Posts
En psalmvers rann upp i minnet när Mikael Odenberg avgick med dunder och brak - ett uttryck som förresten just kommer från slagfältet. Med en lätt retusch:
"Vår Gud är oss en väldig Borg,
Han är vårt vapen trygga;
På honom i all nöd och sorg
Vårt hopp vi vilja bygga".
Vi låter "Han" i andra raden syfta på Borg, vår finansminister. Genom att tillsätta en arbetsgrupp i sitt departement för att dra ned inköpen av vapen (s.k. material) med mer än fyra miljarder satte Borg överrock på försvarsministern. Nu blir vapenvägraren Sten Tolgfors, Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs vapendragare. Pålitlig nymoderat, med ytterst begränsad erfarenhet om detta komplexa fögderi på en cirka 40 miljarder.
ÖB Håkan Syrén får en delikat uppgift att nu både utbilda den formellt politiskt ansvarige, vara medveten om att den verkliga makten ligger hos Borg/Reinfeldt, att den verkliga planeringsmakten ligger i finansdepartementets beredningsgrupp och samtidigt utöva sitt myndighetsansvar utifrån bedömningar av hotbilder som han måste dela. Delikat!
Ty logiken i Odenbergs resonemang är ytterst svår att angripa: det svenska försvarets dimension, kvalitet och beväpning måste utgå från en bedömning av riskläget, inte av regeringens (läs finansministerns) behov av att skaka fram pengar för att möta vallöften utställda i en tid med ett annat säkerhetsläge. Det ligger praktiskt nära till hands att anta att finansdepartementet behöver varje krona till utlovade skattesänkningar. Det måste, antar jag att finansministern hävdar, finnas en rak linje mellan vallöften och den budget som kommer den 20 september.
Men kruxet är att vår insikt om att en ny och svårtydbar säkerhetspolitisk kontext är under utveckling. De viktigaste drivkrafterna är den eskalerande kampen om tillgången på energi- och naturresurser och kampen om fördelningar av bördorna att proaktivt mildra och så småningom ta hand om konsekvenserna av den globala uppvärmningen.
Denna nya situation illustreras av att Ryssland planterar sin flagga på ishavets botten vid Nordpolen. Detta är aggression och höjer spänningarna i kampen om de olje-, gas-, och marina resurser som finns under det smältande ishavstäcket. Den 3 september var istäcket 20 procent mindre än för två år sedan och nära 50 procent mindre än 1980. Ryssland använder oljan som påtryckning mot sina grannar, utifrån en styrkeposition.
En Hamas-raket slog ned någon kilometer från Mona Sahlin på besök i Israel i förrgår. Regeringens otydlighet i försvarspolitiken i ett skede av ökade, nya spänningar gör att jag känner tvekan om att de två sista psalmverserna skulle hålla vad de lovar.
För kolumnen i Falukuriren
Saturday, September 8, 2007
Monday, August 27, 2007
Centralisering ingen naturlag
Det är med glädje jag läser att Dalarna nu går från åtta till nio dagliga tågförbindelser med Stockholm. Det är kanske ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för oss som bor och verkar både i Dalarna och i Stockholm. Det är viktigt att inse att kommunikationer leder lika mycket bort som hit.
Urbaniseringstrenden i världen är obeveklig. Under 2007 kommer för första gången i historien fler bo i städer än på landsbygden. Om 20 år kommer 60 procent att bo i urbana miljöer.
Stockholm och Mälardalen ser sin framtid som ljus. Huvudstadens aptit är stor och saluför sig nu under namnet ”Capital of Scandinavia”. Hit ska centreras politik, finans, administration, kunskap, utbildning, och den snabbt växande tjänstesektorn. Här är mötesplatsen.
Nye universitetskanslern Anders Flodström driver tesen att högre utbildning och forskning skall samlas i fem storstadsuniversitet. Ansvarsutredningen vill centralisera regionförvaltning och sjukvård. Huvudkontoren har försvunnit från utmarkerna i glesbygder och flockas kring Stureplan och Kungsträdgården.
