Jag förstår inte vad Ryssland skulle ha Sverige till

Nyligen samlade Tällberg Foundation till ett möte för diskussion och reflektion, i första hand om de säkerhetspolitiska förändringar som äger rum i världen. Mötet tilldrog sig i Helsingfors på den gamla svensk-finsk-ryska fästningen Sveaborg, vid hamninloppet. Ett 40-tal personer från öst, väst, nord och syd försökte få mening och struktur i det som nu försiggår. Det är inte så lätt.
Det fanns en framväxande enighet att det som har kallats den nordiska politiska modellen, byggd på koncensus och gemenskap, har börjat klinga ut. I alla nordiska länder finns nu en bastant minoritet som bekämpar invandring och demografisk mångfald. 1900-talets bärande idé om solidaritet och social gemenskap står sig inte längre som en självklar grundläggande värdering.
Därmed rubbas också fundamenten för den svenska och därmed också den finska, och tilldels den nordiska, säkerhetspolitiken. Sverige driver allt närmre mot att ty sig till Nato, vilket också troligen får till följd att Finland går samma väg.
En svensk opinionsundersökning redovisar att svenskarna nu har fått tillbaka sin gamla rysskräck som har sina rötter i 1700-talet. Den kommer som ett brev på posten efter den retorik som förts, inte minst med u-båtsskrammel och bastanta militärövningar i delar av Norden.

Personligen förstår jag inte riktigt vad ryssarna skulle ha Sverige eller Finland till.
Samtidigt som vår försvarsminister uttrycker allvarsmättade ord på tryggt och klingande dalmål, lägger ryska och europeiska och nordiska intressen ner en gasledning i Östersjön mellan Leningrad och Nordtyskland, i ett av de största ekonomiska samarbetsprojekt som öst och väst någonsin har haft.
Ordförande för projektets lobbygrupp är Tysklands förre förbundskansler Gerhard Schröder. Än så länge är våra gemensamma intressen långt större än de motsatta.
Långt mer alarmerande är utvecklingen i Mellanöstern, Nordafrika och runt Medelhavet. Här saknas de grundläggande stabiliserande strukturerna som nationalstater ändå innebär. Syrien, Libyen, Tunisien,Irak, Jemen, Sudan, Egypten - men även Grekland och flera sydryska republiker är gravt destabiliserade.
Deras politiska regimer ligger till dels i ruiner. Men även många länder i Asien hänger på gärdesgården: Afghanistan, Pakistan, Myanmar, Thailand och Nordkorea. I Asien är Kina idag den stabiliserande maktfaktorn.
Jag var där för några veckor sedan och träffade representanter för regeringen. De gav uttryck för en tämligen ny kinesisk hållning, nämligen att mer aktivt delta i världspolitikens olika fora och processer, till exempel i styrningen av det finansiella systemet, i klimat- och miljöfrågor och i utvecklingen av ny infrastruktur – men också i humanitära frågor som den pågående globala flyktingkatastrofen.
Kina är rikt, stadd vid kassa. Medan Väst sjunker djupare i sina problem växer Öst sig starkare.

Bo Ekman

Glokal framtidsspanare

Välkommen till Dalarna Jan

Vi får hoppas att försommarsolen ska lysa över ditt besök i våra nejder idag. Våren har varit seg-kommen och, liksom det politiska klimatet, osedvanligt ruggigt, både här och i Stockholm.

Jag valde att gå med i Folkpartiet direkt efter valkatastrofen i höstas, inte minst motiverad av Sverigedemokraternas framgångar och av utbildningspolitikens kollaps.

Jag inbjöds att tala vid Folkpartiets höstmöte i Falun i november. Det blev en kritisk genomgång av partiets utveckling och försvagningen av socialliberala humanistiska prioriteringar under Ditt och Alliansregeringens ledarskap. Jag delgav Maria Arnholm min analys vid en lunch i Riksdagshuset. Jag antar att Maria delade med sig av mina funderingar till dig.

Vid ett möte med Folkpartiets lokalstyrelse i Leksand för några veckor sedan väcktes partiledarfrågan till diskussion innan vi ens kommit in på den formella dagordningen. De aktiva är mycket få, men mycket engagerade – inte minst de unga. En ny avdelning av liberala ungdomsförbundet är i vardande.

