Posts
Ingen massprodukt förenar i sig så mycket ständigt förnyad kunskap, ny teknik, nya produktionsmetoder och nya material som bilen. Utan bilen stannar Sverige, skriver Bo Ekman, tidigare Volvodirektör, nu bas för Tällberg Foundation, i ett debattinlägg i Ny Teknik.
Bo Ekman, miljöaktivisten som tar bilindustrin i försvar.
Hur kunde det gå så illa för amerikansk, delar av tysk och svensk personbilsindustri? Varför kunde en så bärande del av det moderna industri- och kunskapssamhället ställas inför ättestupan?
Fordonsindustrins betydelse för nationellt värdeskapande och industriell mångfald är oersättlig. Ett Ericsson, Telia, Nordea eller Getinge kan aldrig så på djupet bli en del av industri- och kunskapssystemet. Det är nonsens att tro att transportmedelsindustrin är ersättlig. Den är en bärande balk i de samhällen där den verkar.
En produkt av tusentals andra produkter
Det är okunnigt att hävda att bilindustrin är en ”mogen” industri, underförstått att den kan man både ha och och mista. Bilen är en produkt av 1000-tals andra produkter – mjukvara och hårdvara. Ingen massprodukt förenar i sig så mycket ständigt förnyad kunskap, ny teknik, nya produktionsmetoder och nya material. Ingen enskild industri har så djupa värdekedjor både bakåt och framåt. Bilindustrin tar emot forskning och driver forskning. Nu möter inte industrin sin marknad.Men bilindustrin skall inte ensamt stå vid skampålen för en situation där stater är piskade att gå in.
Utan bilen stannar Sverige
Det är faktiskt så som lobbydevisen lyder ”Utan bilen stannar Sverige”.
Bilen – därmed industrin – är lika viktig för ett väl fungerande samhällsliv som kreditgivning, betalningssystemet, elproduktion eller matförsörjning. Flexibla persontransporter är en samhällsfunktion, men den bör också vara god affär.
Det kortsiktiga har tagit över
Jag har haft möjlighet att följa industrins utveckling i Volvo, där jag arbetade i ledningen i 15 år, men också inifrån i GM, Ford och i viss mån Saab.
En genomgående erfarenhet är att de framtidsseende, det visionära, får stryka på foten för kortsiktig konkurrenskraft. Detta verkar bevarande, förslöande.
Alla i "trekanten" har ansvar
Bilindustrin är i Sverige som i Tyskland och USA en mäktig lobby. Företagen vill säkra sina marknadsandelar i nuet. Facken vill säkra jobben. Politiken vill säkra ekonomi och tillväxt. Det är som man inte haft råd med sin egen framtid.
I Sverige har ingen av partnerna i denna tämligen korporativistiska, disharmoniska trekant haft någon tydlig vision för vad svensk bilindustri egentligen borde vara och stå för om 20-25 år framöver. Det viktiga har varit att anpassa skatteregler, EU- och handelspolitik till att betjäna dagens produktsortiment.
Bil-lobbyn är stark
Anpassning av tjänstebilsbeskattning till Volvos och Saabs faktiska modellprogram och segment liksom motstånd mot ”miljöpålagor” har varit viktigare.
Politiken har inte haft kunskap, kurage och långsiktighet att stå emot industri-, regionala och fackliga intressen. Den har också sina egna.
Billobbyn är stark i Stockholm, Berlin, Bryssel och i Washington. Dagens bilindustristruktur är ett gemensamt ansvar för alla inblandade.
Politikerna hade en chans 1976
Om politiken år 1976 hade anammat Kaliforniens utsläppsbestämmelser och i första oljekrisens spår beslutat att inga bilar, till exempel efter 1990, skulle få dra mer är 0,4 l/mil så hade bilindustrin sett mycket annorlunda ut idag.
CO2 utsläppsmål skulle ha formulerats för tio år sedan.
Det är politikens ansvar att tänka längre än dit näsan räcker. Företagsledarna drivs idag av nästa bokslut. Marknaden är varken vis eller välvillig. Detta är inget att moralisera över. Marknaden tar aldrig det slutliga ansvaret.
Maud Olofsson, hur tänker du!?
