Därför har vi mycket att lära av Kinas förändringsbenägenhet

Det ser inte så ljust ut för Europa just nu. Den Europeiska Unionens lödighet och hållbarhet prövas under trycket av folkvandringar från Mellanöstern och från Afrika.
Också Amerikas Förenta Stater prövas hårt under tryck både utifrån och inifrån. Invandringen, eller snarare folkvandringen, från Sydamerika och Mellanamerika fortsätter. Donald Trump härjar fritt i valretorikens till intet förpliktande ord- och löftesflöden.
Men det är inte bara de förändrade demografierna som sätter press på tidigare givna politiska och kommersiella löften. Det är också i hög grad de stora förändringarna av råvarupriser, framför allt implosionen av priserna på olja och gas. Detta drabbar framför allt de länder som har byggt sin ekonomiska framtid utifrån de priser som en gång var – t ex länder som Ryssland, Saudi-Arabien och Venezuela. Men de är många fler.
Kina söker också sin anpassning till denna föränderlighetens politiska och ekonomiska verklighet, som återigen bevisar att ingenting, absolut ingenting, är hållbart vare sig i ekonomin, i politiken eller i råvarukonkurrensen. Nya upptäckter och ny teknik spelar hela tiden sina spratt, sätter käppar i hjulet på gamla prognoser och föreställningar om framtid.
Kina har lång erfarenhet av dessa skeenden, 5000 år. Den kinesiska filosofin har lärt sig att all utveckling sker i motsatsernas reflexer av varandra. Kina har lärt sig att rationalismen, det raka sambandet mellan orsak och verkan, har sina begränsningar. Det är naturligtvis inte så att kinesisk filosofi förnekar rationalitet och logik. Men man har faktiskt också förmågan att bejaka utvecklingens motsatser. Konfucianismen uttalar precis samma grundregel i sin etik som Jesus Kristus uttalade för sin del: ”Du ska göra gentemot andra så som du vill att de ska göra gentemot dig”.
Tao och taoismen, som förmodligen är äldre än Konfucianismen, talar om människans relation till den natur som hon är beroende av. Buddhismen omfattar ett fredsbudskap. Konfucianismen, Taoismen och Buddhismen är de tre grundpelarna för kinesisk filosofi, inte marxism och heller inte kapitalism. Kina är inte att betrakta som en aggressiv makt i det globala spelet. Kina skiljer sig starkt från Ryssland, delar av islam och de delar av den västliga världen som fortfarande omfattar imperialismen. Kina tänker annorlunda än vi. De har en mer komplex filosofi, de har en längre historia och inte minst djupare erfarenhet av den ohållbarhet som historien och dess evolution erbjuder. Vi har mycket att lära av Kina.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 9 mars, 2016

Musik vid Siljan - att begrava en legend

Musik vid Siljan – att begrava en legend

Så har då Musik vid Siljans långa dödskamp efter 46 år kommit till vägs ände. Förmodligen måste detta kännas som en lättnad för ansvariga arrangörer och finansiärer. Däremot måste det upplevas som en sorg för den mest hängivna kärntruppen, de 400 medlemmarna, i Musik vid Siljans Vänförening.

