Davos

Swedish version

Globaliseringen är ett ekonomiskt projekt, inte politiskt. Globaliseringen drivs av jakten på produktivitet och tillväxt. Globalisering finns inte på agendan för något politiskt parti, någonstans. Globaliseringen är en icke-fråga i den svenska valrörelsen. Däremot kommer konsekvenserna av globaliseringen till diskussion. Globalisering är den viktigaste metod kapitalet har idag för att öka produktivitet: att få ut mer för mindre insats. Globalisering innebär integration och samman-bindning i allt tätare strukturer av ekonomisk aktivitet: forskning och utveckling, konsumtion, tillverkning, transporter, distribution, marknadsföring och service.

Denna integration skapar beroenden mellan platser runt om på vår jord, mellan funktioner, institutioner, religioner och människor. Våra ömsesidiga beroenden
ökar.

Men samtidigt är den konstitutionella verkligheten den att vi är mycket bättre organiserade att leva isär än för att leva tillsammans. För några år sedan, när debatten om globaliseringen var som mest okritisk, ja romantisk, uttalades visioner om nationalstaternas snara död. Idag vet vi bättre. Nationella säkerhetsintressen, nationella ekonomiska intressen och inte minst nationellt betingade kulturella och religiösa intressen har tagit spjärn mot de gränsöverskridande flöden i ekonomin. Konstitutioner förändras mycket långsamt, medan ekonomiska strukturer kan förändras med vindens hastighet. Två helt olika och ibland helt oförenliga förändringsförlopp.

Den ekonomiska integrationen skapar beroenden som de nationella intressena egentligen inte vill ha. De rubbar maktbalanserna. De rubbar intressesfärerna. USA som nation, avskyr sitt beroende av oljeimport från Mellanöstern eller av kinesisk arbetskraft och långivare. Där förlorar den amerikanska nationen kontrollen över sin säkerhet och hegemoni. Mellanöstern sitter på oljan, Kina på kassakistan.

Putin, Ahmedinejad och Chavez har bokstavligen handen på kranen. Saudi-arabien låter handen vila så länge som USA och EU inte lägger sig i dess feodala välde och aparta rättsystem. USA kan svara med att ha fingret på avtryckaren och under stundom göra allvar av hoten. Saudis dogmatiska fundamentalism klarar sig bara så länge världens oljeberoende förblir som nu.

World Economic Forum är globaliseringens ”hadj”, Davos dess Mecka. Globaliseringens kärntrupp, de som faktiskt syr ihop teknologier, strukturer, system och finansiella lösningar är få. Många känner varandra, kanske är de riktigt centrala beslutsfattare och aktörerna inte fler än 10 000, möjligen 20 000. Om det är så många samlas ungefär 10 procent i Davos för att under fyra dagar byta erfarenheter, bedöma nuläget och den nära framtiden.

Davos samlar i första hand ledare från näringslivet, kanske utgör de 75 procent av deltagarna. Få kommer från offentlig sektor eller facklig verksamhet. Dit kommer en rad forskare, framför allt från ekonomi och beteendevetenskap. Någon enstaka kulturpersonlighet och några politiker, framför allt de som har ansvaret för att sätta gränslinjerna i säkerhetspolitik, internationella ekonomisk- och handels-politik. Politikerna är där för att lyssna in och ge signaler hur gränserna kan och bör förflyttas som en konsekvens av deras bedömning av hur balanser mellan nationella intressen och den globala ekonomin just nu kan uttolkas.

En John McCain säger fränt att USA skall ”eraticate all enemies of the West”.
Han har varit och kan blir republikansk presidentkandidat. Pakistans President Mosharaf säger i en annan panel, att för hans del ” modernization does not equal westernization”. Gränslinjerna kalibreras. De politiska ledarna vet att deras ord styr kapitalströmmar och riskbedömningar. De måste å ena sidan vara tillmötesgående därför alla vill ju ha tillgång till det internationella investeringskapitalet. Men samtidigt måste de ändå förmedla den politiska verklighet som inhemska väljaropinioner just nu ger uttryck för.

Här går kvartalkapitalismen hand i hand med kvartalspolitiken.