Nu får återigen en politikergeneration bilindustrin i knäet. En pragmatisk lösning måste till precis som för banker i kris. För, Maud Olofsson, Du tänkte väl ändå inte att alla världens bilar skall tillverkas i Kina, Japan, Korea och Indien?
Ingen tror väl på fullt allvar att Merkel lägger ner delar av tysk bilindustri eller att Obama börjar sin presidentbana med att montera ned GM! Nytt kapital är en nödvändig, men alls inte en tillräcklig förutsättning. Vision och kompetens måste tillföras. Det finns naturligtvis en Bo Lundgren och Peter Norman också för bilindustrins rekonstruktion. Så märkvärdigt är det faktiskt inte.
Bilmarknaden genomsyrar allt. Att tro att bilmarknaden är en fri marknad av renaste vatten är en illusion att drömma om.
Den styrs bokstavligen av 1000-tals regler och föreskrifter i produkt, produktion, marknadsföring och i användning.
Bilindustrin är lika mycket en del av marknad som av samhälle. Den är en integrerad del av många politikområden.
Bilindustrin är en systemfråga
Trekanten bilindustri, fack och politik förmådde aldrig rubba de svenska bilföretagens fjättring till sina traditionella segment och förlösa ett nytt modell- och miljötänkande innan det blev för sent.
Alla delar de ansvaret.
Bo Ekman
2008-11-26
Wednesday, November 26, 2008
Wednesday, November 12, 2008
From Global Compact to Global Contract
The Tällberg Foundation supported the conference on the theme “A Global Contract Based on Climate Justice – The Need for a New Approach Concerning International Relations.” The conference took place in Brussels on November 11.
The goal of the conference was to create a stimulating environment for dialogue in order to inform Members of the European Parliament and other stakeholders such as civil society, public institutions and the business and financial sector of the necessity for a Global Contract based on Climate Justice.
The conference took place in the European Parliament in Brussels on 11 November 2008. Tällberg Foundation vice-chair Anders Wijkman (MEP) was one of the hosts, and speakers included Ashok Khosla, Caroline Lucas, Hans Joachim Schellnhuber and other former Tällberg Forum participants.
Bo Ekman, Chairman of the Tällberg Foundation, held the following speech:
--------------------------------------------------------------------------------
Excellencies, Ladies and Gentlemen, esteemed colleagues,
I will speak of what my heart is full.
I have to tell you I had a dream; a kind of a nightmare. I was jolted back to consciousness in my bed at the Arctic Hotel in Ilullissat on Greenland. I had dreamt that all of you and all of the world’s leaders had been negotiating with the Greenland ice to stop melting.
The intent of the negotiations was to strike a Greenland protocol; a contract with nature to behave and to adapt. You, We, put all our capability and capacity of force behind our arguments - 27 000 nukes to begin with. Then all the military, political, financial, economic and religious power that humanity has amassed.
Negotiations were tough. Nature decided to stonewall. Responded in defiance.
In 1998 the Jakobshavn glacier moved with the speed of 18 m/day, in 2007 36 m/day and in 2009 at 48 m/day.
We tried every trick of the negotiating trade. We even threw in a self-imposed financial meltdown and an economic depression. Nothing worked. Where has all our power gone?
You know, that we know enough about the escalating destabilization of the climate and ecological systems. Will we fix it? Can we fix it? Yes, we can.
Nature has of course always been an interdependent, adaptive, complex, self-regulating web of subsystems; always in flux. Assuming that the same high degree of system’s stability and predictability also would prevail for the next 10 000 years made us design – in cold blood or in good faith, whatever - tightly interdependent systems for value creation. The demise of a Ford or a GM will strike against thousands of communities. But governance is still basically one of national and regional independence serving national interests, not the interests of the whole.
The fragments – be they a nation, a corporation, a party, a movement – to which we belong we perceive as “the safe havens.”
But I am a living species. I am anywhere, anytime, everywhere in motions set by other parts of the systems and in parts by myself. In flux. Always.
To think, speak, act and do in the interest of the whole is taboo (or just “poetry”) to the fragmented person, to any beholder of a stake-holder interest.
Yes, the ombudsman will say, the whole is important: but not now, not with the problems that we have ahead, with the pressures that are on me, on us.
