Posts
Den allt överskuggande frågan i den allmänna debatten jorden runt är klimatfrågan och den växande miljökrisen. Många människor drabbas hårt av onaturliga naturkatastrofer. Många drabbas av stigande matpriser och energikriser. I Kina, Indien och Afrika drabbar torka och sinande floder. Grundvattennivåerna sjunker oroväckande i södra Europa och Australien. I Barcelona är man nu tvingad att importera vatten från andra delar av världen. Fem tankbåtar anlöper varje månad.
Tällberg Forum 2008 kommer att behandla dessa problem. Vi kommer att ställa frågan hur vi ska få till stånd avtal nationerna emellan som verkligen löser problemen och stabiliserar vår livsmiljö. Vi är onekligen på kollisionskurs.
Till Tällberg Forum kommer ledare från hela världen och från olika delar av samhällslivet. Där möter du Desmond Tutu och Kofi Annan, några av världens ledande vetenskapsmän som James Hansen från NASA och Will Steffen från Australian National University. Du möter kung Carl XVI Gustaf, Margot Wallström och Nigers utrikesminister, Jan Eliasson, Barbara Hendricks, Dalasinfoniettan, Maria Norrfalk och många många fler. Du är välkommen till Forumtältet som står mitt i byn i Tällberg till alla plenarsessioner. Programmet hittar du på vår hemsida http://www.tallbergfoundation.org eller i annonser i dagspress, i denna tidning och i Leksandsbladet. Biljetter kan fås via Ticnet eller Siljan Turisms turistbyråer mot serviceavgift.
Du är också välkommen till en konsert i Siljansnäs den 25 juni. Den har vi gett temat ”In concert with nature” – i samspel med naturen. Du kan avnjuta konserten via storbild, i gröngräset utanför Siljansnäs kyrka. Konserten börjar kl.20.00. Klockan 18.45 talar Desmond Tutu, miljöminister Andreas Carlgren och kommunalrådet Bo Pettersson, med uppträdande av Siljansnäs sockenspelmän och Orsa ungdomskör. I kyrkan talar Desmond Tutu och chefen för biblioteket i Alexandria, Ismail Serageldin. I konserten deltar bl.a. Sofia Jannok, The Real Group, Henrik Alinder, Ghada Shbeir från Libanon, en ensemble från Kina, samt Eva Ollikainen och Dalasinfoniettan som framför Beethovens pastoralsymfoni. Det blir en stor musikfest.
Tällberg Forums unika kännetecken är vår medvetna sammanflätning av analys och samtal, natur- och kulturupplevelser. Vår förståelse för både problem och vad vi ska göra måste bygga både på kunskap, analys och kreativ intuition. På så sätt skiljer sig Tällberg Forum från de flesta andra mötesplatser runt jorden och har kunnat bidra och inspirera tillhandling och resultat.
När Kofi Annan var här på 90-talet så reste vi de viktiga frågorna om näringslivets roll i social utveckling och fattigdomsbekämpning. Detta inspirerade FN till att initiera den s k Global Compact som har blivit den globala rikslikaren för det man idag kallar företagens sociala ansvarstagande. Förra året inspirerade forskarna ledningen för den globala storbanken Morgan Stanley att utveckla en ny kreditgivningspolitik för koleldade kraftverk i USA. Man får helt enkelt inte längre lån om man inte garanterar rening från koldioxidutsläpp. Men otaliga är de åtgärder på olika plan och i olika sammanhang som har inspirerats av samtalen i Tällberg.
Det är kanske just här som svaret ligger på frågan varför man reser jorden runt för att komma just till vår vackra bygd: här finns i traditionen förmågan att förena samhällsliv, ekonomisk utveckling och en livskraftig miljö i hygglig harmoni. Men framgent förfogar vi inte själva över denna balans. Den beror redan till största delen på vad som händer i vår omvärld.
