Posts
Plötsligt har klimatfrågan exploderat i media. Tidningar och TV fylls med inslag om de insikter som sedan ett antal år funnits inom vetenskapliga kretsar. Frågan nu är vart debatten tar vägen, och hur ledarskapet inom politik, näringsliv, fackföreningar, etc. reagerar.
Vi står inför ett mycket betydande system skifte, vilket gör det extra viktigt att vi snabbt tar steget från alarmism till att systematiskt tänka igenom frågans strategiska konsekvenser. Klimatkrisen är inte en vanlig miljöfråga som kan behandlas på expert nivå. Det är en systemfråga, med långtgående konsekvenser för hela samhällssystemet: näringsliv, politik, fackföreningar. Frågan måste därför behandlas på en ledningsnivå, och ställer stora krav på starkt, visionärt ledarskap. För att utmaningen är av sällan skådat slag: Grafen nedan visar den nuvarande utvecklingen av koldioxidutsläpp, samt den riktningsförändring som enligt all vetenskaplig expertis, och nu senast den brittiska Stern-rapporten, är nödvändig.
Ur den omställning vi står inför kommer också enorma möjligheter för dem som agerar tidigt. Sir Nicholas Stern uppskattar marknaden för ”low carbon products” att 2050 uppgå till US$500 miljarder.
Än så länge är kunskapsnivån inom näringslivet ganska begränsad. Här måste inlärningskurvan nu vara brant. Varje företagsledning måste skapa sig en egen djup förståelse av frågan – inte minst för att få en bild av de mycket betydande osäkerhetselementen. Al Gores film är här ett bra första steg, men den räcker inte. Böcker måste läsas, kompetenshöjande aktivititeter sättas igång.
Långt bortom klimatförändringarnas direkta effekter måste näringslivet snabbt börja översättningen till vad klimatfrågan innebär för företagets strategiska landskap. De som tidigt tänker igenom alternativen kommer också vara de som kan reagera snabbast då tendenserna framträder tydligare.
Vi har redan sett hur barkborren – nu i ett varmare klimat välsignad med en extra livscykel – har ätit upp virkesvärden för miljardbelopp i såväl Kanada som Sverige. Vi ser steg mot ny mycket radikal lagstiftning, och vi har redan i USA sett ett antal företag dragna inför rätta på grund av deras utsläpp av växthusgaser.
Ett nytt risklandskap håller på att målas upp. Många företag kan bli tagna på sängen, av plötsligt förändrade konsumentbeteenden, av långtgående regleringsverk, förändrade prisbilder eller nya ”gröna” entreprenörer.
Bo Ekman
Carl Mossfeldt
Monday, November 27, 2006
Friday, November 17, 2006
Klimatet är ingen blockfråga
Hur den globala uppvärmningen - dess orsaker, möjliga förlopp och troliga konsekvenser - skall bemötas är en politisk fråga. En SIFO-undersökning som presenterades på denna sida den 27 juni visade med tydlighet att klimatfrågan lever i folkdjupet. Det var inte svårt att dra slutsatsen att den snart skulle bryta fram i medierna. Det har den nu gjort med besked. Kungen bidrog i sitt öppningstal till riksdagen att ge röst åt en opinion som valrörelsen glömde bort.
Klimatproblemet är inte någon vanlig politisk fråga. Den är inte en ”miljöfråga” som kan delegeras till ett miljödepartement. Den är en systemfråga som har sina rötter i hur vi utvecklat våra samhällens livsstilar, konsumtion, infrastrukturer, energi- och produktionssystem. Problemet har sina rötter i våra politiska visioner och i hur bekymmerslöst marknadsekonomin har tillämpats.
Nu när många förhoppningen att ny teknik skall fixa till den framtid som nuvarande teknik ser ut att förmena oss. Men vi vet att ny teknik också är riskfylld, sårbar och i sin tur skapar nya problem. Det är i och för sig bra att Reinfeldt säger sig vilja lösa problemen i ”armkrok” med bilindustrin (alltså GM, Ford, VW, och Volvo). Men han bör också bereda sig på armbrytning. Bäst är att gå i armkrok med medborgarna.
Miljöminister Andreas Carlgren är nu i Nairobi för att tillsammans med 130 miljöministrar lägga grunden för ett nytt Kyotoavtal. Men jag tvivlar på deras manövreringsutrymme. Deras mandat är för svaga. Nationella intressen – tillväxt, sysselsättning och säkerhet – går före i USA, Kina, såväl som i Sverige. Det är viktigt att inse att ytterst står trassliga, kaotiska, politiska processer mot naturens robusta dynamik. Politikerna kan inte förhandla eller ingripa mot smältande isar, rekordtorka i Sezuan, en kraftfull El Niño, granbarkborrar i British Columbia, översvämningar i Tyskland eller höjningar av havsytan.
Klimatsystemet är globalt och interaktivt. Förändringar föder allt snabbare förändringar (s.k. positiv feedback). Forskarna oroar sig också för att klimatförändringens dynamik utlöser dramatiska omslag, s.k. tipping points: att Golfströmmen försvagas, att de viktigaste fiskarterna utrotas inom 40 år eller att Östersjön går från halvdöd till stendöd.