Men samtidigt har aldrig möjligheterna till snabb kommunikation – både fysisk och elektronisk – varit större än i vår tid. Jag tror att vi kan räkna med bättre vägar, bättre järnvägar, bättre flygförbindelser och ett ännu mer effektivt och heltäckande Internet. Mobiltelefoner blir avancerade kommunikationsterminaler. I denna utveckling ligger att vi kan jobba varsomhelst och hursomhelst och närsomhelst.
En professor förutspådde häromdagen i ett föredrag i Gagnef att Dalarna snart skulle bli tömt och flyttat till ”mötesplatserna och galleriorna i Stockholm”. Men Dalarna skulle ändå ha en roll att fylla som rekreationsställe; vi skulle åka tillbaka till hus och gårdar för fritid.
Jag tror inte alls det behöver bli så. Jag tror inte att centralisering är en naturlag.
Det är en tankekonstruktion som har sina rötter i att utveckling skulle vara detsamma som rationalisering, större byråkratier och enheter.
Självklart kan kreativiteten också gå i andra riktningen, att vi kan hitta på hur vi bäst kan arbeta i mindre sammanhang, i mindre enheter, men ändå inte bli offer för högre kostnader. Det är viktigt att påminna om att Sverige under sex år haft en utomordentlig konjunktur. Lönsamheten i företag har slagit rekord. Statsfinanserna är i god ordning. Många kommuner går bra. Det finns mycket pengar. Det borde finnas utrymme att experimentera med och satsa på mer okonventionella lösningar än stereotyp centralisering.
Förutsättningarna för decentralisering och småskalighet utvecklas inom många teknikområden: medicin och sjukvård, energiproduktion, automatisering, pedagogik och utbildning, kulturproduktion, media och besöksnäring. Men vissa verksamheter förblir storskaliga som Kvarnsvedens pappersmaskin eller Volvos Torslandafabrik. Men till och med Volvo visade faktiskt på sin tid att det gick att lönsamt skala ned bilproduktion och förlägga den till Kalmar - bara man ville.
Nästa specialitet för region Dalarna och Högskolan borde bli att utveckla kompetens i världsklass att bryta centraliseringstrenden och utveckla ett samhälle som är bäst i världen på att tillämpa ny teknik för mindre skala.
Bo Ekman
Urbaniseringstrenden i världen är obeveklig. Under 2007 kommer för första gången i historien fler bo i städer än på landsbygden. Om 20 år kommer 60 procent att bo i urbana miljöer.
Stockholm och Mälardalen ser sin framtid som ljus. Huvudstadens aptit är stor och saluför sig nu under namnet ”Capital of Scandinavia”. Hit ska centreras politik, finans, administration, kunskap, utbildning, och den snabbt växande tjänstesektorn. Här är mötesplatsen.
Nye universitetskanslern Anders Flodström driver tesen att högre utbildning och forskning skall samlas i fem storstadsuniversitet. Ansvarsutredningen vill centralisera regionförvaltning och sjukvård. Huvudkontoren har försvunnit från utmarkerna i glesbygder och flockas kring Stureplan och Kungsträdgården.
Men samtidigt har aldrig möjligheterna till snabb kommunikation – både fysisk och elektronisk – varit större än i vår tid. Jag tror att vi kan räkna med bättre vägar, bättre järnvägar, bättre flygförbindelser och ett ännu mer effektivt och heltäckande Internet. Mobiltelefoner blir avancerade kommunikationsterminaler. I denna utveckling ligger att vi kan jobba varsomhelst och hursomhelst och närsomhelst.
En professor förutspådde häromdagen i ett föredrag i Gagnef att Dalarna snart skulle bli tömt och flyttat till ”mötesplatserna och galleriorna i Stockholm”. Men Dalarna skulle ändå ha en roll att fylla som rekreationsställe; vi skulle åka tillbaka till hus och gårdar för fritid.
Jag tror inte alls det behöver bli så. Jag tror inte att centralisering är en naturlag.
Det är en tankekonstruktion som har sina rötter i att utveckling skulle vara detsamma som rationalisering, större byråkratier och enheter.