Det är just därför så viktigt att vi har en stark röst i debatten genom Tällberg Forum.
Bo Ekman
Publicerad i Siljan Just Nu nr 4, 6-29 juni.
Tuesday, June 17, 2008
Wednesday, June 11, 2008
Miljöhotet tas på allvar i svenska styrelserum
Det är många som har ställt mig frågan om PO Erikssons uppfattning i klimatfrågan är typisk för hur det svenska näringslivet tänker och tycker i denna fråga. Jag tror inte det.
Jag möter istället ökande engagemang och kunskap i näringslivet. I främsta ledet går inte minst de unga entreprenörerna. Även de som redan blivit mycket framgångsrika. Detta beläggs i samtal, vid seminarier, konferenser, och naturligtvis genom handling. Men också det etablerade näringslivet är på väg även om insvängningen går långsammare i mer etablerade produkt- och kunskapsstrukturer. Klimatfrågan rubbar i invanda kalkyler och kunskapsmönster.
Näringslivets chefer handlar gärna i flock, särskilt i frågor som har politisk sprängkraft och kan ha kortsiktigt negativ effekt på konkurrenskraft och tillväxt. Detta är förståeligt. Men icke förty måste nu näringslivets ledare och ledande organisationer ta på sig en proaktiv roll i en så fundamentalt viktig fråga för sin egen framtid som den framväxande härvan av miljökriser. Det är viktigt att ge flocken en riktning och ett ledarskap.
PO Eriksson förnekar kunskap. För honom är jorden fortfarande platt. Till och med IPCC-rapporterna från 2007 får delvis betraktas som gårdagens vetenskapliga konsensus. Ny forskning väller fram. Vi får säkrare mark under fötterna för att ge en allt tuffare klimatpolitik vårt politiska stöd. Dagens politik bygger på gårdagens vetenskapliga konsensus. Vi måste finna mekanismer som gör att ny kunskap snabbt letar sig in i styrelserummen liksom i det politiska beslutsfattandet. Carlgrens järnvägsutspel är ett gott exempel.
Näringslivets uppgift är att ligga före politiken i att säkra sin långsiktiga tillgång till stabila marknader. Men det som en gång som varit stabilt och förutsägbart har nu blivit osäkert. Dagens kalkyler blir abstraktioner, och kommer inte att hålla. Riskerna ökar. Vi vet helt enkelt inte under vilka klimat- och energipolitiska förutsättningar vi kommer att leva under överskådlig tid.
Den globala uppvärmningen måste ovillkorligen reverseras. International Energy Agency prognostiserar (knappast någon konspiratorisk organisation, Sverker Martin Löf!) att detta kräver investeringar i storleksordningar 43 triljoner dollar fram till 2050, under förutsättningen att världens länder kommer att hantera frågan med förnuft, och rationellt. Räkna inte med att så blir fallet.
Jag tror därför att det är dags för näringslivets främsta ledare att förmedla till kunder, ägare, investerare, allmänhet och politiker frågans allvar och skärpa tonen i kraven på banbrytande politiska resultat i Köpenhamn 2009.
Klimat- och miljöfrågorna kan inte hanteras som frågor vid sidan om affärsmodell och strategi. Näringslivet gjorde misstaget i början av 1970-talet att inte göra frågorna till sina, att marginalisera dem. Gör dem nu till en integrerad del av affärsmodellen. Kostnaderna för den miljö som all produktion bygger på kommer ändå till sist att tvinga sig in i kalkyler och prisbildning.
PO Eriksson ordar om att elda på för att få mer av CO2, ”livets gas”. Jag tror hans predikan är lika sekteristisk som Ulf Ekmans ”livets ord”.