Vi är på väg in i ett ”territorium” där mänskligheten aldrig varit. Därför är också vetenskapens kunskap och modeller ofullkomliga, sökande. Men att förneka det som pågår är dårskap, precis som förnekandet av sambanden mellan rökning och lungcancer. Det fanns då liksom nu politiska och ekonomiska intressen som manipulerade det uppenbara.
I historien har länder alltid ytterst säkrat sina tillgångar på råvaror, energi, mat och arbetskraft - och ”lebensraum” - genom erövring och krig, när egna resurser eller handelsavtal inte räckt till. USA söker med alla medel stärka sin hegemoni över Mellanösterns olja. Putin vrider gång på gång gaskranen på eller av. Kina dammsuger Afrika på olja och mineraler. Jakten är igång.
Därför bör vi också förbereda oss på att länder och regioner kan drabbas av sociala/politiska ”tipping points”: att politisk stabilitet och internationell solidaritet tryter när vatten, energi och mark blir bristvaror.
Att se realistiska konsekvenser av en utveckling i vitögat är inte alarmism. Detta är nödvändigt för att ta oss över till ”säkra sidan”. Så ledde oron på 50-talet för att världen inte skulle kunna föda sex miljarder till en utveckling av grödor och odlingsmetoder som åtminstone klarat av den uppgiften till 87 procent.
En vecka i Kina tillsammans med miljöforskare och representanter för centralregeringen tydliggjorde landets insikt att den överhettade tillväxten inte är förenlig med en redan destabiliserad ekologi. Den balans vi fortfarande åtnjuter i Sverige är tämligen unik. Men vi är blott en liten del av det vidare ekologiska systemet. Även om vi inte själva förfogar över framtiden kan Sverige ändå ge viktiga sakpolitiska bidrag, såsom Anders Wijkman upplinjerade häromdagen. Men vi kan också ge bidrag till bättre design av internationella beslutsprocesser.
Sverige har en 1000-årig tradition av konsensusprocesser i politisk problemlösning, sprungen ur landskapslagar, allemansrätt, bystämmor. 400 år av organisk konstitutionell och administrativ utveckling har skapat en internationell förebild – en nation och miljö i hygglig balans och stabilitet. Sociologen Manuel Castells ser den skandinaviska modellen som ett slags reservat, som visar hur välfungerande verkligheten faktiskt kunde vara.
Min mening är att klimatfrågan i Sverige i denna tradition inte bör hanteras blockskiljande. Försvarsöverenskommelserna under 1950 och 60-tal kan stå som modell. Sveriges position och initiativ i G8 + 5-förhandlingar, i EU-, FN-, och Kyotoförhandlingar bör representera nationens samlade kunskap och bedömning. Vi kan metodologiskt, programmatiskt, och teknologiskt/industriellt bryta ny mark. Den svenska modellen kan så förnyas in i den nya globala problemmiljön. Värderingar som solidaritet, livschanser för alla, entreprenörskap, får ny kraft och mening.
Tällberg Foundation ställde i förra veckan följande fråga till svenska folket: Tycker du att svenska åtgärder i klimatfrågan är så viktiga att de kräver samling över blockgränsen eller tror du inte det? Efter 500 intervjuer är resultatet att 83 % svarade ja, 8 svarade nej. 9 % var tveksamma.
Budskapet är alltså tydligt till alliansregering och till riksdag: visa ledarskap, men gör det tillsammans med oppositionens kompetens, erfarenhet och nätverk. Tillsätt också gärna en särskild vice statsminister för denna systemfråga.
I denna fråga har statsminister Reinfeldt inget att förlora på att göra sin regering till hela folkets regering. Han har logiken och opinionen på sin sida.
Bo Ekman
publicerad i SvD
Klimatproblemet är inte någon vanlig politisk fråga. Den är inte en ”miljöfråga” som kan delegeras till ett miljödepartement. Den är en systemfråga som har sina rötter i hur vi utvecklat våra samhällens livsstilar, konsumtion, infrastrukturer, energi- och produktionssystem. Problemet har sina rötter i våra politiska visioner och i hur bekymmerslöst marknadsekonomin har tillämpats.
Nu när många förhoppningen att ny teknik skall fixa till den framtid som nuvarande teknik ser ut att förmena oss. Men vi vet att ny teknik också är riskfylld, sårbar och i sin tur skapar nya problem. Det är i och för sig bra att Reinfeldt säger sig vilja lösa problemen i ”armkrok” med bilindustrin (alltså GM, Ford, VW, och Volvo). Men han bör också bereda sig på armbrytning. Bäst är att gå i armkrok med medborgarna.
Miljöminister Andreas Carlgren är nu i Nairobi för att tillsammans med 130 miljöministrar lägga grunden för ett nytt Kyotoavtal. Men jag tvivlar på deras manövreringsutrymme. Deras mandat är för svaga. Nationella intressen – tillväxt, sysselsättning och säkerhet – går före i USA, Kina, såväl som i Sverige. Det är viktigt att inse att ytterst står trassliga, kaotiska, politiska processer mot naturens robusta dynamik. Politikerna kan inte förhandla eller ingripa mot smältande isar, rekordtorka i Sezuan, en kraftfull El Niño, granbarkborrar i British Columbia, översvämningar i Tyskland eller höjningar av havsytan.
Klimatsystemet är globalt och interaktivt. Förändringar föder allt snabbare förändringar (s.k. positiv feedback). Forskarna oroar sig också för att klimatförändringens dynamik utlöser dramatiska omslag, s.k. tipping points: att Golfströmmen försvagas, att de viktigaste fiskarterna utrotas inom 40 år eller att Östersjön går från halvdöd till stendöd.