Självklart kan kreativiteten också gå i andra riktningen, att vi kan hitta på hur vi bäst kan arbeta i mindre sammanhang, i mindre enheter, men ändå inte bli offer för högre kostnader. Det är viktigt att påminna om att Sverige under sex år haft en utomordentlig konjunktur. Lönsamheten i företag har slagit rekord. Statsfinanserna är i god ordning. Många kommuner går bra. Det finns mycket pengar. Det borde finnas utrymme att experimentera med och satsa på mer okonventionella lösningar än stereotyp centralisering.
Förutsättningarna för decentralisering och småskalighet utvecklas inom många teknikområden: medicin och sjukvård, energiproduktion, automatisering, pedagogik och utbildning, kulturproduktion, media och besöksnäring. Men vissa verksamheter förblir storskaliga som Kvarnsvedens pappersmaskin eller Volvos Torslandafabrik. Men till och med Volvo visade faktiskt på sin tid att det gick att lönsamt skala ned bilproduktion och förlägga den till Kalmar - bara man ville.
Nästa specialitet för region Dalarna och Högskolan borde bli att utveckla kompetens i världsklass att bryta centraliseringstrenden och utveckla ett samhälle som är bäst i världen på att tillämpa ny teknik för mindre skala.
Bo Ekman
Monday, August 20, 2007
Siljan
Jag är övertygad om att de allra flesta som drar till Siljan bär på en bild av frisk och vacker natur som förenar det storslagna med det intima. Den är både besöksnäringens och besökarnas viktigaste tillgång.
Aktiv miljöpolitik är inte att bevara boendemiljöer och verksamheter som de en gång var. God miljöpolitik är att se till att all mänsklig verksamhet utvecklas utan långsiktiga skadeverkningar på de ekologiska system som utgör själva förutsättningen för liv och all ekonomisk verksamhet. Detta gäller givetvis i allra högsta grad också den del av bygdens verksamhet som utgörs av besöksnäringen och turismen.
Just nu debatteras intensivt på tidningarnas insändarsidor cruisingen i Falun och i Rättvik. Kärleken till gamla bilar och bensinslukande amerikanare är i kollision med miljöintressen och medborgarnas tillgång till sin stad eller ort. Det här fenomenet är förvisso inte bara ett problem för Dalarna. Västerås har sitt Power Meet och runt Mälaren cirkulerar i slutet av augusti 20 000 motorcyklar i Mälaren runt.
Det finns en tydlig tendens i vår tid i att vilja samlas till stora gemensamma manifestationer. 15 000 kör Vasaloppet, många cyklar Vättern runt, 3000 simmar i Vansbro och Robert Wells samlar 4000 i Dalhalla varje kväll. Evenemangsindustrin växer. Den förutsätter bilen och effektiva transporter.
Men obevekligen kommer opinionen kring de olägenheter, och framförallt utsläpp den evenemangsknutna bilismen genererar, att komma i debattens fokus. Den kommer också att pressas av ökande bensinpriser och koldioxidskatter. Ju tydligare effekterna av den obevekliga globala uppvärmningen kommer att bli desto skarpare blir kraven på åtgärder.
Jag tror det allra bästa är att evenemangsarrangörerna själva tar initiativ till att utveckla en framsynt miljöpolitik för just sina evenemang i samarbete med sina deltagare. Detsamma gäller givetvis för alla typer av företag. Varför skulle evenemangsindustrin stå vid sidan av detta?
Rättvik Classic Car Week är ett viktigt evenemang inte bara för Rättvik, utan även för regionen. Det är en glädje att se många av dessa välhållna och välskötta bilklassiker. Classic Car Week har givetvis, som alla större evenemang av den här typen, en ”svans” att ta hand om. Men Classic Car Week borde formulera miljönormer, för de bilar som ska tillåtas delta i cruisingen, vad avser bränsleeffektivitet och avgasrening. Katalysatorer bör vara ett villkor för att få delta.
Man bör också utveckla normer för hur cruisingen ska fungera i relation till samhälle och natur. Man kan arrangera särskilda aktiviteter kring miljökunskap, seminarier om bil och miljö och andra utbildningsaktiviteter. Man kan engagera ledande företrädare från bilindustrin som ju nu mangrant intensifierar miljöanpassning och bränsleeffektivitet.
