Messing with the future

Mänskligheten – denna den förment intelligentaste delen av biosfären – har varit korkad nog att ha kollektivt målat in sig i ett hörn. Den har skapat sig ett framtidsproblem av existentiell dimension.

För det första: Tillväxt/energi/miljö-ekvationen går inte längre ihop. För detta räcker inte längre energi och ekologiska tjänster till. För människan är de livsviktiga ekologiska balanserna rubbade. Evolutionen drivs in på snedspår både genom medveten genetisk manipulation och genom de DNA och artförändringar kemisk miljöpåverkan skapar (i Kina har man funnit fiskar som både är hane och hona. SARS-viruset är toppen på ett isberg, hävdar ledande kinesiska forskare). Ursprungsbefolkningarnas syn på sig själva som en del av naturen har under de senaste två årtusendena ersatts av påhittet att hon skulle vara ”skapelsens krona”. En hierarkisk grundsyn – vi/den – har lett till en exploatering av miljön utan insikt i dess långsiktiga kostnader och systemkonsekvenser för evolutionens dynamik (aldrig i någon kalkyl), Katrina, liksom den senaste orkanstyrkan 5 orkanen över södra Kina.
Jared Diamond beskriver ingående hur några sådana förlopp som slutat i enskilda kulturers kollaps. Nu är skalan en annan. Hela systemet är hotat.

Grunden till planetens problem är inte dess ”brist” på energi eller vatten. Grund-problemet är människoartens ofattbart snabba förökning under extremet kort tid – 650 procent under 200 år till 6,5 miljarder individer – samtidigt som medel-livslängden fördubblats från 27 till 54 år. Vi är fler som gör mer. Artens tillväxt har möjliggjorts av teknologiska pågående revolutioner. Världens mätbara BNP har från 1830 ökat fram 300 miljarder dollar till idag 50 triljoner.

Det finns inte en nation, en investerare eller ett företag som inte lovar tillväxt. Politisk och ekonomisk makt bygger på att infria löften om tillväxt och jobb. Nu knackar ytterligare tre miljarder människor på tillväxtdörren. Detta är denna vår tids bärande vision om ökad tillväxt, fler jobb, mer välfärd, större boendeytor, ett bilburet rörligt liv på golfbanor - hur vi lever och verkar – som är roten till att moder jord inte orkar med oss.

Precis allt vi producerar kommer ur de fyra elementen jord, vatten, eld (energi) och luft. Allt mänskligt liv kräver mat, som kräver jord, vatten, energi och luft. Människan behöver jorden, men jorden behöver inte oss.

Prognosen är att människoarten skall öka med ytterligare 2,5 miljarder individer. Samtidigt är visionen ökad levnadsstandard för alla och ytterligare förlängning av genomsnittlig livslängd. Detta innebär att politik och ekonomi/företag pressas till att leverera en tillväxt på 5-10 %. Detta innebär en fördubbling av produktionen inom 25 år till 100 millioner USD. Kina är, med tillväxt på 10-13%, just nu den mest beundrade modellen.

Vad är konsekvensen av suboptimeringen av tillväxt?

Uppvärmningen av planeten är det alla kategorier ledande problem. Vetenskaps- samhället är i stort sett ense om vad som pågår. Men politiska och ekonomiska intressen ”business as usual” eller ren ignorans skapar debatt. Sir David King, Blair-regeringens vetenskaplige rådgivare, röt till för en tid sedan om politikens struts-mentalitet. Det riktigt obekväma är att klimatförändring kommer ur människans egen aktivitet: hur vi lever, bor, arbetar, producerar och transporterar. Professor James Hansen vid NASAs Goddard Institute, varnar att mänskligheten måste drastiskt och permanent ha reducerat utsläpp av växthusgaser inom tio år för att undvika att jordens genomsnittstemperatur stiger med ytterligare tre grader till år 2100. Så skulle ske om koldioxidhalten i atomsfären skulle stiga över 550 ppm (parts per million), en fördubbling jämfört med början av 1900-talet. Vi befinner oss nu strax under 400. Om så skulle ske där 50 % av alla arter på jorden.

En indisk studie visar att landet vid en tvågradig ökning av jordens temperatur förlorar 25 % av sin matproduktion. Om det gäller för Indien så gäller det också för Pakistan och Indonesien. För Bangladesh hotar den pågående höjningen av havsnivån med 5-10 meter på 100 års sikt på grund av den allt snabbare avsmältningen av Grönlands och Arktis isar. Här är forskarna tagna på sängen av takten.

