Sociala Företag Inger Hopp för Miljoner

Två företagsledare har fått spontana stående ovationer när de vandrat nerför mittgången i konferenscentret i Folkets Hus i Stockholm. För ett par år sen var det IKEA:s Ingvar Kamprad, i veckan var det Grameen Banks Muhammad Yunus.

De båda företagsledarna har stora värderingsmässiga likheter. De är båda ytterst framgångsrika. Den ene har blivit världens rikaste man; den andre har fått Nobels fredspris. Båda är älskade av folket. Båda förkroppsligar hopp och framtid men de representerar två olika modeller för att arbeta med och i marknadsekonomi.

Yunus gör en knivskarp skillnad mellan ”social business” och den företagsamhet som söker maximera vinst och aktieägarvärde. Yunus’ modell är att låntagarna/kunderna också skall vara ägare. Grameen Bank är en ”social business” i Bangladesh med sju miljoner kvinnor som ägare. I det konventionella marknadsekonomiska företaget äger några få en verksamhet som ändå kan ha miljoner kunder. Vinsten går till ägarna. Ingvar Kamprad representerar en mellanform – ett familjeföretag – men med visionen att arbeta för ”de många människorna”. Till dem levererar IKEA kvalitet, lägsta pris, och funktion.

Med ”social business” menar Yunus alltså affärsverksamhet som ägs av och utvecklas till sina kunders fördel. Utdelningen går tillbaka till kunderna; alltså den gamla klassiska kooperativa modellen. Denna viktiga distinktion mellan olika former av ägande, entreprenöriell verksamhet har inte rapporterats av de svenska medierna. Där ville hellre ledarskribenter och näringslivsföreträdare sola sig i glansen av Yunus och peka på Grameen Bank som ett bevis för den västerländska marknadsliberalismens allomfattande överlägsenhet. Yunus pekar emellertid på det faktum att den har lett till att 94 procent av världens inkomster går till 40 procent av världens befolkning, de redan hyggligt välbeställda. Bara sex procent går till de 60 resterande procenten. Dit ner har inte de konventionella affärsmodellerna nått. Dit kan de inte nå.

Grameen Bank får representera de många tusentals nya företagsformer och affärsmodeller som tar sin utgångspunkt i fattigdomens annorlunda marknadsantropologi och kulturella förutsättningar. Alla människor är företagsamma, men den viktigaste frågan är på vems villkor och för vems välstånd ska denna företagsamhetens kraft utnyttjas.

Det är också viktigt att understryka att mikrokrediter och mycken annan framväxande social affärsverksamhet undantagslöst i sin tillblivelse och tidiga utveckling kräver finansiellt stöd, som kommer ur källor som inte tar över makten när affärsverksamheten en gång kan stå på egna ben. Detta är skälet till att det främst är biståndsorgan, stiftelser, kyrkor, och filantropiska fonder som tillskjutit riskkapitalet, inte den finansiella marknaden. Detta är givetvis också skälet för att mikrokrediter och liknande verksamhet inte initierats från de stora bankerna. Deras intresse var för övrigt förstrött under Yunus besöket.

Marknadsliberalernas principiella jubel över Grameen Banks Nobelpris och framgång hade klingat renare om det ändå hade varit marknadsekonomin som haft kreativiteten och förmågan att föda fram dessa nya affärsmodeller som kallas socialt företagande. Men så är det alltför sällan. Den sociala ekonomin framstår som ett stort hopp för miljoner människor. Däri ligger prisets betydelse.

Att den konventionella marknadsekonomin förblir vid sin läst bekräftar Svenskt Näringslivs Michael Treschow när han för sin argumentation för högre arvoden till styrelser och verkställande direktörer i börsbolagen.

Bo Ekman

för SvD