Posts
Den 22 september samlades långt över 100 statsöverhuvuden i FN-högkvarteret i New York för att formulera sina krav och positioner i klimatfrågan. Dagarna efter följer G20-mötet i Pittsburgh, därefter många bilaterala överläggningar. EU vässar sina positioner inför slutomgången i Köpenhamn i december. Slutspelet är igång.
I förra veckan samlades de allra fattigaste och mest utsatta länderna i FN-huset för sina förberedelser. De har ingen tyngd. Deras röst är svag.
Det var svenska Dag Hammarskjöldsstiftelsen som möjliggjort detta viktiga möte. Dessa länder har ringa del i orsakerna till destabiliseringen av klimat, glaciärer och hav. Men i jakten på mat och bränsle för överlevnad för växande befolkningar har skogar och åkermark förötts. Utsläppen av växthusgaser kommer från industriländerna, men nu också från Kina och Indien.
Ledaren för gruppen av små ö-länder som Mikronesien och Maldiverna, ambassadör Dessima Williams från Grenada, formulerar gruppens krav och mål: temperaturhöjning max +1,5oC (jfr EU’s och G20’s mål:+2o), max 350 ppm CO2 i atmosfären, minskning av växthusgaser till 2020 med 45% i I-länderna jämfört med nivå 1990. Därtill krav på pålitlig finansiering av nödvändiga motåtgärder, folkomflyttningar, ny infrastruktur etc.
Motsättningarna mellan rika och fattiga länder är mycket stora. Det kommer att krävas 200-300 miljarder dollar om året i överföringar. Men kanske inte ens de pengarna kan reversera den destabilisering av naturen, som redan är igång.
Allvaret i situationen speglas i delegaternas ansikten. Kultur och livsuppehällen destrueras när brunnarna sinar i Darfur, Chad eller Burkina Faso eller när saltvattnet äter sig in i låglänta länder som Bangladesh, Burma, Samoa eller Mikronesien. ”Salt water tears”.
Dessa realiteter är ännu långt borta från oss. Siljan är under kontroll. Sjön regleras genom kraftverket i Trängslet.
Ban Ki Moons medarbetare Janos Pasztor berättar att generalsekreteraren nyss besökt Nordpolen för att själv se hur isen smälter. Intrycken blev skrämmande.
New York Times rapporterar ny farled längs Nordostpassagen sommartid. Eventuell is är så tunn att normalbyggda fartyg inte får problem. Kortare resrutt. Stora besparingar!
Överläggningarna avslutas med att vi kan konstatera att alla och allt hänger samman, är ömsesidigt beroende: smältande tundror och isar med ekonomisk tillväxt, havsnivåer med levnadsvillkor, befolkningstillväxt med landerosion och avskogning, vad vi gör i Nord påverkar vad de kan göra i Syd.
Diskussionerna, faktaredovisningarna visar med hjärtskärande tydlighet att vi är långt, långt från en lösning på det allvarligaste problem människan någonsin ställts inför
Jag kan bara dra slutsatsen att vi är långtifrån färdiga att sluta långsiktigt bindande avtal. Hellre inget avtal än ett svagt. De politiska opinionerna runt världen växer, men är ännu inte mogna för de åtgärder som behövs.
Men ljuspunkter kom i veckan när både IPCC:s ordförande och ekonomen Lord Stern nu sällar sig till de som stöder 350-målet, som kommer att stödjas i en världsvid insats lördagen den 24 oktober.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-09-23
Friday, September 25, 2009
Wednesday, September 2, 2009
En lysande idé
För tio år sedan skapade den palestinske författaren Edward Said och den israeliske världsdirigenten och pianisten Daniel Barenboim en unik orkester: West-Eastern Divan Orchestra.
Orkestern består till hälften av israeler och till hälften av musiker från Palestina och arabstater i Mellanöstern. De är unga. De är motiverande. De skapar fenomenal musik. Men de representerar också en vision om fred, samlevnad och samarbete över alla gränserna. De lever i och skapar det gränslösa.