Bo Ekman
Ordförande, Tällberg Foundation
(publicerad i Dagens Industri 2008-06-11)
Jag möter istället ökande engagemang och kunskap i näringslivet. I främsta ledet går inte minst de unga entreprenörerna. Även de som redan blivit mycket framgångsrika. Detta beläggs i samtal, vid seminarier, konferenser, och naturligtvis genom handling. Men också det etablerade näringslivet är på väg även om insvängningen går långsammare i mer etablerade produkt- och kunskapsstrukturer. Klimatfrågan rubbar i invanda kalkyler och kunskapsmönster.
Näringslivets chefer handlar gärna i flock, särskilt i frågor som har politisk sprängkraft och kan ha kortsiktigt negativ effekt på konkurrenskraft och tillväxt. Detta är förståeligt. Men icke förty måste nu näringslivets ledare och ledande organisationer ta på sig en proaktiv roll i en så fundamentalt viktig fråga för sin egen framtid som den framväxande härvan av miljökriser. Det är viktigt att ge flocken en riktning och ett ledarskap.
PO Eriksson förnekar kunskap. För honom är jorden fortfarande platt. Till och med IPCC-rapporterna från 2007 får delvis betraktas som gårdagens vetenskapliga konsensus. Ny forskning väller fram. Vi får säkrare mark under fötterna för att ge en allt tuffare klimatpolitik vårt politiska stöd. Dagens politik bygger på gårdagens vetenskapliga konsensus. Vi måste finna mekanismer som gör att ny kunskap snabbt letar sig in i styrelserummen liksom i det politiska beslutsfattandet. Carlgrens järnvägsutspel är ett gott exempel.
Näringslivets uppgift är att ligga före politiken i att säkra sin långsiktiga tillgång till stabila marknader. Men det som en gång som varit stabilt och förutsägbart har nu blivit osäkert. Dagens kalkyler blir abstraktioner, och kommer inte att hålla. Riskerna ökar. Vi vet helt enkelt inte under vilka klimat- och energipolitiska förutsättningar vi kommer att leva under överskådlig tid.
Den globala uppvärmningen måste ovillkorligen reverseras. International Energy Agency prognostiserar (knappast någon konspiratorisk organisation, Sverker Martin Löf!) att detta kräver investeringar i storleksordningar 43 triljoner dollar fram till 2050, under förutsättningen att världens länder kommer att hantera frågan med förnuft, och rationellt. Räkna inte med att så blir fallet.
Jag tror därför att det är dags för näringslivets främsta ledare att förmedla till kunder, ägare, investerare, allmänhet och politiker frågans allvar och skärpa tonen i kraven på banbrytande politiska resultat i Köpenhamn 2009.
Klimat- och miljöfrågorna kan inte hanteras som frågor vid sidan om affärsmodell och strategi. Näringslivet gjorde misstaget i början av 1970-talet att inte göra frågorna till sina, att marginalisera dem. Gör dem nu till en integrerad del av affärsmodellen. Kostnaderna för den miljö som all produktion bygger på kommer ändå till sist att tvinga sig in i kalkyler och prisbildning.
PO Eriksson ordar om att elda på för att få mer av CO2, ”livets gas”. Jag tror hans predikan är lika sekteristisk som Ulf Ekmans ”livets ord”.
Bo Ekman
Ordförande, Tällberg Foundation
(publicerad i Dagens Industri 2008-06-11)
Tuesday, May 27, 2008
Snabblösningar en dålig modell
Nästan så långt man kan komma ut mot Englands västligaste udde, LandÕs End, i en grönskande dalgång i gränslandet mellan Cornwall och Devon, bor James Lovelock.
Jim Lovelock är 88 år fyllda. Han var den vetenskapsman som för snart 40 år sedan formulerade hypotesen och teorin att biosfären, det tunna membranet mellan den yttre rymdens döda kyla och den döda hettan i jordens inre, i sig själv är ett levande, självreglerande och komplext system, men utan medvetande, vilja eller egna avsikter. Lovelocks teori har fått benämningen Gaia. Människan är som art en del av Gaia.
