Trumps väljare uppskattar att han går emot etablissemanget

Donald Trump höll häromdagen sitt linjetal om sina utrikespolitiska förhållningssätt och sin utrikespolitiska idévärld. Han talade i drygt 50 minuter. Talet var genomarbetat, inte improviserat. Talet utgör en plattform för hans fortsatta kampanjarbete för att vinna presidentvalet den 8 november. Vinna hela makten.

Det är viktigt att komma ihåg att republikanerna äger makten i både Senaten och i Representanthuset. Makten över Högsta Domstolen står och väger. En ny domare kommer att utses efter valet. Det kan alltså hända att Abraham Lincolns gamla parti får makten över samtliga de viktigaste politiska institutionerna i Washington.

Det republikanska partiet grundades år 1854 Det demokratiska partiet kom till år 1828.  Inget svenskt parti är lika gammalt eller äldre. Socialdemokraterna grundades år 1889.
Amerikas Förenta Stater är som nationalstat mycket yngre än Sverige men dess demokratiska institutioner är äldre än de svenska.
Amerika utvecklades och byggdes stegvis genom invandringen från Europa. Invandringen drevs av människors flykt från religiöst, politiskt, socialt och ekonomiskt förtryck och drömmarna om nya möjligheter. Invandrarna till det stora landet i väster sökte hopp om en framtid i frihet. Deras kollektiva längtan blev till vad som har kommit att kallas ”the American dream”.

Den gemensamma nämnaren för de människor som utvandrade för att ta det nya oplöjda landet i besittning var frihet från överhet. Detta är en grundbult i tillkomsten av USA’s politiska liv. USA tillkom alltså genom att skaror av sinsemellan oliktänkande drog västerut. Många av dem grundade små samhällen, till exempel Bishophill (Biskopskulla) i Illinois, där en sekt svenska protestanter grundade ett särlevande samhälle.

Den amerikanska drömmen är månghövdad men sprungen ur människors vilja till frihet från övermakt och rätten att försvara denna frihet, att bestämma över sig själv och sina tillgångar.
Hatet mot, eller fruktan för överheten är en grundbult i USA’s tillkomst och i landets politiska liv. Överheten symboliseras idag av ”Washington”, alltså den federala byråkratin. Det finns alltid en jordmån för proteströrelse och den isolationistiska nationalism som just nu vuxit sig stark i landet. ”Washington” representerar överheten. Hillary Clinton personifierar denna överhet. Trump, den stenrike entreprenören, personifierar motsatsen. Han personifierar också den konservativa amerikanska drömmen. Han är en politikens John Waine.
Trump förmedlar, förmodligen mycket genomtänkt och medvetet, en förenklad världsbild (i förhållande till vår): alla problem är lösbara förutsatt att USA får förbli den ledande världsmakten. Därför Trumps slogan: ”Make America great again” och att amerikanska medborgare får förbli okränkta och trygga: ”Make America safe again”.
Men så blir det inte, därför att resten av världen blir allt trasigare och USA har under de senaste 50 åren visat sig oförmöget att lappa och laga en fragmentiserad värld. USA har också bidragit till nya konflikter, t ex genom de olycksaliga interventionerna i Libyen och Irak. Detta har tillsammans med kraftlös Syrienpolitik bäddat för de flyktingströmmar som både Europa och Nordamerika värjer sig emot. Både bland väljare i de Europeiska länderna och i USA saknas politiska mandat och ekonomiska resurser att lösa dessa svåra mellanmänskliga problem som vi står mitt uppe i.

 

Publicerad i Mittmedia, Dalarnas Tidningar 2016-08-23

Kolumn om Hillary och den politiska dynamiken

 

 

 

Kolumn om Hillary och den politiska dynamiken

 

När Hillary kom till Tällberg för att delta i en Tällberg Workshop år 1991 var det också för att besöka detta lilla udda land Sverige. Hon hade fångats av den svenska modellens förmåga att förena marknadsekonomi med demokratiska värderingar. Modellen bygger ju ytterst på de värderingar som formade den franska revolutionen och den amerikanska. Hon såg likheterna.

 

Vid den tiden, innan Bill Clinton hade vunnit presidentvalet 1992, vill jag hävda att Hillarys syn på politikens roll i samhällsutvecklingen låg närmre senator Bernie Sanders än vad hon själv givit uttryck för i den nomineringsstrid som hon nu har vunnit.

 

Hillary har med andra ord förflyttat sig högerut. Sanders intog den plats på politikskalan som hon sett sig tvungen att överge för att vinna ett nationellt val, i en tid när politikens epicentrum stadigt förflyttas högerut. Det nya "mitten" är långt mer nationalistiskt och kapitalistiskt än tidigare. Denna utveckling ser vi tydligt både i USA men också i Europa och här i Sverige. Vi lever i en epok där det individualistiska vinner över det kollektivistiska och solidariska.