Orkestern är en humanistisk idé, en lysande idé. Orkestern visar att vi kan leva, spela och skapa tillsammans. Musiken är det mest universella av alla språk. Musiken har - liksom poesin och konsten - en enastående förmåga att vidga och förena. Madonna samlar 120 000 i Göteborg. Coldplay ljuder i miljoner MP3-spelare. 15 000 ser och hör Trollflöjten i Dalhalla. Där är kulturen en livsnödvändighet. Utan kultur, ingen civilisation.
Häromveckan uppförde Maestro Barenboim och denna helt unika orkester Beethovens enda opera, Fidelio, vid Salzburg-festspelen.
Fidelio är ett drama om vår eviga kamp mellan det goda och onda, mellan himmel och helvete mellan frihet och förtryck. Fidelio är ett Beethovens frihetsdrama, en nästan öronbedövande plädering för rättvisa och humanism. Beethovens budskap trovärdiggörs av Barenboim, solister från fem länder och en orkester som visar att verkligheten inte behöver dominans av Hamas eller israelisk ockupation.
En dröm vore att kunna få se och höra Barenboim och The West Eastern Divan Orchestra i Dalarna och vid Tällberg Forum. Orkestern är ett levande svar på den grundfråga forumet ställer för sina överläggningar: Hur i hela världen skall vi kunna leva tillsammans – vi människor och vi med naturen?
Den frågan är lika levande i Palestina och Afghanistan som i fäbodar utanför Skattungsbyn.
Samtal pågår om att förverkliga en sådan dröm.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-09-02
Orkestern består till hälften av israeler och till hälften av musiker från Palestina och arabstater i Mellanöstern. De är unga. De är motiverande. De skapar fenomenal musik. Men de representerar också en vision om fred, samlevnad och samarbete över alla gränserna. De lever i och skapar det gränslösa.
Orkestern är en humanistisk idé, en lysande idé. Orkestern visar att vi kan leva, spela och skapa tillsammans. Musiken är det mest universella av alla språk. Musiken har - liksom poesin och konsten - en enastående förmåga att vidga och förena. Madonna samlar 120 000 i Göteborg. Coldplay ljuder i miljoner MP3-spelare. 15 000 ser och hör Trollflöjten i Dalhalla. Där är kulturen en livsnödvändighet. Utan kultur, ingen civilisation.
Häromveckan uppförde Maestro Barenboim och denna helt unika orkester Beethovens enda opera, Fidelio, vid Salzburg-festspelen.
Fidelio är ett drama om vår eviga kamp mellan det goda och onda, mellan himmel och helvete mellan frihet och förtryck. Fidelio är ett Beethovens frihetsdrama, en nästan öronbedövande plädering för rättvisa och humanism. Beethovens budskap trovärdiggörs av Barenboim, solister från fem länder och en orkester som visar att verkligheten inte behöver dominans av Hamas eller israelisk ockupation.
En dröm vore att kunna få se och höra Barenboim och The West Eastern Divan Orchestra i Dalarna och vid Tällberg Forum. Orkestern är ett levande svar på den grundfråga forumet ställer för sina överläggningar: Hur i hela världen skall vi kunna leva tillsammans – vi människor och vi med naturen?
Den frågan är lika levande i Palestina och Afghanistan som i fäbodar utanför Skattungsbyn.
Samtal pågår om att förverkliga en sådan dröm.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-09-02
Tuesday, August 18, 2009
Fler inser klimatproblemen
En rad nyheter, viktiga för den globala klimatdiskussionen, kom under de senaste två veckorna. De gick alla svenska media förbi.
Förra fredagen bytte klimatskeptikernas omslagspojke, Björn Lomborg fot och gick över till att ta positionen att den globala uppvärmningen måste stoppas. Han tror numera inte att något avtal kommer att kunna tygla CO2-utsläppen. Björn Lomborg vill gå direkt på geo-engineering, dvs att med hjälp av mänsklig manipulation av atmosfär och instrålning från solen kyla ner jordens temperatur, skriver Financial Times (7/8). Från den ena ytterligheten till den andra i ett raskt skutt. Det är strongt av Lomborg att bita huvud av skam och ge sig i kast med verkligheten.