De bilföretag som inte möter de allt hårdare miljökraven kommer inte att överleva. Så blir det nog också i framtiden för stora bilburna evenemang. Om Rättvik och Classic Car Week tar ett framsynt initiativ kan de istället bli en förebild och föregångare och bevara en folkfest som engagerar och stimulerar så många människor runt om i samhället. Detta gäller hela vår besöksnäring.
Aktiv miljöpolitik är inte att bevara boendemiljöer och verksamheter som de en gång var. God miljöpolitik är att se till att all mänsklig verksamhet utvecklas utan långsiktiga skadeverkningar på de ekologiska system som utgör själva förutsättningen för liv och all ekonomisk verksamhet. Detta gäller givetvis i allra högsta grad också den del av bygdens verksamhet som utgörs av besöksnäringen och turismen.
Just nu debatteras intensivt på tidningarnas insändarsidor cruisingen i Falun och i Rättvik. Kärleken till gamla bilar och bensinslukande amerikanare är i kollision med miljöintressen och medborgarnas tillgång till sin stad eller ort. Det här fenomenet är förvisso inte bara ett problem för Dalarna. Västerås har sitt Power Meet och runt Mälaren cirkulerar i slutet av augusti 20 000 motorcyklar i Mälaren runt.
Det finns en tydlig tendens i vår tid i att vilja samlas till stora gemensamma manifestationer. 15 000 kör Vasaloppet, många cyklar Vättern runt, 3000 simmar i Vansbro och Robert Wells samlar 4000 i Dalhalla varje kväll. Evenemangsindustrin växer. Den förutsätter bilen och effektiva transporter.
Men obevekligen kommer opinionen kring de olägenheter, och framförallt utsläpp den evenemangsknutna bilismen genererar, att komma i debattens fokus. Den kommer också att pressas av ökande bensinpriser och koldioxidskatter. Ju tydligare effekterna av den obevekliga globala uppvärmningen kommer att bli desto skarpare blir kraven på åtgärder.
Jag tror det allra bästa är att evenemangsarrangörerna själva tar initiativ till att utveckla en framsynt miljöpolitik för just sina evenemang i samarbete med sina deltagare. Detsamma gäller givetvis för alla typer av företag. Varför skulle evenemangsindustrin stå vid sidan av detta?
Rättvik Classic Car Week är ett viktigt evenemang inte bara för Rättvik, utan även för regionen. Det är en glädje att se många av dessa välhållna och välskötta bilklassiker. Classic Car Week har givetvis, som alla större evenemang av den här typen, en ”svans” att ta hand om. Men Classic Car Week borde formulera miljönormer, för de bilar som ska tillåtas delta i cruisingen, vad avser bränsleeffektivitet och avgasrening. Katalysatorer bör vara ett villkor för att få delta.
Man bör också utveckla normer för hur cruisingen ska fungera i relation till samhälle och natur. Man kan arrangera särskilda aktiviteter kring miljökunskap, seminarier om bil och miljö och andra utbildningsaktiviteter. Man kan engagera ledande företrädare från bilindustrin som ju nu mangrant intensifierar miljöanpassning och bränsleeffektivitet.
De bilföretag som inte möter de allt hårdare miljökraven kommer inte att överleva. Så blir det nog också i framtiden för stora bilburna evenemang. Om Rättvik och Classic Car Week tar ett framsynt initiativ kan de istället bli en förebild och föregångare och bevara en folkfest som engagerar och stimulerar så många människor runt om i samhället. Detta gäller hela vår besöksnäring.
Wednesday, July 25, 2007
Vem vill bli förlorare i det klimatpolitiska spelet?
Vi ser på TV och vi läser i tidningarna om hur miljoner människor i Kina, Indien, USA och i Europa plågas av ömsom skyfall, översvämningar och jordskred ömsom av torka, vattenbrist och olidlig hetta. Sambanden mellan klimatförändring och väderlek blir allt tydligare. Klimat- och miljökrisen för planeten jorden är på väg att bli akut. Men den enda kraft som kan vidta heltäckande åtgärder med nödvändig kraft – de politiska systemen – agerar försiktigt, tassande i snigelfart.