Det remarkabla är ju att Vänföreningen, som också är ansvariga aktieägare i festivalen, överlever sitt skötebarn. Vad Vänföreningen vill och förmår återstår att se. Den har ett betydande kapital i sina medlemmar.
Jag tog initiativ till att skapa en Vänförening 1979. Det kändes väldigt tydligt i de tiderna att musikfestivalen saknade styrsel och stadga. Den leddes av en oprofessionell och myndighetsutnämnd styrelse. Konkursen – både ekonomiskt och organisatoriskt - kom 1982. Nya grepp måste på nytt tas. Engagemang, konstnärliga idéer, kapital och ledarskap måste föras till. Musik vid Siljan måste till dels professionaliseras, men samtidigt behålla sin folkliga karaktär. Musik vid Siljan ombildades till ett aktiebolag. Margareta Jonth slet nästan livet ur sig som bolagets VD de första två åren. Därefter tillträdde Peter Waldemarsson som blev en stabiliserande faktor under många år.
Musik vid Siljan, sprungen ur lekfullheten i den för det mesta idealistiskt producerade lokala musiken i kyrkor, körer, spelmanslag och andra musikgrupper mötte en alltmer krävande marknad som yrkade på professionalitet, teknik, planering, finansiering och inte minst ledning. En nästan omöjlig kombination.
Musik vid Siljan har egentligen alltid varit ett samlande namn för musik producerad av byar och lokala organisationer. De musikproduktioner som Musik vid Siljan självt organiserat har varit relativt få.
Bingsjöstämman är ett bra exempel. Den uppstod på initiativ av Knis Karl Aronsson 1969. Jag var själv där första gången 1970 och upplevde en förtrollande musiknatt nere vid Danielsgården. Det föll sig naturligt för Knis Karl och Dalarnas Spelmansförbund att be Musik vid Siljan stå för arrangemangen: parkeringar, inträden, baja-major, salustånd mm, mm. Det kom mängder med besökare, som mest inemot 10 000. Där uppstod slitningar mellan bybornas spretande intressen i ekonomiska utbyten av kommersens olika delar. Till slut tog jag upp huvudmannafrågan för Bingsjö med ordföranden i Dalarnas Spelmansförbund, Lasse Jobs. Vi kom överens under en skogsvandring att det var dags för Bingsjö by och Spelmansförbundet att ta över ansvaret. En förutsättning för att huvudmannaskapet skulle kunna övergå till Bingsjö by och Spelmansförbundet var att det nyetablerade Folkmusikens Hus också gick in på arrangörssidan, vilket det gjorde.
Men publiken förblev trogen i många decennier även om musikutbudet i huvudsak stod kvar vid det traditionella. Men den massiva publikanstormning som skedde under 1970 och 80-talem upprepades aldrig.
Musik vid Siljan vilar på en bädd av nostalgi, att få återuppleva det man redan en gång upplevt av musik och av natur.
Musik vid Siljan har varit ett underbart stycke svensk kultur men kan inte så förbli i den värld som redan brutit fram.
Häromdagen hade vi mer än 300 asylsökande flyktingar på besök i Tällberg. Eftersom musiken förenar började vi med ringlekar runt granen. Och tror ni inte Kenneth Keys fick många gäster att hoppa ”Små grodorna”. Kenneth, irländare, klädd i Leksandsdräkt är i sig själv en institution i Musik vid Siljan. Sen plockade flera av våra gäster fram sin egen musik ur telefonerna och lät den strömma ut genom högtalarna. De formade spontant långdanser på sitt skick och vis. Sen gick ett mäktigt tåg med 400 facklor i novembernatten upp till Holen.
En av dem som deltog med sina erfarenheter var Jovica Merceta, en gång flykting från Jugoslavien, nu vid Leksands Kulturhus.
Kanske en idé vore att behålla det stolta varumärket Musik vid Siljan, för att öppna dörrarna för ”Den Nya Musiken” som obevekligen kommer att bana sin väg genom de kulturmöten som dagens folkomflyttningar och teknologisk globalisering medför.
I Sverige finns mig veterligt ingen festival med en sådan konstnärlig idé. Den bör inte bara omfatta musik utan också dans, poesi, det talade ordet och givetvis elektronisk musik.
Framtiden är ju redan här.

Publicerad i Dalarnas tidningar 23 dec 2015

Nu när fonden är mörk måste regeringen presentera sin framtidsvision

Strax efter Parismötet, i euforisk sinnesstämning, beslöt sig 195 nationer i en ännu ej förpliktande text, att i ömsesidig solidaritet sätta en hitre gräns för uppvärmningen av jordens atmosfär till 1,5^oC. Champagne och gåslever!

Några dagar senare höll årets Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj sitt tacktal inför den minst sagt opulenta Nobelmiddagspubliken om tillståndet för mänskliga rättigheter och det fria ordet i världen. Hennes budskap var rakt och tydligt: Världen är på väg in i en mörknande tid efter några decenniers förhoppningar om motsatsen.

Idén om Europa i solidarisk och demokratisk gemenskap bryts ner. Murar byggs här liksom i Mellanöstern och i Nordamerika. De elektroniska övervakningssystemen effektiviseras och sätts i händerna på regeringar som har den egna nationens försvar som främsta grund för fortsatt legitimitet.

När flyktingar avvisas från gränser inom Europa, t ex på Öresundsbron eller vid Engelska Kanalen eller vid Lesbos eller vid Flensburg, vart ska de då ta vägen? Det är den fråga som EU’s nationer måste ge ett svar på. Ingen EU-nation har, likt Kanada, förklarat sig villig att ta emot flyktingar från Syrien, Afghanistan, Irak och andra länder.