Lovelock har fått en present av multimiljardären Richard Branson, som också är en stor miljöaktivist. Han har bjudit med Lovelock på en rymdresa om två år, "så du får se din älskade vackra Gaia från utsidan"!
Lovelock har klarat de första fystesterna och siktar nu på att vid 90 års ålder bli den i särklass äldsta astronauten. Lovelock deltog i en Tällberg Workshop i mitten av 1980-talet. Sedan dess har hans systembaserade synsätt alltmer slagit igenom. I år deltar Lovelock i Tällberg via video.
"Människan har gått alldeles för hårt åt Gaia", säger Lovelock. "För hårt för sitt eget bästa. Gaia mår dåligt, mycket dåligt". Han är föga hoppfull om att människor är beredda att ta sig samman och ändra sina livsstilar och sin relation till naturen. Vi har redan, menar Lovelock, skapat sådana obalanser i klimat, vattenförsörjning, genom årtusendens skogsskövlingar, uppvärmningen av haven att de systemförändringar som människan har initierat men inte har makt och förmåga att styra över, nu har sin egen gång. Vi kan mildra men inte styra. Vi kan inte förfoga över Gaia.
Ett samtal med Lovelock är ett flöde av idéer, analyser, och skarpsinne, värme, ständigt glittrande humor men samtidigt djupaste allvar.
Torka, vattenbrist, uttorkade jordar, somrar som den Europa genomlevde år 2003 (då dog 30-40 000 av hettan) blir "de normala" i södra Europa om 30-40 år. Många människor kommer att söka sig norrut, mot England och Skandinavien.
Vi enas till slut i vårt samtal i den vackra försommarkvällens bedövande fågelsång att det nu är viktigare än någonsin att se till helheten, att ledarskapet inte lovar " quick-fixes" och har modet och kraften att "stay with the bad news".
Det har människan gjort i alla tider och förmått kämpa sig till lösningar hur svåra problemen än har varit.
Bo Ekman
FörDalarnas Tidningar
Jim Lovelock är 88 år fyllda. Han var den vetenskapsman som för snart 40 år sedan formulerade hypotesen och teorin att biosfären, det tunna membranet mellan den yttre rymdens döda kyla och den döda hettan i jordens inre, i sig själv är ett levande, självreglerande och komplext system, men utan medvetande, vilja eller egna avsikter. Lovelocks teori har fått benämningen Gaia. Människan är som art en del av Gaia.
Lovelock har fått en present av multimiljardären Richard Branson, som också är en stor miljöaktivist. Han har bjudit med Lovelock på en rymdresa om två år, "så du får se din älskade vackra Gaia från utsidan"!
Lovelock har klarat de första fystesterna och siktar nu på att vid 90 års ålder bli den i särklass äldsta astronauten. Lovelock deltog i en Tällberg Workshop i mitten av 1980-talet. Sedan dess har hans systembaserade synsätt alltmer slagit igenom. I år deltar Lovelock i Tällberg via video.
"Människan har gått alldeles för hårt åt Gaia", säger Lovelock. "För hårt för sitt eget bästa. Gaia mår dåligt, mycket dåligt". Han är föga hoppfull om att människor är beredda att ta sig samman och ändra sina livsstilar och sin relation till naturen. Vi har redan, menar Lovelock, skapat sådana obalanser i klimat, vattenförsörjning, genom årtusendens skogsskövlingar, uppvärmningen av haven att de systemförändringar som människan har initierat men inte har makt och förmåga att styra över, nu har sin egen gång. Vi kan mildra men inte styra. Vi kan inte förfoga över Gaia.
Ett samtal med Lovelock är ett flöde av idéer, analyser, och skarpsinne, värme, ständigt glittrande humor men samtidigt djupaste allvar.
Torka, vattenbrist, uttorkade jordar, somrar som den Europa genomlevde år 2003 (då dog 30-40 000 av hettan) blir "de normala" i södra Europa om 30-40 år. Många människor kommer att söka sig norrut, mot England och Skandinavien.
