Haiti

En gång för länge sen flög jag från Santo Domingo i Dominikanska Republiken via Port au Prince och vidare till Mellanamerika. Gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti markerades av en knivskarp linje mellan å ena sidan frodig regnskog och ett oändligt kalhygge. Borta var de djupa skogarna, där woodoo och trolldom frodats. Skogarna hade blivit till bränsle och byggmaterial, det främsta tecknet på fattigdom i u-länder.

Haiti var en katastrof redan före jordbävningen. Där bor lika många människor som i Sverige, men 70% är arbetslösa. Allt är dåligt: skolor, sjukhus, barnhem, samfärdsel och naturligtvis säkerheten. Jordbävningen slog ner den som redan låg.

Katrina-orkanens döda och sårade var blott en bråkdel av jordbävningens offer. Här finns inget hinterland med en infrastruktur som kan gripa in och som är intakt. Den enda möjligheten att få ordning i biståndskaoset är att den amerikanska militären massivt går in i något som måste definieras som ett slagfält.

Att naturkatastrofer inträffar är givetvis begripligt. Men det är inte begripligt, som David Brooks påpekar, att vi fortfarande saknar en globalt organiserad beredskap när de inträffar. Samma överraskning, samma kaos, samma urusla samordning varje gång. Självklart vill alla hjälporganisationer och alla nationer gripa in, ge sitt bidrag. Följden har blivit enorma flaskhalsar, snedprioriteringar och trafikköer i luften.

Vi är helt enkelt urusla på att organisera globala insatser, må det gälla finansmarknadsreglering, klimatavtal eller insatser för miljoner nödställda vid en förödande orkan i Honduras, en tsunami runt Indiska Oceanen, en jordbävning i Kashmir eller en på Haiti.

Under senare år har vi vid Tällberg Forum haft frågan om förberedelser för katastrofer på agendan. Så kommer det också bli vid juni-mötet Rework the World. Några av världens främsta experter på detta område besöker konferensen och kommer att arbeta för att få en ny ordning för samarbete på plats. I Haiti förvärras tragedin av att både presidentpalatset, stora delar av regeringen och administrationen slogs ut. Därtill föröddes också FN’s omfattande verksamhet i landet. Högkvarteret rasade samman, cheferna omkom. Där fanns alltså ingen legitim myndighetsstruktur på plats. Man måste alltså planera för det värsta, för det otänkbara.

Men det är inte bara naturen som spelar ut risker. Också vår mänskliga aktivitet, som vi nu har organiserat den i globala kedjor och beroenden, för med sig att samhället måste ha nya beslutsordningar för att sänka risknivåer, vare sig det gäller sjukdomar, ekonomi, vattenförsörjning, klimat eller resursförsörjning. Vi är obevekligen på väg mot nya ordningar för att samarbeta bättre och minska riskerna.

Den stora Rework-konferensen, som kommer att samla 2000 ledare från hela världen, handlar ytterst om denna verklighet. Det är genom hur vi samverkar och hur vi formar och utvecklar vårt arbete som vi skapar vår egen verklighet. Vi skapar den verklighet som blir. Den viktigaste frågan är vilken verklighet vi faktiskt vill ha.

Rework-konferensen kommer att avslutas av en mäktig konsert, som får anslaget ”Rework Haiti”. Den blir en manifestation för det gemensamma och för det gemensamma ansvaret. Den blir en manifestation för att när vi säger ”vi” så menar vi faktiskt också att ”dom på Haiti” är inkluderade.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2010-01-18