Ett samhälles ändamål kan inte vara att bli bäst på hockey. Ledarskapets uppgift är att samla samhällsutvecklingen för de väsentligaste frågorna: att ha arbete, utbildning, hälsa och omsorg, säkerhet och en bred gemenskap, också inkluderande hockey.

Under många år har bilden av Leksand vuxit fram att professionell idrott varit det sammanhållande kittet i samhällsbygget. Kring detta har de tre starka krafterna i kommunen samlats: Leksands IF, Leksands kommun och Leksands näringsliv. Föreställningen har funnits att Leksand skulle ha en alldeles särskild ishockey-kultur. En ihärdig supporterklubb. Många smittades av entusiasmen. Självbilden förstärktes. Pengarna rann iväg.

Själv växte jag upp med hockeyn i Gävle. ”Min” klubb var GGIK som blev svenska mästare några gånger. Men där fanns också Strömsbro och Brynäs. Allas vår ”ärkefiende” var Leksand.

Jag fick hederstiteln ”Leksandsambassadör” för många år sedan. Varje gång ägde Ambassadörsmötena rum i samband med någon hockeymatch, mestadels i Leksand men också på Globen. Varje gång med god mat och dryck. Så småningom dristade jag mig att föreslå att något möte också borde läggas någon annanstans, t ex på Limsjögårdens äldreboende. Det blev tyst i hockeylogen. Jag har inte fått någon inbjudan sedan dess. Men min uppfattning är att, om jag ska vara Leksandsambassadör, så ska det inte bara vara för hockeyn, även om jag sällan missar en stormatch på TV.

2001 fick jag hedersuppdraget att hålla talet på midsommarafton i Sammilsdal. Eftersom jag av erfarenhet visste att få lyssnar och ännu färre kommer ihåg något av vad som sägs vid ett sådant tillfälle, valde jag att hålla talet på ett annorlunda sätt. Jag bad Leksands IF’s hejarklacksledare, Emil, att hjälpa mig att omvandla 20 000 midsommarfirare till en hejarklack, för allt det goda som Leksands kommun åstadkommer, i skola, i sjukvård, företag-samhet, kultur och idrott. Så hejade och hurrade vi för hela samhället. Naturligtvis också för laget. För tillfället hade jag förärats med en hockeytröja med nr 8 på ryggen.

Men idag traskar Leksandsbor genom Noret för att besjunga en trottoar som använts som hävert i en kommunens skatte-planering, i en affär som till syvende och sist har givit ett antal kapitalstarka Leksandssupporters en förmånlig investering i Leksands Strand. Överhuvudtaget har näringslivets och kapitalets roll kring Leksands IF varit frånvarande i debatten. En idé vore att göra Waverö Island till kommunens eget lilla skatteparadis. Där kunde pengar både grävas ner och tvättas.

Leksand är idag ett sargat varumärke. Några känner stolthet över det som har skett. Andra känner vämjelse. Motsättningarna går inte längs partilinjer utan mer efter moraliska linjer. Vad är rätt och vad är fel? Hur mycket och hur länge ska ett ändamål få helga medlen?

Den utveckling som nu - till dels - har kommit i dagen har pågått under lång tid. Jag har understundom blivit uppringd av människor som suttit ”mitt i smeten”. Jag har då valt att föra vidare – utan att avslöja sagesmän - till kommunledning och hockeyledning, det faktum att människor varit kränkta i sin rättskänsla men själva känt sig maktlösa. Jag har då påpekat att om en så marginell person som undertecknad blir kontaktad i frågor som har med rätt och fel i hanteringen av intressen och pengar att göra, så kan de vara förvissade om att informationen når media och allmänhet. Det har det nu gjort.

Enligt min uppfattning borde ledarskapet i kommun, näringsliv och förening ha tagit kraftfullt avstånd från debattens ytter-ligheter, t ex att fyrfaldigt hurra för en moraliskt sned skatte-planering. Men det är nog så att Leksands maktintressen är så invävda i varandra, att de själva inte förmår rensa upp i det som skett. Samhället måste återfå en balans. Hockeyn ska ha sin plats, men inte mer. Affärsverksamheten ska ha sin plats, men inte mer. Kommunen är allas, och ingens.

Jag föreslår, för att komma vidare i en mer konstruktiv diskussion om framtiden, att kommunfullmäktige i Leksand utser en ”God Kvinna” eller ”God Man” som med absolut oavhängighet ges tillfälle att gå igenom den utveckling som resulterat i ett haveri där många bär ansvar genom många år. En sådan person kunde vara en Inga-Britt Ahlenius, eller en Peter Öhrn. Ge någon frihet och resurser att vända och vrida på argumenten, att tala med människor runt om i kommunen. Inte för att peka finger utan för att lägga en grund för ett nytt gemensamt samtal om den framtid Leksand vill ha.