Jag vill på det varmaste ge dig, Jan, rådet att inför landsmötet i höst ställa din plats som ordförande till landsmötets förfogande. På så sätt kan du rädda dig själv och partiet från de sedvanliga medialt arrangerade och motiverade lösnummersäljande tve-, tre-, eller fyrkamperna om ledarposten. Detta kunde ge utrymme för en diskussion om ledarskapets formella organisation. Måhända är tiden över för föreställningen om den ”starke mannen”. Anders Jonsson gjorde faktiskt ett bra nummer av detta i televisionen för något år sedan. Dessutom skulle faktiskt möjlighet ges att frånskjuta debatten från centralmedia till partimedlemmar och lokalmedierna, alltså till dit, där den hör hemma.
Debatten har i alltför hög grad kommit att få sitt bo och sin hemvist i den politiska klassens symbios mellan partigängare, PR-byråer och självutnämnda mer eller mindre välavlönade experter och programledare. Kanske kunde Folkpartiet göra demokratin en stor tjänst genom att bryta upp från dagens mer eller mindre givna liturgiskt förutbestämda dansövningar.
 
Folkpartiets tragiskt usla valresultat kräver ett omtag som till och med utmanar den trygghet som partifinansieringssystemet erbjuder.
Det finns få partier som har så många bra kandidater att välja mellan: Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström, Cecilia Malmström, Maria Arnholm, Erik Ullenhag, Allan Widman och naturligtvis du själv. Det är sannerligen ingen dålig lista!
Att med denna ledaruppsättning ens komma i närheten av att trilla ur riksdagen är något av en politisk prestation! Särskilt som många av politikernas viktigaste frågor ju kommer framgent just vara Folkpartiets viktigaste frågor:
 
·         Praktisk medmänsklighet
·         Solidaritet och humanitet
·         Förnyade former för lokal och global samverkan, inom ramen för ständigt förändrade lokal- och geopolitiska maktmönster
·         Alla människors tillgång till rätt och rättvisa
·         Alla människors tillgång till kunskap och rätten att skapa ny kunskap
·         Alla människors möjlighet att leva hyggligt tryggt i en miljö som ständigt kommer att befinna sig i förändring. Det enda uthålliga är förändringen.

Allt detta kräver ständigt nyskapande. Därmed utveckling av nya jobb och nya värden. Sammanhangen är de lokala här i Dalarna - men alltid satta i allt tätare globala sammanhang. Där sinsemellan beroendet mellan oss och till exempel Kina är själva förutsättningen för tillväxt och växt.

(Publicerad i DT 2015-05-26)

När Hillary kom till Tällberg

I juni 1991 besökte Hillary Rodham Clinton Tällberg Foundation i en workshop som handlade om framtidens ledarskap. 25 år senare, igår, deklarerade hon sin kandidatur till att bli demokraternas kandidat vid 2016 års presidentval i USA.

