Vi behöver en ny världsordning

Hur kunde det bli så att inte en enda president, minister, något G7-, IMF- eller EU-möte kunde ge besked om vad som ska göras för att få det finansiella systemet snabbt på banan igen?
Hur kunde detta sammanbrott ske utan att arméerna av ekonomer, ”börsproffs”, strateger och kommunikatörer, bedömare och analytiker, forskare och experter hade en aning?

Svarslösheten visar att det inte fanns någon beredskap, ingen förtänksamhet. Varför?

Det kommer att ta tid innan vi har förstått, och fått svar; innan vi vet bättre hur politik och ekonomi ska hanteras i den globaliserade verkligheten.
Miljoner kommer att bli arbetslösa världen över. Miljoner förlorar besparingar under åren som kommer. Politisk och social oro följer i otrygghetens spår.
Men oron förstärks också i miljökrisernas fotspår. Självklart hänger krisen för det ekonomiska systemet samman med krisen i de ekologiska systemen. De är kommunicerande kärl.

Ekonomisk tillväxt blev det globalt förenande målet för praktiskt taget alla nationer oavsett politiska system. Instrumentet för tillväxt är marknad och näringsliv. Tillväxt och jobb skulle säkra politikers återval och maktinnehav.

Tillväxt och ökat marknadsvärde skulle säkra bolagsstyrelsers och företagsledares återval vid bolagsstämman. Politik och ekonomi har förenats i armkrok.
Belöningssystemen har globaliserats och blivit beroende av varandra. Alla har suttit med fingrarna i samma syltburk. Vem kastar första stenen?

Tydligast har detta varit i USA, med president, vicepresident och finansminister hämtade in i politiken från energi- och finansindustri.
I dag är Bush en patetisk figur. Han lämnar ett finansiellt, strategiskt, fördelningspolitiskt och moraliskt förött USA efter sig.
The End of Dreams, som Robert Kaplan skriver. Några egentliga politiska eller ideologiska alternativ till tillväxtdoktrinen har inte funnits i de senaste årens politiska värld.

Globaliseringen – förtätningen av ömsesidiga beroenden i finans-, logistik-, marknads-, tillverknings- och informationssystemen – har förlöst produktivitet, innovation och tillväxt. Samtidigt har den ökat riskerna eftersom hanteringen av dess systemproblem måste komma att kräva överstatliga åtgärder och regleringar.
Men världen har inte organiserat sig för att sköta och ta ansvar (governance) för de gränsöverskridande risker globaliseringen skapat.

Makten är fortfarande fragmenterad. Nationalstaternas intressen är styrande och upprätthålls med nationalstatens militära och polisiära nationella maktmonopol.

Suveränitetsprincipen, som den fortfarande tillämpas, står mellan den nya verkligheten och den nödvändiga politiken.
På höstkanten 1944 möttes en rad allierade statsmän och ekonomer i den lilla staden Bretton Woods i USA för att dra upp riktlinjerna för de institutioner – FN, Världsbanken med flera – världen ansågs behöva efter kriget.
Bretton Woods-institutionernas skapare förutsåg inte dagens globaliserade värld.

Därför behöver vi ett Bretton Woods II för att skapa de processer och institutioner som dagens och framtidens alltmer förtätade ömsesidiga värld kräver för vår miljö, säkerhet, välfärd, hälsa, rättvisa och - givetvis - ekonomi.

Det är ett gott tecken att initiativ nu tas av Sarkozy att samla EU och G8 till en diskussion med Bretton Woods som förebild.
Systemen är integrerade, men makten är fragmenterad i nationella och ekonomiska intressenter. De allra flesta arbetar i delheters intressen. Ytterst få i helhetens intresse.
Detta blir extremt tydligt i de internationella klimat- och miljöförhandlingarna. Stockholm Environment Institute har visat att blott en handfull av mer än 500 internationella avtal har uppfyllts till punkt och pricka.

Regeln är att ekonomisk tillväxt får prioritet över miljön. Kyotoprotokollet är inte ett misslyckande, utan ett fiasko. Mycket prat, lite verkstad.
Det finns därför alla skäl i världen för att anta att också Köpenhamnsavtalet blir en kompromissprodukt som söker balansera - en spegel av rådande hjälplösa världsordning - olika nationers kortsiktiga och motstridiga intressen.

