Den Perfekta Stormen

När atomsfäriska jetströmmar producerar väldiga barometerfall och kolliderar,
skapas vad som kallas Den Perfekta Stormen. Så skedde 1991 över Nordatlanten. Vågor på 60 meter svepte dem, som inte hunnit undan, ned i djupen.

Just nu byggs i globaliseringens jetströmmar förutsättningar för Den Perfekta Stormen över den samhällsmodell som byggts upp under 150 år. Under några årtionden har faran känts komma krypande. Vi kan nu inte längre vänta på processen och tro att någon annan ska ta ansvar, omorganiserar vi oss inte och blir bättre på att leva tillsammans kommer stormen fortare än vad vi räknar med.

I somras samlades vid Tällberg Forum 450 deltagare från 73 länder till samtal om framtidens värld. Utgångspunkten för samtalen var paradoxen, att vi har fler väldefinierade hot mot livsstilar och existens, samtidigt som vi har allt svagare multilaterala institutioner och mekanismer för att lösa dem. Stormmolnen tornar upp sig: oljekris, klimatförändring, vattenbrist, arbetsbrist, demokratiunderskott, fattigdom, fundamentalism… Inget enskilt land kan lösa helheten. FN gick försvagat ur topp-mötet i september. EU är konstitutionellt försvagat. Världshandeln står inför sitt ödesmöte i Hong Kong i december.

Vid Tällberg Forum framstod det ännu tydligare att tiden runnit ut för möjligheten att utan störningar i den globala ekonomin övergå från energisystem baserade främst på billiga fossila bränslen (lagrad solenergi) till system baserade på andra, rena energikällor. Femtio procent av jordens oljeresurser är förbrukade inom fem
till tio år. Oljan kan inte annat än att komma att ransoneras.

De nya energikällorna kommer inte hinna fram till marknaden i tid. Oljepris och energiskatter har varit för låga för att i tid ha stimulerat fram tillräckliga satsningar
på det nya. Marknaden har inte fixat problemet.

Dessa frågor blev också centrala i diskussionerna vid det möte som förre presidenten Bill Clinton samlade till i New York i direkt anslutning till FNs toppmöte. Clinton själv, men också Tony Blair, Al Gore och företagsledare som Jeff Immelt, GE, Nick Butler, BP och George Soros lyfte med stor kraft fram den knipa som världsekonomin står inför. Vi behöver skapa jobb och tillväxt. Samtidigt måste vi byta energisystem och möta ökad energiefterfrågan. Tony Blair vädjade om en global kraftsamling av forsknings- och utvecklingsresurser för att stävja klimatförändringens skadeverkningar. Den amerikanska kluvenheten inför frågan tydliggjordes av Condoleezza Rice som överhuvudtaget inte ville kännas vid problemet.

Biosfären – den vi lever i och av – är ett komplext system. Vi har långt från full kunskap om dess funktionalitet och samband. Men vi vet så mycket att nio miljarder människor år 2050 inte kommer att kunna samsas med miljön med nuvarande livs- stilar och energibaser. Att våldföra sig på miljön straffar sig. Den biter tillbaka i form av smältande polaris och tundra, allt intensivare orkaner, monsuner och skyfall, torka, havens uppvärmning.

Förändring kommer. Den kommer antagligen genom förutseende och gemensam handling. Men den kan också komma i skepnad av Den Perfekta Stormen.
Globaliseringen är ett ekonomiskt projekt, inte politiskt. Den utmanar nationella konstitutioner och politiska institutioner. Den föder ny nationalism. Valrörelser handlar inte om FN- och EU-reformer eller klimatförändringen. De betraktas inte som ”våra” frågor av politiker eller väljare. Dessvärre är politiken mer reaktiv än proaktiv.

Den Perfekta Stormen är över oss om nationella och enskilda intressen inte förmår samla sig till multilaterala politiska processer som i form och innehåll motsvarar de systemberoenden – som vi faktiskt är en del av.

Vi är idag dessvärre bättre att leva isär än tillsammans.

Bo Ekman