Debatten om geo-engineering har varit igång i många år. Det finns inemot ett 10-tal mer eller mindre fantasieggande förslag att diskutera. Lomborg förordar metoden att låta nära 2000 segelfartyg (Times 9/8) ständigt besegla världshaven. Dessa fartyg skulle suga upp havsvatten och spraya ut detta från höga skorstensliknande torn för att skapa enorma vita moln som skulle reflektera solstrålningen, ungefär som den nu smältande havsisen. Den amerikanske energiministern föreslog härförleden inför Royal Academy of Sciencies i London på allvar att måla världens alla hustak vita för att ersätta den albedo-effekt som förloras när isarna smälter.
På RealClimate, som är klimatvetenskaparnas egen site, kritiserar emellertid Alan Robock, Rutgers University, Lomborgs underlag för hans ställningstagande: ”A biased economic analysis of geoengineering”.
Vi i Tällberg Forum belyste både de mycket stora miljömässiga riskerna med denna typ av åtgärder, i år också den mycket svårlösta politiskt/konstitutionella frågan att göra beslut om geo-engineering juridiskt legitima och politiskt möjliga.
Under alla omständigheter belyser debatten det faktum att både forskare och politiker har börjat leva sig in i klimatproblemens komplexitet och existentiella karaktär. Detta speglas också av den överenskommelse som Kina och Indien offentliggjorde förra veckan att länderna för första gången kommer att vetenskapligt samarbeta i mätningar och teoriutveckling om Himalaya-glaciärernas beteende och avsmältning. Gränstvisterna och antagonismen får stå tillbaka. Det är också i detta sammanhang viktigt att understryka betydelsen av de nära och ingående samtal ledande USA-politiker och vetenskapsmän har med sina kinesiska kollegor. Det ägde senast rum i Washington i förra veckan. Ett nytt stort bilateralt möte förestår i september.
I förra veckan offentliggjordes också rapporter om Grönlandsisens desintegration i dess norra delar. NASA’s mätningar av den arktiska havsisen visar att dess utbredning i år ligger ungefär på 2007 års bottennivå samtidigt som istäcket stadigt förtunnas.
I förra veckan publicerades också i New York Times Pentagons nya bedömning att klimatförändringarna är kanske den viktigaste frågan för USA’s nationella säkerhet. Denna bedömning understryks av ordföranden i senatens Foreign Relations Committee, senator John Kerry.
Newsweeks Science Editor, Sharon Begley, konstaterar i sin krönika att isavsmältningen i Arktis är långt värre än ”vad vi hade anledning att frukta”. Hon bygger bl a sina bedömningar på den rapport som International Polar Year inom kort publicerar.
Där har klimatskeptikerna alldeles rätt – modellerna är för oprövade och för unga för att lita på. Hittills har mätbara observationer överträffat dikten.
Publicerad i Dagens Industri 090818
Förra fredagen bytte klimatskeptikernas omslagspojke, Björn Lomborg fot och gick över till att ta positionen att den globala uppvärmningen måste stoppas. Han tror numera inte att något avtal kommer att kunna tygla CO2-utsläppen. Björn Lomborg vill gå direkt på geo-engineering, dvs att med hjälp av mänsklig manipulation av atmosfär och instrålning från solen kyla ner jordens temperatur, skriver Financial Times (7/8). Från den ena ytterligheten till den andra i ett raskt skutt. Det är strongt av Lomborg att bita huvud av skam och ge sig i kast med verkligheten.
Debatten om geo-engineering har varit igång i många år. Det finns inemot ett 10-tal mer eller mindre fantasieggande förslag att diskutera. Lomborg förordar metoden att låta nära 2000 segelfartyg (Times 9/8) ständigt besegla världshaven. Dessa fartyg skulle suga upp havsvatten och spraya ut detta från höga skorstensliknande torn för att skapa enorma vita moln som skulle reflektera solstrålningen, ungefär som den nu smältande havsisen. Den amerikanske energiministern föreslog härförleden inför Royal Academy of Sciencies i London på allvar att måla världens alla hustak vita för att ersätta den albedo-effekt som förloras när isarna smälter.