Vi är på väg in i ett ”territorium” där mänskligheten aldrig varit. Därför är också vetenskapens kunskap och modeller ofullkomliga, sökande. Men att förneka det som pågår är dårskap, precis som förnekandet av sambanden mellan rökning och lungcancer. Det fanns då liksom nu politiska och ekonomiska intressen som manipulerade det uppenbara.
I historien har länder alltid ytterst säkrat sina tillgångar på råvaror, energi, mat och arbetskraft - och ”lebensraum” - genom erövring och krig, när egna resurser eller handelsavtal inte räckt till. USA söker med alla medel stärka sin hegemoni över Mellanösterns olja. Putin vrider gång på gång gaskranen på eller av. Kina dammsuger Afrika på olja och mineraler. Jakten är igång.
Därför bör vi också förbereda oss på att länder och regioner kan drabbas av sociala/politiska ”tipping points”: att politisk stabilitet och internationell solidaritet tryter när vatten, energi och mark blir bristvaror.
Att se realistiska konsekvenser av en utveckling i vitögat är inte alarmism. Detta är nödvändigt för att ta oss över till ”säkra sidan”. Så ledde oron på 50-talet för att världen inte skulle kunna föda sex miljarder till en utveckling av grödor och odlingsmetoder som åtminstone klarat av den uppgiften till 87 procent.
En vecka i Kina tillsammans med miljöforskare och representanter för centralregeringen tydliggjorde landets insikt att den överhettade tillväxten inte är förenlig med en redan destabiliserad ekologi. Den balans vi fortfarande åtnjuter i Sverige är tämligen unik. Men vi är blott en liten del av det vidare ekologiska systemet. Även om vi inte själva förfogar över framtiden kan Sverige ändå ge viktiga sakpolitiska bidrag, såsom Anders Wijkman upplinjerade häromdagen. Men vi kan också ge bidrag till bättre design av internationella beslutsprocesser.
Sverige har en 1000-årig tradition av konsensusprocesser i politisk problemlösning, sprungen ur landskapslagar, allemansrätt, bystämmor. 400 år av organisk konstitutionell och administrativ utveckling har skapat en internationell förebild – en nation och miljö i hygglig balans och stabilitet. Sociologen Manuel Castells ser den skandinaviska modellen som ett slags reservat, som visar hur välfungerande verkligheten faktiskt kunde vara.
Min mening är att klimatfrågan i Sverige i denna tradition inte bör hanteras blockskiljande. Försvarsöverenskommelserna under 1950 och 60-tal kan stå som modell. Sveriges position och initiativ i G8 + 5-förhandlingar, i EU-, FN-, och Kyotoförhandlingar bör representera nationens samlade kunskap och bedömning. Vi kan metodologiskt, programmatiskt, och teknologiskt/industriellt bryta ny mark. Den svenska modellen kan så förnyas in i den nya globala problemmiljön. Värderingar som solidaritet, livschanser för alla, entreprenörskap, får ny kraft och mening.
Tällberg Foundation ställde i förra veckan följande fråga till svenska folket: Tycker du att svenska åtgärder i klimatfrågan är så viktiga att de kräver samling över blockgränsen eller tror du inte det? Efter 500 intervjuer är resultatet att 83 % svarade ja, 8 svarade nej. 9 % var tveksamma.
Budskapet är alltså tydligt till alliansregering och till riksdag: visa ledarskap, men gör det tillsammans med oppositionens kompetens, erfarenhet och nätverk. Tillsätt också gärna en särskild vice statsminister för denna systemfråga.
I denna fråga har statsminister Reinfeldt inget att förlora på att göra sin regering till hela folkets regering. Han har logiken och opinionen på sin sida.
Bo Ekman
publicerad i SvD
Sunday, October 22, 2006
Varför vill näringslivets chefer inte diskutera klimathotet?
Det är anmärkningsvärt att inte en enda av näringslivets ledande organisationer – Svenskt Näringsliv, Teknikföretagen, Företagarna, Stockholms Handelskammare och IVA (som får räknas dit) – har tagit position i klimatfrågan. Mycket kunskap finns på bordet.
Ingen enda har sagt att den globala uppvärmningen är ett hysteriskt påhitt och konspiratoriskt framdriven av vänsterkrafter och ömfotade miljönördar. Ingen enda har sagt att den globala uppvärmningen är vår tids största gemensamma problem.
Jag har följt och deltagit i energi/drivmedelsdebatten sen början av 1970-talet, var med om att starta Svensk Drivmedelsutveckling 1974. Men beskattningen av bensin, etanol, och metanol var sådan att idén var 30 år före sin tid. Då var det rädslan inför kommande oljebrist och försörjningssvårigheter som var drivkraften. Att dessa alternativa drivmedel hade renare utsläpp var i och för sig viktigt, men inte avgörande. Insikten om koldioxidutsläppens påverkan på klimat och miljö kom först långt senare.
