Posts
Vi lämnade Tällberg Forum förra året med känslan av att tiden rinner ifrån oss när det gäller att fixa till ekvationen tillväxt/energi/miljö – säkert, balanserat, uthålligt i generationer framöver. Varningssignalerna har blivit allt tydligare sedan dess.
I Davos, där World Economic Forum har haft sitt årliga möte, dominerade närings-livets och finansmarknadens optimism. Det blir lätt så när en grupp dominerar –
80 procent av de 2 400 deltagarna. Näringslivets naturligaste tonläge är just optimism, när tillväxten går så det ryker i Kina liksom i Sverige.
De klokaste rösterna mitt i kakofonin i Davos var Kofi Annans och Bill Clintons. De talade båda om besinning inför de två största och växande faror som klimatförändringen och den ökande ojämlikheten mellan rika eliter och de maktlösa fattiga skapar. Beskedet i Davos var att globaliseringen mår bra, men att både människor och natur mår allt sämre på många håll runt planeten.
Mot dessa ledares försök att föra in moral och långsiktigt ansvarstagande i hand- lingsmönstren står senator McCains (kanske blivande republikansk presidentkandidat) löfte att ”utplåna alla fiender till västvärlden” och vissa oljebolags rosenröda bild av sin – och vår – energiframtid. President Mosharraf från Pakistan, förklarade för sin del med kraft och tydlighet att hans lands modernisering förvisso inte är det samma som att skapa ett nytt västland. Religiösa och kulturella motsättningar kommer att bestå.
Dessa motsättningar kommer till uttryck i makten över framtidens oljeförsörjning.
Jag övertygad om att statsmakt kommer att stå mot statsmakt, nationellt intresse mot nationellt intresse. Putin, Ahmedinejad och Chavez har redan demonstrerat att de har handen på kranen. USA och Storbritannien har demonstrerat att de har fingret på avtryckaren när det behövs. Irans upprustning blir ett hot för alla, både i väst och i den etablerade ordningen i den muslimska världen. Palestinas radikalisering spär på instabiliteten.
Den fråga som ändå så ofta ställdes i Davos var: är Du optimist eller pessimist? Jag finner det meningsfullare att fråga: var befinner vi oss mellan fruktan och hopp, mellan tvivel och tvärsäkerhet.
Det blir de viktigaste frågorna att ställa vid Tällberg Forum 2006.
Bo Ekman
Monday, January 30, 2006
Wednesday, December 21, 2005
Fruktan och öppenhet
Det finns anledning att fira en förhoppningsfull jul. För de allra flesta av oss, men alls inte alla, är Sverige ett land med mycket goda levnadsomständigheter. Tillvaron är hyggligt säker och hyggligt förutsägbar. Men långt ifrån alla på vår jord lever så.
För de allra flesta människor utgör Sverige och våra skandinaviska grannar en vision om hur livet skulle kunna gestalta sig. Här finns god social ordning, politisk stabilitet, skyddsnät för de som ramlar ut arbetsmarknaden, hygglig rättsäkerhet, hög bostads- och levnadsstandard. Vi lever den framtid som många drömmer om.
I de allra flesta internationella rankinglistor hamnar vårt land på någon av de allra främsta platserna. Det må vara konkurrenskraft eller mänskliga rättigheter. Vad vi
tar för givet, är en nåd att stilla be om för de flesta. Ty miljarder människor - i den framtid som vi själva fruktar allra mest – kaos, fattigdom och i en utarmad fysisk miljö utan tillgång till rent vatten, i ofrihet.
Ändå upplever vi själva Sverige som ett ofärdigt samhälle. Och visst, något som är mycket bra kan också bli mycket bättre. Sverige har sedan några år en ekonomisk tillväxt som ligger i topp i Europa. Det ger oss resurser för både konsumtion men också för samhällsutveckling i icke-materiella avseenden.