Vi enas till slut i vårt samtal i den vackra försommarkvällens bedövande fågelsång att det nu är viktigare än någonsin att se till helheten, att ledarskapet inte lovar " quick-fixes" och har modet och kraften att "stay with the bad news".
Det har människan gjort i alla tider och förmått kämpa sig till lösningar hur svåra problemen än har varit.
Bo Ekman
För
Friday, May 23, 2008
Otillräckligt ledarskap
Vart jag mig i världen vänder möts jag av ett ständigt återkommande tema, en stor oro: ledarskapet håller inte, räcker inte till, når inte upp till frågornas höjd och komplexitet eller når inte in till människors fruktan och behov av förklaringar och berättelser om vad som egentligen pågår.
Ledare blir valda eller utsedda därför de lovar sina väljare aktieägare, fondförvaltare, konsumenter eller sin sportpublik resultat. Resultat i dagens samhälle är alltid lika med mer: högre tillväxt, fler jobb, högre utdelning, lägre kostnader och priser, ökad trygghet eller en plats i elitserien.
Så har det kanske fungerat för ett kort ögonblick. Men löftena håller inte. En våg av besvikelse och oro sveper genom världen över att det inte blir som det var lovat. Maten blir allt dyrare. Energi och bensinpriserna sticker iväg. Räntor, valutor och kreditmarknader åker berg- och dalbana. Trygghet och välfärd urholkas trots att ekonomin växer. Poliser och lärare blir färre. Vart tar pengarna vägen?
Det mest oroande för ett växande antal människor är att själva fundamentet för all mänsklig civilisation och värdeskapande, naturen, förändrar sitt beteende. Människans påverkan har rubbat sköra balanser i klimatsystem, vattenförsörjning och polartrakter.
Det nuvarande politiska och ekonomiska systemet är uppbyggt för att besvara frågan: Hur får vi tillväxt? Hur får vi mer? På denna fråga kan regeringar, företag och forskare ge svar.
Men ledarskapet kan idag inte ge något robust svar på frågan: Hur kan vi leva gott och tryggt inom de gränsvillkor som naturen ställer upp för oss? I ännu mindre grad äger dagens politisk/ekonomiska system förmågan att reversera t.ex. CO2 utsläppen så att vi får fast mark under fötterna. Kanske ledarkriserna i Latinamerika, Europa, Afrika, USA och Mellanöstern bottnar i att människor börjar ana att dagens samhällsmodell inte kan ge svar på frågorna
1. hur kan vi säkra evig tillväxt och samtidigt återfå en natur som är hyggligt stabil och förutsägbar för oöverskådlig framtid?
2. hur kan vi säkra civilisationens överlevnadsvillkor genom att hålla vår ekonomi, välfärd och samhällsbygge inom de naturens gränsvillkor bortom vilka lurar permanentade miljökriser?
Tillväxt eller återhållsamhet? Jag tror att människor innerst inne vill ha möjlighet att kunna göra valet. Men den möjligheten erbjuder inte de politisk/ekonomiska systemen världen över. De har en enda växel: mer.
Miljö- och energikriserna, som nu på olika sätt drabbar alla kanske ytterst beror på att vi, arten Homo Sapiens, blev för många och att vi vill för mycket.
Men verkligheten kommer att korrigera sig själv. Det är i alla fall min förhoppning att de abstrakta tillväxtmodellerna kommer att få vika för i dubbel mening jordnära samhällsmodeller som permanentar en harmonisk relation mellan människa och biosfär.
Bo Ekman
FörDalarnas tidningar
Ledare blir valda eller utsedda därför de lovar sina väljare aktieägare, fondförvaltare, konsumenter eller sin sportpublik resultat. Resultat i dagens samhälle är alltid lika med mer: högre tillväxt, fler jobb, högre utdelning, lägre kostnader och priser, ökad trygghet eller en plats i elitserien.