 

Denna utveckling gäller inte bara i fördelningspolitiken. Den påverkar också säkerhetspolitiken. EU och NATO bär syn för sägen. Turkiet anser sig inte behöva dessa allianser. Erdoğan ångar på i sin revanschistiska politik som om internationella måttstockar och ideal inte längre gäller. Respekten för de säkerhetsorganisationer som byggdes upp under efterkrigstiden spelar idag tynande roller. Trump och stora delar av den amerikanska opinionen motsätter sig USA's nyckelroll i det globala säkerhetspusslet. Detta förändrar i grunden det internationella systemets tänkta funktion. Även om Hillary Clinton vinner är den amerikanska opinionen djupt delad om USA's roll i världen.

 

Hillary kom till Sverige för att studera arbetsmarknad, facklig samverkan, utbildningspolitik, jämställdhetspolitisk och inte minst barnens plats och roll i samhället. Hon ägnade faktiskt den första hälften av sitt tal till det demokratiska konventet i Philadelphia till dessa frågor. Om hon skulle vinna valet i november blir hon också en symbol för kvinnors och barns förändrade ställning och roller i samhällsutvecklingen. Hon skrev i början av 1990-talet en bok, värd att läsa: "It takes a village to raise a child". Hon talade i den boken om gemenskapens avgörande betydelse för att skapa medborgare som bygger stabila och pålitliga samhällen.

 

Hillary Clinton ser också med förfäran på hur de allra rikaste snor åt sig allt större delar av den gemensamma kakan. Så sker också här i Sverige. Det är ju fullständigt barockt att en verkställande direktör i Ericsson får en ersättning på 62 MSEK och sedan som avgångsvederlag 28 MSEK.

 

Uppenbarligen fungerar inte den hyllade marknadsekonomin som den bör. De sociala motsättningarna och därmed konflikterna ökar.

 

Bo Ekman 2016-07-31

 

English translation:

Column on Hillary and the political dynamics

When Hillary Clinton came to Tällberg in 1991 to participate in a Tällberg Workshop, she also wanted to learn about this small, odd country of Sweden. She had been captured by the so called “Swedish model” - the ability to combine market economy with democratic values. This model is based on the same values ​​that were the basis of the French Revolution - and the American. She saw the similarities.

At that time, before Bill Clinton had won the presidential election in 1992, I would argue that Hillary's views on the role of politics in social development was closer to Senator Bernie Sanders than what she has expressed in the nomination battle that she has now won.

In other words, Hillary has moved to the right. Sanders took the political position that she was forced to abandon in order to win a national election, at a time when the political epicenter steadily moves rightward. The new "middle-of-the-road" is far more nationalistic and capitalistic than it used to be. We can see clearly this development in the US, but also in Europe and here in Sweden. We live in an era where the individualistic wins over the collectivistic and over solidarity.

This development is applicable not only in allocation policy. It also affects security policy. EU and NATO are examples of this. Turkey regards themselves not needing any of these alliances. Erdoğan moves on with his revanchist politics as if international rules of law and ideals no longer apply. Respect for the security organizations that were built up during the postwar years is today weakening. Trump and large part of the American public opinion opposes the US's key role in the global security puzzle. This fundamentally changes the foundation of the international system as it was intended to function. Even if Hillary Clinton wins the election, the American public opinion is still divided about the role of the US in the world.

Hillary came to Sweden to study our labor market, trade union cooperation, education and gender equality policy, and not least the place and role of children in our society. In fact, she devoted the first half of her speech to the Democratic convention in Philadelphia to these issues. If she were to win the election in November, she is also a symbol of women's and children's changing status and roles in society. In the early 1990s, she wrote a book worth reading: "It takes a village to raise a child". In this book she speaks about the importance of togetherness and “the common good” to create citizens who can build stable and reliable communities.

Hillary Clinton also looks with horror on how the richest grab ever larger parts of the common cake. That is what happens also here in Sweden. It is completely insane that the CEO of Ericsson gets a compensation of 62 million SEK and then, as severance pay, 28 million SEK.

Obviously the acclaimed market economy does not work as it should. The consequence is that social tension and conflicts increase.