This is the very mechanism of how an interdependent, interconnected world has left us incapable of grasping the whole of our dilemma with living on Earth.
15 years ago we hoped with Robert Cooper for the “breaking of nations”. Today we experience “the return of history and the end of dreams” as Robert Kaplan puts it. Stakeholder interests are diverging - North-South, rich-poor, Muslims-Christians, missiles in Kaliningrad and in Poland over energy resources, over water, over fisheries, over space to grow one’s economy.
The big one in climate politics is governance of the commons; of the interest of the whole. No one is elected to represent the commons. The interest of the whole is not defended by a strong set of laws and means for their stringent enforcement. The globalized political and economic landscapes are next to lawless. The land itself is under restless, violent and escalating exploitation. SEI tries to define the planetary boundaries - air, water, oceans - that human activity must not transgress.
The Tällberg Foundation has for years advocated the need for systems solutions to systems problems. In the 1990’s the roots of the Global Compact were developed out of this philosophy, out of Tällberg workshops such as “Is the business of human rights also the business of business”. The Global Compact is a mechanism of soft governance. It had its roots in the hopeful spirit of the 1990’s when there still was faith in the self-discipline, the moderation, the benevolence and wisdom of markets. Politics let go.
Now, we know better.
Kyoto did not work.
Doha did not work.
The Baltic Sea agreements did not work.
The present governance of the financial systems did not work.
The MDG’s do not work.
A Global Contract must be based on principles of hard governance, on the discipline of implementation. I’m afraid that the Copenhagen agreement is negotiated under the assumption that there are a zillion exits out of the lair.
Martin Wolf writes a brilliant analysis in FT on the principles and the real-politik of the forth-coming summit in Washington on governance of the global financial systems. He does not mention with one word the environmental crisis.
But the fact is that the world has “double pneumonia”: A financial/economy crisis most likely to tip over into depression, an environmental crisis most likely to tip over into disasters, for many more people than presently.
However we can not cure double pneumonia by curing one lung at a time. We have to cure them and the whole bodily system in its integrated context. Interdependent problems require interdependent solutions.
But our governance system is based on principles of independence and not on the interdependence which constitutes the economic, political and environmental reality of our time. Our pathetic governance is surreal.
We need systems thinking to spin systems doing. The present applications of sovereignty and nationhood are outdated. The EU is a beacon of hope.
Climate justice will require that the laws of human society have natural law as its point of departure and fundament. Reinvoke Aristoteles, Grotius and Jefferson! We have to constitutionally define the planetary boundary conditions for human economic activity.
We should work towards having all nations adopt a common preamble of their constitutions that declares us as inseparable parts of the wider, natural, economic and security systems. Citizens of all nations should be provided access to a wider identity, to a wider “we”.
This would help legitimize agreements and policies that will require everyone’s participation in solidarity with the welfare of everyone and of the Earth, in equity and in climate justice.
I have little faith in us reaching a solid agreement for all future at COP15. I have even less faith in its perfect implementation. If not we the humans will tell, nature will.
But of course we can fix it. Move from the Global Compact to the realism of hard governance, of a Global Contract with distinct and forcible articles. Also national behaviours must become subject to common laws, principles and to enforcement mechanisms.
The very concept of sovereignty needs to be put up for debate and for adaptation to the real world.
The current set of mega-crises – will as every such cataclysm in history give birth to new philosophy, new thinking – new doing and new hope beyond a system that has failed so many.
The very first thing we have to do is to rethink our thinking. So did FDR, so did Churchill, so did Keynes. Rethinking our relationship to the planet and to nature, and hence to economic policy, to technology, to learning and to governance/security – and to ourselves.
We shall not stay reactive to the flow of events. It is for us to be pre-active to a vision that will give the answer to the final question: How on earth can we live together? – we the humans and we with nature.
Bo Ekman
Speech held on November 11, 2008 in Brussels
The goal of the conference was to create a stimulating environment for dialogue in order to inform Members of the European Parliament and other stakeholders such as civil society, public institutions and the business and financial sector of the necessity for a Global Contract based on Climate Justice.
