Lärdomen är urtydlig

För ett par veckor sedan organiserade Tällberg Foundation ett internationellt symposium om vår tids akuta säkerhetsfrågor. Det blev en lång lista: bland annat energi, mat- och vattentillgång, befolkningsrörelser, misstron mellan nord och syd, oförmågan att komma till globala avtal i frihandelsförhandlingar och klimatfrågan.

Därtill kom att läggas rader av trasiga inrikespolitiska förhållanden i viktiga regioner och länder. Det lugnaste hörnet i världen är vårt eget - Europa. Paradoxen i situationen speglas tydligt av att regeringen Reinfeldt straffas i opinionsmätningarna när den för ett halvår förflyttar fokus till ansvar för vidare sammanhang - EU och klimatfrågan.

Detta visar på den stora svårigheten att förena globalt ansvar med lokal legitimitet. Den politiska logiken (och den mediala) är ännu konstitutionellt häftad i lokala intressen. Det är dessa som definierar villkoren för maktinnehaven.

Detta visar också sammanbrottet i Köpenhamn med brutal tydlighet. Det går inte att lösa ett komplext, globalt systemproblem med beslutsordningar som tillhör en redan svunnen tids maktrelationer och särintressen.

Köpenhamnsprocessen var redan från början inställd på att lösa fel problem, nämligen att nå politiska kompromisser utifrån 192 nationers starkt divergerande ekonomiska, sociala och hegemoniska intressen. Problemet att lösa var ett annat: att restabilisera de planetära ekosystemens funktionalitet och effektivitet.

Så försökte tiotusentals förhandlare, vetenskapsmän, företagare och företrädare för civilsamhälle att få ett flygplan att lyfta, vars design aldrig skulle tillåta det att flyga. Uppgiften var omöjlig.

Därför blev Köpenhamnsmötet en plats för pratbubblor, frustration, besvikelse, ilska, och växande misstro. Det blev en desorganiserad och stundtals brutal konfrontation mellan oklara ståndpunkter och oklara roller.

Lärdomen är urtydlig. Dagens beslutsordningar löser inte de för oss viktigaste problemen och konflikterna. Detta har varit kristallklart under lång tid. Det politiska sveket är att rejäla initiativ att skapa nyordningar först kommer när kriserna blir manifesta. Den grundläggande förutsättningen för global problemlösning - se behovslistan i inledningen! - ligger i att vi förmår och förstår att länka våra egna personliga risker och möjligheter till de globala realiteternas svåråtkomliga komplexitet.

Det behövs nu ett nytt politiskt språk och metod som bygger upp insikt och ömsesidigt förtroende som bas för de kloka beslut som kan minska vår utsatthet.



Publicerad i Dalarnas tidningar: 2009-12-21 07:26