Människans starkaste drivkraft har alltid varit att leva sitt liv i frihet. Men friheten måste komma alla till del, inte bara de priviligerade få. Ett frihetligt samhälle manifesteras genom rättsäkerhet, respekt för mänskliga rättigheter, för kulturella och etniska olikheter. Alla måste ha tillgång till inflytande i medborgerliga och politiska processer. Ordets frihet är själva livsluften för det öppna samhället.
Det öppna samhället förutsätter förtroende. Det öppna samhället kan aldrig byggas på rädsla och fruktan. Men just nu stramas individens frihet åt i många västliga demokratier. Det är framför allt fruktan för terrorismen som motiverat intensifierad övervakning, telefonavlyssning, hårdare förhörsmetoder, lagring av medborgarnas telefonsamtal och e-mail, säkerhetskontroller, fingeravtryck och fotografering vid flygplatser, lagring av data om banktransaktioner, stramare asylprocedurer, undangömda fångläger, kodlås.
Låt oss använda våra resurser för att stärka det öppna samhället, där individens integritet står före statens intresse. Roosevelt sa ”Det enda vi skall frukta är fruktan själv”.
Låt oss fortsätta bygga ett samhälle som kan förkroppsliga många människors förhoppning för sin framtid.
Bo Ekman
För de allra flesta människor utgör Sverige och våra skandinaviska grannar en vision om hur livet skulle kunna gestalta sig. Här finns god social ordning, politisk stabilitet, skyddsnät för de som ramlar ut arbetsmarknaden, hygglig rättsäkerhet, hög bostads- och levnadsstandard. Vi lever den framtid som många drömmer om.
I de allra flesta internationella rankinglistor hamnar vårt land på någon av de allra främsta platserna. Det må vara konkurrenskraft eller mänskliga rättigheter. Vad vi
tar för givet, är en nåd att stilla be om för de flesta. Ty miljarder människor - i den framtid som vi själva fruktar allra mest – kaos, fattigdom och i en utarmad fysisk miljö utan tillgång till rent vatten, i ofrihet.
Ändå upplever vi själva Sverige som ett ofärdigt samhälle. Och visst, något som är mycket bra kan också bli mycket bättre. Sverige har sedan några år en ekonomisk tillväxt som ligger i topp i Europa. Det ger oss resurser för både konsumtion men också för samhällsutveckling i icke-materiella avseenden.
Människans starkaste drivkraft har alltid varit att leva sitt liv i frihet. Men friheten måste komma alla till del, inte bara de priviligerade få. Ett frihetligt samhälle manifesteras genom rättsäkerhet, respekt för mänskliga rättigheter, för kulturella och etniska olikheter. Alla måste ha tillgång till inflytande i medborgerliga och politiska processer. Ordets frihet är själva livsluften för det öppna samhället.
Det öppna samhället förutsätter förtroende. Det öppna samhället kan aldrig byggas på rädsla och fruktan. Men just nu stramas individens frihet åt i många västliga demokratier. Det är framför allt fruktan för terrorismen som motiverat intensifierad övervakning, telefonavlyssning, hårdare förhörsmetoder, lagring av medborgarnas telefonsamtal och e-mail, säkerhetskontroller, fingeravtryck och fotografering vid flygplatser, lagring av data om banktransaktioner, stramare asylprocedurer, undangömda fångläger, kodlås.
Låt oss använda våra resurser för att stärka det öppna samhället, där individens integritet står före statens intresse. Roosevelt sa ”Det enda vi skall frukta är fruktan själv”.
Låt oss fortsätta bygga ett samhälle som kan förkroppsliga många människors förhoppning för sin framtid.
Bo Ekman
Thursday, November 10, 2005
Reservat och Rötter
”Dalarna får inte bli nå’t reservat”, sa Marit Paulsen, denna civilkuragets förebild
för oss alla. – Så sant.