Under de sista femton åren har vetenskapsläget klarnat betydligt. I stort sett råder konsensus om att människans teknologi och livsstilar bidragit till en snabb destabilisering av jordens klimat. Atmosfären har sedan den senaste istiden stabilt innehållit ca 600 miljarder ton koldioxid. Sedan den industriella revolutionens genombrott, i kombination med människans förökning med 5,5 miljarder individer, har koldioxiden i atmosfären ökat med ytterligare 200 miljarder ton. Detta har medfört att tätheten av koldioxid på tvåhundra år har ökat från ett stabilt intervall på 190 – 280 ppm (parts per million) till idag ca 383 ppm. Och det går undan nu. 2005 var det varmaste året på ca en miljon år. Ledande forskare som James Hansen vid NASA:s Goodard Institute menar att vi för vår hälsa och överlevnad inte bör överskrida 450-500 ppm, dvs. en ytterligare nettoökning med 50 miljarder ton. Men detta kommer vi förmodligen att ha under nästa 10-års period. I Sverige har medeltemperaturen ökat med 1 grad Celcius under de senast 15 åren, enligt SMHI.
Redan idag berörs miljoner människor av klimatförändringens konsekvenser: torka, översvämningar, glaciär- och havsisavsmältning, sjunkande grundvattennivåer, stormar, förändrade biotoper, och inom årtionden, havsnivåhöjningar och uppvärmning av oceaner och tundraområden. De senare kan komma att frigöra stora mängder av den än mer potenta växthusgasen metan och påverka havsströmmarnas klimatpåverkande flöden.
Vetenskapen har vaknat sent. Den har inte i tid varit organiserad för att misstänka eller mäta att människans teknologiska framsteg, att samspelet mellan marknad och teknologi, skulle kunna måla in henne i ett hörn. Det är förvisso inte näringsliv, finansmarknad, eller ens politiker som skall skuldbeläggas. Utvecklingen har skett i god tro - eller om man så vill - i blindo. Men nu ringer väckarklockorna.
Det är bara ny teknologi i kombination med nya konsumtionsbeteenden som kan lösa problemen. Varje klimatkonferens som jag besöker runt jorden andas tilltro till att ny energiteknologi, besparingsteknik och ändrade beteenden kan lösa en trängd situation. Kanske. Men vi måste vara medvetna om att ny teknik alltid är oprövad, komplex, sårbar. Ny teknik har alltid tagit tid att ”skala upp”. Ny teknik har alltid skapat nya problem – ekonomiska, säkerhetspolitiska, ekologiska, sociala, fördelningsmässiga – precis som den energiteknik vi tillämpar idag.
I regeringsförklaringen framhålls klimatfrågan som en ”ödesfråga”. Det är bra och det är rätt ordval. Andreas Carlgren får ett stort ansvar för en fråga som skär tvärsigenom alla departementen. Den är egentligen hela regeringens fråga. Detta är inte en vanlig miljöfråga - det är en systemfråga. Drastiska åtgärder kan behöva vidtas om inte konsumenter och marknader själva börjar sin snabba marsch mot en minskning av koldioxidutsläppen med upp till 80 % inom överskådlig tid. Det kan handla om styrning genom högre energiskatter, bensinskatter, flygbränslebeskattning, obligatorisk besiktning av energieffektivitet i logistiska och industriella processer liksom i boendet och särskilda skatter på nöjesresor.
Ju snabbare näringslivet kan hugga på de enorma möjligheter som denna ofrånkomliga omställningsprocess kräver, desto mindre drastiska behöver de politiska ingreppen bli. Därför måste näringslivet i sitt eget intresse driva debatt, upplysning, internutbildning och givetvis forskning och produktutveckling. Utan industri och näringsliv fixar inte samhället att mildra, helst eliminera, konsekvenserna av ett destabiliserat klimat.
Grundproblemet är att den konventionella marknadsekonomiska kalkylen aldrig fått omfatta de verkliga ekologiska kostnaderna och långsiktiga konsekvenserna av miljöförändrande exploatering av de för all produktion och modern livsstil nödvändiga natur- och energiresurserna. De konsekvenserna betalas idag av miljoner människor. Ännu fler i framtiden. Det som nu händer kommer att leda till – förutan förödande nationella motsättningar får vi hoppas – en nödvändig reformering och anpassning av både marknadsekonomin och den politiska demokratin till de nya globala ömsesidiga beroendena.
Bo Ekman
för Göteborgsposten
Ingen enda har sagt att den globala uppvärmningen är ett hysteriskt påhitt och konspiratoriskt framdriven av vänsterkrafter och ömfotade miljönördar. Ingen enda har sagt att den globala uppvärmningen är vår tids största gemensamma problem.
Jag har följt och deltagit i energi/drivmedelsdebatten sen början av 1970-talet, var med om att starta Svensk Drivmedelsutveckling 1974. Men beskattningen av bensin, etanol, och metanol var sådan att idén var 30 år före sin tid. Då var det rädslan inför kommande oljebrist och försörjningssvårigheter som var drivkraften. Att dessa alternativa drivmedel hade renare utsläpp var i och för sig viktigt, men inte avgörande. Insikten om koldioxidutsläppens påverkan på klimat och miljö kom först långt senare.