Politiker i de flesta länder är livrädda att störa marknader, konjunktur och tillväxt. Tillväxten ger återval och makt. Vaga, icke avtalsbundna löften ställs ut om sänkta utsläppsnivåer i förhållande till 1990 med 20, 30 eller 50 % i tidsperspektiv som ger oacceptabla riskhöjningar. Vi har inte sett röken av ett enda förslag på ett globalt kontrollorgan med makt och myndighet att sätta sanktioner bakom avtalsbrott. I själva verket ökar utsläppen av växthusgaser fortsatt med ett par procent om året.
Den amerikanska och för den delen den övriga västvärldens position är ”Vår livsstil är inte förhandlingsbar!” Kina Indien och den fattiga världen kommer till förhandlingsborden med utgångspunkten ”Det är vår tur nu. Ni skapade problemet. Vi kan inte förmena miljarder människor att förverkliga drömmen att leva det lev ni lever”.
FNs klimatpanel har genom den senaste raden av rapporter förstärkt kunskapsbasen. Men ännu är de politiska slutsatserna för fega. De är resultat av köpslagan om det politiskt möjliga snarare än rationella konsekvensanalyser av redovisade risker.
Kunskapen om klimatfrågan politiseras. För Svenska Dagbladets ledarskribenter gäller inte vetenskapssamhällets belägg och slutsatser. För dem är klimatfrågan ”en vänsterfråga” (7/7 2007), ett uttryck för anti-globaliseringskrafter!
Klimatpanelens scenarier visar att det inte går att undvika en global temperaturhöjning med 1,4 grader (0,74 grader hittills). Detta är illa nog. Dessvärre ligger +2 grader i korten. Vid +3 grader talar vi om en annan planet. Denna överhängande riskbild är inte tydligt kommunicerad. Detta är i sig ett stort demokratiskt problem.
Regeringen gör nu anspråk på ledarskap i frågan. Det är förpliktigande för en Allians som inte tog sig an frågan förrän den allmänna debatten vaknade till liv efter valet i höstas. Ett av många dilemman för regeringen är att den måste våga gå motströms starka kapital-, konsument- och arbetsmarknadsintressen. Ingen kommer självmant att acceptera att bli förlorare i det klimatpolitiska spelet.
I USA drivs klimatpolitiken fram underifrån av frivilligorganisationer, lokalsamhällen, företag och delstater. Över hela kontinenten dras aktiviteter, utbildning, teknologiskiften och effektiviseringskampanjer igång. Så beslöt till exempel staden Portland i Oregon i mars i år att halvera stadens olje- och naturgasförbrukning under de kommande 25 åren.
Man sätter en hård press på presidenten, kongressen och den federala regeringen. Så borde också ske i Sverige.
Region Dalarna borde ta initiativet att tillsammans med våra 14 kommuner, landsting och civilsamhällets alla goda krafter mobilisera Dalarna att bli föredöme i energi- och miljöeffektivitet och därmed sätta press på och ge stöd till regeringen för det kraftfulla ledarskap som nu behövs i en fråga som kräver politisk samling över alla gränser.
Politiker i de flesta länder är livrädda att störa marknader, konjunktur och tillväxt. Tillväxten ger återval och makt. Vaga, icke avtalsbundna löften ställs ut om sänkta utsläppsnivåer i förhållande till 1990 med 20, 30 eller 50 % i tidsperspektiv som ger oacceptabla riskhöjningar. Vi har inte sett röken av ett enda förslag på ett globalt kontrollorgan med makt och myndighet att sätta sanktioner bakom avtalsbrott. I själva verket ökar utsläppen av växthusgaser fortsatt med ett par procent om året.
Den amerikanska och för den delen den övriga västvärldens position är ”Vår livsstil är inte förhandlingsbar!” Kina Indien och den fattiga världen kommer till förhandlingsborden med utgångspunkten ”Det är vår tur nu. Ni skapade problemet. Vi kan inte förmena miljarder människor att förverkliga drömmen att leva det lev ni lever”.
FNs klimatpanel har genom den senaste raden av rapporter förstärkt kunskapsbasen. Men ännu är de politiska slutsatserna för fega. De är resultat av köpslagan om det politiskt möjliga snarare än rationella konsekvensanalyser av redovisade risker.