Men är Dalarna verkligen ett reservat? Många av de som reser hit vill gärna se
det så. Ofta får jag själv frågan från besökare om ”jag har rötter här”. Ingen dalkulla eller –karl skulle någonsin komma på idén att ställa en sådan fråga. De vet. Men besökarna söker det förment genuina i den bild hon bär av Dalarna som idyll och kulturell särskildhet, ja reservat. Och, förvisso, den bilden både omhuldar och säljer Dalarna gärna. Det riktigt farliga är om vi själva skulle börja tro på den.
För att inte göra de besvikna, som frågar mig om min ”äkthet”, så brukar jag dra till med att jag ändå bara var några veckor gammal när mina föräldrar tog mig på semester till Styrsjöbo. Förresten, ingen skulle nå’nsin komma på idén att fråga mig om jag har rötter i Stockholm, där jag också bor.
Men jag känner inte något värre utanförskap här än på andra platser där vi bott.
Men däremot kan förvisso samarbete emellan dalbor och byar ha sina trassligheter.
Gärdesgårdarna finns.
Men reservat? Det är det faktiskt inte. Jag vågar påstå att utan alla de inflyttade stannar Dalarna. Låt mig bara nämna några av alla de som fört nytt blod till Dalarna:
Förutom Marit själv, Ingrid Dahlberg, Bo Pettersson, Ann Beskow, Anders Ahlgren, Margaretha Dellefors, Johnny Gahnshag, Christer Wahlbeck, Karin Perers,
Maria Blom, Jocke Johansson, Göran Greider, Pär Fagerström, Astrid Asefa,
Karin Switz, Birgitta Sandström, Agneta Stark, alla A-lagspelarna i Leksands IF,
de flesta i Mora IK, Gert Kvarnberger, Sven-Erik Lobbens, Salka Börjesson Enyon,
Hans Frohm, Jonas Mareniusson, Börje Forsberg, Anders Werme, Ingemar Skogö, Per Haugland, Carl Johan Ingeström, Jan Raihle… Nej, nu får jag inte plats med fler namn.
Men bara dessa är faktiskt en ganska bra bit av det politiska, kulturella och ekonomiska ledarskapet i vårt landskap. Nya rötter som är på väg ner i dalamyllan.
Nästa gång någon frågar skall jag svara: ”Nej, jag har inga rötter just här, men de håller på att gro - lite varstans”.
Bo Ekman
för oss alla. – Så sant.
Men är Dalarna verkligen ett reservat? Många av de som reser hit vill gärna se
det så. Ofta får jag själv frågan från besökare om ”jag har rötter här”. Ingen dalkulla eller –karl skulle någonsin komma på idén att ställa en sådan fråga. De vet. Men besökarna söker det förment genuina i den bild hon bär av Dalarna som idyll och kulturell särskildhet, ja reservat. Och, förvisso, den bilden både omhuldar och säljer Dalarna gärna. Det riktigt farliga är om vi själva skulle börja tro på den.
För att inte göra de besvikna, som frågar mig om min ”äkthet”, så brukar jag dra till med att jag ändå bara var några veckor gammal när mina föräldrar tog mig på semester till Styrsjöbo. Förresten, ingen skulle nå’nsin komma på idén att fråga mig om jag har rötter i Stockholm, där jag också bor.
Men jag känner inte något värre utanförskap här än på andra platser där vi bott.
Men däremot kan förvisso samarbete emellan dalbor och byar ha sina trassligheter.
Gärdesgårdarna finns.
Men reservat? Det är det faktiskt inte. Jag vågar påstå att utan alla de inflyttade stannar Dalarna. Låt mig bara nämna några av alla de som fört nytt blod till Dalarna:
Förutom Marit själv, Ingrid Dahlberg, Bo Pettersson, Ann Beskow, Anders Ahlgren, Margaretha Dellefors, Johnny Gahnshag, Christer Wahlbeck, Karin Perers,
Maria Blom, Jocke Johansson, Göran Greider, Pär Fagerström, Astrid Asefa,
Karin Switz, Birgitta Sandström, Agneta Stark, alla A-lagspelarna i Leksands IF,
de flesta i Mora IK, Gert Kvarnberger, Sven-Erik Lobbens, Salka Börjesson Enyon,
Hans Frohm, Jonas Mareniusson, Börje Forsberg, Anders Werme, Ingemar Skogö, Per Haugland, Carl Johan Ingeström, Jan Raihle… Nej, nu får jag inte plats med fler namn.