Arktis och Grönland står för merparten av världens sötvattenförråd. Av allt vatten på jorden utgör endast fyra procent av sötvatten. Vattnet i världens sjöar och vattendrag utgör 0,004 procent. Samtidigt som Himalayas glaciärer smälter som föder Asiens sju stora floder som är livsgivare åt mer än 50 procent av jordens befolkning, sjunker grundvattennivåerna i stora områden i bl a Kina, Pakistan, Indien och USA. 70 procent av vattnet går till jordbruket. Det krävs 1 000 liter vatten för ett kilo vete.

Vattenbristen är Kinas största problem. Därnäst energi, mat, råvaror av alla de slag. Vid Vattenkonferensen i Stockholm i augusti, konstaterade en 700 hövdad panel att den nivå vattenbristen skulle ha nått år 2025 redan är nådd.

Energibristen i världen pressar upp priserna, förändrar geopolitiska balanser. Energi- behoven är massiva. Kraven på omställning till förnybara energikällor blir svåra att finansiellt, politiskt och teknologiskt att mäta i tid.

Energiproblemet sammanhänger med vattenbrister som sammanhänger med befolknings- och tillväxtexplosioner. Vattnet sammanhänger med skogsbruk, avverkningar och landerrosion, som sammanhänger med översvämningar. Uppvärmningen intensifieras av väder, torka, ?? påverkar havsströmmar.

I augusti slogs delar av södra Kina och Nordkorea sänder av orkaner styrka 5.
10 miljoner människor blev hemlösa, långt från CNNs (och SVTs) bevakning. I Sverige flyttar klimatet en meter norrut per timme. Skåne får medelhavsklimat, Mälardalen Skåneklimat, sydtoppen på Kebenekaise har sjunkit ihop åtta meter. Snart är Nordtoppen högst. Några hundratusen svenskar har flyttat till Spanien för att få ett varmare klimat. De har blivit bönhörda överhövan. Sommartemperaturerna är redan 35-40 grader. Torkan är svår, liksom vattenbristen. Sahara har flyttat norrut.

För det andra: Det finns ingen helhetslösning i sikte. Eftersom vi inte till fullo förstår ekvationens komplexa sammanhang, har vi inte någon heltäckande teori för att balansera den. Vi förstår inte heller hur de ekologiska systemens interaktivitet långsiktigt påverkas av mänsklig produktion. I så fall skulle vi knappast ha satt oss i dagens prekära läge.

Problemet är att problemet är ett systemproblem. Vi har organiserat oss för att lösa problemen styckvis och delt, var för sig. Vi är organiserad som vi tänker. Vårt tankearv är hierarkiskt, linjärt, sekvensiellt, orsak och verkan, reduktionistiskt; ett arv från upplysning och modernism. Så är merparten av kunskapsproduktion vid univeristet organiserad, liksom departementsuppdelning i ett kanslihus eller avdelningar på stora företag. Var och en har sitt ”fokus”, sin målsättning. Interaktivitet och samarbete försvåras. Det ”egna” betonas framför det gemensamma. Motsatta intressen blir norm. Det är också så vi organiserar världen utifrån intressemotsätt-ningar och inte utifrån intressegemenskaper.

Systemtänkande är att bygga kunskap och lösningar utifrån en acceptans av ekologins och tillvarons komplexitet och interaktivitet i mer eller mindre nära ömse-sidiga beroenden. Globaliseringen är en process som förtätar dessa ömsesidiga beroenden mellan platser, människor, funktioner runt planeten. Dessa drivkrafter är produktivitet och tillväxt, inte politiska eller ekologiska visioner. Globallisering finns inte på något politiskt partis agenda eller i någon nations valrörelse. De handlar om det egna landets intressen. Så och i Sverige.

Marknadsekonomin är globaliseringens drivkraft. Ständig innovation för att öka produktivitet och tillväxt: att få ut mer resultat för en allt mindre insats av resurser. Så skapas nya värden. Men marknadsekonomins nederlag – och det systemproblem det ställer till för oss – är att den inte förmår integrera den fulla ekologiska kostnaden i sina kalkyler och räknestycken. I styrelserummen liksom på finansministerierna finns kostnaderna för ”ekologiska tjänsten” till dels med som en än s å länge, påtvingad add-on, lika litet, som Öysten Dahle påpekar, som marknadsekonomin tar hänsyn till den verkliga ekologiska sanningen var den socialistiska modellens nederlag att dess blindhet inför den ekonomiska sanningen. Ekonomin måste utgå från ekologin, inte tvärtom. Marknaden är inte bara människor. (Vilka är lösningarna? Många sätter sitt hopp till ny teknologi).