Kunskapen om klimatfrågan politiseras. För Svenska Dagbladets ledarskribenter gäller inte vetenskapssamhällets belägg och slutsatser. För dem är klimatfrågan ”en vänsterfråga” (7/7 2007), ett uttryck för anti-globaliseringskrafter!
Klimatpanelens scenarier visar att det inte går att undvika en global temperaturhöjning med 1,4 grader (0,74 grader hittills). Detta är illa nog. Dessvärre ligger +2 grader i korten. Vid +3 grader talar vi om en annan planet. Denna överhängande riskbild är inte tydligt kommunicerad. Detta är i sig ett stort demokratiskt problem.
Regeringen gör nu anspråk på ledarskap i frågan. Det är förpliktigande för en Allians som inte tog sig an frågan förrän den allmänna debatten vaknade till liv efter valet i höstas. Ett av många dilemman för regeringen är att den måste våga gå motströms starka kapital-, konsument- och arbetsmarknadsintressen. Ingen kommer självmant att acceptera att bli förlorare i det klimatpolitiska spelet.
I USA drivs klimatpolitiken fram underifrån av frivilligorganisationer, lokalsamhällen, företag och delstater. Över hela kontinenten dras aktiviteter, utbildning, teknologiskiften och effektiviseringskampanjer igång. Så beslöt till exempel staden Portland i Oregon i mars i år att halvera stadens olje- och naturgasförbrukning under de kommande 25 åren.
Man sätter en hård press på presidenten, kongressen och den federala regeringen. Så borde också ske i Sverige.
Region Dalarna borde ta initiativet att tillsammans med våra 14 kommuner, landsting och civilsamhällets alla goda krafter mobilisera Dalarna att bli föredöme i energi- och miljöeffektivitet och därmed sätta press på och ge stöd till regeringen för det kraftfulla ledarskap som nu behövs i en fråga som kräver politisk samling över alla gränser.
Friday, June 29, 2007
Ursprung
En varm söndag i början av juni tog min vän Lasse Larsson från Dala-Järna mig med ut i skogarna i sydvästraste Leksand. Vi träffades vid Ejendammen och for sen upp till Fjällbergets fot. På vägen dit stannade vi till vid Skäppsjön.
Där visade Lasse mig var strandlinjen en gång gick för en stor istidssjö. Någon gång för 8-9 000 år sedan brast naturliga dammar nere vid Mockfjärd. Kvar blev ett pärlband av sjöar – bl.a. Flatensjöarna. Här bodde i över 7 000 år en stabil stenålderskultur i ett landskap som då påminde långt mer om fjällvärlden uppe vid Grövelsjön. Här finns ymniga spår från stenålder. När vi gräver med händerna i en sjökant hittar vi ”avslag” från tillverkning av stenpilar. Det äldsta daterbara fyndet av bearbetat trä från denna trakt är 9 000 år gammalt. Då hade isen dragit sig tillbaka ungefär till fjällvärlden.
När vi går uppför Fjällbergets rundade sluttning berättar Lasse att berget då var en del av en brygga mellan Siljan, som nu syns där i norr, och sjöarna i söder. Siljan var då en havsvik, en del av Littorinahavet, rik på saltvattenfisk och säl. De som bodde här hade rejäla skafferier att leva av.
Uppe på berget steker Lasse med stekspade fläsk och potatis i hemgjort messmör över en mästerligt uppgjord liten minield, under säker kontroll. Vi vilar med tankar om de som bodde här förr och vilkas kultur visade sig hållbar i så många tusentals år. Här i norra Dalarna gick man direkt från stenålder till järnålder.
Lasse Larsson har rest jorden runt för att samtala med och intervjua ursprungsbefolkningar. Han vill ta reda på hur och varför kulturer har kunnat överleva med ett beteende som präglas av symbios med naturen; människor som lever efter naturens mått, inte efter människans. Lasse återkommer ständigt i sina berättelser om natur och kultur till sin uppväxt i Särna präglad av morföräldrarnas förankring i djupa kunskapstraditioner.
