Posts
Denna vecka samlas i Stockholm världsledande forskare till den första tvärvetenskapliga konferensen någonsin om hållbar utveckling med fokus på samhällets och ekosystemens resiliens, det vill säga deras förmåga att undvika farliga tröskeleffekter. Hastigheten i klimatförändringen tycks hittills ha underskattats av forskarna. Orsaken är den snabbt växande risken för farliga tröskeleffekter i världens glaciärer, skogar, marker och hav som förstärker klimateffekten. Slutsatsen är därför att det är politiskt självmord att, som i allt högre utsträckning är fallet, bara fokusera på klimatet då stora överraskningar väntas att ske till följd av andra faktorer.
Världen befinner sig med andra ord i ett helt nytt läge. Miljöfrågan har blivit en utvecklingsfråga. Genomgripande förändringar måste ske i politik och förvaltning så att globalisering och tillväxt samverkar istället för att urholka biosfären. Börjar inte kurvorna snarast peka åt rätt riktning kommer globala planer liknande ”Marshall” planen efter andra världskriget att krävas för att undvika att hela regioner och samhällen havererar. I en färsk rapport från EU-kommissionen varnas exempelvis för miljontals klimatflyktingar från Afrika till Europa i en nära framtid om utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka som hittills. Vår chans att undvika en sådan situation – inom ramen för demokratiska beslut – är nu.
Om ett och ett halvt år ska ett nytt globalt klimatavtal sjösättas i Köpenhamn. Detta avtal ska innehålla bindande åtagande för världens länder som är så ambitiösa att planeten som helhet undviker en uppvärmning som överstiger 2 grader Celsius. Målet har satts till att, i enlighet med FNs klimatpanel IPCCs rekommendationer, stabilisera koncentrationen av växthusgaser i atmosfären till 450 ppm. För att nå dit är IPCCs bedömning att världens utsläpp av växthusgaser måste minst halveras till år 2050. För industriländerna innebär det en minskning med 30 procent till år 2020 och med 80-90 procent till år 2050. Det är i dagsläget högst oklart om ens EU, som tagit ledningen i klimatarbetet, kommer att lyckas nå dessa krav. För planeten som helhet ser det ännu dystrare ut, med ökande utsläpp hos samtliga stora utsläppsregioner.
Detta är ett enormt problem i sig. Men tyvärr pekar den snabbt avancerande forskningen på att till och med IPCCs senaste utvärderingsrapport, som släpptes förra året och som ligger till grund för avtalsarbetet inför Köpenhamnsmötet, redan kan betraktas som obsolet. Ny forskning pekar på att konsekvenserna av utsläppen av växthusgaser kan vara långt mera dramatiska än vad IPCC framhållit.
Situationen är så pass allvarlig att en av världens ledande klimatforskare, Dr James Hansen vid NASA, nu menar att en begränsning av koncentrationen av växthusgaser till 450 ppm inte räcker. Vi måste istället sikta på 350 ppm. Ny forskning visar nämligen att en fördubbling av växthusgaserna i atmosfären riskerar att leda till 6 graders temperaturökning, inte 3 grader som man tidigare trott. Vid 6 graders temperaturökning ändras förutsättningarna för liv på jorden i grunden och skulle utgöra inget mindre än en global katastrof. Dessvärre pekar ytterligare forskarrön på att vi redan, i snabb takt, närmar oss en fördubbling jämfört med den förindustriella nivån på 280 ppm.
Vi bedömer att situationen är så allvarlig, och att tiden är så pass knapp till slutet av år 2009, att det nu krävs skärpta direktiv till Köpenhamnsprocessen. Det vore ödesdigert att, under extrem tidspress, tvinga fram ett avtal som binder världen fram till år 2020, och som sedan visar sig skjuta långt under det nödvändiga målet. Istället måste världens ledare, under FNs ledning, ta upp det nya riskläget för okontrollerad klimatförändring och med det som grund, sätta upp ett nytt globalt klimatmål och en påskyndad tidsplan för att nå detta. Ett initiativ lett av de nordiska länderna skulle ha möjlighet att få internationellt gehör.