På RealClimate, som är klimatvetenskaparnas egen site, kritiserar emellertid Alan Robock, Rutgers University, Lomborgs underlag för hans ställningstagande: ”A biased economic analysis of geoengineering”.
Vi i Tällberg Forum belyste både de mycket stora miljömässiga riskerna med denna typ av åtgärder, i år också den mycket svårlösta politiskt/konstitutionella frågan att göra beslut om geo-engineering juridiskt legitima och politiskt möjliga.
Under alla omständigheter belyser debatten det faktum att både forskare och politiker har börjat leva sig in i klimatproblemens komplexitet och existentiella karaktär. Detta speglas också av den överenskommelse som Kina och Indien offentliggjorde förra veckan att länderna för första gången kommer att vetenskapligt samarbeta i mätningar och teoriutveckling om Himalaya-glaciärernas beteende och avsmältning. Gränstvisterna och antagonismen får stå tillbaka. Det är också i detta sammanhang viktigt att understryka betydelsen av de nära och ingående samtal ledande USA-politiker och vetenskapsmän har med sina kinesiska kollegor. Det ägde senast rum i Washington i förra veckan. Ett nytt stort bilateralt möte förestår i september.
I förra veckan offentliggjordes också rapporter om Grönlandsisens desintegration i dess norra delar. NASA’s mätningar av den arktiska havsisen visar att dess utbredning i år ligger ungefär på 2007 års bottennivå samtidigt som istäcket stadigt förtunnas.
I förra veckan publicerades också i New York Times Pentagons nya bedömning att klimatförändringarna är kanske den viktigaste frågan för USA’s nationella säkerhet. Denna bedömning understryks av ordföranden i senatens Foreign Relations Committee, senator John Kerry.
Newsweeks Science Editor, Sharon Begley, konstaterar i sin krönika att isavsmältningen i Arktis är långt värre än ”vad vi hade anledning att frukta”. Hon bygger bl a sina bedömningar på den rapport som International Polar Year inom kort publicerar.
Där har klimatskeptikerna alldeles rätt – modellerna är för oprövade och för unga för att lita på. Hittills har mätbara observationer överträffat dikten.
Publicerad i Dagens Industri 090818
Välkommet lappkast...
I förra veckan kom Indien och Kina överens om att gemensamt börja följa och mäta avsmältningen av Himalayas glaciärer. Detta är en lika löftesrik som sensationell nyhet.
Kina och Indien har varit i krig över gränsdragningar i området och umgängestonen har länge varit hätsk. Men nu tvingas de båda asiatiska stormakterna till förhandlingsbord och gemensam handling av ett gemensamt miljöhot: den framtida vattenförsörjningen. Sju av Asiens viktigaste floder rinner upp i Himalaya och förser mer än två miljarder människor med vatten, inte minst för jordbruk och livsmedelsförsörjning.
Båda länderna har idag gigantiska vattenproblem, liksom Pakistan och Afghanistan. Vissa forskare spekulerar i att höghöjdsglaciärer - inte minst i Europa - är borta om 30-40 år. Detsamma kan gälla havsisen i Arktis. Just nu är istäckets utbredning den minsta sedan mätningarna började för 30 år sedan. Isen är också tunnare.
I samtal mellan den indiska regeringen och Hillary Clinton klargjorde Indien sin position inför Köpenhamnsförhandlingarna. Hela ansvaret för åtgärder att få ned koldioxid i luften får ligga på USA och Väst. Detta är också Kinas grundposition.
Men intensiva samtal pågår mellan Kina och USA både klimatpolitiskt och vetenskapligt. Hur dessa tre länder kommer att agera kommer att vara avgörande för Köpenhamnsförhandlingarnas resultat.
Majoriteten av världens isar förlorar i nettovolym. Lägg en isbit på ditt köksbord och ställ dig frågan: Hur skall jag få isen att sluta smälta? Svaret vet både du och jag. Du lägger in den i frysen igen. Vi måste kollektivt sänka den globala medeltemperaturen.
