Vad skall vi ha Sverige till?

Så skall vi så gå till en andra folkomröstning om Sverige skall tillhöra en större gemenskap – Europa – än den egna, den svenska. Formellt handlar omröstningen om en eventuell övergång till europavalutan – euron, men reellt handlar den i mina ögon återigen om vi egentligen vill vara en del av det europeiska projektet eller inte.

Varje gemenskap måste bygga på en idé, för vad den skall vara bra för. Den grundläggande idén för alla samhällsbyggen har varit och är att skydda dess fortbestånd och överlevnad. Därutöver är den naturligaste av samhällsinstinkter att göra detta i så stor utsträckning som det över huvudtaget står i ens makt på egna villkor, egna värderingar och idéer. Att kunna bygga den egna framtiden helt utan inblandning av andra innebär full suveränitet över sitt framtida öde. Det är förvisso inte lätt för en liten nation som Sverige att vidmakthålla förutsättningar för sådan full suveränitet. Historien visar emellertid att starka idéer och visioner om ”Vad vi skall ha Sverige till” har vidgat handlingsutrymme för nationen genom att ingjuta stark motivation och skaparkraft hos dess medborgare. Ju starkare idé desto större handlingsutrymme, i synnerhet om idén dessutom är underbyggd av ett fruktat försvar och en expansiv företagsamhet och ekonomi.

Men vet vi idag vad vi skall ha den gemenskap till, som vi kallar Sverige? Jag är tveksam.

Jag tror att just detta är ett av huvudskälen till att så många är så djupt, ja existentiellt osäkra inför den nu förestående folkomröstningen. Osäkerheten blir mångdubbel med vår betydande okunnighet och osäkerhet om EUs idé och framtid parad med att en gemensam valutas effekter på svensk ekonomi i verkligheten är okalkylerbara. Vi kan lika gärna spela BINGO eller LOTTO om saken. Men det är ju i sig ingen konstighet att vi är okunniga om unionens framtid eftersom först i juni 2003 förelåg ett förslag till en ny ”konstitution” för EU från Framtidskonventet att i höst lägga fram för medlemsregeringarnas godkännande. Vi vet ännu inte hur den europeiska union (eller federation?), som växer fram, i praktiken kommer att verka. Men vi kan se en rad idéer som böljar fram och tillbaka mellan debatt och tillämpning. Så har det alltid varit i historien. Förändringar drivs fram av idéer i sin tid – och av ny ideologi och ny teknologi. Idéerna har tänt människors sinnen och drivit fram förändring och skapat det samhälle människor och folk varit politiskt, ekonomiskt och militärt starka (eller svaga) nog att förverkliga, ända tills nästa bärande idé kommit flygande eller helt enkelt tills kung eller ledarskap inte längre förmått upprätthålla den gamla idéns bärkraft. Här några av de idéer och ledare som ”i sin tid” formulerade vad vi skulle ha Sverige till:

• Gustav Wasas förverkligade för Sverige en idé om självständighet byggd på stark central makt över stat, kyrka, adel, handel och militär.

• Axel Oxenstierna förädlade denna idé och byggde in den i myndigheter och administrativa strukturer som skapade nationell styrka, stadga och ett över århundraden bestående samhällsbygge.

• Idén om Sverige som europeisk stormakt skapades genom Gustav II Adolfs och Carl X Gustavs fälttåg och erövringar. Stormaktsdrömmen blev kortvarig i verkligheten, även om den falskeligen alltför länge dröjde kvar i folkmedvetandet.

• Karl XII hade egentligen ingen annan vision för sitt Sverige än att vinna nästa fältslag. Han var som vår tids företagsledare vars mål har blivit att vinna nästa fusion, förvärv, omorganisation, erövra nästa marknadsandel.
Karl XII lämnade landet utfattigt och i konstitutionell kris. Den svenska nationen var både för liten och för fattig för att verka som militär och politisk stormakt.

• Gustav III gav så småningom Sverige en ny vision om vad landet kunde stå för. Han förlöste en tid av konstnärligt och estetiskt skapande: Sverige som en plats för snille och smak. Men hans envälde och vision blev så utmanande att han blev offer för en de mediokras sammansvärjning.

• Johan August Gripenstedt, den liberale statsmannen och finansministern, lotsade Sverige ur ståndssamhället och in i den politiska demokratins förgårdar genom representationsreformen 1866 och sin banbrytande frihandelspolitik. Han byggde järnvägarna. Grunden för Sveriges intåg – ett segertåg! – in i industrialismen blev lagd.