Så har det kanske fungerat för ett kort ögonblick. Men löftena håller inte. En våg av besvikelse och oro sveper genom världen över att det inte blir som det var lovat. Maten blir allt dyrare. Energi och bensinpriserna sticker iväg. Räntor, valutor och kreditmarknader åker berg- och dalbana. Trygghet och välfärd urholkas trots att ekonomin växer. Poliser och lärare blir färre. Vart tar pengarna vägen?
Det mest oroande för ett växande antal människor är att själva fundamentet för all mänsklig civilisation och värdeskapande, naturen, förändrar sitt beteende. Människans påverkan har rubbat sköra balanser i klimatsystem, vattenförsörjning och polartrakter.
Det nuvarande politiska och ekonomiska systemet är uppbyggt för att besvara frågan: Hur får vi tillväxt? Hur får vi mer? På denna fråga kan regeringar, företag och forskare ge svar.
Men ledarskapet kan idag inte ge något robust svar på frågan: Hur kan vi leva gott och tryggt inom de gränsvillkor som naturen ställer upp för oss? I ännu mindre grad äger dagens politisk/ekonomiska system förmågan att reversera t.ex. CO2 utsläppen så att vi får fast mark under fötterna. Kanske ledarkriserna i Latinamerika, Europa, Afrika, USA och Mellanöstern bottnar i att människor börjar ana att dagens samhällsmodell inte kan ge svar på frågorna
1. hur kan vi säkra evig tillväxt och samtidigt återfå en natur som är hyggligt stabil och förutsägbar för oöverskådlig framtid?
2. hur kan vi säkra civilisationens överlevnadsvillkor genom att hålla vår ekonomi, välfärd och samhällsbygge inom de naturens gränsvillkor bortom vilka lurar permanentade miljökriser?
Tillväxt eller återhållsamhet? Jag tror att människor innerst inne vill ha möjlighet att kunna göra valet. Men den möjligheten erbjuder inte de politisk/ekonomiska systemen världen över. De har en enda växel: mer.
Miljö- och energikriserna, som nu på olika sätt drabbar alla kanske ytterst beror på att vi, arten Homo Sapiens, blev för många och att vi vill för mycket.
Men verkligheten kommer att korrigera sig själv. Det är i alla fall min förhoppning att de abstrakta tillväxtmodellerna kommer att få vika för i dubbel mening jordnära samhällsmodeller som permanentar en harmonisk relation mellan människa och biosfär.
Bo Ekman
För
Friday, May 9, 2008
I betraktarens öga
SVT:s beslut att på familjens önskemål sända dottern Engla Höglunds begravning den 10 maj väcker starka känslor och kritik mot public service-kanalen SVT. Det är lätt att förstå att familjen vill dela sin namnlösa sorg med världen, men jag delar ändå kritiken och känner obehag inför att SVT väljer att överskrida ännu en integritetsgräns i konkurrensen mellan tv-kanalerna om marknadsandelar och tittarsiffror.
Vad kan hålla kvar tittarna vid rutan i just vår kanal? Begravningen av Engla Höglund kan knappast bedömas vara av allmänintresse och därför inte vara ett betydande journalistiskt uppdrag. Begravningen är ett avsked från de kanske några hundratal personer som hade nära kontakt med den mördade flickan.
SVT har tidigare brutit integritetsgränser och öppnade en Pandoras ask med Robinson-programmen. Där föddes utstötnings- och förödmjukelse-tv, som numera i oändliga variationer naglar tittare vid tv-skärmarna. Riktigt bra blir inte programmen om inte de utstötta ur en tävling om ditten eller datten "bryter samman", "blir knäckta" eller "upplösts i tårar".
Tv erbjuder inte bara segrarens upphöjelse utan i lika hög grad utstötningens tragedi för alla att se i tv och för att sedan läsa om i Aftonbladet eller Expressen. Mänskliga tragedier är kommersiell hårdvaluta.
