtomter vid Sågenområdet i Vikarbyn. Det kan vara värt att notera att till och med Rwanda nyligen infört en vass lag om strandskydd!

Det är en överlevnadsfråga för Dalarnas och Siljansbygdens identitet att kommuner och företag har mod att balansera natur- och kulturvärden gentemot ekonomiska och tillväxtintressena. Det bådar till exempel illa när LIF kränger sig före i vaccinationsköerna. Varför? Självklart är bolagsledningen orolig för hack i lönsamheten om hela laget skulle insjukna. Läkaretiken fick stå tillbaka, enligt läkaren, därför att ledningen skulle ha lyckats rekrytera en hel pluton ”astmatiker” in i laget!

Självklart går det inte att vaccinera ett helt hockeylag om inte spelare, tränare, sportchef ger klartecken. Leksand fick löpa gatlopp genom all Sveriges medier. Man hade åsidosatt ”fair play”. Men Leksand var inte ensamt. Hockeylaget Calgary Flames gjorde likadant och orsakade en folkstorm borta i Alberta. Dagens elitidrott tål inte mer av dopning, våld och uppgjorda matcher.

Rågångarna mellan olika intressen måste ständigt röjas för att hålla rena, inte minst i små samhällen. Detta är ledarskapets uppgift. Här har kommunledningar och styrelser ett särskilt ansvar. Dålig etik ger ett sunkigt samhälle.

Siljansbygdens och Leksands identitet står och svajar. De lokala kulturinstitutionerna faller en efter en. In stormar tidens industrialiserade produktioner med Melodifestival i spetsen. Eftersom det inte finns föga av regional och lokal kulturpolitik så finns föga av lokal kulturförnyelse. Om natur och kultur underställs tillväxtintressena förlorar vi en unik identitet. Kvar blir produktionsytor och den slags kultur som är sponsorbar. Vi blir som alla andra.

När föreställningen om Dalarna som svenskt ideal flagnar blir nästa steg – Dalarna som globalt ideal – den stora utmaningen.

Publicerad i Dalarnas tidningar den 3 december 2009