Nyckeln till en lösning i klimatfrågan handlar dock inte bara om att minska utsläppen av växthusgaser. Det handlar lika mycket om att stärka motståndskraften och möjlighet till vidareutveckling, resiliensen, hos världens ekosystem så att de fortsätter att förse samhället med ”ekosystemtjänster” som produktion av mat och fiber, upptag av koldioxid, luft-och vattenrening och skydd mot olika naturkatastrofer, vilka utgör grunden för vår välfärd och skydd mot klimathotet. Under de senaste 150 åren har ekosystemen absorberat ungefär hälften av det mänskliga samhällets utsläpp av växthusgaser – som en gigantisk gratistjänst till samhället. Men forskning visar nu att havens förmåga att buffra människans klimatskuld avtar, och att skogar, jordar och våtmarker riskerar att ge vika under trycket från mänsklig exploatering och temperaturökning för att plötsligt byta roll, från att suga upp växthusgaser till att istället släppa ut dem.
Eftersom både klimatförändringens konsekvens och stor del av lösningen beror på vår förvaltning av världens ekosystem, föreslår vi att Sveriges regering nu – inom EU och FN – ska påskynda etableringen av en motsvarighet till FNs klimatpanel IPCC, en International Panel for Ecosystem Services, IPES. IPES skulle ha till uppgift att följa upp FN-rapporten om världens ekosystem som avslutades 2005 och som visade på ett akut behov av att bromsa utarmningen av skogar, jordbruksmark, marina resurser och biologisk mångfald i syfte att säkra fortsatt social och ekonomisk utveckling. IPES skulle vara en vetenskaplig mekanism som förmedlar kunskap till världens regeringar, på liknande sätt som IPCC. Tillsammans skulle dessa paneler med fördel läggas vid FNs miljöprogram UNEP, och generera komplementär kunskap som säkrar att IPCCs klimatarbete tar hänsyn till naturens tröskeleffekter. Vi bedömer att det är så pass brådskande att etablera en internationell ekosystempanel att de nordiska länderna bör överväga att driva denna fråga gemensamt.
På hemmaplan slutligen bör regeringen inrätta ett nytt superdepartement med ansvar för hållbar ekologisk och ekonomisk utveckling, direkt underställd statsministern. Tecken på en sådan utveckling av det politiska systemet finns redan, med inrättande av en klimatminister i Danmark, och ett nytt departement för klimat och vatten i Australien.
Marknadsekonomin har många fördelar. Den har levererat ett enormt välstånd, framför allt i industriländerna. Men den har en allvarlig brist i och med att produktionens och konsumtionens effekter på klimat och miljö inte fångas upp i den ekonomiska modellen. När nu dessa effekter utgör det helt avgörande problemet för den fortsatta utvecklingen måste omfattande reformer till. Ett departement av den typ som vi föreslår skulle vara ett steg i rätt riktning. Finansministern får därmed underordna sig ramvillkoren för den ekonomiska politiken, nämligen vad atmosfären och ekosystemen kan bära.
Att vi nu förstår problemen är halva lösningen. Den andra halvan finns i den kunskap och innovationsförmåga som mänskligheten har och visat prov på historiskt. Det råder ingen tvekan om att vi kan staka ut en hållbar framtid på jorden, men det kommer kräva enastående krafttag på lokal och global nivå. Sverige har en särskild möjlighet att leda vägen, tack vare dess historiska roll som ett ledande land på den internationella miljöarenan.
- Johan Rockström, professor, chef Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet, och Stockholm Environment Institute
- Carl Folke, professor, forskningschef Stockholm Resilience Centre och chef Beijer Institutet
- Anders Wijkman, EU Parlamentariker
- Bo Ekman, ordförande Tällberg Foundation
- Thomas Rosswall, professor, chef för ICSU, International Council for Science
- Brian Walker, professor, chef för Resilience Alliance (det internationella nätverket för resiliens och hållbarhetsforskning)