Under de sista femton åren har vetenskapsläget klarnat betydligt. I stort sett råder konsensus om att människans teknologi och livsstilar bidragit till en snabb destabilisering av jordens klimat. Atmosfären har sedan den senaste istiden stabilt innehållit ca 600 miljarder ton koldioxid. Sedan den industriella revolutionens genombrott, i kombination med människans förökning med 5,5 miljarder individer, har koldioxiden i atmosfären ökat med ytterligare 200 miljarder ton. Detta har medfört att tätheten av koldioxid på tvåhundra år har ökat från ett stabilt intervall på 190 – 280 ppm (parts per million) till idag ca 383 ppm. Och det går undan nu. 2005 var det varmaste året på ca en miljon år. Ledande forskare som James Hansen vid NASA:s Goodard Institute menar att vi för vår hälsa och överlevnad inte bör överskrida 450-500 ppm, dvs. en ytterligare nettoökning med 50 miljarder ton. Men detta kommer vi förmodligen att ha under nästa 10-års period. I Sverige har medeltemperaturen ökat med 1 grad Celcius under de senast 15 åren, enligt SMHI.
Redan idag berörs miljoner människor av klimatförändringens konsekvenser: torka, översvämningar, glaciär- och havsisavsmältning, sjunkande grundvattennivåer, stormar, förändrade biotoper, och inom årtionden, havsnivåhöjningar och uppvärmning av oceaner och tundraområden. De senare kan komma att frigöra stora mängder av den än mer potenta växthusgasen metan och påverka havsströmmarnas klimatpåverkande flöden.
Vetenskapen har vaknat sent. Den har inte i tid varit organiserad för att misstänka eller mäta att människans teknologiska framsteg, att samspelet mellan marknad och teknologi, skulle kunna måla in henne i ett hörn. Det är förvisso inte näringsliv, finansmarknad, eller ens politiker som skall skuldbeläggas. Utvecklingen har skett i god tro - eller om man så vill - i blindo. Men nu ringer väckarklockorna.
Det är bara ny teknologi i kombination med nya konsumtionsbeteenden som kan lösa problemen. Varje klimatkonferens som jag besöker runt jorden andas tilltro till att ny energiteknologi, besparingsteknik och ändrade beteenden kan lösa en trängd situation. Kanske. Men vi måste vara medvetna om att ny teknik alltid är oprövad, komplex, sårbar. Ny teknik har alltid tagit tid att ”skala upp”. Ny teknik har alltid skapat nya problem – ekonomiska, säkerhetspolitiska, ekologiska, sociala, fördelningsmässiga – precis som den energiteknik vi tillämpar idag.
I regeringsförklaringen framhålls klimatfrågan som en ”ödesfråga”. Det är bra och det är rätt ordval. Andreas Carlgren får ett stort ansvar för en fråga som skär tvärsigenom alla departementen. Den är egentligen hela regeringens fråga. Detta är inte en vanlig miljöfråga - det är en systemfråga. Drastiska åtgärder kan behöva vidtas om inte konsumenter och marknader själva börjar sin snabba marsch mot en minskning av koldioxidutsläppen med upp till 80 % inom överskådlig tid. Det kan handla om styrning genom högre energiskatter, bensinskatter, flygbränslebeskattning, obligatorisk besiktning av energieffektivitet i logistiska och industriella processer liksom i boendet och särskilda skatter på nöjesresor.
Ju snabbare näringslivet kan hugga på de enorma möjligheter som denna ofrånkomliga omställningsprocess kräver, desto mindre drastiska behöver de politiska ingreppen bli. Därför måste näringslivet i sitt eget intresse driva debatt, upplysning, internutbildning och givetvis forskning och produktutveckling. Utan industri och näringsliv fixar inte samhället att mildra, helst eliminera, konsekvenserna av ett destabiliserat klimat.
Grundproblemet är att den konventionella marknadsekonomiska kalkylen aldrig fått omfatta de verkliga ekologiska kostnaderna och långsiktiga konsekvenserna av miljöförändrande exploatering av de för all produktion och modern livsstil nödvändiga natur- och energiresurserna. De konsekvenserna betalas idag av miljoner människor. Ännu fler i framtiden. Det som nu händer kommer att leda till – förutan förödande nationella motsättningar får vi hoppas – en nödvändig reformering och anpassning av både marknadsekonomin och den politiska demokratin till de nya globala ömsesidiga beroendena.
Bo Ekman
för Göteborgsposten
Monday, September 25, 2006
Valets gömda fråga – Vår Livsstil Måste Ändras
Partierna lämnar år 2006 efter sig en valrörelse där en av samtidens viktigaste sakfrågor, klimatfrågan, i stort sett lämnats därhän. Mörkningar har förvisso hänt förr, men klimatfrågan får långt allvarligare konsekvenser för var och en av oss än tidigare väljarsvek.
Valrörelsen har istället fått handla om de för medborgarna historiskt väl kända frågorna och riskerna – att bli arbetslös, att bli sjuk, att bli gammal, att bli förälder (och andra skäl för inkomstbortfall). För allt detta har vi etablerade välfärdssystem och försäkringar. Valkampen har stått om marginalerna i utformningen av dessa system.
Men inget av partierna har ansvarstagande och framsynt vågat artikulera den globala uppvärmningens obeveklighet och eskalerande hot. Visst, partiledare som Persson, Olofsson och Wetterstrand har kunskap. Men ingen har med pedagogisk tyngd och konsekvens lyft frågan för medborgarna i agitation och debatt. Uppvärmningens konsekvenser är obekväma.