Leksand kunde bli det goda exemplet på hur man leder ett samhälle ur sin förtroendekris.

PS/ Grattis till laget för avancemanget till elitserien!

Publicerad i DT 2013-04-02

Tech-talk at Google

On the 12th February, Bo Ekman was invited to Google to give a ”Tech-Talk”.

Google is located in Mountain View, adjacent to Palo Alto and Stanford. It’s beautiful campus radiates intensity and creativity. A beautiful sculpture garden welcomes the visitor to the main entrances. Just outside the main entrance were this day parked a fleet of the driverless cars that Google has created and produced. It was quite awesome to see them take off and mix effortlessly into the traffic streams.

Google is an extremely creative company, venturing into the futures of artificial intelligence, robotics and complex systems. I was invited by the outfit that scans the horizons for new ideas in the context of biological, genetic, social and technological evolution. The person who took care of me, Paul Nichols, had his post-graduate training from Harvard Divinity School. That tells about the breadth and depth of knowledge supplied at Google. His boss, Nicklas Lundblad, told me that it is now more difficult to enter Google than to enter Harvard or MIT!

I chose to talk about how the Tällberg Foundation has evolved over 30 years without any formal, strategic objectives or plans. Our evolution has been guided by the questions that we have been able to formulate together with thousands of participants that have come our way. I also chose to show Nora Bateson’s wonderful film about her father, Gregory Bateson, “An Ecology of Mind”. That film is a wonderful illustration of human and biological evolution of which also the Tällberg Foundation is a part.

After the talk, I took off to visit an old friend whose new project comes out of both his worry about environmental degradation and his hopefulness that the avalange of new technologies will help us correct mistakes and side-stepping. His project is to revive lost species.

Om arbete måste vi tänka om

Sveriges unga är fördelaktigt positionerade för den bråkiga framtid som breder ut sig. Sverige har i praktiken redan genomfört övergången från industrisamhälle till ett samhälle som lever av produktionen av tjänster och kunskap. Mindre än 10% av arbetsmarknaden är sysselsatt i direkt produktion i industri, skogs- och jordbruk. Även i ett industriföretag som Volvo Personvagnar arbetar bara runt 50% av 22 000 anställda i direkt produktion. Av dessa är dessutom en betydande del tjänsteproducenter, t ex programmerare, utbildare och personer sysselsatta i underhåll.

Detta innebär inte att våra behov av industriprodukter har minskat radikalt. Däremot har produkternas ”innehåll” förändrats. De innehåller idag så mycket mer av kunskap och tjänster. Den utvecklingen kommer att fortsätta. Allt färre kommer att producera allt mer, dessutom med allt mindre insatser av allt dyrare råvaror och energi. Robotiseringen, digitaliseringen och insatser av artificiell intelligens fortsätter.

Detta är till fördel för ett land som Sverige med en välutbildad befolkning, vars kompetens vuxit fram genom industriell evolution under 150 år. Detta är dåliga nyheter för utvecklingsländer, där arbetsmarknaderna flödar över av underutbildad ungdom. Av jordens befolkning är 43 procent under 25 år. (UNFPA, The State of World Population 2011)

Den traditionella vägen till högre levnadsstandard – stegvis industrialisering - är inte tillgänglig för dessa länder. Både jordbruk och produktion har blivit högteknologisk processindustri, allt mindre arbetsintensiv.

För 30 år sedan var ”normal” arbetslöshet ca 2-3 procent. Idag är normen 8. I Spanien är arbetslösheten 25 procent, i Indien 11 (mörkertalet är dock stort). (Utrikespolitiska Institutets Landguide)

Detta väldiga arbetskraftsutbud kommer inte inom överskådlig framtid möta en motsvarande efterfrågan på arbetskraft, som kan hålla arbetslösheten inom rimliga gränser. Begreppet ”full sysselsättning” tillhör en svunnen 150-årig industrialiseringsepok. Detta har och kommer att få djupgående konsekvenser på politik, ekonomi och migration.

Växande områden för meningsfull sysselsättning kommer att bli utbildning och lärande, kommunikation, miljövård, omsorg, konstnärligt skapande, idrott och underhållning. Att vara i utbildning kommer att jämställas med det vi idag kallar ”riktiga” jobb. Alternativet för många blir sysslolöshet.

Denna utveckling kommer att tvinga fram en anpassning av beskattnings- och fördelningsprinciper. Transfereringar kommer att behöva ske från hårdrationaliserade processföretag inom produktion och service, till människor som inte får tillgång till konventionell arbetsmarknad. De vinster det arbetande kapitalet gör i sådana företag måste föras över till finansieringen av meningsfull och samhällsutvecklande sysselsättning för allt fler.

En sådan operation är relativt lätt att genomföra i ett land som Sverige men däremot ytterst svår i länder som har brutaliserande överskott på unga människor i förhållande till de framtider som erbjuds.