Den fråga som en ny internationell ordning måste ge oss svar på är: Hur ska vi säkerställa att ett globalt väl fungerande system för värdeskapande och produktion utvecklas i balans med naturens funktion, förnyelse och hållbarhet?

Inte för ett par generationer framöver utan för alltid. Finanskrisen har med grym obarmhärtighet avslöjat det nuvarande systemets hjälplöshet.
Tällberg Foundation har i många år fört diskussionen om dessa frågor och vunnit djup insikt i den globala systemkrisen.
Huvudtemat har varit: hur i hela världen ska vi kunna leva tillsammans? Nationer och ekonomier med varandra och vi med det ekologiska systemet.

Nu tar vi initiativet att 2009 samla ledare från hela värden till att utveckla idéer för att bättre kunna sköta de problem och risker som globaliseringen drivit fram.

Vi behöver en ny generation av institutioner och processer som tar vid där FN, Världsbanken, IMF, WTO – eller EU eller G7 för den delen – inte längre räcker till.
Vi behöver en världsordning där den heliga suveränitetsprincipen, som fragmenterar nationers intressen, ersätts av ett nationsbegrepp som kan förena den globaliserade ekonomiska verkligheten och allas beroende av ett fungerande ekosystem med nationell tillhörighet.

Vad vore alternativet?

BO

Bruset från Folkmusiken

Få uttryck kan mäta sig med folkmusiken när det gäller att förmedla Dalarnas identitet och särart. Folkmusiken har sina rötter djupt, djupt ner i vår historia, i vår kultur. Den är bärare av tradition, den är bärare av vår relation och vårt samspel med naturen.

Dalarnas natur är också en av de starkaste bärarna av tidlösheten i vår identitet. Naturen har varit en ständig inspiration till folkmusiken men också konsten, litteraturen och poesin. Dalarnas folkmusik är till sin karaktär ”blå”. Mollklangerna i polskorna och i vallåtar kommer ur ensamhet, isolering, men också ur gemenskap och ur skogens och bergens blåa toner. Den har också haft sin funktionella roll i familje- och samhällsliv.

Sport viktigare än vetenskap?

Kunskap och vetenskap spelar en allt större roll i våra liv och i vårt arbete. Vetenskapen har stor påverkan. Ibland är den helt avgörande i politiska och ekonomiska beslutsprocesser. Att ha tillgång till vetenskapens snabba utveckling är en levande del i den demokratiska processen.

Forskningsrön måste ständigt ifrågasättas. Detta är forskningens livsnerv. Forskningen söker alltid en ny sanning. Så drivs kunskapsutvecklingen framåt, men forskningen kan också etablera absoluta lagar och sanningar. Ingen ifrågasätter i dag termodynamik, tyngdkraft och samband mellan övergödning och algblomning.

Med tanke på den viktiga roll som forskningspolitik, forskningsrön och forskningstrender spelar i vår vardag är det märkligt att en tidning som denna egentligen inte ägnar denna viktiga del av samhällsutvecklingen någon uppmärksamhet.

Kunskapstörsten är stor. Det visar alla tittarreaktioner som kommit efter att tv visat över tio timmar från Tällberg Forum. Många timmar ägnades åt diskussioner om vetenskapens analyser och slutsatser i miljö- och klimatfrågor.

Insändarsidorna i tidningen visar också att det finns ett behov av information. Den tidning du håller i handen har förmodligen tio sidor sportnyheter. Även om jag själv är lidelsefullt sportintresserad tycker jag det vore något av ett journalistiskt genombrott om en regiontidning kunde dra ned tio procent på sportutbudet och vara den första att införa en sida med nyheter och debatt från vetenskapens värld.

Skulle tidningens läsvärdhet öka? Ja,dramatiskt. Skulle den förlora annonsörer? Knappast. Skulle respekten för dess redaktionella linje öka? Definitivt. En sida med nyheter från vetenskapens värld skulle förstärka tidningens demokratiska uppdrag och stimulera kontakt och debatt med läsarkretsen.