FNs 700-hövdade klimatpanel med många hundra vetenskapsmän kommer med sin tredje rapport under 2007. Det har redan sipprat ut att den kommer att revidera sin temperaturprognos för det kommande århundradet uppåt (man räknar med en ökning på mellan 2 och 4,5 grader, och ytterligare upp till 1,5 grader på grund av självför-stärkande mekanismer). Den kommer även att ange en miniminivå för den pågående havsnivåhöjningen till knappt en meter fram till år 2100. Men IPCC säger också att spannet är upp till två meter eller mer.
Glaciärer och isar smälter snabbare än tidigare förutsett. Töande tundror frigör stora mängder av giftig metangas ut i atmosfären. I Kina har sedan maj i år (officiella uppgifter) 32 miljoner hektar åkermark slagits ut av orkaner och landerosion. Detta motsvarar två tredjedelar av Sverige. Över fem miljoner kineser har fått sina hem skövlade. Orkaner, enorma skogsbränder. Ett område stort som Italien brann i Sibirien förra året. Sverige hade sin största skogsbrand någonsin i år. Översvämningar, värmeböljor, torkperioder, förändrade havsströmmar… Allt detta pågår medan Du läser detta.
Klimatrelaterade nyheter bör rapporteras som de sammanhängande systemfrågor de är, inte som enstaka och separata – till synes alltid överraskande – händelser. Även medierna har sitt ansvar: ledarsidor, redigerare och TV-utfrågare. Svenska Dagbladets ledarsida raljerar över ”klimatmånglare”, Detta är ett anti-intellektuellt förhållningssätt. Mediernas attityd – inte bara i Sverige – präglas av oviljan att förmedla vetenskapssamhällets överväldigande konsensus. Står blott en Björn Lomborg mot 1 000 vetenskapsmän, så framställs vetenskapssamhället gärna som delat. Engelska vetenskapsakademien gick i veckan i en unik attack mot Exxons finan- siering av den lobbyn som förnekar klimatförändringen. Kalifornien meddelar idag att de avser att stämma biltillverkarna för de höga utsläppen av koldioxid. Nu dras skruven åt!
Det syns som om både politiker, företagsledare, en bred allmänhet men också en del forskare lever i föreställningen att om vi ”bara” får fram ny teknik så vore problemet fixat! Detta är nonsens. Omställningsbehoven – av teknik och konsumtionsmönster – är enorma. Dessa berör 6,5 miljarder människor i över 200 länder. Varje dag är 900 miljoner bilar i gång. 30 000 (av 4,2 miljoner) svenska miljöbilar är knappt en loska i havet. Ny teknik är alltid oprövad, aldrig problemfri. Den tar tid att skala upp. Ny teknik kommer alltid att skapa nya problem precis som nuvarande teknik har skapat de oförsonliga miljöproblem som vi nu står upp till anklarna i.
Den globala uppvärmningen går givetvis till dels att påverka – om vi handlar omedelbart, med kraft och förutseende. Men vissa processer som uppvärmningen satt igång är svåra att reversera. Inlandsisarnas avsmältning intensifieras av sin egen dynamik. Det går allt snabbare. Dessvärre är det inte möjligt för oss att förhandla med isar eller oceaner. Människan kan bara påverka dessa processer genom förändring av sitt eget beteende. Den lågmälde James Hansen vid NASA - en av forskningspionjärerna – ger oss blott tio år för att drastiskt – med 80 procent – reversera utsläppen av växthusgaser. Nestorn James Lovelock är långt mindre hoppfull. Ingen kan ifrågasätta Hansens och Lovelocks integritet.
Vi är inne i en framtid med stora och allt frekventare risker. För denna framtid är varken samhällen eller individer försäkrade. Förra året var försäkringsvärdet av orkanförödelserna i Nordamerika 202 miljarder dollar. Verkliga värdet var det mångdubbla. Nya generella välfärdssystem måste byggas, finansiella buffertar skapas.
Att se Al Gores film ”En obekväm sanning” räcker inte som kunskapsbas. Den kan tjäna som väckarklocka. Men var och en måste själv aktivt sätta sig in i frågan, övertyga sig själv. Vi behöver en nationell och global folkbildning. I Kina, detta förunderliga land, är sådana initiativ på väg inte i Sverige.
Om människor idag ägt sin kunskap och medvetenhet skulle en nej-kampanj mot trängselavgifter betraktas som stollighet, eller att som Kd främja sänkta bensinskatter. Avgasernas koldioxid är ju en av huvudorsakerna till den globala uppvärmningen.
Det är mot denna bakgrund vi med spänning avvaktar regeringsdeklarationens avsnitt
om den framtida klimatpolitiken.
Bo Ekman
för SvD
Valrörelsen har istället fått handla om de för medborgarna historiskt väl kända frågorna och riskerna – att bli arbetslös, att bli sjuk, att bli gammal, att bli förälder (och andra skäl för inkomstbortfall). För allt detta har vi etablerade välfärdssystem och försäkringar. Valkampen har stått om marginalerna i utformningen av dessa system.
Men inget av partierna har ansvarstagande och framsynt vågat artikulera den globala uppvärmningens obeveklighet och eskalerande hot. Visst, partiledare som Persson, Olofsson och Wetterstrand har kunskap. Men ingen har med pedagogisk tyngd och konsekvens lyft frågan för medborgarna i agitation och debatt. Uppvärmningens konsekvenser är obekväma.
