Nu när fonden är mörk måste regeringen presentera sin framtidsvision

Strax efter Parismötet, i euforisk sinnesstämning, beslöt sig 195 nationer i en ännu ej förpliktande text, att i ömsesidig solidaritet sätta en hitre gräns för uppvärmningen av jordens atmosfär till 1,5^oC. Champagne och gåslever!

Några dagar senare höll årets Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj sitt tacktal inför den minst sagt opulenta Nobelmiddagspubliken om tillståndet för mänskliga rättigheter och det fria ordet i världen. Hennes budskap var rakt och tydligt: Världen är på väg in i en mörknande tid efter några decenniers förhoppningar om motsatsen.

Idén om Europa i solidarisk och demokratisk gemenskap bryts ner. Murar byggs här liksom i Mellanöstern och i Nordamerika. De elektroniska övervakningssystemen effektiviseras och sätts i händerna på regeringar som har den egna nationens försvar som främsta grund för fortsatt legitimitet.

När flyktingar avvisas från gränser inom Europa, t ex på Öresundsbron eller vid Engelska Kanalen eller vid Lesbos eller vid Flensburg, vart ska de då ta vägen? Det är den fråga som EU’s nationer måste ge ett svar på. Ingen EU-nation har, likt Kanada, förklarat sig villig att ta emot flyktingar från Syrien, Afghanistan, Irak och andra länder.

Den politiska omsvängningen mot nationalistisk egoism har varit snabb i Europa. I Sverige är Sverigedemokraterna idag näst största parti. Statsministern lägger ut texterna om ordning och reda – att ”Sverige är ett land som ska vara i ordning och reda”.

Ordning och reda är ett byråkratiskt mål, inte ett humanistiskt/politiskt. Jag tror den gamla fackliga drömmen om ”ordning och reda, löning på freda’” som Hans Alfredsson en gång gäckade i någon revy, spökade hos Löfvén. Frågan är av vem Löfvén och hans släpankare Miljöpartisterna vill bli trodd.

Löfvén talar nu tydligt om ”krisen”. Vad menar egentligen Löfvén med det begreppet? Det vore väl för debatten om vi fick en definition eller åtminstone en uppfattning från den politiska ledningen av vad verklighetens kris egentligen är. Om vi förstår detta har vi kanske till och med förutsättningarna att förstå den politiska strävan som den manifesteras i tal och i utspel. Det vore ännu bättre om statsministern, finansministern eller kanske till och med framtidsministern ville förmedla till oss de scenarier som regeringen ser framför sig att hantera så kanske vi kunde hjälpa till. På vår nivå, där vi befinner oss.

Förklara hur Paris-överenskommelsen skulle kunna förenas med Svetlanas verklighetsskildring. Ni var ju med på middagen.

Hör av er!

Bo Ekman