The conference took place in the European Parliament in Brussels on 11 November 2008. Tällberg Foundation vice-chair Anders Wijkman (MEP) was one of the hosts, and speakers included Ashok Khosla, Caroline Lucas, Hans Joachim Schellnhuber and other former Tällberg Forum participants.
Bo Ekman, Chairman of the Tällberg Foundation, held the following speech:
--------------------------------------------------------------------------------
Excellencies, Ladies and Gentlemen, esteemed colleagues,
I will speak of what my heart is full.
I have to tell you I had a dream; a kind of a nightmare. I was jolted back to consciousness in my bed at the Arctic Hotel in Ilullissat on Greenland. I had dreamt that all of you and all of the world’s leaders had been negotiating with the Greenland ice to stop melting.
The intent of the negotiations was to strike a Greenland protocol; a contract with nature to behave and to adapt. You, We, put all our capability and capacity of force behind our arguments - 27 000 nukes to begin with. Then all the military, political, financial, economic and religious power that humanity has amassed.
Negotiations were tough. Nature decided to stonewall. Responded in defiance.
In 1998 the Jakobshavn glacier moved with the speed of 18 m/day, in 2007 36 m/day and in 2009 at 48 m/day.
We tried every trick of the negotiating trade. We even threw in a self-imposed financial meltdown and an economic depression. Nothing worked. Where has all our power gone?
You know, that we know enough about the escalating destabilization of the climate and ecological systems. Will we fix it? Can we fix it? Yes, we can.
Nature has of course always been an interdependent, adaptive, complex, self-regulating web of subsystems; always in flux. Assuming that the same high degree of system’s stability and predictability also would prevail for the next 10 000 years made us design – in cold blood or in good faith, whatever - tightly interdependent systems for value creation. The demise of a Ford or a GM will strike against thousands of communities. But governance is still basically one of national and regional independence serving national interests, not the interests of the whole.
The fragments – be they a nation, a corporation, a party, a movement – to which we belong we perceive as “the safe havens.”
But I am a living species. I am anywhere, anytime, everywhere in motions set by other parts of the systems and in parts by myself. In flux. Always.
To think, speak, act and do in the interest of the whole is taboo (or just “poetry”) to the fragmented person, to any beholder of a stake-holder interest.
Yes, the ombudsman will say, the whole is important: but not now, not with the problems that we have ahead, with the pressures that are on me, on us.
This is the very mechanism of how an interdependent, interconnected world has left us incapable of grasping the whole of our dilemma with living on Earth.
15 years ago we hoped with Robert Cooper for the “breaking of nations”. Today we experience “the return of history and the end of dreams” as Robert Kaplan puts it. Stakeholder interests are diverging - North-South, rich-poor, Muslims-Christians, missiles in Kaliningrad and in Poland over energy resources, over water, over fisheries, over space to grow one’s economy.
The big one in climate politics is governance of the commons; of the interest of the whole. No one is elected to represent the commons. The interest of the whole is not defended by a strong set of laws and means for their stringent enforcement. The globalized political and economic landscapes are next to lawless. The land itself is under restless, violent and escalating exploitation. SEI tries to define the planetary boundaries - air, water, oceans - that human activity must not transgress.
The Tällberg Foundation has for years advocated the need for systems solutions to systems problems. In the 1990’s the roots of the Global Compact were developed out of this philosophy, out of Tällberg workshops such as “Is the business of human rights also the business of business”. The Global Compact is a mechanism of soft governance. It had its roots in the hopeful spirit of the 1990’s when there still was faith in the self-discipline, the moderation, the benevolence and wisdom of markets. Politics let go.
Now, we know better.
Kyoto did not work.
Doha did not work.
The Baltic Sea agreements did not work.
The present governance of the financial systems did not work.
The MDG’s do not work.
A Global Contract must be based on principles of hard governance, on the discipline of implementation. I’m afraid that the Copenhagen agreement is negotiated under the assumption that there are a zillion exits out of the lair.
Martin Wolf writes a brilliant analysis in FT on the principles and the real-politik of the forth-coming summit in Washington on governance of the global financial systems. He does not mention with one word the environmental crisis.
But the fact is that the world has “double pneumonia”: A financial/economy crisis most likely to tip over into depression, an environmental crisis most likely to tip over into disasters, for many more people than presently.