De långsiktiga konsekvenserna av dagens handlande och beslut får liten plats i de diskussioner där de viktigaste makthavarna tar plats. Där blir frågan om huruvida just nu, i dagsläget, man ska vara mer av optimist än av pessimist. I Davos bestämde sig den allmänna meningen att för dagen skulle optimism om tillväxt få dominera mötets temperament.

Optimismen eldades på genom att Kina och Indien så påtagligt sattes i fokus.Indien satsade miljoner på partyn, influgna artister och pashminaschalar till deltagarna. Hur många miljoner en företagsledare än tjänar, så kramar han hårt det rikliga utbudet av gratisgåvor och gratistjänster.

Davosmötet äger fysiskt rum i ett kongresscenter. Det är en stor betongbyggnad. Den är fönsterlös, full av prång och trappor, omgiven av kompanier av poliser och säkerhetsfolk, dock inte en endaste demonstrant i sikte. Här inne i denna fästning pågår en remarkabelt smidig och effektiv kontaktverksamhet. Öppen-heten och tillgängligheten är enastående mellan aktörerna. Vem som helst tar kontakt med vem som helst. Här finns alla globaliseringens byggstenar represen-terade. Från mjukvara som skruvar ihop globaliseringens digitala byggstenar upp till de största finansbolagen som skruvar ihop de stora affärerna. Tempot är högt, det går undan i jakten efter nästa produktivitetssteg.

Innovation var ett annat viktigt huvudtema. Alla vill lära mer om hur innovation kan drivas fram genom att lyssna på the Google Boys, Niclas Zennström eller självaste Bill Gates. Han talar emellertid helst om jakten på nya vacciner och ny pedagogik för utbildning i Afrika. Här i Davos finns också en slags anständig-hetstrend som sitter på djupet hos några, men blir till yta hos de flesta.

Tempot trappas upp och nästa generation av affärsmodeller kallas ”disruptive business models”. Man ska nu lära sig konsten att rycka ut den gamla tanden och sätta in en ny i samman handgrepp. Det är de som hänger med och bejakar detta tempo, som överlever – åtminstone till nästa innovationssväng.

Den tillväxt som globaliseringen rastlöst genererar är omättlig på resurser. Den kräver billig arbetskraft, billig energi. Den kräver vatten, mark, luft och fibrer. Den kräver mineraler och förädling. Den kräver nya kunskaper och nya marknader. Den kräver tillgång på alla slags resurser här och nu, omedelbart. Globaliseringen omflyttar, omstrukturerar, bygger nytt och river ner i ett och samma tempo. Globaliseringen är en mekanism, ja en maskin som skapar ett slags ekologiskt system som i sin förlängning är omättlig på nya resursbehov.

Den yttersta leverantören av alla dessa resursbehov – billig arbetskraft, naturtillgångar och masskonsumenter – är lokalsamhällen runt om planeten.

Den ekonomisk motiverade och samtidigt politiskt understödda (i demokratier såväl som diktaturer) globaliseringsprocessen far ofta fram med en oerhörd kraft och ofta omedveten hänsynslöshet över människor och miljön. Den uppenbara risken är att ekologisk och social stabilitet rivs sönder för att föda globaliseringsmaskinen.

Vad som för stunden ger tillväxt ger allt som oftast långsiktigt social instabilitet, terrorism, fundamentalism, smältande glaciärer, uttorkade floder, vattenbrist, farsoter och politisk maktlöshet. Detta sker i Kina, i Indien, i Afrika, i Latin-amerika och i vårt Europa. Globaliseringsmaskinen arbetar inte med sitt långsiktigt bästa för ögonen. Den arbetar för långsiktig instabilitet, inte stabilitet.

I Davos finns inte alla de intressenter tillräckligt väl representerade som skulle ge debatten balans och tyngd. Där finns inte i tillräcklig skara, de röster som kan omvandla de stora människomassornas fruktan inför sin framtid till hopp, förtröstan.

Affärsmodellerna måste komma att spegla den organiska del de faktiskt utgör av samhälle och miljö. De två ledare som stod ut i dessa frågor var Kofi Annan och Bill Clinton. När nu Nelson Mandelas röst klingar av, är det dessa två, som just nu tydligast ger uttryck för ”a moral sense” i detta halsbrytande globaliseringens tidevarv.

Bo Ekman