Det allra farligaste för en regional/lokaltidning är att tro att en nyhet bara är en nyhet om det i "storyn" finns någon form av Dalaanknytning (eller på riksnivå, Sverigeanknytning). Allt färre stora frågor går att lösa enbart lokalt, men utan det lokala engagemanget och påtryckning kommer en sådan fråga aldrig till sin lösning i sitt globala sammanhang. Det lokala och det globala är oupplösliga sammanflätade. Vetenskapen är en god bärare av denna insikt. Denna måste en lokaltidning spegla.

Mot ett nytt medvetande

En ekonomi formas alltid till ett instrument för att människan bäst skall kunna förverkliga sin egen och sin samtids vision om framtiden. Den dominerande visionen, myten, drömmen i vår tid har blivit den om evig ekonomisk tillväxt. Vision och instrument har förenats i symbios. Börsens dallringar, hot om inflation eller lågkonjunktur och arbetslöshet sänder ilningar av ångest genom samhällskroppen. Materiell tillväxt föreställs vara förutsättningen för lösningen av alla slag av politiska och sociala problem. Därför blir det viktigare än allt annat att förutsättningarna ständigt läggs tillrätta för den ekonomiska tillväxten.

De senaste århundradenas framväxande föreställning om människans rationalitet i kombination med den teknologiska och vetenskapliga utvecklingens reduktionistiska metod skapar ständigt nya innovationer och möjligheter för ekonomisk tillväxt. I den rationalistiska idén ligger också den kvardröjande föreställningen att framtiden kan bestämmas, ja kontrolleras. Däri ligger också föreställningen att konkurrens mellan suveräna nationers intressen, om kapital och mellan en myriad av företag ständigt finner och levererar de bästa lösningarna: den osynliga handens kosmiska visdom.

Myten om framsteget bygger på antagandet om evig tillgång till outtömliga naturresurser till ingen kostnad; fria att ta ut ur geologi och natur för vidare bearbetning. Denna modell har också i århundraden styrt resursutvinning till länder och trakter där skogar, vatten, metaller, arbetskraft, fiske, luft, energiråvaror, mark, fauna och flora varit (är) fria att exploatera, erövra, kontrollera och utvinna till låg eller ingen kostnad. Så var det på konquistadorernas tid. Så var kolonialismens logik, så var logiken i Nordamerika.

Sådan är också logiken bakom den framväxande kampen om de naturresurser, som nu, tack vare den globala uppvärmningen, blottläggs under havsisen i Arktis. Den ekonomiska tillväxten behöver i vår tid varje tillskott av gratis naturresurser för att hålla myten vid liv. Men oexploaterade och okända områden tar slut. Nu äter sig människan in i planetens biofysiska bärkraft. Ekonomin må växa men planetens biologiska och fysiska kapacitet kan inte växa, endast effektiviteten i vår utvinning, bearbetning och användning av naturresurserna. Allt fler människor – snart 9 miljarder – skall på kort tid fogas in i den globala ekonomin. I ett sådant läge uppstår flaskhalsar. Prisnivåer kommer att stiga. Kampen om makten över begränsade naturresurser kommer att eskalera.

Den industriella epokens kalkyler har från början bortsett från kostnaden för naturkapitalet. Vi har levt – och lever - därför i en ekonomisk låtsasvärld. När olje- och matpriser stiger är detta inte inflation – detta det ekonomiska projektets fruktade gäst – utan en senkommen anpassning till ekologiska flaskhalsar. Om alla kostnader för uttag ur naturen skulle ha belastat priser och kalkyler från slutet av 1700-talet – Adam Smiths och Malthus dagar - skulle dagens samhälle, struktur, teknik och levnadsstandard vara dramatiskt annorlunda sammansatt. Måhända hade detta producerat ett samhälle i bättre balans och med hanterbarare framtidsrisker. Kanske. Världsbanken redovisar att fattigdomssiffrorna är gravt underskattade. Idag lever 1,4 miljarder på under 1.25 dollar om dagen, fattigdomsgränsen. Antal och klyftor ökar.