FNs 700-hövdade klimatpanel med många hundra vetenskapsmän kommer med sin tredje rapport under 2007. Det har redan sipprat ut att den kommer att revidera sin temperaturprognos för det kommande århundradet uppåt (man räknar med en ökning på mellan 2 och 4,5 grader, och ytterligare upp till 1,5 grader på grund av självför-stärkande mekanismer). Den kommer även att ange en miniminivå för den pågående havsnivåhöjningen till knappt en meter fram till år 2100. Men IPCC säger också att spannet är upp till två meter eller mer.
Glaciärer och isar smälter snabbare än tidigare förutsett. Töande tundror frigör stora mängder av giftig metangas ut i atmosfären. I Kina har sedan maj i år (officiella uppgifter) 32 miljoner hektar åkermark slagits ut av orkaner och landerosion. Detta motsvarar två tredjedelar av Sverige. Över fem miljoner kineser har fått sina hem skövlade. Orkaner, enorma skogsbränder. Ett område stort som Italien brann i Sibirien förra året. Sverige hade sin största skogsbrand någonsin i år. Översvämningar, värmeböljor, torkperioder, förändrade havsströmmar… Allt detta pågår medan Du läser detta.
Klimatrelaterade nyheter bör rapporteras som de sammanhängande systemfrågor de är, inte som enstaka och separata – till synes alltid överraskande – händelser. Även medierna har sitt ansvar: ledarsidor, redigerare och TV-utfrågare. Svenska Dagbladets ledarsida raljerar över ”klimatmånglare”, Detta är ett anti-intellektuellt förhållningssätt. Mediernas attityd – inte bara i Sverige – präglas av oviljan att förmedla vetenskapssamhällets överväldigande konsensus. Står blott en Björn Lomborg mot 1 000 vetenskapsmän, så framställs vetenskapssamhället gärna som delat. Engelska vetenskapsakademien gick i veckan i en unik attack mot Exxons finan- siering av den lobbyn som förnekar klimatförändringen. Kalifornien meddelar idag att de avser att stämma biltillverkarna för de höga utsläppen av koldioxid. Nu dras skruven åt!
Det syns som om både politiker, företagsledare, en bred allmänhet men också en del forskare lever i föreställningen att om vi ”bara” får fram ny teknik så vore problemet fixat! Detta är nonsens. Omställningsbehoven – av teknik och konsumtionsmönster – är enorma. Dessa berör 6,5 miljarder människor i över 200 länder. Varje dag är 900 miljoner bilar i gång. 30 000 (av 4,2 miljoner) svenska miljöbilar är knappt en loska i havet. Ny teknik är alltid oprövad, aldrig problemfri. Den tar tid att skala upp. Ny teknik kommer alltid att skapa nya problem precis som nuvarande teknik har skapat de oförsonliga miljöproblem som vi nu står upp till anklarna i.
Den globala uppvärmningen går givetvis till dels att påverka – om vi handlar omedelbart, med kraft och förutseende. Men vissa processer som uppvärmningen satt igång är svåra att reversera. Inlandsisarnas avsmältning intensifieras av sin egen dynamik. Det går allt snabbare. Dessvärre är det inte möjligt för oss att förhandla med isar eller oceaner. Människan kan bara påverka dessa processer genom förändring av sitt eget beteende. Den lågmälde James Hansen vid NASA - en av forskningspionjärerna – ger oss blott tio år för att drastiskt – med 80 procent – reversera utsläppen av växthusgaser. Nestorn James Lovelock är långt mindre hoppfull. Ingen kan ifrågasätta Hansens och Lovelocks integritet.
Vi är inne i en framtid med stora och allt frekventare risker. För denna framtid är varken samhällen eller individer försäkrade. Förra året var försäkringsvärdet av orkanförödelserna i Nordamerika 202 miljarder dollar. Verkliga värdet var det mångdubbla. Nya generella välfärdssystem måste byggas, finansiella buffertar skapas.
Att se Al Gores film ”En obekväm sanning” räcker inte som kunskapsbas. Den kan tjäna som väckarklocka. Men var och en måste själv aktivt sätta sig in i frågan, övertyga sig själv. Vi behöver en nationell och global folkbildning. I Kina, detta förunderliga land, är sådana initiativ på väg inte i Sverige.
Om människor idag ägt sin kunskap och medvetenhet skulle en nej-kampanj mot trängselavgifter betraktas som stollighet, eller att som Kd främja sänkta bensinskatter. Avgasernas koldioxid är ju en av huvudorsakerna till den globala uppvärmningen.
Det är mot denna bakgrund vi med spänning avvaktar regeringsdeklarationens avsnitt
om den framtida klimatpolitiken.
Bo Ekman
för SvD
Friday, September 8, 2006
Nu tar riskkapitalisten makten över framtiden
I går ägde en viktig diskussion rum i EU-kommissionen, under president Barrosos ledning, om att stärka innovation och spetsforskning i Europa. 18 globala företag deltog i att utlinjera upp förutsättningarna för ett nytt ”European Institute of Technology”,för att stärka konkurrenskraft och innovationskraft. Behoven är utomordentliga.
Vi står inför nödvändigheten av att med ny teknologi finna en hållbar balans i den ekonomi/enerig/miljö-ekvation som inte längre går ihop. Företagen har sitt ansvar.
Det vidare samhället har sitt. De risker som klimatförändringen skapar är inte diskonterade in i dagens priser och balansräkningar. Ny teknologi behövs på område efter område. Helt nya industrier måste komma till. Det är bråttom.