However we can not cure double pneumonia by curing one lung at a time. We have to cure them and the whole bodily system in its integrated context. Interdependent problems require interdependent solutions.
But our governance system is based on principles of independence and not on the interdependence which constitutes the economic, political and environmental reality of our time. Our pathetic governance is surreal.
We need systems thinking to spin systems doing. The present applications of sovereignty and nationhood are outdated. The EU is a beacon of hope.
Climate justice will require that the laws of human society have natural law as its point of departure and fundament. Reinvoke Aristoteles, Grotius and Jefferson! We have to constitutionally define the planetary boundary conditions for human economic activity.
We should work towards having all nations adopt a common preamble of their constitutions that declares us as inseparable parts of the wider, natural, economic and security systems. Citizens of all nations should be provided access to a wider identity, to a wider “we”.
This would help legitimize agreements and policies that will require everyone’s participation in solidarity with the welfare of everyone and of the Earth, in equity and in climate justice.
I have little faith in us reaching a solid agreement for all future at COP15. I have even less faith in its perfect implementation. If not we the humans will tell, nature will.
But of course we can fix it. Move from the Global Compact to the realism of hard governance, of a Global Contract with distinct and forcible articles. Also national behaviours must become subject to common laws, principles and to enforcement mechanisms.
The very concept of sovereignty needs to be put up for debate and for adaptation to the real world.
The current set of mega-crises – will as every such cataclysm in history give birth to new philosophy, new thinking – new doing and new hope beyond a system that has failed so many.
The very first thing we have to do is to rethink our thinking. So did FDR, so did Churchill, so did Keynes. Rethinking our relationship to the planet and to nature, and hence to economic policy, to technology, to learning and to governance/security – and to ourselves.
We shall not stay reactive to the flow of events. It is for us to be pre-active to a vision that will give the answer to the final question: How on earth can we live together? – we the humans and we with nature.
Bo Ekman
Speech held on November 11, 2008 in Brussels
Thursday, November 6, 2008
Obama ger hopp om något bättre
Dalarnas tidningars frågor angående det amerikanska presidentvalet och Barack Obamas vinst den 4 november.
Varför tror du att Barack Obama vann presidentvalet?
Han förde till väljarna ett löfte och en förhoppning om förändring och upprättelse av den amerikanska anständigheten. USA:s ställning i världen har under Bush-regimen eroderat.
Vem höll du på - Obama eller John McCain?
Jag höll på Barack Hussein Obama.
Hur påverkar valet av Barack Obama Sverige (och i förlängningen Dalarna)?
President Obama inbjuder till samtal och dialog inte ensidighet i den maktutövning som krävs för att lösa de globala problemen. Världen har dubbelsidig lunginflammation, en djup miljökris och en djup finans/ekonomisk kris.
Vilka är de viktigaste frågorna, utöver finanskrisen, för nye presidenten att ta itu med?
Globalt är klimatet den viktigaste frågan men också de vidare miljöfrågorna som skogsfrågorna, vattenfrågorna, oceaners hälsa m.m. Inrikespolitiskt kommer Obama säkerligen att prioritera jämlikhetsfrågor och rättvisefrågor inom sjukvård och skola. Stora investeringar kommer också att krävas i den eftersatta amerikanska infrastrukturen.
Publicerat 2008-11-05
Varför tror du att Barack Obama vann presidentvalet?
Han förde till väljarna ett löfte och en förhoppning om förändring och upprättelse av den amerikanska anständigheten. USA:s ställning i världen har under Bush-regimen eroderat.
Vem höll du på - Obama eller John McCain?
Jag höll på Barack Hussein Obama.
Hur påverkar valet av Barack Obama Sverige (och i förlängningen Dalarna)?
President Obama inbjuder till samtal och dialog inte ensidighet i den maktutövning som krävs för att lösa de globala problemen. Världen har dubbelsidig lunginflammation, en djup miljökris och en djup finans/ekonomisk kris.
Vilka är de viktigaste frågorna, utöver finanskrisen, för nye presidenten att ta itu med?