Denna enkla självklarhet kommer successivt att påverka all slags politik, till och med att få Kina och Indien att samarbeta i Himalaya.
Att vi i Dalarna och Skandinavien fått en blöt och hyggligt varm sommar, liksom de brittiska öarna, medan solen bränner marken till öken i södra Spanien och Italien ligger dessvärre helt i linje med de långsiktiga klimatprognoserna.
En av de mest rabiata klimatskeptikerna, dansken Björn Lomborg, gjorde sitt lappkast i frågan häromdagen och förordar nu dramatiska megainsatser för att kyla ner jordens atmosfär. Även detta åsiktsbyte är löftesrikt.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-08-13
Kina och Indien har varit i krig över gränsdragningar i området och umgängestonen har länge varit hätsk. Men nu tvingas de båda asiatiska stormakterna till förhandlingsbord och gemensam handling av ett gemensamt miljöhot: den framtida vattenförsörjningen. Sju av Asiens viktigaste floder rinner upp i Himalaya och förser mer än två miljarder människor med vatten, inte minst för jordbruk och livsmedelsförsörjning.
Båda länderna har idag gigantiska vattenproblem, liksom Pakistan och Afghanistan. Vissa forskare spekulerar i att höghöjdsglaciärer - inte minst i Europa - är borta om 30-40 år. Detsamma kan gälla havsisen i Arktis. Just nu är istäckets utbredning den minsta sedan mätningarna började för 30 år sedan. Isen är också tunnare.
I samtal mellan den indiska regeringen och Hillary Clinton klargjorde Indien sin position inför Köpenhamnsförhandlingarna. Hela ansvaret för åtgärder att få ned koldioxid i luften får ligga på USA och Väst. Detta är också Kinas grundposition.
Men intensiva samtal pågår mellan Kina och USA både klimatpolitiskt och vetenskapligt. Hur dessa tre länder kommer att agera kommer att vara avgörande för Köpenhamnsförhandlingarnas resultat.
Majoriteten av världens isar förlorar i nettovolym. Lägg en isbit på ditt köksbord och ställ dig frågan: Hur skall jag få isen att sluta smälta? Svaret vet både du och jag. Du lägger in den i frysen igen. Vi måste kollektivt sänka den globala medeltemperaturen.
Denna enkla självklarhet kommer successivt att påverka all slags politik, till och med att få Kina och Indien att samarbeta i Himalaya.
Att vi i Dalarna och Skandinavien fått en blöt och hyggligt varm sommar, liksom de brittiska öarna, medan solen bränner marken till öken i södra Spanien och Italien ligger dessvärre helt i linje med de långsiktiga klimatprognoserna.
En av de mest rabiata klimatskeptikerna, dansken Björn Lomborg, gjorde sitt lappkast i frågan häromdagen och förordar nu dramatiska megainsatser för att kyla ner jordens atmosfär. Även detta åsiktsbyte är löftesrikt.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-08-13
Långtbortistan
Förr brukade man på UD kalla en utnämning till en ambassadörspost i något land som knappt någon hört talas om för en förvisning till "Långtbortistan".
Winston Churchill skildrar i sin självbiografiska bok "Min ungdom" fälttåget 1896 mot "infödingarna" och de vilda stammarna i de dalgångar i västra Pakistan där samma slags strider nu pågår mellan lokalbefolkning och talibaner, och med amerikaner och den pakistanska armén.
På andra sidan Hindu Kush och Khyberpasset - inne i Afghanistan - pågår ett inbördeskrig där regeringssidan har hjälp av en internationell styrka där en svensk enhet om snart 500 man ingår. Helst skulle landet vara lugnt vid presidentvalet den 18 september.
Utrikesminister Bildt var nyligen på besök i Kabul tillsammans med Obamas specielle sändebud Richard Holbrooke. Bildt och Holbrooke var "brothers-in-arms" i Bosnienkrigets upplösning och vid Daytonförhandlingarna.
Britterna skulle stabilisera området 1896. Taktiken var att bränna byar, ödelägga skördar och spränga bevattningsanläggningar, fylla igen brunnar och hugga ner de skuggrika träden. Churchill skriver: "huruvida det var värt det kan jag inte säga. I varje fall var dalen efter fjorton dagar en ödemark och äran räddad."