För det tredje: Eftersom vi inte äger en allmänt accepterad systemteori för hur ekonomi (mänsklig produktion/energi/miljö hänger samman), existerar heller inte några överstatliga institutioner som är kompetenta och betrodda att politiskt och operativt leda samhällsutvecklingen in i en evolutionärt hållbar fråga. Politiken befinner sig ännu i det gamla paradigmet att vara geografiskt/kulturellt/historiskt nationsbunden.
Den ser till de sina. Den ser till sitt maktunderlag. Politikens organisation och teori är fortfarande ett barn av den tid då naturens resurser tycktes oändliga och ömsesidiga beroenden kontrollerbara. Vi för oss, ni för er. Förenta Nationen, Institutionella Valutafonden, WTOs föregångare SATT, Världsbanken, NATO, Europagemen-skapen formades efter andra världskriget. En ny värld tvingades fram till nya spelregler precis som genom Västfaliska freden 1645 efter 30-åriga kriget och genom Wienkongressen efter Napoleonkrigen. Kan världen denna gång ta sig fram till en ny ordning utan förödande konflikter över det som nu tryter oss – energi, vatten, mark, luft?
De nuvarande internationella institutionerna är fortfarande primärt plattformar för att få egna nationella intressen tillgodosedda, därmed alltid i motsats till den andras. De blir aldrig starkare att läsa helhetsproblem än viljan/intresset hos de för dagen mest inflytelserika. Militär och finansiell makt avgör, inte systemlogik. Därför är USA starkt och FN svagt. FNs inflytande i Libanonkrisen var föga mer än att vara hyresvärd för de lokaler där förhandlarna möttes inför offentligheten. Kofi Annan sade i sitt inledningsanförande till säkerhetsrådets behandling av krisen att Rådets integritet och prestige står på spel. Och så blev det. I år har WTOs förhandlingar – Doharundan – om jordbrukshandeln brutit samman. G8-mötet i St Petersburg bröt – liksom i fjor – ihop inför ”dagens våld”. Då i London, i år i Libanon. Kyoto-protokollet förblir haltande, tandlöst så länge som USA och Kina inte deltar. I ljuset av klimatför- ändringens eskalerande dynamik och irreversibiliet, framstår protokollet ungefär lika förtroendegivande som Chamberlains uppgörelse med Hitler 1928: Peace in our time! Vi för en eftergiftspolitik om framtiden.

Vi har bara oss själva att förhandla med. Vi kan inte förhandla med isar och smält-vatten. Vi kan inte föra uppgörelse med oceaner om vattentemperatur eller om grundvattennivåer. Vi kan inte förhandla om fördelning av torka, eller fiskars DNA.

Naturen reagerar på människans beroende. Kan vi ändra på vårt – i tid?

Den moderna människans mönster att handla är reaktivt, inte preaktivt, förutseende. Ju fler vi blir, men också desto mer vi äger, desto svårare tycks detta vara.
Det är först den moderna människan som satt hela artens existens på spel genom kärnvapen och nu genom miljörubbningar. VI har inte kollektivt än så länge varit förmögna till det förutseende att avlägsna någondera.

Ingen äger helheten. Ingen har ansvaret för livet, för Gaia. James Lovelock, den brittiske forskaren, presenterade 1972 sin revolutionerande teori att biosvären – mellan det tunna membranet urberget och rymdens döda kyla – i sig är ett ytterligt komplext levande system. Hans senaste bok Gaia’s revansch, ger en föga hoppfull bild av människans möjligheter. Vadav Havel vädjar idag om att människan måste tygla sin maktarrogans och sin arrogans mot naturen. Han vädjar till oss att i vårt handlande visa ett ”moraliskt minimum”. Georg Herik von Wright kom till en djup och pessimistisk slutsats i sina senare verk att människan sätter konkurrens före moral, materialism före gemenskap. (Det är precis detta som också speglas i den svenska valrörelsen).

Idag sätter många sitt hopp till löften om ny teknologi. Innovation är tidens mest populära politiska och marknadsekonomiska slagord. Däri ligger förväntan och löftet om tillväxt, jobb, lösningar av de problem vi möte i våra liv. Nu lovas att energin skall bli ren och förnybar, att maten skall vara rättvist producerad i gröna värdekedjor, att produktion på nanonivå skall lösa råvarubrist och att stamcellsforskning och genmanipulation skall lösa våra hälsoproblem. Men vi vet att all ny teknik är oprövad. Ny teknik innebär definitionsmässigt att något existerande slås ut, destrueras. Detta är kapitalismens kärna: den kreativa destruktionen. Den måste ersättas av en ekonomi som i stället bygger på den kreativa evolutionen: ekonomi och ekologin förenas på samma villkor. Då kunde vi måhända återvinna balans i ekonomi/energi/ miljöekvationen.

Bo Ekman