Globalt är klimatet den viktigaste frågan men också de vidare miljöfrågorna som skogsfrågorna, vattenfrågorna, oceaners hälsa m.m. Inrikespolitiskt kommer Obama säkerligen att prioritera jämlikhetsfrågor och rättvisefrågor inom sjukvård och skola. Stora investeringar kommer också att krävas i den eftersatta amerikanska infrastrukturen.
Publicerat 2008-11-05
Wednesday, October 29, 2008
Vi behöver en ny världsordning
Hur kunde det bli så att inte en enda president, minister, något G7-, IMF- eller EU-möte kunde ge besked om vad som ska göras för att få det finansiella systemet snabbt på banan igen?
Hur kunde detta sammanbrott ske utan att arméerna av ekonomer, ”börsproffs”, strateger och kommunikatörer, bedömare och analytiker, forskare och experter hade en aning?
Svarslösheten visar att det inte fanns någon beredskap, ingen förtänksamhet. Varför?
Det kommer att ta tid innan vi har förstått, och fått svar; innan vi vet bättre hur politik och ekonomi ska hanteras i den globaliserade verkligheten.
Miljoner kommer att bli arbetslösa världen över. Miljoner förlorar besparingar under åren som kommer. Politisk och social oro följer i otrygghetens spår.
Men oron förstärks också i miljökrisernas fotspår. Självklart hänger krisen för det ekonomiska systemet samman med krisen i de ekologiska systemen. De är kommunicerande kärl.
Ekonomisk tillväxt blev det globalt förenande målet för praktiskt taget alla nationer oavsett politiska system. Instrumentet för tillväxt är marknad och näringsliv. Tillväxt och jobb skulle säkra politikers återval och maktinnehav.
Tillväxt och ökat marknadsvärde skulle säkra bolagsstyrelsers och företagsledares återval vid bolagsstämman. Politik och ekonomi har förenats i armkrok.
Belöningssystemen har globaliserats och blivit beroende av varandra. Alla har suttit med fingrarna i samma syltburk. Vem kastar första stenen?
Tydligast har detta varit i USA, med president, vicepresident och finansminister hämtade in i politiken från energi- och finansindustri.
I dag är Bush en patetisk figur. Han lämnar ett finansiellt, strategiskt, fördelningspolitiskt och moraliskt förött USA efter sig.
The End of Dreams, som Robert Kaplan skriver. Några egentliga politiska eller ideologiska alternativ till tillväxtdoktrinen har inte funnits i de senaste årens politiska värld.
Globaliseringen – förtätningen av ömsesidiga beroenden i finans-, logistik-, marknads-, tillverknings- och informationssystemen – har förlöst produktivitet, innovation och tillväxt. Samtidigt har den ökat riskerna eftersom hanteringen av dess systemproblem måste komma att kräva överstatliga åtgärder och regleringar.
Men världen har inte organiserat sig för att sköta och ta ansvar (governance) för de gränsöverskridande risker globaliseringen skapat.
Makten är fortfarande fragmenterad. Nationalstaternas intressen är styrande och upprätthålls med nationalstatens militära och polisiära nationella maktmonopol.
Suveränitetsprincipen, som den fortfarande tillämpas, står mellan den nya verkligheten och den nödvändiga politiken.
På höstkanten 1944 möttes en rad allierade statsmän och ekonomer i den lilla staden Bretton Woods i USA för att dra upp riktlinjerna för de institutioner – FN, Världsbanken med flera – världen ansågs behöva efter kriget.
Bretton Woods-institutionernas skapare förutsåg inte dagens globaliserade värld.
Därför behöver vi ett Bretton Woods II för att skapa de processer och institutioner som dagens och framtidens alltmer förtätade ömsesidiga värld kräver för vår miljö, säkerhet, välfärd, hälsa, rättvisa och - givetvis - ekonomi.
Det är ett gott tecken att initiativ nu tas av Sarkozy att samla EU och G8 till en diskussion med Bretton Woods som förebild.
Systemen är integrerade, men makten är fragmenterad i nationella och ekonomiska intressenter. De allra flesta arbetar i delheters intressen. Ytterst få i helhetens intresse.
Detta blir extremt tydligt i de internationella klimat- och miljöförhandlingarna. Stockholm Environment Institute har visat att blott en handfull av mer än 500 internationella avtal har uppfyllts till punkt och pricka.