Men bara dessa är faktiskt en ganska bra bit av det politiska, kulturella och ekonomiska ledarskapet i vårt landskap. Nya rötter som är på väg ner i dalamyllan.
Nästa gång någon frågar skall jag svara: ”Nej, jag har inga rötter just här, men de håller på att gro - lite varstans”.
Bo Ekman
Monday, October 31, 2005
Vintern vid Siljan
Dalarnas södraste fjäll är inte lägre kalt. Trädgränsen flyttar sig uppåt och norrut. Effekterna av att temperaturen stiger, att land och hav blir varmare ser vi nu överallt på jordklotet. Också i Dalarna.
I Romme Alpin är all snö konstsnö. Naturlig snö ät ”bonussnö”. Vasaloppet får i framtiden köras på konstsnö. Snökanonerna kommer att dundra i alla backar runt Siljan men också i Idre och Sälen. I Alperna räknar man med att fyrtio procent av investeringar i backar och anläggningar hamnar nedanför allt högre naturliga snögränser.
Konstsnö drar energi och genererar utsläpp. Priserna för liftkort och kostnader för anläggningarna kommer att höjas. Bensinpriserna för att ta sig dit kommer att öka. Allt detta är ödesfrågor att betänka för de som investerar i utbyggnader och nya skidanläggningar.
Här i Dalarna har 24 000 personer skrivit under en protest mot bensinskatterna. Ett kan de vara alldeles säkra på: att priset på fordonsbränsle och energi kommer att fortsätta att stiga. Detta måste vara en del av allas våra framtidskalkyler vare sig det handlar om Classic Car Week, Ejendals Arena, Tällberg Forum, Musik vid Siljan, Vasaloppet eller Orsa Grönklitt. Bensin och energin har hittills varit billig; så billig att alternativen till dagens bränslen inte finns framme.
Alla måste vi planera för att för det första göra våra evenemang – minst - utsläpps-neutrala. Att de inte bidrar med tillskott av koldioxidutsläpp och andra växthusgaser.
Vi måste också kalkylera med fortsatt ökande bil- och transportkostnader.
Miljöeffekterna blir viktigare är sysselsättningseffekterna. Det är faktiskt så att en beboelig miljö ger möjlighet till sysselsättning, medan sysselsättning inte alltid ger en beboelig miljö. Det går bra att fråga dem i Honduras, New Orleans, Niger, i Amazonas eller i södra Spanien.
Vi bor i en trakt som ser ut att bli behagligt varmare, men vintrarna blir inte som förr.
Bo Ekman
I Romme Alpin är all snö konstsnö. Naturlig snö ät ”bonussnö”. Vasaloppet får i framtiden köras på konstsnö. Snökanonerna kommer att dundra i alla backar runt Siljan men också i Idre och Sälen. I Alperna räknar man med att fyrtio procent av investeringar i backar och anläggningar hamnar nedanför allt högre naturliga snögränser.
Konstsnö drar energi och genererar utsläpp. Priserna för liftkort och kostnader för anläggningarna kommer att höjas. Bensinpriserna för att ta sig dit kommer att öka. Allt detta är ödesfrågor att betänka för de som investerar i utbyggnader och nya skidanläggningar.