Den politiska omsvängningen mot nationalistisk egoism har varit snabb i Europa. I Sverige är Sverigedemokraterna idag näst största parti. Statsministern lägger ut texterna om ordning och reda – att ”Sverige är ett land som ska vara i ordning och reda”.

Ordning och reda är ett byråkratiskt mål, inte ett humanistiskt/politiskt. Jag tror den gamla fackliga drömmen om ”ordning och reda, löning på freda’” som Hans Alfredsson en gång gäckade i någon revy, spökade hos Löfvén. Frågan är av vem Löfvén och hans släpankare Miljöpartisterna vill bli trodd.

Löfvén talar nu tydligt om ”krisen”. Vad menar egentligen Löfvén med det begreppet? Det vore väl för debatten om vi fick en definition eller åtminstone en uppfattning från den politiska ledningen av vad verklighetens kris egentligen är. Om vi förstår detta har vi kanske till och med förutsättningarna att förstå den politiska strävan som den manifesteras i tal och i utspel. Det vore ännu bättre om statsministern, finansministern eller kanske till och med framtidsministern ville förmedla till oss de scenarier som regeringen ser framför sig att hantera så kanske vi kunde hjälpa till. På vår nivå, där vi befinner oss.

Förklara hur Paris-överenskommelsen skulle kunna förenas med Svetlanas verklighetsskildring. Ni var ju med på middagen.

Hör av er!

Bo Ekman

 

Hösten 2015 blir en fortsatt uppmarsch mot konflikter som varken går att lösa eller att upplösa med de politiska system och strukturer som en gången tid har lastat över på vår samtid. Och för den delen också på den framtid, vilken den nu blir, som oundvikligen är på väg.
Att frysa ett nuläge har i historien aldrig varit möjligt. Det blir aldrig som det just nu råkar vara.
Men det blir heller aldrig som det en gång har varit. Ändå är människor besatta av att försöka lägga sin politik och tillvaron tillrätta för det till synes förutsägbara.
Just nu vurmar många av dem av oss som har det ganska bra här i livet för att fixa till tillvaron så att den blir långsiktigt hållbar.

Mest rädda är de för att klimatet skulle förändras på så sätt att de livsstilar som till exempel svenskar lever med här i Dalarna, kineser i Shanghai, amerikaner i södra Kalifornien eller tanzanier i Serengeti inte ska kunna vidmakthållas i fortvarighet.
Det är att uppfylla denna önskan som de förestående klimatförhandlingarna i Paris handlar om.
Detta är lika omöjligt att åstadkomma idag som det var i Köpenhamn år 2009, då FN senast försökte sig på att nå en global överenskommelse.
Till detta kommer att de demografiska, makt-/säkerhetspolitiska och de ekonomiska realiteterna blivit allt skörare och mer konfliktfyllda. Världen har blivit bräckligare, inte stabilare.
FN är maktmässigt bakbundet av ett säkerhetsråd som inte har auktoritet eller legitimitet att lösa alltmer komplexa konflikter.
EU är försvagat och splittrat. Storbritannien röstar nästa år om sitt utträde ur EU. Ryssland kilar in sig i, och vidgar sprickbildningarna i Väst.
Sverige syns vara på väg ut ur sin långvariga neutralitet och in i Nato. Häromdagen var krigshjälten från Vietnam, senator McCain på besök i Sverige för att informera om Putins farlighet och känna Sverige på pulsen.
De unga nationsbildningarna i norra Afrika och i Mellanöstern – från Turkiet, över Kaukasus via Afghanistan och Pakistan, bortemot Fjärran Östern - är under destabilisering.
År av motsättningar, krig och inbördeskrig har splittrat, inte helat. Flyktingströmmar och socialt kaos följer i spåren. Rädslan för det okända ökar. Även svenskarna vill krypa in i sina skal, gömma sig för världen.
Sverige står för ungefär 0,1 procent av världens befolkning. Hur vi handlar i olika frågor blir därför inte avgörande, även om vi gärna vill inbilla oss detta. Det blir inte ens avgörande för vad som kommer att ske inom våra numera tämligen gammalmodiga nationsgränser.
Nynationalismen tar stora kliv framåt, i Sverige och i många andra länder. Detta är ett uttryck för en växande kamp mellan nynationalismens drömmar tillbaka till den värld som en gång var och globalisternas ännu okända territorier.
Människor vill inte leva i otrygghet. Därför byggs stängsel och murar för att hålla "de andra" ute. Människor vill leva i förutsägbarhet.
För att åstadkomma detta tillgriper vi både religiösa och politiska ideologier.
Predikarna är många.
Människan har genom alla tider sökt sin förtröstan i det mytiska: förhoppningen om att bygga ett paradis och i fruktan för ett helvete och en skärseld.