Lasse Larsson har döpt sitt företag, sin verksamhet, till Tidlös Kunskap. Den kunskapen kom också väl till pass när vi planerade förra årets invigningskväll för Tällberg Forum. Den ägde rum nere vid Siljans strand och tillägnades Moder Jord och de fyra elementen; vattnet, elden, jorden, luften. Ursprungsfolken har all det gemensamt att de samlas kring elden. Att samlas är en ceremoni, precis som vi fortfarande gör på valborgsmässoafton. Vi tänder vår eld, vi sjunger våra sånger och vi välkomnar våren. Det är viktigt med ceremonier. De knyter oss till platsen, till sammanhanget och till gemenskapen. TV:ns blå eld kan aldrig ersättas med gemenskapen kring en levande eld i skymning.
På hemväg från Fjällberget lär mig Lasse att vitmossan har de mest fantastiska egenskaper. Vitmossan fungerar som antiseptiskt medel mot småsår och skavanker. Den funkar som tvättmedel och mjukgörare: det blir skönt på huden när man gnuggat den med vitmossa. Lasse lär mig också att göra te på ljungblommor: ”Du somnar bättre då”.
Det gjorde jag.
Bo Ekman
för Siljan just nu
Där visade Lasse mig var strandlinjen en gång gick för en stor istidssjö. Någon gång för 8-9 000 år sedan brast naturliga dammar nere vid Mockfjärd. Kvar blev ett pärlband av sjöar – bl.a. Flatensjöarna. Här bodde i över 7 000 år en stabil stenålderskultur i ett landskap som då påminde långt mer om fjällvärlden uppe vid Grövelsjön. Här finns ymniga spår från stenålder. När vi gräver med händerna i en sjökant hittar vi ”avslag” från tillverkning av stenpilar. Det äldsta daterbara fyndet av bearbetat trä från denna trakt är 9 000 år gammalt. Då hade isen dragit sig tillbaka ungefär till fjällvärlden.
När vi går uppför Fjällbergets rundade sluttning berättar Lasse att berget då var en del av en brygga mellan Siljan, som nu syns där i norr, och sjöarna i söder. Siljan var då en havsvik, en del av Littorinahavet, rik på saltvattenfisk och säl. De som bodde här hade rejäla skafferier att leva av.
Uppe på berget steker Lasse med stekspade fläsk och potatis i hemgjort messmör över en mästerligt uppgjord liten minield, under säker kontroll. Vi vilar med tankar om de som bodde här förr och vilkas kultur visade sig hållbar i så många tusentals år. Här i norra Dalarna gick man direkt från stenålder till järnålder.
Lasse Larsson har rest jorden runt för att samtala med och intervjua ursprungsbefolkningar. Han vill ta reda på hur och varför kulturer har kunnat överleva med ett beteende som präglas av symbios med naturen; människor som lever efter naturens mått, inte efter människans. Lasse återkommer ständigt i sina berättelser om natur och kultur till sin uppväxt i Särna präglad av morföräldrarnas förankring i djupa kunskapstraditioner.
Lasse Larsson har döpt sitt företag, sin verksamhet, till Tidlös Kunskap. Den kunskapen kom också väl till pass när vi planerade förra årets invigningskväll för Tällberg Forum. Den ägde rum nere vid Siljans strand och tillägnades Moder Jord och de fyra elementen; vattnet, elden, jorden, luften. Ursprungsfolken har all det gemensamt att de samlas kring elden. Att samlas är en ceremoni, precis som vi fortfarande gör på valborgsmässoafton. Vi tänder vår eld, vi sjunger våra sånger och vi välkomnar våren. Det är viktigt med ceremonier. De knyter oss till platsen, till sammanhanget och till gemenskapen. TV:ns blå eld kan aldrig ersättas med gemenskapen kring en levande eld i skymning.
På hemväg från Fjällberget lär mig Lasse att vitmossan har de mest fantastiska egenskaper. Vitmossan fungerar som antiseptiskt medel mot småsår och skavanker. Den funkar som tvättmedel och mjukgörare: det blir skönt på huden när man gnuggat den med vitmossa. Lasse lär mig också att göra te på ljungblommor: ”Du somnar bättre då”.
Det gjorde jag.
Bo Ekman
för Siljan just nu
Subscribe to:
Posts (Atom)
