Vårt missnöjes kalla vinter

Jag tror att många svenskar saknar mening och framtidstro; saknar idé om var till allt det goda som finns i detta samhälle skall användas. Sverige, tycker jag, befinner sig i ”vårt missnöjes kalla vinter”, för att låna ett uttryck från Shakespeare. De flesta av oss har mer av det mesta än de flesta andra på denna jord, men ändå. Det är inte så lite glädjelöst, trots alla galor i TV och utbudet av bag-in-boxar. När såg vi någon trissvinnare leva upp till programledarnas uppumpade krav och förväntningar på glädje och lycka?

Men tänk om det faktiskt är så att vi just nu lever i ett bättre Sverige – relativt andra länder – än någonsin, trots allt missmod, missund, gnöl, all missnöjesjournalistik och marginalväljarpolitik. Faktiskt är det så att nästan alla slags internationella mätningar om konkurrenskraft, levnadsstandard, mänskliga rättigheter och miljö placerar oss i den absoluta toppen. Nu senast var vi trea i World Economic Forums konkurrenskraftsliga.

Tänk om det i själva verket är så att vi i Sverige idag, de som jobbar i företag, vård, skola och omsorg, egentligen presterar på toppen av sin förmåga. Att vår produktivitet ligger i världsklass, att barnen kommer ut med läs-/skriv-/räknar-/förstå-kunskaper bättre än de flesta, att vården tar bättre hand om fler gamla än någonsin, att det faktiskt finns rum för kärleksfull omsorg, som när vår granne fick tas in akut häromveckan.

Det sannolika synes dock bli att kombinationen av åldrande befolkning och låg sysselsättningsgrad gör att vi inte längre har råd med gårdagens välfärdslöften. Skatter och avgifter blir orimligt höga och kan bara ersättas av eget arbete. Detta är inte unikt för Sverige. Andra i Europa ligger sämre till.

Om inte om fanns skulle vi naturligtvis ha det så mycket bättre. Men likt alla andra länder i alla tider kan vi bara föra den budgetpolitik och investeringsaktivitet som varje nuläges politiska maktkamp och riskvilja medger. Verkligheten är alltid suverän över de politiska och ekonomiska modellernas laboratorievärldar. Vi lever inte av abstraktioner, bara av konkretionen.

Det är svårt att föreställa sig ett gott samhälle bubblande av framtidstro, där en allt större – inte minst ungdomar – del av befolkningen av olika skäl – goda som dåliga, det kvittar – står utanför det skapande arbetslivet. Idag står mer än 1 miljon utanför. Det är mer än 20 % av Sveriges befolkning i arbetsför ålder!

Orättvisan att andra betalar för att någras ”rätt” att inte arbeta efter sin förmåga är både etiskt, social och ekonomiskt oacceptabel. Framtidstro går inte att bygga och förverkliga i ett samhälle utan arbete. Framtidstro skapas genom eget, inte andras arbete. Arbete kan inte ersättas av golfspelande eller donande med sommarstugan. Välfärdsmatchen kan aldrig vinnas på läktaren. Den svenska arbetsetiken – en stark tradition – får sig knäckar från vänster och höger. Den får sina törnar av kraven på kortare arbetsdagar, längre semestrar, tidigare pensionsåldrar, av många direktörers friherrliga löne- och pensionsavtal. Arbetsetiken skadas också av de ständiga omstruktureringarnas upplösning av arbetsplatsens gemenskap och sociala kontinuitet. Arbetets mening är en fråga som tynar i besparingarnas tidevarv.

Mer arbete i fler och växande företag är den enda möjliga linjen för ett samhälle som vill ta tillbaka sin framtidstro och dika ut missnöjets farliga träskmarker. Om vi inte kan känna framtidstro i den tid som nu är, känner jag fruktan inför de politiska konsekvenser som det framtida missnöjet kan komma att få. Missnöjespartierna är nära.

Bo Ekman