Allt hänger samman

Den 22 september samlades långt över 100 statsöverhuvuden i FN-högkvarteret i New York för att formulera sina krav och positioner i klimatfrågan. Dagarna efter följer G20-mötet i Pittsburgh, därefter många bilaterala överläggningar. EU vässar sina positioner inför slutomgången i Köpenhamn i december. Slutspelet är igång.

I förra veckan samlades de allra fattigaste och mest utsatta länderna i FN-huset för sina förberedelser. De har ingen tyngd. Deras röst är svag.

Det var svenska Dag Hammarskjöldsstiftelsen som möjliggjort detta viktiga möte. Dessa länder har ringa del i orsakerna till destabiliseringen av klimat, glaciärer och hav. Men i jakten på mat och bränsle för överlevnad för växande befolkningar har skogar och åkermark förötts. Utsläppen av växthusgaser kommer från industriländerna, men nu också från Kina och Indien.

Ledaren för gruppen av små ö-länder som Mikronesien och Maldiverna, ambassadör Dessima Williams från Grenada, formulerar gruppens krav och mål: temperaturhöjning max +1,5oC (jfr EU’s och G20’s mål:+2o), max 350 ppm CO2 i atmosfären, minskning av växthusgaser till 2020 med 45% i I-länderna jämfört med nivå 1990. Därtill krav på pålitlig finansiering av nödvändiga motåtgärder, folkomflyttningar, ny infrastruktur etc.

Motsättningarna mellan rika och fattiga länder är mycket stora. Det kommer att krävas 200-300 miljarder dollar om året i överföringar. Men kanske inte ens de pengarna kan reversera den destabilisering av naturen, som redan är igång.

Allvaret i situationen speglas i delegaternas ansikten. Kultur och livsuppehällen destrueras när brunnarna sinar i Darfur, Chad eller Burkina Faso eller när saltvattnet äter sig in i låglänta länder som Bangladesh, Burma, Samoa eller Mikronesien. ”Salt water tears”.

Dessa realiteter är ännu långt borta från oss. Siljan är under kontroll. Sjön regleras genom kraftverket i Trängslet.

Ban Ki Moons medarbetare Janos Pasztor berättar att generalsekreteraren nyss besökt Nordpolen för att själv se hur isen smälter. Intrycken blev skrämmande.

New York Times rapporterar ny farled längs Nordostpassagen sommartid. Eventuell is är så tunn att normalbyggda fartyg inte får problem. Kortare resrutt. Stora besparingar!

Överläggningarna avslutas med att vi kan konstatera att alla och allt hänger samman, är ömsesidigt beroende: smältande tundror och isar med ekonomisk tillväxt, havsnivåer med levnadsvillkor, befolkningstillväxt med landerosion och avskogning, vad vi gör i Nord påverkar vad de kan göra i Syd.

Diskussionerna, faktaredovisningarna visar med hjärtskärande tydlighet att vi är långt, långt från en lösning på det allvarligaste problem människan någonsin ställts inför

Jag kan bara dra slutsatsen att vi är långtifrån färdiga att sluta långsiktigt bindande avtal. Hellre inget avtal än ett svagt. De politiska opinionerna runt världen växer, men är ännu inte mogna för de åtgärder som behövs.

Men ljuspunkter kom i veckan när både IPCC:s ordförande och ekonomen Lord Stern nu sällar sig till de som stöder 350-målet, som kommer att stödjas i en världsvid insats lördagen den 24 oktober.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-09-23