Att straffa sina motståndare

Den 22 juli dödades Saddam Husseins två söner Uday och Qusay efter en eldstrid som sades ha pågått i över tre timmar. De var sedan krigsslutet den 9 april efterlysta för tungt kriminella handlingar som tortyr, terror och mord. De dödades med minst tjugo kulor vardera. När deras lik visades upp för offentligheten visade sig kropparna misshandlade och mycket illa åtgångna. Ingen av oss skulle hysa den minsta tvivel om identitet och att bröderna ”fått vad de förtjänade”. De dödades i hämnd med ursinnigt våld. Tipsaren erhöll 250 miljoner kronor. Istället borde segermakterna gjort allt i sin makt att ställa dem, liksom Guantamofångarna, inför öppen rättvisa.

När Tyskland kapitulerade efter andra världskriget beslöt de fyra segermakterna – USA, England, Frankrike och Sovjetunionen – att för första gången i historien ställa de ansvariga (naziledarna) inför rätta för de medel vilka med vilka de fört kriget och för de brott mot mänskligheten som begåtts i skuggan av detta krig. Så tillkom rättegångarna i Nürnberg. Robert Jacksons – domare i USA:s högsta domstol – inledningsanförande hör till rättshistoriens höjdpunkter. Han var chefsåklagare vid rättegången och förklarade att:

”Privilegiet att få inleda historiens första rättegång för brott mot världsfreden lägger ett tungt ansvar på mina axlar. De illdåd som vi söker fördöma har varit så avsiktliga, så ondskefulla och så förödande att civilisationen inte kan tolerera att de ignoreras, för den kan inte överleva om de upprepas. Det faktum att fyra stora nationer, segeryra och samtidigt djupt förorättade, har hejdat hämndens hand och av fri vilja beslutat sig för att överlämna sina infångade fiender i lagens händer är kanske den viktigaste tribut som makten har gett åt förnuftet…
Vi får aldrig glömma att de meriter på vilka vi dömer dessa anklagade är de meriter på vilka historien kommer att döma oss i morgon. Att räcka dessa anklagade en förgiftad kalk vore detsamma som att föra den till våra egna läppar. Vi måste gripa oss an vår uppgift med sådan opartiskhet och intellektuell integritet att eftervärlden inte kan undgå att se att rättegången var ett uttryck för människans strävan efter rättvisa…
De anklagade är hårt ansatta, men de behandlas inte illa… Om dessa män är de första anförarna i en besegrad nation som åtalas i lagens namns så är de också de första som får en chans att be för sina liv i lagens namn…
Vi måste också klargöra att vi inte har för avsikt att anklaga hela det tyska folket… Om det tyska folket hade varit berett att acceptera nazisternas program skulle det inte ha behövts några stormtrupper… eller några koncentrationsläger eller någon Gestapo… Både tyskar och icke-tyskar har en räkning att göra upp med dessa anklagade…
[Om lagen ska tjäna något syfte] måste den fördöma alla länder som gör sig skyldiga till aggression, inklusive dem som sitter i domarsätet här… Det är Civilisationen som är den verkliga käranden i detta mål. Den är fortfarande ett ofullkomligt och kämpande ting i alla våra länder. Den hävdar inte att USA eller något annat land är utan skuld… Men den riktar sitt anklagande finger mot den fruktansvärda kedja av aggression och brott som jag har redogjort för, den pekar på köttets leda, förbrukade resurser och ödeläggelsen av allt det som var vackert och nyttigt i världen…
Civilisationen frågar om lagen är så slö och trög att den är helt oförmögen att behandla brott av denna storleksordning, begångna av förbrytare av denna magnitud. Den förväntar sig inte att ni som sitter i denna domstol ska göra kriget omöjligt. Men den förväntar sig att er rättsliga prövning ska ställa folkrätten, dess regler, dess förbud och framför allt dess sanktioner på fredens sida, så att män och kvinnor med god vilja, i alla länder, ”får lov att leva, utan att behöva be någon annan om lov, under lagen”.”

De fyra segermakterna valde att ge dessa megakriminella förbrytare en så rättvis rättegång som möjligt. De fick skarpa försvarsadvokater. Kraven på bevisföring motsvarade rättstatens krav. Segermakterna (även Sovjetunionen!) visade det tyska folket – och världen – den konkreta innebörden av begreppen lag, rättvisa och demokrati. Nürnbergrättegångarna blev ett viktigt steg på vägen mot Deklarationen om de mänskliga rättigheterna (december 1948) och de nutida ansträngningarna att skapa den internationella domstolen i Haag mot krigsförbrytelse och brott mot mänskligheten.

USA och England har i Irak brutit upp från den grundsten som de själva lade i Nürnberg. De har givit Irakierna en helt annan förebild än tyskarna på hur lag skall upprätthållas och innebörden av demokrati. Kampen mot terrorismen och antidemokratiska krafter borde naturligtvis inte föras på ett sådant sätt att förtroendet för USA:s och Englands respekt för demokratins grundprinciper, transparens, rättsprinciper och sanningsenlig information komprometteras. Dessvärre har så skett. Förtroendet för de amerikanska och brittiska regeringarna har väl grundade anledningar att vara skakat.

50 amerikanska soldater har sedan krigsslutet dött i Irak genom överfall och olyckor. Detta har skapat rädsla och fruktan bland soldaterna och växande kritik bland hemmaopinionerna men är ändå ingen ursäkt för att sätta lagliga och konstitutionella processer ur spel genom vad som framstår som besinningslös hämnd och dödande. I USA dödas varje år mellan 11 och 12 000 människor med skjutvapen. Det gör ca 30 mord om dagen. I USA har alltså ca 3 600 människor mördats sedan den 9 april, den dag då president Bush förklarade kriget vunnet och freden säkrad för Irak. Världen skall vara tacksam för att inte 3 600 amerikaner har dött på slagfälten i Irak, utan ”bara” på slagfälten hemmavid.

Nürnbergrättegångarna förde tillbaka begreppet civilisation till det tyska samhället. Det har inte USA och England gjort i Irak – ännu.

Det bästa råd man idag kan ge Saddam Hussein är att frivilligt överlämna sig till den internationella domstolen mot krigsförbrytelser i Haag, vars legitimitet – som bekant – USA inte har erkänt. Detta skulle ge hela världssamfundet en objektiv och dokumenterad bild av begångna förbrytelser. Det skulle också ge en kraftfull illustration till begreppet att leva under lagen.

Bo Ekman