Om samhällsklimatet och Stadsmissionen

Ett nytt samhällsklimat gör sig gällande. Förtroendet för ledarskap, företag och institutioner prövas allt skarpare, allt hårdare. Sen 1980-talet har trendmässigt förtroende för samhällsfunktioner som vård, polis, skola sjunkit. Denna trend har fått sig en kraftig skjuts i ryggen genom de också i ett ”normalt” samhällsklimat skandalösa förhållandena i Skandia och Systembolaget. Men redan med det sena 90-talets uppflammande kritik mot Securitas och Skandias optionsprogram liksom Barnevik/Lindahl-affären år 2002 blev tydliga signaler om att det inte stod rätt till bland dem som ytterst skulle vara garanter för omdöme i näringslivet. Men det var också tydliga signaler om att kunder, småsparare, anställda inte skulle tåla mycket mer. Den spruckna börsbubblan och den allt mer trängda välfärden har hjälpt till. Aktieutvecklingen mötte inte fondrådgivarnas löften. Välfärden lever inte upp till politikernas löften.

Det är i detta perspektiv som mediernas strålkastarljus på moral och etik måste förstås. De skriver ju inte för stenen utan för det som fångar människors uppmärksamhet och engagemang. Människor har inte alls samma fördragsamhet mot sånt som var praxis och gängse för 10, 20 eller 30 år sedan. Därför är så många avtal idag osynkroniserade med uppfattningar om vad som är rätt och rättvist.

Under den senaste veckan har Stadsmissionen fått erfara just detta. Stadsmissionen är en verksamhet som inte tål några som helst förtroendetörnar. Den bygger på gåvor och frivilliginsatser, men den bygger också på engagerad professionalism. Jag har under hösten erbjudits ett unikt tillfälle att tillsammans med en liten grupp människor från företag, politik, och opinionsbildning få följa Stadsmissionens verksamhet ute på fältet genom dess medarbetare. Det har varit en lika rik som nödvändig upplevelse.

Antonia Ax:son-Johnson, som är styrelseordförande, gör nu det enda rätta: rensar ut praxis och avtal kring lägenheter, löner och pensioner som inte är gångbara i Stadsmissionens speciella miljö och verksamhet. Hon säger ”jag känner ett stort förtroende för anställda och volontärer”. Det är gott nog, men det är ännu viktigare att dessa känner obrutet förtroende för styrelse och VD. Den relationen är verksamhetens förutsättning.

Lärdomen från Stadsmissionen för alla oss andra är att se över avtal och praxis för att proaktivt rensa ut sånt som en ny tids rättsuppfattning inte längre accepterar.

Stadsmissionens arbete tar vid där samhället har gett upp. Därför: håll för guds skull inte inne med era gåvor! De hemlösa behöver nattpatrullerna och härbärgen.

Bo Ekman