Bo Ekman

Publicerad i DT i aug 2015

 

De vita bussarna kör åter flyktingar i Sverige

         
I dag kan begreppet "de vita bussarna" användas på ett sätt som ger en historisk koppling, konstaterar DT:s krönikör Bo Ekman.

I lördags kom drygt 300 flyktingar från Syrien, Afghanistan och Irak i vita bussar på besök till Tällberg.
I januari år 2012 var 9 500 syriska flyktingar registrerade av UNHCR. I oktober 2015 hade antalet stigit till 4,2 miljoner. Därtill ska läggas 7,6 miljoner människor på flykt inom landet.
Mer än 250000 syrier har hittills dödats i kriget. Den totala syriska befolkningen uppgår till 22,5 miljoner. Kriget har pågått i fyra år.
Ryssland invaderade Afghanistan 1980 men drog sig ur med svansen mellan benen 1990. Under 1990-talet samverkade USA med bland andra talibanerna i sin ambition att få framtida makt över gas- och oljeledningar som planerades att byggas genom Afghanistan ner till hamnar vid Indiska Oceanen.

Efter attackerna mot New York den 11 september 2001 förklarade president George Bush krig mot terrorism och Al-Quaida.
Som bekant föll strategin i spillror. I stället ledde politiken till en radikalisering av många politiska rörelser i arabvärlden, från Pakistan till Marocko.
Katastrofen i Syrien har djupa rötter i historien men också i de katastrofala misstag som inte minst USA har begått, till exempel den olycksaliga invasionen av Irak 2004 som kom att lägga en region i spillror.
Det politiska våldet får nu utbrott i Tunisien, Egypten (80 miljoner invånare) och Turkiet (80 miljoner). I Turkiet pågår en ytterst farlig politisk destabilisering.
Givetvis, inte att förglömma, det pågår ett krig mellan Israel och olika grupperingar i Palestina. I bakgrunden återfinns Iran. Israelernas övergrepp, bosättningar och ockupation, av landområden på Västbanken är jämförbara med Rysslands annektering av Krim och aptit på östra Ukraina.
Samtidigt eroderar EU som politiskt samlad enhet. England håller folkomröstning nästa år om utträde. Käbblet om flyktingmottagning pågår med generande brist på ömsesidig solidaritet.
USA är en rädd och i många stycken, inte minst moraliskt, delad nation. Dess militära styrka motsvarar inte längre dess politiska ställning.
Mitt i denna geopolitiska röra sker en politisk glidning mot höger och mot mer av nationalism. Statsminister Stefan Löfvén ropar efter ordning och reda, läxar upp svenskarna för deras naivitet och vill självsvåldigt införa möjlighet för regeringen att utan riksdagens hörande stänga (!) Öresundsbron, alltmedan Sverigedemokraterna faktiskt är på väg att få det nationellt introverta Sverige de vill ha.
Men deras vision om en framtid som en spegel av en dåtid som aldrig funnits, är naiv.
Lördagen den 5 december hade vi fest i Tällberg!
Över 300 asylsökande flyktingar kom i sex vita bussar till Majstångsplatsen och dansade svenska ringlekar. De dansade sina egna danser och våra.
De kom från Syrien, Afghanistan och Irak, de krigshärdar som odlats fram under nästan ett sekel. Vi får nu skörda det som kolonialism och råvarukontroll sått.
Den rika världen har inte förberett sig för sitt eget politiska sammanbrott. Vi måste lära oss att leva tillsammans, på jämlikare villkor än de historiska.
Den stora prövostenen kommer att bli vår förmåga att framförhandla, för att därefter genomdriva, globalt solidariska avtal om säkerhet, klimat och rättvisa.
När kvällen gick mot natt for de vita bussarna tillbaka till flyktingförläggningarna vid Leksands Strand och på Björkberget i Siljansnäs.

Bo Ekman

Publicerad i DT 2015-12-09