TeliaSoneras vd Lars Nyberg vet att det går att säga nej

År 1998 samlade Tällberg Foundation till en workshop om frågan “Is the Business of Human Rights also the Business of Businesses”. Det fanns två bakgrunder att ställa frågan. För det första hade jag gång på gång stött på konflikten i mitt arbete, inte minst i Volvos ledning men också senare som konsult till bland andra Telia i företagets övergång från svenskt televerk till ett företag på öppen marknad. För det andra hade jag några år arbetat som rådgivare till Gus Speth på UNDP och till Kofi Annan då nyligen tillträdd som general sekreterare i FN, med uppgift att hitta en formel for samarbete mellan ”the Business Community” och ”the Development Community”. Det var på den tiden än mer än idag skilda världar.


Ur vårt arbete kom den så kallade Global Compact, som Claes Elfsberg i Aktuellt okunnigt kallade för the Global Impact. Global Compact omfattar tio huvudprinciper för näringsliver att ty sig till om mänskliga rättigheter, arbetsliv, miljö och korruption. Teliafallet visar att Global Compact är en tandlös tiger så länge som sanktionsmöjligheter saknas.

Debatten om företagens tillämpning av de värderingar och principer på vilket de marknadsförs sig själva är långt ifrån ny. Men den är patetisk och plågsamt repetitiv när Teliafallet rullas upp: journalister och människorättsorganisationer tar reda på fakta, företagsleding och ägare upprepar med darr på stämman mantrat att följa ”landets lagar” och att tekniken sprider frihet.

TeliaSoneras vd Lars Nyberg med sin groteska lön vet precis lika väl som jag att det går att säga nej, att det går att sätta ned foten. Hit men inte längre. Man kan som ägare och VD med viljestyrka och skicklighet kombinera principfasthet med pragmatism. Det är det som är ledarskap.

Diktarurens lagar är godtyckliga. Lagarnas tillämpning blir godtycklig. Näringslivets egenintresse är självklart att stärka demokratin, att stärka öppen och fri information, att bygga det förtroende på vilket globala marknader kan byggas.

Det är nonsens av Nyberg att mena att telekomteknologin som sådan skapade det uppror som lite romantiskt har kallat för den arabiska våren. Det var enskilda människor som brände sig själva eller gått ut i väpnade uppror på 40 år av diktaturer, rättsosäkerhet och godtycklighet.

Näringslivet vill ha stabilitet. Någon annan väg än demokratins finns inte. Näringsliv och handel måste se till sitt eget intresse. Marknaden kan aldrig ersätta det moraliska omdömet.
DN Debatt 20/4 2012