 

 

 

Därför har vi mycket att lära av Kinas förändringsbenägenhet

Det ser inte så ljust ut för Europa just nu. Den Europeiska Unionens lödighet och hållbarhet prövas under trycket av folkvandringar från Mellanöstern och från Afrika.
Också Amerikas Förenta Stater prövas hårt under tryck både utifrån och inifrån. Invandringen, eller snarare folkvandringen, från Sydamerika och Mellanamerika fortsätter. Donald Trump härjar fritt i valretorikens till intet förpliktande ord- och löftesflöden.
Men det är inte bara de förändrade demografierna som sätter press på tidigare givna politiska och kommersiella löften. Det är också i hög grad de stora förändringarna av råvarupriser, framför allt implosionen av priserna på olja och gas. Detta drabbar framför allt de länder som har byggt sin ekonomiska framtid utifrån de priser som en gång var – t ex länder som Ryssland, Saudi-Arabien och Venezuela. Men de är många fler.
Kina söker också sin anpassning till denna föränderlighetens politiska och ekonomiska verklighet, som återigen bevisar att ingenting, absolut ingenting, är hållbart vare sig i ekonomin, i politiken eller i råvarukonkurrensen. Nya upptäckter och ny teknik spelar hela tiden sina spratt, sätter käppar i hjulet på gamla prognoser och föreställningar om framtid.
Kina har lång erfarenhet av dessa skeenden, 5000 år. Den kinesiska filosofin har lärt sig att all utveckling sker i motsatsernas reflexer av varandra. Kina har lärt sig att rationalismen, det raka sambandet mellan orsak och verkan, har sina begränsningar. Det är naturligtvis inte så att kinesisk filosofi förnekar rationalitet och logik. Men man har faktiskt också förmågan att bejaka utvecklingens motsatser. Konfucianismen uttalar precis samma grundregel i sin etik som Jesus Kristus uttalade för sin del: ”Du ska göra gentemot andra så som du vill att de ska göra gentemot dig”.
Tao och taoismen, som förmodligen är äldre än Konfucianismen, talar om människans relation till den natur som hon är beroende av. Buddhismen omfattar ett fredsbudskap. Konfucianismen, Taoismen och Buddhismen är de tre grundpelarna för kinesisk filosofi, inte marxism och heller inte kapitalism. Kina är inte att betrakta som en aggressiv makt i det globala spelet. Kina skiljer sig starkt från Ryssland, delar av islam och de delar av den västliga världen som fortfarande omfattar imperialismen. Kina tänker annorlunda än vi. De har en mer komplex filosofi, de har en längre historia och inte minst djupare erfarenhet av den ohållbarhet som historien och dess evolution erbjuder. Vi har mycket att lära av Kina.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 9 mars, 2016

Musik vid Siljan - att begrava en legend

Musik vid Siljan – att begrava en legend

Så har då Musik vid Siljans långa dödskamp efter 46 år kommit till vägs ände. Förmodligen måste detta kännas som en lättnad för ansvariga arrangörer och finansiärer. Däremot måste det upplevas som en sorg för den mest hängivna kärntruppen, de 400 medlemmarna, i Musik vid Siljans Vänförening.

Det remarkabla är ju att Vänföreningen, som också är ansvariga aktieägare i festivalen, överlever sitt skötebarn. Vad Vänföreningen vill och förmår återstår att se. Den har ett betydande kapital i sina medlemmar.
Jag tog initiativ till att skapa en Vänförening 1979. Det kändes väldigt tydligt i de tiderna att musikfestivalen saknade styrsel och stadga. Den leddes av en oprofessionell och myndighetsutnämnd styrelse. Konkursen – både ekonomiskt och organisatoriskt - kom 1982. Nya grepp måste på nytt tas. Engagemang, konstnärliga idéer, kapital och ledarskap måste föras till. Musik vid Siljan måste till dels professionaliseras, men samtidigt behålla sin folkliga karaktär. Musik vid Siljan ombildades till ett aktiebolag. Margareta Jonth slet nästan livet ur sig som bolagets VD de första två åren. Därefter tillträdde Peter Waldemarsson som blev en stabiliserande faktor under många år.
Musik vid Siljan, sprungen ur lekfullheten i den för det mesta idealistiskt producerade lokala musiken i kyrkor, körer, spelmanslag och andra musikgrupper mötte en alltmer krävande marknad som yrkade på professionalitet, teknik, planering, finansiering och inte minst ledning. En nästan omöjlig kombination.
Musik vid Siljan har egentligen alltid varit ett samlande namn för musik producerad av byar och lokala organisationer. De musikproduktioner som Musik vid Siljan självt organiserat har varit relativt få.
Bingsjöstämman är ett bra exempel. Den uppstod på initiativ av Knis Karl Aronsson 1969. Jag var själv där första gången 1970 och upplevde en förtrollande musiknatt nere vid Danielsgården. Det föll sig naturligt för Knis Karl och Dalarnas Spelmansförbund att be Musik vid Siljan stå för arrangemangen: parkeringar, inträden, baja-major, salustånd mm, mm. Det kom mängder med besökare, som mest inemot 10 000. Där uppstod slitningar mellan bybornas spretande intressen i ekonomiska utbyten av kommersens olika delar. Till slut tog jag upp huvudmannafrågan för Bingsjö med ordföranden i Dalarnas Spelmansförbund, Lasse Jobs. Vi kom överens under en skogsvandring att det var dags för Bingsjö by och Spelmansförbundet att ta över ansvaret. En förutsättning för att huvudmannaskapet skulle kunna övergå till Bingsjö by och Spelmansförbundet var att det nyetablerade Folkmusikens Hus också gick in på arrangörssidan, vilket det gjorde.
Men publiken förblev trogen i många decennier även om musikutbudet i huvudsak stod kvar vid det traditionella. Men den massiva publikanstormning som skedde under 1970 och 80-talem upprepades aldrig.
Musik vid Siljan vilar på en bädd av nostalgi, att få återuppleva det man redan en gång upplevt av musik och av natur.
Musik vid Siljan har varit ett underbart stycke svensk kultur men kan inte så förbli i den värld som redan brutit fram.
Häromdagen hade vi mer än 300 asylsökande flyktingar på besök i Tällberg. Eftersom musiken förenar började vi med ringlekar runt granen. Och tror ni inte Kenneth Keys fick många gäster att hoppa ”Små grodorna”. Kenneth, irländare, klädd i Leksandsdräkt är i sig själv en institution i Musik vid Siljan. Sen plockade flera av våra gäster fram sin egen musik ur telefonerna och lät den strömma ut genom högtalarna. De formade spontant långdanser på sitt skick och vis. Sen gick ett mäktigt tåg med 400 facklor i novembernatten upp till Holen.
En av dem som deltog med sina erfarenheter var Jovica Merceta, en gång flykting från Jugoslavien, nu vid Leksands Kulturhus.
Kanske en idé vore att behålla det stolta varumärket Musik vid Siljan, för att öppna dörrarna för ”Den Nya Musiken” som obevekligen kommer att bana sin väg genom de kulturmöten som dagens folkomflyttningar och teknologisk globalisering medför.
I Sverige finns mig veterligt ingen festival med en sådan konstnärlig idé. Den bör inte bara omfatta musik utan också dans, poesi, det talade ordet och givetvis elektronisk musik.
Framtiden är ju redan här.