• I slutet av 1800-talet omsveptes landet av skandinavismen och nationalromantikens etnocentriska idéer – Bara Sverige svenska krusbär har! – liksom av ungdomsmötenas berusande entusiasm. Sverige stimulerades till en vetenskaplig, konstnärlig och entreprenöriell framgångstid.

• Under 1900-talet har ingen idé om vad vi skall ha Sverige till varit starkare än visionen om Folkhemmet. Per Albin Hansson och Tage Erlander blev dess bärare. De konsoliderade också idén om Sverige som ett Folkhem alldeles för sig – neutralt och alliansfritt – men i allians med det internationellt arbetande kapitalet, främst med huset Wallenberg: Så förverkligades idén om den svenska blandekonomiska modellen.

• Olof Palme tog över Folkhemmet när detta nått sin middagshöjd. Hans idé blev att Sverige skulle, utifrån den starka position som den svenska modellen skapat, låta nationen nu agera som en moralisk stormakt i världen i de vanskliga gränslanden mellan Öst och Väst och mellan Nord och Syd. I den idén fick inte medlemskap i Europa eller NATO plats, men väl ett aktivt stöd för FN.

Efter Folkhemmet och Palme har faktiskt politiken inte förmått formulera eller realisera någon ny stor samlande idé för den gemenskap som vi kallar Sverige. Vem som än höll i revolvern när Palme sköts är jag övertygad om att mordet var en del av de stora samhällsomvälvningar som i mitten av 1980-talet redan var på väg i både västvärlden och så småningom i Sovjetunionen och Östblocket. Thatcher och Reagan hade lagt grunden för en våg av avregleringar, frihandelsexpansion och privatiseringar. Nyliberalismen var på väg! Goodbye Mr. Keynes!

Statens roll i medborgarnas liv skulle trängas tillbaka. Sovjet och Östblocket föll samman 1989 – 1991. Gränslanden mellan Öst och Väst fanns inte mer. Palmes idé om Sveriges roll i världen var alltså i praktiken redan överspelad. I Sverige leddes denna ideologiska offensiv av SAF. Den ledde så småningom till Bildt-regeringens tillkomst.

Förutsättningarna för Palmes Sverige hade alltså börjat klinga av redan innan han mördades. Hatet mot honom för att han uppfattades stå ivägen för marknadens och kapitalets frihet speglades i de scener av tillfredsställelse man kunde bevittna bland ledande kretsar i storföretagen i samband med mordet.

Men under 1980-talet var Sveriges idé att fortsatt stå fri och ensam stark. Det hade ju gått bra förr. Därför var i praktiken ett öppet ifrågasättande av neutralitetspolitiken och en öppen debatt om en anslutning till NATO och medlemskap i den Europeiska Gemenskapen politiskt tabubelagd; därav den ännu idag kvardröjande politiska omognaden i dessa centrala frågor för Sverige. Inget parti har lyckats föra sina sympatisörer till någon enhetlig ståndpunkt och idé om Sveriges roll och uppgift i det vidare europeiska sammanhanget. Svenska val har alltid handlat om Sverige som Sverige, inte om Sverige och Norden, Europa eller världen.

Idén att vi ändå skulle söka oss medlemskap i EG smögs på nationen. Den framfördes i en fotnot i en kompletteringsproposition 1990. Sanningen är den att svenska regeringar behövde EGs (sedermera EUs) konvergensregler och stabilitetspakt som stöd för saneringen av en nedkörd och överbelånad svensk ekonomi. Vi klarade inte detta av eget politiskt mod och kraft. Ensam hade blivit svag.

Det svenska politiska systemet, vare sig med socialdemokrater eller borgare vid rodret, visade sig oförmöget att av egen kraft anpassa Sveriges ekonomi till de under 1970- och 80-talen framväxande internationella marknadsförhållandena som vi numera kallar globaliseringen.

Svenska folket röstade så småningom, med knapp majoritet, ja till ett medlemskap i EU i november 1994. Men vi gick baklänges in, utan entusiasm. Någon egen idé för Sveriges roll i den vidare europeiska och de globala gemenskaperna hade inte formulerats, ännu mindre slagit rot.

Måttstockarna för svensk utveckling har snarare blivit relaterade till budgetsanering, tillväxt, marknadsandelar, inflation, valuta och börsutveckling. Men säg den nation som inte också har sådana kriterier för sin utveckling. Men ekonomi är i sig ingen idé. Det ekonomin producerar är ett medel för att förverkliga värderingar och idéer. Marknaden som sådan är inte en idé för en gemenskap. Den är ett medel för att möjligheten för att i sin tur skapa ekonomiska och materiella värden för att utveckla rationaliseringsmöjligheten och strukturåtgärder. Stockolmsbörsens index (SAX) kan aldrig bli ett uttryck för vad nationen står för. Det är viktigt att skilja mellan utveckling och tillväxt.