Det var också maken Bill Clintons avsikt att komma till Tällberg, men ett bud från Michail Gorbatjov att mötas fick honom att fortsätta direkt till Moskva efter mellanlandning i Stockholm.
Makarna Clintons intresse att komma till Tällberg och Sverige var att närmare få tillfälle att studera Den Svenska Modellen och dess förmåga att i samverkan många parter emellan lösa svåra sociala och ekonomiska problem.
Hillary Clinton stannade i nästan en vecka i Sverige. Hon ägnade tiden framför allt till att sätta sig in i arbetsmarknadspolitiken, lönebildning och välfärdssystemen, inte minst socialförsäkringarna.
Vad som särskilt lockade Hillary Clinton var den svenska modellens förmåga till sammankoppling av ekonomisk tillväxt, social välfärd och jämlikhet. Hon har inte minst i rollen som utrikesminister i Obama-administrationen praktiskt arbetat för kvinnors ledarskap och ställning i politiken och i världssamfundet. I de sammanhangen har hon också engagerat en annan Tällberg-gäst, tidigare centerledaren Maud Olofsson. Det är nu mycket möjligt, ja troligt, att den förste svarte presidenten kommer att följas av den första kvinnliga presidenten. Kanske, förhoppningsvis, blir kvinnors förändrade ställning i våra samhällen den största sociala/kulturella revolutionen under det 21:a århundradet. Den svenska utrikesministern är en av spjutspetsarna i denna pågående förändringsprocess.
Hillary Rodham och Bill Clinton möttes vid Yale-universitetets juridiska fakultet, dess ”law school”. Vem av de två som är den största politiska talangen är svårt att säga. Men Hillary visade sig i Tällberg besitta en fenomenal förmåga att lyssna och förstå, oavsett om diskussionen gällde åldringsvård, arbetsorganisation på verkstadsgolvet eller handelspolitik. Hillary Rodham Clinton hade förresten med sig sin dotter Chelsea, som då var i yngre tonåren, nu nybliven mamma.
Så fort Bill Clinton hade tillträtt som president i januari 1993 fick Hillary Clinton ansvaret för att reformera det amerikanska sjukförsäkringssystemet. Om detta följde en utdragen och tidvis bitter politisk strid, både inom det demokratiska partiet och givetvis med republikanerna. Paret Clinton gick förlorande genom dessa strider, men under Obama-administrationen har många konkreta steg tagits.
Med svensk politisk måttstock får Hillary Rodham Clinton närmast betraktas som vänsterliberal eller kanske till och med socialdemokrat. Människors välfärd är fundamental i hennes politiska förkunnelse.
Med Hillary Rodham Clinton får demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter och den nödvändiga förnyelsen av det geopolitiska spelet en urstark företrädare i Vita huset. Vägen dit är påbörjad men kommer att bli törnbeströdd.
Bo Ekman

(Publicerad i Dalarnas Tidningar 2015-04-14)

 

Skallmätningar vid Siljan

Hösten 1920 antog Sveriges Riksdag enhälligt en motion framlagd av socialdemokrater och bondeförbundare om att inrätta ett rasbiologiskt institut vid Uppsala Universitet. Det skulle bli det första i sitt slag i världen. Alla partier var ense så någon formell omröstning behövde inte verkställas.

Motionen var skriven av en Hjalmar Lundborg. Han blev institutets chef mellan år 1922 och 1935. Institutet fick sina lokaler i självaste dekanhuset, alltså den teologiska fakulteten.

Institutet verkade för så kallad rashygien: hålla den svenska folkstammen ren och hel. Ett led i detta blev det så kallade eugenikprogrammet, som pågick mellan 1934 och ända fram till 1976. Under detta program steriliserades 63 000 personer, som inte ansågs lämpliga att föda barn. Omkring hälften antas ha tvångssteriliserats, framför allt unga kvinnor.

Rasismens rötter sitter djupt är djupt sammanvävd med den svenska historien. Ett exempel är en skrift utgiven av Svenska Turistföreningen om ”De svenska fjäll-lapparna”, som utgavs 1947 beskrivs ”lappen” som lynnig, glad och godmodig men också känd för sin slughet och närighet. Författaren citerar en ”film-man”, som menade ”att förhandla med en lapp är som att förhandla med tio judar samtidigt”.

Här i Dalarna fick rasantropologen Bertil Lundman publicera sina uppsatser om skallmätningar och rasbestämningar av befolkningen i olika Siljans-socknar under mer än tio års tid, ända in på 1940-talet.

I Gustaf Näsströms klassiker om ”Dalarna som svenskt ideal” (1937) återfinns en mycket välskriven uppsats om Gustaf Ankarcrona. Han beskrivs som en genom livet ”aggressiv antisemit”. Han bjöds därför aldrig hem till Anders Zorn, vars hustru Emma var judinna. Ankarcrona var den självutnämnde stamhövdingen, bärare av tidens idolisering av svenskhet och allmoge. Ankarcrona grundade den svenska moderna hembygdsrörelsen som blev en konstruktiv motkraft mot industrialiseringens svep över land och bygd. När Ankarcrona dog 1933 hade han porträtt av Hitler och Hindenburg på skrivbordet i sitt hem på Holen i Tällberg. Ankarcrona var en del av en tidsanda som havererade i Andra Världskrigets kaos.

