Suget efter det extrema

Det finns ett sug, ja kanske till och med en längtan efter det extrema, det farliga som lurar precis där på gränsen till det okända. Gränsen blir i sig ett mål att gå över, att korsa.

Det extrema har en lockelse att få uppleva, genomleva, att överleva. Extremsporten är en alldeles ny bransch som ger god och säljbar underhållning av ställföreträdande upplevelser. Men faromomentet är det viktigaste. Om inte någon kör ihjäl sig då och då i ski crossen, i motorcrossen, i Formula 1-tävlingen, i bergsbestigningen av K2 eller till och med i hockeyrinken, så blir faran inte på riktigt. Några rejäla hjärnskakningar ingår liksom i hockeymatchen eller i MMA, den senaste varianten av kamp. Extremsporten är ett slags ställföreträdande risktagande.

Just nu är också extremväder på modet. Det höjer tittarsiffror och läsvärde. Sådant väder finns och har dessvärre alltid funnits. Klimatförändringar är ett oförnekelsebart faktum och kommer (återigen) att förändra livsförutsättningarna för många miljoner människor. Denna omgång av klimat- och miljöförändringar är framdrivna av oss själva. Därför sker förändringarna också snabbare och häftigare, som den storm som för någon tid sedan dödade 100 människor i Argentina.

Här i Dalarna får vi gå så långt tillbaka som till 1916 för att hitta extremrekordnoteringen för vattenståndet i Dalälven – 2,35 m över normalt. Värsta stormen var Älvdalsorkanen 1987. Då flög tegelpannorna av taket hemma på Martinagården i Tällberg.

Värsta stormen i Sverige var inte Gudrun utan en rackare som svepte in över Sydsverige år 1903. Min mamma gillade extremväder och gick gärna upp på Yxberget för att få bättre vy över blixtar och oväder. Sin trygghet fann hon i bönens makt.

Vår samtid är motsägelsefull. Där finns en dragning till faran men samtidigt en växande fasa för undergången, för Apokalypsen. Undergångsböcker och larmrapporter har ett växande gensvar i vår tid. Många, inte minst unga människor känner rädsla, ångest och skuld över vad människan gör med naturen. Rädslan exploateras av media.

Lockelsen av och fruktan för det extrema, detta djupt mänskliga, har religioner speglat i alla tider. Jag vill föreslå att du, kära läsare, slår upp Bibelns allra sista bok, Uppenbarelseboken, kapitel 16 och läser profetian om de Guds sju vredesskålar som änglarna skulle hälla över jorden när Gud vredgades över våra beteenden.

Vetenskapen och Uppenbarelseboken möts i sina förutsägelser om extrem torka, svält, sjukdomar, översvämningar, orkaner och otid. Människans rädsla för naturens obarmhärtighet har nog, trots all teknologi vi skyddar oss med, inte i grunden förändrats.

publicerad i Dalarnas tidningar 2012-04-16