FN har i flera rapporter - från Brundtlandkommissionen 1987 via Millennium Assesment Report 2005 och UNEPs GEO4 2007 - visat att mer än två tredjedelar av planetens ekosystem redan har nedsatt leveransförmåga av ”tjänster” som är förutsättningar – sötvatten, odlingsbar mark, biomassa, biologisk mångfald, tropiska skogar etc. - för människans ekonomiska ambitioner. IPCC och nyare forskning tydliggör effekterna av atmosfärens absorption av växthusgaser framdrivna främst av fossila bränslen.

Det tragiskt paradoxala är att planetens ekologiska bärkraft har försämrats sedan de första allvarliga varningssignalerna kom för 50-60 år sedan. Trots all forskning, förbättrade mätmetoder, alla miljökonferenser och internationella avtal, all lagstiftning och alla myndigheter, alla konsulter och miljöchefer, all miljöpolitik, och alla miljöpartier, alla miljöföretag och all miljöteknik har den samlade effekten av människans tillväxande ekonomiska aktivitet har den ekologiska situationen försämrats. Man kan inte undgå att göra reflektionen att ju mer teknologi och vetenskap människan tillämpar desto mer utsatta har människans egna livsförutsättningar blivit. Naturen är en formidabel kraft att tampas med.

Men i skuggan av den exponentiella befolkningsökningen (x 6) och ekonomiska expansionen (x 15) under de senaste hundra åren har ett pånyttfött medvetande om människans oskiljaktighet från naturen sakta börjat växa fram. Detta står i konflikt med den rationalistiska föreställningen att människan i en teknovärld kan leva skild från och kontrollera naturen; att det skulle vara möjligt att klippa navelsträngen mellan

Naturen – planeten jorden – är ett komplext, adaptivt och självreglerande system, evolutionen – skapar, och stöder liv i allt mer komplexa och mångfaldiga former. Civilisationen - som har blott 10.000 år på nacken - är ett av arten människan skapat system vars ändamål är att skapa värde – välfärd, säkerhet, ekonomi. Dessa två för oss människor bokstavligt talat livsviktiga system – naturen och civilisationen – har genom människans handlande – i god tro – hamnat i konflikt med varandra.

Människans globala civilisationsbygge är ett politiskt/ekonomiskt projekt vars fundament är att människan skulle ha en naturen överordnad ställning. Naturen skulle vara till för hennes omedelbart konsumerande välfärd. Därför blir också det politiska målet för varje nation, målet för varje investering och för varje ekonomisk verksamhet ekonomisk tillväxt och avkastning – till lägsta möjliga kostnader. Utan leverans av tillväxt och avkastning förloras maktinnehav och kontroll. Belöningssystemen har genom det finansiella systemets globalisering konvergerat för att stödja förverkligandet av denna vår tids dominerande myt. Det globala politisk/ekonomiska systemens inbyggda belöningssystem, dess momentum utgör en massiv kraft.

Men under de senaste decennierna har en ny medvetenhet om människans och naturens oskiljaktighet börjat växa fram världen över. Detta medvetande bygger på en annan värdering än den om ett fritt exploaterande av naturresurserna för människans omedelbara konsumtion. Den nuvarande ordningen bygger på att tillfredsställa nuet på framtidens bekostnad. Den nya bygger på insikten att människans civilisationssystem och biosfärens system måste utvecklas i en kompatibel – ömsesidigt dynamisk - relation som är hållbar i tusentals generationer framöver. Navelsträngen mellan människan och naturen måste synliggöras.

Vårt antagande är att denna framväxande nya medvetenhet att människan måste tygla sin självskapade konflikt med naturens funktionalitet. Detta är i grunden en moralisk fråga.

Allteftersom de ekologiska kriserna blir intensivare och frekventare kommer denna medvetenhet förstärkas och växa till en politisk kraft, som i sin systemförståelse och långsiktighet inte blir bunden till att betjäna enskilda nationella intressen eller enskilda ekonomiska intressen. Den kommer att arbeta i helhetens intresse.

Detta framväxande medvetande börjar ana att vår tids dominerande story om evig tillväxt till lägsta kostnad inte är den goda utan den onda berättelsen. Den leder till avgrunden, inte till ett liv i en evighetens konsumtionshimmel. Detta nya medvetande om människans och planetens existensiella situation håller på att lägga grunden för en ny story / berättelse om hur människans värdeskapande kan formas i och till en symbios med en natur (som?) återvinner sina inre balanser och formidabla förmåga att skapa liv.