Regeln är att ekonomisk tillväxt får prioritet över miljön. Kyotoprotokollet är inte ett misslyckande, utan ett fiasko. Mycket prat, lite verkstad.
Det finns därför alla skäl i världen för att anta att också Köpenhamnsavtalet blir en kompromissprodukt som söker balansera - en spegel av rådande hjälplösa världsordning - olika nationers kortsiktiga och motstridiga intressen.
Den fråga som en ny internationell ordning måste ge oss svar på är: Hur ska vi säkerställa att ett globalt väl fungerande system för värdeskapande och produktion utvecklas i balans med naturens funktion, förnyelse och hållbarhet?
Inte för ett par generationer framöver utan för alltid. Finanskrisen har med grym obarmhärtighet avslöjat det nuvarande systemets hjälplöshet.
Tällberg Foundation har i många år fört diskussionen om dessa frågor och vunnit djup insikt i den globala systemkrisen.
Huvudtemat har varit: hur i hela världen ska vi kunna leva tillsammans? Nationer och ekonomier med varandra och vi med det ekologiska systemet.
Nu tar vi initiativet att 2009 samla ledare från hela värden till att utveckla idéer för att bättre kunna sköta de problem och risker som globaliseringen drivit fram.
Vi behöver en ny generation av institutioner och processer som tar vid där FN, Världsbanken, IMF, WTO – eller EU eller G7 för den delen – inte längre räcker till.
Vi behöver en världsordning där den heliga suveränitetsprincipen, som fragmenterar nationers intressen, ersätts av ett nationsbegrepp som kan förena den globaliserade ekonomiska verkligheten och allas beroende av ett fungerande ekosystem med nationell tillhörighet.
Vad vore alternativet?
BO
Hur kunde detta sammanbrott ske utan att arméerna av ekonomer, ”börsproffs”, strateger och kommunikatörer, bedömare och analytiker, forskare och experter hade en aning?
Svarslösheten visar att det inte fanns någon beredskap, ingen förtänksamhet. Varför?
Det kommer att ta tid innan vi har förstått, och fått svar; innan vi vet bättre hur politik och ekonomi ska hanteras i den globaliserade verkligheten.
Miljoner kommer att bli arbetslösa världen över. Miljoner förlorar besparingar under åren som kommer. Politisk och social oro följer i otrygghetens spår.
Men oron förstärks också i miljökrisernas fotspår. Självklart hänger krisen för det ekonomiska systemet samman med krisen i de ekologiska systemen. De är kommunicerande kärl.
Ekonomisk tillväxt blev det globalt förenande målet för praktiskt taget alla nationer oavsett politiska system. Instrumentet för tillväxt är marknad och näringsliv. Tillväxt och jobb skulle säkra politikers återval och maktinnehav.
Tillväxt och ökat marknadsvärde skulle säkra bolagsstyrelsers och företagsledares återval vid bolagsstämman. Politik och ekonomi har förenats i armkrok.
Belöningssystemen har globaliserats och blivit beroende av varandra. Alla har suttit med fingrarna i samma syltburk. Vem kastar första stenen?
Tydligast har detta varit i USA, med president, vicepresident och finansminister hämtade in i politiken från energi- och finansindustri.
I dag är Bush en patetisk figur. Han lämnar ett finansiellt, strategiskt, fördelningspolitiskt och moraliskt förött USA efter sig.
The End of Dreams, som Robert Kaplan skriver. Några egentliga politiska eller ideologiska alternativ till tillväxtdoktrinen har inte funnits i de senaste årens politiska värld.
Globaliseringen – förtätningen av ömsesidiga beroenden i finans-, logistik-, marknads-, tillverknings- och informationssystemen – har förlöst produktivitet, innovation och tillväxt. Samtidigt har den ökat riskerna eftersom hanteringen av dess systemproblem måste komma att kräva överstatliga åtgärder och regleringar.
Men världen har inte organiserat sig för att sköta och ta ansvar (governance) för de gränsöverskridande risker globaliseringen skapat.
Makten är fortfarande fragmenterad. Nationalstaternas intressen är styrande och upprätthålls med nationalstatens militära och polisiära nationella maktmonopol.
Suveränitetsprincipen, som den fortfarande tillämpas, står mellan den nya verkligheten och den nödvändiga politiken.
