Europa är bästa exemplet

Vi alla - dryga sex miljarder - som lever på denna planet har ett och annat problem framför oss att lösa för att de åtta miljarder som befolkar jorden om trettio år ska kunna ha ljusare förväntningar på framtiden än vad vår tid vågar ha.

I Dalarna bor och verkar 280 000 människor. Vi motsvarar 0,04 procent (!) av jordens befolkning. Men vi har ändå mer av det mesta än de flesta: vatten, mark, lag, arbete, utbildning, trygghet, förutsebarhet. Men vi är i dag mer beroende av de andra än de är beroende av oss. För 150 år sedan var dalfolket i stort sätt självförsörjande. I dag kommer inte många procent av Hemköps sortiment från bygden.

Om 25 år är våra måltider, våra städer, vår hemelektronik och definitivt våra bilar mindre svenska och mer globala i den meningen att de är resultaten av produktionssystem som integrerar insatser från många länder.
Globaliseringen innebär alltså att de ömsesidiga beroendena och sambanden mellan människor, platser och nationer intensifieras och förtätas. Detta gäller för marknader, ekonomi, kapital liksom för miljön, terror och säkerhet. Det går inte längre att sköta sig själv och strunta i andra. De som mäter sig ut ur de globala systemen - Nordkorea, Myanmar, Zimbabwe - faller snabbare än andra i fattigdomsfällan. Ytterst drivs globaliseringen av ekonomiska krafter. Det är vår ständiga strävan att höja produktiviteten i det vi företar oss.

Den ofrånkomliga ekonomiska globaliseringen måste åtföljas av nya former för politisk konfliktlösning, där nationalstatens institutioner - och dess internationella avläggare - inte längre räcker till. Grovt tillyxat kan vi i dag se tre olika strategier för att närma oss "global governance"; att politiskt sköta de globala frågorna:
Den hegemoniska modellen: att sträva efter egen makt över globaliseringens spelregler och villkor som skydd för egen säkerhet, värderingar och livsstilar. USA är den enda stormakten som mäktar göra dessa anspråk på att vara andra överordnad.

På andra ändan av skalan finns länder, vars regimer inte underordnar sig internationella konventioner om till exempel mänskliga rättigheter. De kan kallas anarko/kaotiska och drivs av psykopatiska, kriminella och korrupta regimer. Nordkorea, Västafrikanska stater, Zimbabwe, Columbia, Myanmar och det tidigare Irak är "goda" exempel.

Den tredje modellen är att i det internationella umgänget inte bara se till sitt, utan också till helheten. En samverkansmodell, där ingen nation är suveränt överordnad eller underordnad den andra där man genom förhandlingar steg för steg anpassar politikens innehåll och institutioner till de konflikter och möjligheter utvecklingens dynamik erbjuder.

Den europeiska processen är i dag det bästa exemplet på denna modell. Den utgår från de allra bittraste av erfarenheter och de godaste av insikter att den bästa av världar byggs steg för steg i lärande, demokratisk processer. Helheten är lika viktig som delarna.

Det nya Europa är i dag det allra bästa exemplet på en konstitutionell förnyelse som kan bära fröet till en ny ordning för "global governance" och därmed också till en verklig reformering och anpassning av FN.

Bo Ekman