Därför kommer vi att få se en myckenhet av social oro och kaos runt om världens ”Tahrir-torg”.

Det finns ingen större demokratisk fråga än att få ungdomar i meningsfull sysselsättning.


Publicerad i Dalarnas Tidningar 2013-02-04

Lincoln

I had the privilege yesterday to attend a preview here in Stockholm of Steven Spielberg’s portrait of President Abraham Lincoln.

It is a full-sized movie of a man with a character which is larger than life. The film covers the final political process pushing through the House of Representatives, the 13^th Amendment on the abolishment of slavery and the ensuing peace and murder.

This film is a lesson in the practice of democracy, covering the full space between sublimity and the brutality of canvassing the last votes. Victory was never certain, but it arrived. As Nayan put it, “this movie is a lecture defining the meaning of principled pragmatism”.

It is a movie to be revisited again and again. It is a lesson in the hardest of disciplines, that of exercising one’s character without corrupting others or corrupting oneself, facing the truths of oneself. In the midst of the turmoil of politicking self-promotions, slander, intriguing, media hyping - everyone, of course represents the noblest of causes. Lincoln rests on a very, very clear foundation which is adequately amplified by Spielberg: equality, freedom, democracy. These three pillars are completely inseparable, never to be corrupted, never to be sacrificed.

The film argues forcefully the case for constitutional integrity, the rule of law and everyone being equal before the law, however different they may be as individuals. The film is a forceful reminder of, that the debates that are underway on governance beyond the nation-state, must always be based on the democratic principles. That principle and only that principle can generate legitimacy. Lincoln saw no short-cuts. He was strong enough to take the qualms to sacrifice 600 000 lives. He met death eye to eye on the battle field, in the hospitals but he never let sentimentality cloud his judgment on what principles he represented as an individual and as a nation.

Spielberg tells a necessary story to our time. We should think about it and talk about it and let the story inspire our own thinking about how we act and why.

/Bo

Breaking times

För någon vecka sedan tilldelades den Europeiska Unionen Nobels Fredspris i Oslo Rådhus. När priskommitténs ordförande Thorbjørn Jagland sammanfattade grundarnas vision och Europas och främst Tysklands episka förändring under 65 år brast fördämningarna i salen.

Applåderna växte till en orkan i insikten om att utvecklingen av ett politiskt, överstatligt ramverk har gjort krig otänkbart i Europa. Fredsprocessen – kärnan i EU-projektet - är irreversibel. Angela Merkel, den tyska förbundskanslern och den franske presidenten Francois Hollande satt bredvid varandra i Rådhuset. Jag har aldrig tidigare sett Merkel med tårar i ögonvrån. Belgaren von Rompuy, president i EU’s Ministerråd, slutade sitt anförande på tyska ”Ich bin ein Europäer”.

Fred är en komplex process. Vapenvila är blott ett frostigt eld-upphör, fyllt av rädsla och hat. Europa har fred. Inte vapenvila. Man kan jämföra situationen i Europa med situationen i Mellanöstern. Mellanöstern saknar idag en gemensam vision för områdets politiska och ekonomiska principer, därmed också ytterst för medborgarnas säkerhet.

Det är naturligtvis inget annat än ett konstitutionellt underverk att 27, snart 28 nationer samlats i en pragmatisk, överstatlig gemenskap, ytterst byggd på demokrati och mänskliga rättigheter. Många av dem också medlemmar i en monetär union med gemensam valuta.

I detta nu skakas några länder i EU – Grekland, Spanien, Portugal av mycket svåra finansiella kriser. Men kom ihåg att för blott 20 år sedan skakades Sverige av finansmarknadens misstro, 500 procents ränta och fiskal misskötsel. Banker som stod på näsan. Några fick nödlån. Nu samlas Euroländerna till att forma en ny tillsynsmyndighet, Bankunionen. Detta behövs för att stävja vanskötsel av offentliga finanser, men också att stävja privat finansiell rovdrift.

Det är bara demokratin – den alltid så komplexa och mödosamma – som kan skapa säker fred. Banker och finansmarknader kan bara fungera under demokratins villkor, alltså i solidaritet och med ömsesidigt ansvarstagande för varandra. Pengars värde vilar på en enda faktor: förtroende.

I en globaliserande värld måste demokratin nå längre än det egna landets gränser. De starka måste hjälpa de svaga. De starka kommer också bli svaga och de svaga kommer att bli de starka. Ingenting förblir vad det en gång var. Detta är varken gott eller ont. Vi behöver inte gå längre än till oss själva för att inse att 1960- och 70-talens svenska övermod blev 1990-talets fall. Men nu har vi repat oss igen.

EU är det allra främsta exemplet i världen på globaliseringens praktiska politiska möjligheter. Detta borde klimat-, handels-, och fattigdoms-förhandlingar lära sig mer av.


Publicerad i Dalarnas tidningar 2012-12-27