På höstkanten 1944 möttes en rad allierade statsmän och ekonomer i den lilla staden Bretton Woods i USA för att dra upp riktlinjerna för de institutioner – FN, Världsbanken med flera – världen ansågs behöva efter kriget.
Bretton Woods-institutionernas skapare förutsåg inte dagens globaliserade värld.
Därför behöver vi ett Bretton Woods II för att skapa de processer och institutioner som dagens och framtidens alltmer förtätade ömsesidiga värld kräver för vår miljö, säkerhet, välfärd, hälsa, rättvisa och - givetvis - ekonomi.
Det är ett gott tecken att initiativ nu tas av Sarkozy att samla EU och G8 till en diskussion med Bretton Woods som förebild.
Systemen är integrerade, men makten är fragmenterad i nationella och ekonomiska intressenter. De allra flesta arbetar i delheters intressen. Ytterst få i helhetens intresse.
Detta blir extremt tydligt i de internationella klimat- och miljöförhandlingarna. Stockholm Environment Institute har visat att blott en handfull av mer än 500 internationella avtal har uppfyllts till punkt och pricka.
Regeln är att ekonomisk tillväxt får prioritet över miljön. Kyotoprotokollet är inte ett misslyckande, utan ett fiasko. Mycket prat, lite verkstad.
Det finns därför alla skäl i världen för att anta att också Köpenhamnsavtalet blir en kompromissprodukt som söker balansera - en spegel av rådande hjälplösa världsordning - olika nationers kortsiktiga och motstridiga intressen.
Den fråga som en ny internationell ordning måste ge oss svar på är: Hur ska vi säkerställa att ett globalt väl fungerande system för värdeskapande och produktion utvecklas i balans med naturens funktion, förnyelse och hållbarhet?
Inte för ett par generationer framöver utan för alltid. Finanskrisen har med grym obarmhärtighet avslöjat det nuvarande systemets hjälplöshet.
Tällberg Foundation har i många år fört diskussionen om dessa frågor och vunnit djup insikt i den globala systemkrisen.
Huvudtemat har varit: hur i hela världen ska vi kunna leva tillsammans? Nationer och ekonomier med varandra och vi med det ekologiska systemet.
Nu tar vi initiativet att 2009 samla ledare från hela värden till att utveckla idéer för att bättre kunna sköta de problem och risker som globaliseringen drivit fram.
Vi behöver en ny generation av institutioner och processer som tar vid där FN, Världsbanken, IMF, WTO – eller EU eller G7 för den delen – inte längre räcker till.
Vi behöver en världsordning där den heliga suveränitetsprincipen, som fragmenterar nationers intressen, ersätts av ett nationsbegrepp som kan förena den globaliserade ekonomiska verkligheten och allas beroende av ett fungerande ekosystem med nationell tillhörighet.
Vad vore alternativet?
BO
Monday, October 20, 2008
Bruset från Folkmusiken
Få uttryck kan mäta sig med folkmusiken när det gäller att förmedla Dalarnas identitet och särart. Folkmusiken har sina rötter djupt, djupt ner i vår historia, i vår kultur. Den är bärare av tradition, den är bärare av vår relation och vårt samspel med naturen.
Dalarnas natur är också en av de starkaste bärarna av tidlösheten i vår identitet. Naturen har varit en ständig inspiration till folkmusiken men också konsten, litteraturen och poesin. Dalarnas folkmusik är till sin karaktär ”blå”. Mollklangerna i polskorna och i vallåtar kommer ur ensamhet, isolering, men också ur gemenskap och ur skogens och bergens blåa toner. Den har också haft sin funktionella roll i familje- och samhällsliv.
Dalarnas natur är också en av de starkaste bärarna av tidlösheten i vår identitet. Naturen har varit en ständig inspiration till folkmusiken men också konsten, litteraturen och poesin. Dalarnas folkmusik är till sin karaktär ”blå”. Mollklangerna i polskorna och i vallåtar kommer ur ensamhet, isolering, men också ur gemenskap och ur skogens och bergens blåa toner. Den har också haft sin funktionella roll i familje- och samhällsliv.
Subscribe to:
Posts (Atom)