SVT erbjuder nu den 10 maj en närbild av en liten familjs livstragedi. Alla medier har genom sanslöst ymniga och yviga berättelser varit delaktiga i att stegra känslor av medkänsla med familj men också hat mot mördaren, polismyndigheter och försvarare. Frågan är om Anders Eklund kan garanteras en objektiv rättegång i känslostormarnas Dalarna. SVT:s begravningsprogram hjälper inte till.
Det är också påtagligt att nyhetsprogrammen trängs tillbaka i televisionens prioriteringar. Det tidigare djuplodande Agenda plockar numera upp de allra senaste populärfrågorna som fladdrar förbi. Agenda producerar hafsiga kortkommentarer till veckans allra mest säljande nyheter. Det må vara Engla Höglunds begravning, intervjuer med grannarna i Amstetten eller SJ:s biljettpriser mellan Stockholm och Göteborg. Fladder.
Men till allra sist är det ändå du och jag, inte SVT:s, Aftonbladets eller Dalarnas Tidningars ledning som bestämmer vad vi vill se och läsa. Vi har faktiskt alla vår fria vilja att kritiskt välja att titta eller inte, att stänga av eller knäppa på tv:n, och att kritiskt ifrågasätta vad vi ser och läser.
Det yttersta ansvaret är Ditt. Det ligger i betraktarens öga.
Bo Ekman
för Dalarnas tidningar
Länk till artikeln
Vad kan hålla kvar tittarna vid rutan i just vår kanal? Begravningen av Engla Höglund kan knappast bedömas vara av allmänintresse och därför inte vara ett betydande journalistiskt uppdrag. Begravningen är ett avsked från de kanske några hundratal personer som hade nära kontakt med den mördade flickan.
SVT har tidigare brutit integritetsgränser och öppnade en Pandoras ask med Robinson-programmen. Där föddes utstötnings- och förödmjukelse-tv, som numera i oändliga variationer naglar tittare vid tv-skärmarna. Riktigt bra blir inte programmen om inte de utstötta ur en tävling om ditten eller datten "bryter samman", "blir knäckta" eller "upplösts i tårar".
Tv erbjuder inte bara segrarens upphöjelse utan i lika hög grad utstötningens tragedi för alla att se i tv och för att sedan läsa om i Aftonbladet eller Expressen. Mänskliga tragedier är kommersiell hårdvaluta.
SVT erbjuder nu den 10 maj en närbild av en liten familjs livstragedi. Alla medier har genom sanslöst ymniga och yviga berättelser varit delaktiga i att stegra känslor av medkänsla med familj men också hat mot mördaren, polismyndigheter och försvarare. Frågan är om Anders Eklund kan garanteras en objektiv rättegång i känslostormarnas Dalarna. SVT:s begravningsprogram hjälper inte till.
Det är också påtagligt att nyhetsprogrammen trängs tillbaka i televisionens prioriteringar. Det tidigare djuplodande Agenda plockar numera upp de allra senaste populärfrågorna som fladdrar förbi. Agenda producerar hafsiga kortkommentarer till veckans allra mest säljande nyheter. Det må vara Engla Höglunds begravning, intervjuer med grannarna i Amstetten eller SJ:s biljettpriser mellan Stockholm och Göteborg. Fladder.
Men till allra sist är det ändå du och jag, inte SVT:s, Aftonbladets eller Dalarnas Tidningars ledning som bestämmer vad vi vill se och läsa. Vi har faktiskt alla vår fria vilja att kritiskt välja att titta eller inte, att stänga av eller knäppa på tv:n, och att kritiskt ifrågasätta vad vi ser och läser.
Det yttersta ansvaret är Ditt. Det ligger i betraktarens öga.
Bo Ekman
för Dalarnas tidningar
Länk till artikeln
Subscribe to:
Posts (Atom)