Mycket av detta nya måste komma ur etablerade industriella system som till exempel
AB Volvo. Volvos stora uppgift framöver är att leverera transportlösningar som blir en del av lösningen av dagens energi- och miljöproblem och att bidra till framtida tillväxt. Volvosystemet som är uppbyggt under 80 år kan brytas ned på några få år genom styckning och kassaplundring. Ett företag som Volvo ska inte ses som delar, utan som ett system framför allt för produktutveckling. Det är styrelsens ansvar att ständigt förnya den industriella visionens innehåll och konsekvenser. Det är det som kassan är till för. Utan djärva, starka visioner om industriell förnyelse blir företag som Volvo sårbara.
Riskkapitalet drivs av kapitalmarknadernas kortsiktighet och flyktiga lojaliteter. Kapitalmarknaden är dessvärre dessutom bättre på att exploatera gamla teknologier än att föda de nya. Kapitalmarknaden drivs inte av visioner, den drivs av avkastningskrav. Många privatkapitalister skyr börsen för att skydda sina idéer från slakt och kort sikt. Men eftersom få privatkapitalister är riktigt duktiga på (eller intresserade av) att arbeta med egna pengar, strömmar också stora delar av detta kapital ut i kapitalmarknadens anonyma ocean.
Om företag som Volvo, BP, Ericsson, Nokia skulle styckas, är jag rädd för att Barrosos vision om ett ” European Institute of Technology”, som matchar de bästa i världen, inte behövs. Det får svårt att finna sina avnämare. Den industriella basen måste utvecklas på sina egna villkor, inte på riskkapitalisternas. Det är för att lösa de enorma omställningsbehov våra samhällen står mitt upp i som de stora kassorna behövs. Men dessa måste sättas i förnyande arbete.
I USA vänds nu Ford ut och in av Goldman Sachs. Ny VD är tillsatt. Aktiekursen sticker i förväntan om försäljningar och styckning. Investeringsbankers förväntan på stora provisioner bidrar med explosiv sprängkraft. Ford förmådde inte i tid förnya sin industriella vision om företagets uppgift och roll i en ny miljö-, energi- och konkurrenssituation. Detta är den styrelsens nederlag.
Maktkampen i Volvo borde vara kampen mellan konkurrerande visioner och koncept om företagets industriella framtid på – minst – 25 års sikt med alla intressenters bästa för ögonen. Nu tar riskkapitalisten makten över framtiden.
Bo Ekman
Vi står inför nödvändigheten av att med ny teknologi finna en hållbar balans i den ekonomi/enerig/miljö-ekvation som inte längre går ihop. Företagen har sitt ansvar.
Det vidare samhället har sitt. De risker som klimatförändringen skapar är inte diskonterade in i dagens priser och balansräkningar. Ny teknologi behövs på område efter område. Helt nya industrier måste komma till. Det är bråttom.
Mycket av detta nya måste komma ur etablerade industriella system som till exempel
AB Volvo. Volvos stora uppgift framöver är att leverera transportlösningar som blir en del av lösningen av dagens energi- och miljöproblem och att bidra till framtida tillväxt. Volvosystemet som är uppbyggt under 80 år kan brytas ned på några få år genom styckning och kassaplundring. Ett företag som Volvo ska inte ses som delar, utan som ett system framför allt för produktutveckling. Det är styrelsens ansvar att ständigt förnya den industriella visionens innehåll och konsekvenser. Det är det som kassan är till för. Utan djärva, starka visioner om industriell förnyelse blir företag som Volvo sårbara.
Riskkapitalet drivs av kapitalmarknadernas kortsiktighet och flyktiga lojaliteter. Kapitalmarknaden är dessvärre dessutom bättre på att exploatera gamla teknologier än att föda de nya. Kapitalmarknaden drivs inte av visioner, den drivs av avkastningskrav. Många privatkapitalister skyr börsen för att skydda sina idéer från slakt och kort sikt. Men eftersom få privatkapitalister är riktigt duktiga på (eller intresserade av) att arbeta med egna pengar, strömmar också stora delar av detta kapital ut i kapitalmarknadens anonyma ocean.
Om företag som Volvo, BP, Ericsson, Nokia skulle styckas, är jag rädd för att Barrosos vision om ett ” European Institute of Technology”, som matchar de bästa i världen, inte behövs. Det får svårt att finna sina avnämare. Den industriella basen måste utvecklas på sina egna villkor, inte på riskkapitalisternas. Det är för att lösa de enorma omställningsbehov våra samhällen står mitt upp i som de stora kassorna behövs. Men dessa måste sättas i förnyande arbete.
I USA vänds nu Ford ut och in av Goldman Sachs. Ny VD är tillsatt. Aktiekursen sticker i förväntan om försäljningar och styckning. Investeringsbankers förväntan på stora provisioner bidrar med explosiv sprängkraft. Ford förmådde inte i tid förnya sin industriella vision om företagets uppgift och roll i en ny miljö-, energi- och konkurrenssituation. Detta är den styrelsens nederlag.
Maktkampen i Volvo borde vara kampen mellan konkurrerande visioner och koncept om företagets industriella framtid på – minst – 25 års sikt med alla intressenters bästa för ögonen. Nu tar riskkapitalisten makten över framtiden.
Bo Ekman
Subscribe to:
Posts (Atom)
