Bristerna är generande

Vi människor har i alla tider genomlevt förändringar i våra levnadsförhållanden. Naturen är också stadd i ständig förändring. Dess väsen är evolution. Livet producerar nytt liv. Människor har inrättat sina liv efter dessa naturens – hittills - stabila förändringscykler – vår, sommar, höst och vinter – och den långsamma evolutionens principer.

Människan har litat på naturen, att den skulle fortsätta att förändras i stabila och väl invanda mönster. Vi har också litat till naturen att den skulle ge oss vad vi behöver: ”Vårt dagliga bröd”:

Utifrån denna relation och tillit till naturen byggde människan sina civilisationer: jordbruk, byar, städer, teknologier, ekonomier men också sina kulturer, konstitutioner, lagverk och rättesnören för arbete och liv. I 10 000 år har naturen– sett i geologiskt perspektiv – varit osedvanligt stabil i sina förändringsmönster. Denna period har kallats den halocena perioden men har nu, sedan ett par hundra år, övergått i den antropocena.

Det var nobelpristagaren Paul J Crutzen, som myntade detta begrepp för denna nya tid när människan – nu snart 7 miljarder – med sin intelligens blivit den dominerande och formativa kraften i naturen.

Den viktigaste effekten människan har på naturen är dess destabilisering. De komplexa och sinsemellan beroende natursystemen – atmosfären, haven, polarisarna, skogarna, landmassorna, grundvattnen, den biologiska mångfalden – beter sig inte längre som förr. Den förutsägbara förändringens stabilitet ebbar ut. Vi är inne i ett skede av en förändring av förändringen.

Tällberg Forum 2009 gav en uppsjö av vittnesbörd, analyser och konkreta exempel på hur förändringarna skapar helt nya situationer för vilka vi tidigare inte haft anledning att förbereda oss: vattenbrist, havsnivå-höjning, torka, ökenutbredning och tex massiva granbarkborre-angrepp.

Men Tällberg Forum visade också på hur långsamt och hur oerhört svårt det är att inse, acceptera och anpassa till ett läge som tidigare inte funnits med i framtidskalkylen. Därför finns varken den gemensamma politik eller de institutioner som kan hantera en värld i instabilitet. Detta visar också den generande bristen på förtänksamhet och beredskap inför finanskrisen.

Det är ännu för tidigt att dra slutsatserna av Tällberg Forum 2009, men jag vågar mig ändå på ett par. Politik, vetenskap, affärsmodeller är i allt väsentligt formade för samhällen i stabilitet, inte i dramatisk förändring. Vetenskapen har inte tillräckligt tydliggjort riskerna. Den kan för litet.

Därför bör vi alla engagera oss i diskussion, samtal och handling för den framtid vi vill ha och den som vi vill möjliggöra. Tällberg visar att det inte är ”dom” som kommer att fixa framtiden. Det är ”vi”, varhelst vi finns. Men vi måste jobba ihop.

Publicerad i DT 090706