Sedan Sovjet angripit Afghanistan 1979, förlorat och dragit sig ur, har striderna vällt fram och tillbaka genom området. Vad är då så attraktivt med denna ökenliknande trakt?
Här går viktiga handelsvägar. De norra randstaterna är rika på naturgas. Rörledningar planeras genom Afghanistan. Här finns jordens opiumbod och ett centrum för islamistisk extremism. USA hade nära samarbete med talibanerna under 1990-talet.
Västerländska kolonisatörer har i generationer i Afrika, Asien och Latinamerika medverkat till en permanent destabilisering av samhällen, som de inte begripit sig på. För hundra år sedan kunde fortfarande ett krig i Swatdalen eller i Belgiska Kongo ses som lokalt och begränsat. Idag är alla konflikter sammanflätade och del i den glokala destabiliseringen.
Precis så som den svenska regeringen nu ropar på fler soldater, gjorde de engelska befälhavarna för 100 år sedan, de sovjetiska på 1980-talet och de amerikanska efter den invasionen som följde på 11:e september. Det USA-ledda kriget, till försvar för den sittande regeringen mot talibanerna och för att skydda västs intressen, är inne på åttonde året.
Resultat eller ära? Ännu har ingen visat hur man vinner ett krig och bygger ett land, där Långtbortistan.
Publicerad i Falukuriren 2009-08-03
Winston Churchill skildrar i sin självbiografiska bok "Min ungdom" fälttåget 1896 mot "infödingarna" och de vilda stammarna i de dalgångar i västra Pakistan där samma slags strider nu pågår mellan lokalbefolkning och talibaner, och med amerikaner och den pakistanska armén.
På andra sidan Hindu Kush och Khyberpasset - inne i Afghanistan - pågår ett inbördeskrig där regeringssidan har hjälp av en internationell styrka där en svensk enhet om snart 500 man ingår. Helst skulle landet vara lugnt vid presidentvalet den 18 september.
Utrikesminister Bildt var nyligen på besök i Kabul tillsammans med Obamas specielle sändebud Richard Holbrooke. Bildt och Holbrooke var "brothers-in-arms" i Bosnienkrigets upplösning och vid Daytonförhandlingarna.
Britterna skulle stabilisera området 1896. Taktiken var att bränna byar, ödelägga skördar och spränga bevattningsanläggningar, fylla igen brunnar och hugga ner de skuggrika träden. Churchill skriver: "huruvida det var värt det kan jag inte säga. I varje fall var dalen efter fjorton dagar en ödemark och äran räddad."
Sedan Sovjet angripit Afghanistan 1979, förlorat och dragit sig ur, har striderna vällt fram och tillbaka genom området. Vad är då så attraktivt med denna ökenliknande trakt?
Här går viktiga handelsvägar. De norra randstaterna är rika på naturgas. Rörledningar planeras genom Afghanistan. Här finns jordens opiumbod och ett centrum för islamistisk extremism. USA hade nära samarbete med talibanerna under 1990-talet.
Västerländska kolonisatörer har i generationer i Afrika, Asien och Latinamerika medverkat till en permanent destabilisering av samhällen, som de inte begripit sig på. För hundra år sedan kunde fortfarande ett krig i Swatdalen eller i Belgiska Kongo ses som lokalt och begränsat. Idag är alla konflikter sammanflätade och del i den glokala destabiliseringen.
Precis så som den svenska regeringen nu ropar på fler soldater, gjorde de engelska befälhavarna för 100 år sedan, de sovjetiska på 1980-talet och de amerikanska efter den invasionen som följde på 11:e september. Det USA-ledda kriget, till försvar för den sittande regeringen mot talibanerna och för att skydda västs intressen, är inne på åttonde året.
Resultat eller ära? Ännu har ingen visat hur man vinner ett krig och bygger ett land, där Långtbortistan.
Publicerad i Falukuriren 2009-08-03
Subscribe to:
Posts (Atom)