Förhoppningsvis kommer denna kraft att ha marknadsekonomin som grund. Det är svårt att se att andra ekonomiska system vore att föredra. Experimenten förskräcker. Andra ekonomiska system har genom historien ofta lett till diktatur och massvält. Marknadsekonomins tillämpning är dock inte självklar. Den måste ständigt förklaras och försvaras. Därför är det oroväckande att frågan om avskaffande av livsmedelssubventionerna inte får ytterligare bränsle just nu då priserna på just livsmedel rusar i höjden. Ett borttagande av dessa subventioner skulle inte bara ge i-länderna billigare livsmedel utan det skulle förmodligen vara mer värt för utvecklingsländerna än alla skuldsaneringsprogram i världen.

För att ge marknadsekonomin legitimitet i framtiden är det dock ofrånkomligt att jordens knappa resurser får (långt mer än idag) utslag i priser på varor och tjänster. Forskarsamhället måste uppvärderas. Deras rön om civilisationens fortbestånd måste på ett helt annat sätt än idag adapteras av det politiska landskapet. Detta kommer exempelvis att innebära högre pris på drivmedel, beskattning av långa transporter, högre beskattning av råvaror, högre beskattning av koldioxidutsläpp, med mera. Listan kan göras lång.

Myntets baksida, eller varför inte framsida, är dock betydligt ljusare. Subventionering av lokal produktion av livsmedel, miljövänliga alternativ, effektiv sophantering, infrastruktur såsom snabbtåg. Även denna lista kan göras lång.

Marknadsekonomin är, till skillnad mot vad många tror, en skör planta. Den måste vårdas för att överleva. Den måste hela tiden förädlas och förnyas. Det är vårt gemensamma ansvar att detta sker.

Gå ut i Skogen!

I sommar – som så många gånger – har jag gått i skogen, tillsammans med Elsa vår foxterrier. Jag har gått många, många mil runt om i Leksandsskogarna och Rättviksskogarna. Upp på berg och ut till fäbodar, längs sjöar och ned i dalar, längs vanskötta vandringsleder men också gamla kreatursstigar. Under alla dessa vandringar i syd, öst, väst och norr har jag i år som förr inte mött en enda människa, inte en enda turist. Bara någon som hamrat på sin fäbodstuga. Kerstin Ekman delar med sig av samma erfarenhet i sin bok ”Herrarna i Skogen.” Hon har fört bok över sina skogsvandringar sedan 1976. Sex personer har hon mött under alla dessa år.

Var finns alla människor, turister, friluftsmänniskor och fastboende? I konsumtionssvängen, på marknader, på Cruising, på Soliga Torsdagen, på campingplatser, på badplatser, på Sommarland? Naturen förblir för alltför många en abstraktion: en fin utsikt, ett vackert landskap. Något att åka skooter och skidor på, att lägga till rätta för att spela golf på, eller att stå på pass i under någon höstvecka i september/oktober. När bären är få som i år lockar inte skogen.

Vårt postmoderna liv skiljer oss från en levande relation med naturen in i en värld som domineras av en tillvaro i och genom teknologi och oupphörlig konsumtion.

Naturens funktion i vårt samhälle blir att förse denna livsstil och ekonomiska modell med den energi och de resurser den kräver. Ett idogt vandrande i skogen gör det också klart för mig att någon i ordets ursprungliga mening vild natur inte längre finns kvar; en natur som har friheten att sköta sig själv och sin egen evolution.

En myckenhet av nyskog är välskött, men mycket är också vanskött. Jag ser spår av lo och björn. Känner ingen rädsla. Jag får ta ansvar för min egen säkerhet. Det lilla vilda av ursprunglig fauna och flora måste få sitt utrymme. Det är vårt, inte björnens, ansvar att göra kollisionerna mellan det vilda och civilisation så få som möjligt.

Utan den vilda, ständigt föränderliga och självreglerande naturen rubbas evolutionens ständigt livsskapande processer. Människans största hot mot sig själv är hennes övermod att tro att hon kan kontrollera och forma den natur hon är en del av.

Att gå i skogen är ett bra sätt att fördjupa den insikten. Den anmäler sig inte alldeles självklart i shoppingcentret.