Men, återigen hårdnar kampen om vem som ska få räknas som svensk, ska få bo här, om vilka värderingar som ska få råda. Den pågående migrationen driver fram nya frågeställningar. Ankarcrona fick äran att formulera devisen för Vasaloppet år 1923. Den blev: ”I fädrens spår för framtids segrar”. Med tanke på Vasaloppets internationalisering och deltagarnas etniska mångfald kanske devisen borde moderniseras till ”Ur fädrens spår för framtids segrar”. Den fråga som blir alltmer påtaglig och viktig för alla nationer att ge svar på är den om hur vi i hela världen ska kunna leva tillsammans. Något alternativ gives inte.

För omkring 100 000 år sedan fanns minst 6 olika varianter på arten Homo. Nu återstår det endast en – Homo Sapiens. 
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2015-04-08

Att förena principer med pragmatism

På juldagsmorgonen 1972 satte sig Olof Palme vid köksbordet hemma i Vällingby. I ilska och vanmakt skrev han ett uttalande om de amerikanska terrorbombningarna över Hanoi. USA’s reaktion blev att kalla hem sin Stockholmsambassadör. Tre år senare tvingades USA dra sig ur Vietnam.
USA’s dåvarande utrikesminister Henry Kissinger hade 1972 inlett hemliga förhandlingar med Hanoiregimen. 1971 tog han initiativet till en normalisering av USA’s relationer med Kina. Han tilldelades, tillsammans med sin vietnamesiske medförhandlare Le Duc Tho, Nobels Fredspris 1973. Denne avstod från att ta emot det kontroversiella priset, eftersom kriget fortfarande pågick.
Kissinger har i sina eftermälen efter Palme uttryckt sig med den största respekt. Jag tror till och med att han anser att Palmes – och Sveriges - opinionsbildning något bidrog till att vidga förhandlingsfönstret för amerikanerna.
Palme var ingen duvunge i internationella relationer. Han var resultat-orienterad. Han förstod att vapen behövs för att både skapa och försvara demokrati och mänskliga rättigheter. Därför stödde han till exempel den kontroversiella vapenaffären med Indien, den så kallade Boforsaffären.
Nu är det Margot Wallströms tur att söka förena demokrati och vapen i det snårigt komplexa Mellanöstern. Samtidigt som islamofobin sprider sig i Europa och i Sverige är Sverige återigen steget före den konventionella västopinionen. För detta får hon ovett från näringslivet. Hugg och slag från oppositionen. Intet annat att vänta. Näringslivet har inget annat intresse än sitt eget. Så ska det också vara.
Saudiarabien är ett ungt land, etablerat 1932. En beduinhövding, Saud, besegrade och förenade stammarna på den Arabiska halvön. Inom territoriet ligger de heliga städerna Mekka och Medina, där profeten Muhammed verkade på 600-talet. Uppdelningen av islam i huvudsekterna Sunni och Shia skedde redan på 700-talet. Ingen av dessa sekter är entydiga. Islam är en mångtydig religion. Saudiarabien är företrädesvis Sunni, medan ärkefienden Iran är Shia.
Oljefyndigheterna i Saudi gjordes år 1937. Saudiarabien fick därigenom omedelbart en central geopolitisk ställning. Saudiarabien har fortfarande stor makt över oljepriset. Ett lågt oljepris skadar Iran (och Ryssland).
Saudiarabien är komplext, mångtydigt och motsägelsefullt. Landet är en modern välfärdsstat samtidigt som det – till dels – bygger på barbariska tillämpningar av religiösa och politiskt/konstitutionella principer. Den pågående moderniseringen av Saudiarabien är en balansgång på slak lina. Å ena sidan behovet av snabba insteg i ett samhälle som bygger på Deklarationen om de Mänskliga Rättigheterna, å andra sidan att undvika den fasansfulla konflikt som ett sammanbrott för regimen i Riyadh skulle medföra i hela Mellanöstern.
Margot Wallströms initiativ i Palestinafrågan och ökat diplomatiskt tryck på moderniseringen i Saudiarabien är välbetänkta bidrag till den processen.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2015-03-19