Publicerad i Dalarnas tidningar 23 dec 2015

Nu när fonden är mörk måste regeringen presentera sin framtidsvision

Strax efter Parismötet, i euforisk sinnesstämning, beslöt sig 195 nationer i en ännu ej förpliktande text, att i ömsesidig solidaritet sätta en hitre gräns för uppvärmningen av jordens atmosfär till 1,5^oC. Champagne och gåslever!

Några dagar senare höll årets Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj sitt tacktal inför den minst sagt opulenta Nobelmiddagspubliken om tillståndet för mänskliga rättigheter och det fria ordet i världen. Hennes budskap var rakt och tydligt: Världen är på väg in i en mörknande tid efter några decenniers förhoppningar om motsatsen.

Idén om Europa i solidarisk och demokratisk gemenskap bryts ner. Murar byggs här liksom i Mellanöstern och i Nordamerika. De elektroniska övervakningssystemen effektiviseras och sätts i händerna på regeringar som har den egna nationens försvar som främsta grund för fortsatt legitimitet.

När flyktingar avvisas från gränser inom Europa, t ex på Öresundsbron eller vid Engelska Kanalen eller vid Lesbos eller vid Flensburg, vart ska de då ta vägen? Det är den fråga som EU’s nationer måste ge ett svar på. Ingen EU-nation har, likt Kanada, förklarat sig villig att ta emot flyktingar från Syrien, Afghanistan, Irak och andra länder.

Den politiska omsvängningen mot nationalistisk egoism har varit snabb i Europa. I Sverige är Sverigedemokraterna idag näst största parti. Statsministern lägger ut texterna om ordning och reda – att ”Sverige är ett land som ska vara i ordning och reda”.

Ordning och reda är ett byråkratiskt mål, inte ett humanistiskt/politiskt. Jag tror den gamla fackliga drömmen om ”ordning och reda, löning på freda’” som Hans Alfredsson en gång gäckade i någon revy, spökade hos Löfvén. Frågan är av vem Löfvén och hans släpankare Miljöpartisterna vill bli trodd.

Löfvén talar nu tydligt om ”krisen”. Vad menar egentligen Löfvén med det begreppet? Det vore väl för debatten om vi fick en definition eller åtminstone en uppfattning från den politiska ledningen av vad verklighetens kris egentligen är. Om vi förstår detta har vi kanske till och med förutsättningarna att förstå den politiska strävan som den manifesteras i tal och i utspel. Det vore ännu bättre om statsministern, finansministern eller kanske till och med framtidsministern ville förmedla till oss de scenarier som regeringen ser framför sig att hantera så kanske vi kunde hjälpa till. På vår nivå, där vi befinner oss.

Förklara hur Paris-överenskommelsen skulle kunna förenas med Svetlanas verklighetsskildring. Ni var ju med på middagen.

Hör av er!

Bo Ekman