Up, up and away

Så skall de alla uppenbarligen den vägen vandra: in i sina alldeles egna Dreamworks – Skandiater, Wallenbergare som nu senast en f.d. Ikean. Up, Up and Away, som sången låter. De lättar från kontakten med kunder, anställda, småsparare och den allmänhet som ytterst skapar de politiska villkoren för företagande.

Så inledde och avslutade jag den kolumn jag sände in till Veckans Affärer innan Anders Moberg tog ett steg tillbaka och avstod från ”garanterad bonus”! Därtill pressad av folkstorm i Holland, uppmaningar till bojkott av Aholds butikskedjor och regeringsaktioner.

I SIFO:s mätningar om förtroende och förebilder finns inte längre några företagsledare i topp. Kamprad ligger på åttonde plats. En Nicolin och en Gyllenhammar får ströröster. De gamle.

Företagsledare har försökt frikoppla värdeskapande från välfärdsskapande. Mantrat är aktieägarvärde. Vänstern har frikopplat välfärdsskapandet från tillväxt. Men de två är oupplösligen förbundna med varandra. Vi behöver en effektivare kapitalism för ett vitaliserat välfärdsskapande. Denna realitet avspeglas inte i den förda politiken. Vi måste se till helheten.

Företagsledare vill inte inse att det de gör i sina företag också får politisk effekt. Det är naivt. Moberg säger i sitt pressmeddelande ”att han förutsätter att debatten härmed är avslutad”. Han kan vara säker på att den fortsätter bland kunder, anställda och kollegor i näringslivet. Mobergs lönepaket förstärker den klyfta mellan etablissemang och allmänhet som blev så avgörande i EMU-valet.

Han motiverar sin lön, en inte längre garanterade bonus och optionspaket med att han tar en ”sån oerhörd risk”. Paketet kan ge honom upp till 90 mkr om året. Oklart hur mycket. Men vari ligger risken? Vems är den verkliga risken? Den är inte hans. Den är främst aktieägarnas och de anställdas.

Vad är då en rimlig ersättningsnivå? Är det rimligt att, som jag i olika sammanhang framfört, erbjuda VDar för stora, komplexa företag en ersättning (inklusive bonus) på 20 till 30 gånger lönen för den som arbetar på butiks- eller verkstadsgolvet? Mobergs lön/bonus ger en multipel av 164. Med troligt optionsutfall blir multipeln på 464.

Ahold är ett företag, vars förtroende gått i botten. Valet av Anders Moberg som VD såg jag som ett styrelsens besked att nu skulle nya värderingar komma att arbeta i företaget. Upproren mot övergödningen av direktörer skulle få genomslag också i Ahold. Moberg förkroppsligade IKEAs värderingar i ord och gärning. De skapar enastående resultat. Århundradets svenske entreprenör, Ingvar Kamprad – han som ursprungligen tagit full risk med egna pengar – blev rikare än troll, men fick kundernas kärlek. Det får inte näringslivets chefstjänstemän.

Så till det allra viktigaste. De av storföretagens anställda chefstjänstemän som arvodeskarusellen handlar om skulle egentligen inte betitlas företagare. Genom sina avtal neutraliserar de personlig risk och sätter kapitalismens grundläggande princip – den om sambandet mellan risk och avkastning – ur spel.

Anders Moberg, likt Carl Henric Svanberg och många mycket duktiga chefstjänstemän, gömmer sig bakom sina styrelser. ”De bestämde min lön.” Kraftfulla män förvandlar sig i lönefrågorna till viljelösa offer. Omdömet far sin kos hos båda parter. Förtroendet rinner iväg. Svanbergs investering på 100 miljoner kronor i Ericssonaktier var emellertid en signal om företagarinstinkt. Jag hoppas de är värda någon miljard inom några år.

Även kapitalismen måste ha sina principer.

Bo Ekman