Stoppa snarast industrins miljöbovar

Den parlamentariska klimat­beredningen ändade i split. Alliansen hade sin presskonferens, oppositionen sin. Inga segrare, bara förlorare.

Röster inom beredningen bekräftar uppgifter om att ledamöter från både opposition och allians kämpade för att komma överens, men att intresset för detta inte förelåg hos två av allianspartierna, folkpartiet och moderaterna.

Maktpolitik framför klimatpolitik. Detta sänder fullkomligt fel signaler till kommuner, företag, organisationer och medborgare: ni kan fortsätta att dribbla.

Detta berättar också något väsentligt om den klimatpolitiska megauppgörelse som ska slutas i Köpenhamn i december 2009: det nya Kyotoprotokollet som avses träda i kraft 2012. Kyoto 1 har ringa eller ingen verkningsgrad. Utsläppen av växthusgasen har fortsatt att öka globalt.

I de förestående förhandlingarna kommer fortsatt maktinnehav, kortsiktig ekonomisk tillväxt, jobb och leveranser av välfärdslöften att stå mot det akuta behovet av att angripa en gemensamt spunnen härva av miljöproblem utan motstycke i människans historia.

I Köpenhamn borde det perfekta avtalet förhandlas fram. Detta måste följas av det perfekta genomförandet. Så kommer inte att ske.

Jag har haft tillfälle att informellt samtala om den här situationen med miljöministrar, forskare, förhandlare, företagare och journalister. Den bild som växer fram är inte uppmuntrande.

•Tiden fram till december 2009 är alldeles för kort.

•Förhandlingarna förs av diplomater/byråkrater som arbetat samman sedan ett decennium. ”Vi politiker har svårt att tränga igenom, att styra”. Politikerna kommer och går men förhandlingsapparaten består.

•Förhandlingarna är likt WTO:s eviga rundor tekniskt komplicerade svårgenomträngliga. Resultaten blir så komplicerade att genomförande och uppföljning med precision blir mycket svårt.

•Förtroende och solidaritet är bristvaror i det internationella systemet. Nord står mot Syd, där problemen redan är som störst. En tillträdande president i USA kommer att inta en annan attityd än Bush men förblir ändå låst av nationella maktpositioner och säkerhetsintressen.

•Kunskapen ”rusar”. Det tar för lång tid mellan nya insikter och genomslag i politik, teknik och handling.

Lord Sterns rapport kom i oktober 2006 och blev en global rikslikare för bedömningen av de makroekonomiska effekterna av klimatförändringarna. Härom­dagen bekände Stern att han ”substantiellt underskattat” ­dynamiken i klimatförändringarna och de ekonomiska och mänskliga konsekvenserna.

Ekonomer har ofta en övertro på rationalitet och effekter av styrmedel och regleringar. De har en undertro på människors förmåga och påhittighet att hitta utvägar för att betjäna sina egenintressen. Min övertygelse är att Stern återigen om två år säger samma sak: ”Jag underskattade problemens dynamik”.

Det finns en utbredd rädsla hos ledare att framstå som ”alarmister”. De vill framstå som ”balanserade” bland sina jämlikar. Ledare/experter när ofta föreställningen att bara de själva och alls icke allmänheten skulle tåla sanning och kunskap.

Alla måste ha tillgång till kunskapens framkant, till tvivel och bredast tänkbara diskussion. Ett gränslöst problem kan bara lösas över alla gränser. Kommunikation och global delaktighet är förutsättningar för att mildra effekterna av miljökrisen på natur, människa, och ekonomi, inte ­nationellt taktiserande med korten hållna tätt intill bröstet.

Det vore naivt att tro att Köpenhamnsförhandlingarna – låt oss kalla detta Plan A – resulterar i en perfekt lösning på expansionen av den mänskliga civilisationens konflikt med biosfären/naturen. Ett systemproblem måste få en systemlösning.

Varje parti, varje företag i varje land har sina specifika intressen att försvara. De har en Plan B. Om Plan B segrar över Plan A så får vi en ”miljöprotektionistisk” situation. Världen förblir splittrad i sina delar. Den svenska klimatberedningen visar att Plan B är troligare än Plan A.

Därför behöver vi en Plan C.

Plan C måste utgå från problemets helhet och sammansatthet. Den måste utgå från gemensam etik, kunskap och demokratiska principer utöver gränserna. Den måste utgå från biosfärens och naturens gränsvillkor för dess balans och funktionalitet. Plan C måste utgå från att det inte är möjligt att förhandla med naturen, bara med oss själva.

Plan C måste utgå från att människor har ett betydande mått av gemensamma intressen. Men i det moderna samhället har intressekonflikter och maktbalans blivit en organiserande princip. Hur upprätthåller vi en ”maktbalans” med naturen?

Plan C måste utlösa handling. Debatten ger sken av att mänskligheten skulle ha ett betydande manövreringsutrymme. Det finns inte. Naturens förändringsprocesser är i full gång. Vi borde inte acceptera någon ökning av koldioxidhalten i atmosfären utöver dagens 430 ppm CO2e. Vi borde istället reversera.

Vi behöver omedelbart införa en global koldioxidskatt som styr mot ändrade beteenden och ny teknologi. Vi behöver ett omedelbart moratorium för nybyggnad av koleldade kraftverk och industrier utan CO2-rening och lagring.

Vi behöver göra klart för allmänheten att vi inom överskådlig tid skall sänka CO2e utsläppen till ett ton per capita. Svensken gör i genomsnitt av med 10 ton. Detta innebär att i-länderna måste göra så mycket mer än u-länderna. De beräknas få minst tre gånger så höga kostnadseffekter i förhållande till sina utsläpp än i-länderna.

Plan C måste bygga på en internationell solidaritetsprincip.

Alla måste göra sitt. Men Sverige måste visa vägen.

I Köpenhamn måste de ytterst ansvariga för förhandlingarna producera den allra viktigaste av innovationer: en samarbets­formel för en globalt ömsesidigt beroende värld.

Bo Ekman

for © SvD, 4 March 2008

Link to the article