Den globaliserade världen tillåter inte längre en nation som Sverige att leva politiskt, ekonomiskt eller kulturellt isolerat. En nationell gemenskap måste idag i så mycket högre grad definieras genom sina relationer till andra nationer, kulturer, ekonomier och värderingar. Om vi inte själva förmår göra detta så gör någon annan det, fast på sina villkor.

Det är nog idag i praktiken så att det snarare är EU som formulerar idén om Sverige, än Sverige som formulerar idéer för EU. Svaret på frågan ”Vad ska vi ha Sverige till” kan i minst lika hög grad besvaras av länderna i den Europeiska Unionen och av alla invandrare som vill flytta hit, som av oss själva. Detta är en i grunden ny situation för ett land, som varit så framgångsrikt i att kunna överleva genom det egna idéformuleringsinitiativet, trots sin många gånger besvärande självtillräcklighet.

Den förestående EMU-omröstningen blir i själva verket en andra folkomröstning om Sveriges medlemskap i EU, även om den ”bara” handlar om en än så viktig teknikalitet som den gemensamma valutan. Det är naturligt att debatten därför har kommit att domineras av ekonomernas ekonomiska argument, vars tekniska komplexitetsgrad och teoretiska abstraktionsnivåer gör frågorna synnerligen svårtillgängliga för oss alla, kanske också för dem själva.

Jag tror att människors frågeställningar i praktiken och innerst inne handlar om Sverige ska hållas för sig eller om vi ska våga ta steget in som en allt mer integrerad del i ett EU vars konstitutionella former och framtid ligger i just… framtidens händer. Vågar vi? Vad står vi för? Vilken är EU’s idévärld? Vad är det egentligen vi står för, skall tillföra? Det är nog detta som debatten skall handla om. Inte om teknikaliteterna.

EU är inte ett tillstånd utan en process som utgår från idén att länderna i vår del av världen ändå har gemensamma värderingar och intressen att både försvara men också att erbjuda resten av världen. Ett starkt och utvidgat EU är också en förutsättning för att politiska och ekonomiska motkrafter ska kunna byggas både mot USA och framväxande stormakter i Asien, som ju har långt bättre tillväxtförutsättningar än det åldrande Europa. Europa behöver utvecklas till en politiskt, militärt och ekonomiskt stark region i det spel om makt och markand som globaliseringen skapar. Europa behöver så småningom ett starkt försvar, en tydlig utrikespolitik som bygger på en värdebas av mänskliga rättigheter och rättvis fördelning. Europa är sprunget ur både en frihetlig, humanistisk tradition som idag håller (i alla fall just nu) våra fascistiska och kommunistiska förtryckartraditioner i schack. Europa har också en hälsosam tradition av att sära mellan stat, politik och religion liksom av hyggligt fördelad välfärd för alla. Europa har också en tradition av att bygga politik och samhälle utifrån kunskap och insikt. Här finns en utbildnings- och bildningstradition som är humanismens och modernitetens grundplatta att vidareutveckla. Allt detta är sannerligen ingen dålig idégrund att stå på i det framtida samhällsbygget. Därtill kommer de ekonomiska argumenten: framförallt den enklare handeln och delaktighet i den paneuropeiska investeringsscenen.

Allt detta är också en viktig idégrund för det europeiska bidraget till byggandet av de institutioner som i framtiden kommer att krävas för att hantera och reglera globala konflikter, säkerhetsfrågor och global ekonomi. Även FN, Världsbanken, IMF måste förnyas, kanske ersättas.

Det är helt orealistiskt att Sverige av egen kraft med inflytande och framgång skulle kunna hävda och driva denna idégrund. Europagemenskapen kan inspirera oss till större idéer för vår egen svenska nationella gemenskap än de som kan springa fram ur vårt lokalsamhälles begränsade intresseperspektiv. Europa är vår transformatorstation till det globala, det är genom Europa vi kan söka gensvar för våra bidrag till idéutvecklingen om och det gemensamma ansvaret för demokrati, mänsklig utveckling och därigenom ekonomisk tillväxt för alla.

De senaste tjugo åren har idémässigt varit en arm period i svensk historia. Istället för idéer om hur samhället skall formas och vilka idéer vi människor ska förverkliga har ekonomi och marknad som sådana blivit huvudsak. Bonus har blivit viktigare än samhällsbygge. Lyft därför upp EMU-debatten ur dess ekonomistiska exegetik till att handla om den fundamentala frågan om ”Vad skall vi ha Sverige till?”

Bo Ekman