Här i Dalarna har 24 000 personer skrivit under en protest mot bensinskatterna. Ett kan de vara alldeles säkra på: att priset på fordonsbränsle och energi kommer att fortsätta att stiga. Detta måste vara en del av allas våra framtidskalkyler vare sig det handlar om Classic Car Week, Ejendals Arena, Tällberg Forum, Musik vid Siljan, Vasaloppet eller Orsa Grönklitt. Bensin och energin har hittills varit billig; så billig att alternativen till dagens bränslen inte finns framme.
Alla måste vi planera för att för det första göra våra evenemang – minst - utsläpps-neutrala. Att de inte bidrar med tillskott av koldioxidutsläpp och andra växthusgaser.
Vi måste också kalkylera med fortsatt ökande bil- och transportkostnader.
Miljöeffekterna blir viktigare är sysselsättningseffekterna. Det är faktiskt så att en beboelig miljö ger möjlighet till sysselsättning, medan sysselsättning inte alltid ger en beboelig miljö. Det går bra att fråga dem i Honduras, New Orleans, Niger, i Amazonas eller i södra Spanien.
Vi bor i en trakt som ser ut att bli behagligt varmare, men vintrarna blir inte som förr.
Bo Ekman
Thursday, October 13, 2005
Bra måste bli bättre
Det finns en djup klyfta mellan omvärldens syn på Sverige och den bild som växer fram i den politiska debatten: att Sverige vore ett land i kris.
Jag har haft anledning att under en tid runt om i Europa intervjua och samtala med politiker, företagsledare, ekonomer och samhällsvetare om framtid och sysselsätt-ning. Alla bär de på den för alla gemensamma frågan: Var ska de framtida jobben komma? Hur skall just vårt land klara övergången till den globala ekonomin?
Det första svar jag oftast får är vare sig man talar med engelsmän, tyskar, holländare, amerikanare eller fransmän. ”Varför går ni svenskar över ån efter vatten? Det är ju vi som skall komma till er för att lära om både sociala försäkringssystem, ekonomisk tillväxt och anpassning till globaliseringen.”
Sverige har sedan några år en tillväxt bland de främsta i Europa. Men samtidigt står kanske inemot en och en halv miljon människor utanför den ordinarie arbets-marknaden. Man kan ana vilken tillväxtnivå Sverige skulle kunna nå om ytterligare någon miljon hade jobb i den mätbara arbetsmarknaden!
Faktum är emellertid att alla europeiska länder har - om än under olika beteckningar - grupper utanför arbetsmarknaden i samma storleksordning som Sverige. Men Sverige är ändå, möjligen undantaget Danmark, långt bättre på att förena tillväxt, strukturell förändring med social trygghet.
I de internationella rakningslistorna kommer Sverige stadigt på någon av de allra främsta platserna. World Economic Forum placerade nyligen Sverige som det tredje mest konkurrenskraftiga landet i världen efter Finland och USA. Världsbanken hävdar att vi har ett av världens bättre företagsklimat. Vi har i långliga tider legat i topp vad gäller mänskliga rättigheter, låg korruption, rättsäkerhet och social ordning. Vårt utgångsläge är fortfarande gott.
Men bra måste givetvis bli bättre, mycket bättre.
Det gäller också att cementera den omistliga kombinationen av hög produktivitet och starka pålitliga sociala skyddsnät – den svenska modellen. Det ena får inte vinna över det andra.
När de båda fungerar kan både företagare och individer göra investeringar och våga ta de risker och skapa den förändring som skapar framtidens jobb. Ekvationen kompliceras också av att vi är piskade att förena vår ekonomisk tillväxt med radikalt sänkta utsläppsnivåer av växthusgaser för att söka mildra de framtida effekterna av den pågående globala uppvärmningen.
Bo Ekman
Jag har haft anledning att under en tid runt om i Europa intervjua och samtala med politiker, företagsledare, ekonomer och samhällsvetare om framtid och sysselsätt-ning. Alla bär de på den för alla gemensamma frågan: Var ska de framtida jobben komma? Hur skall just vårt land klara övergången till den globala ekonomin?
Det första svar jag oftast får är vare sig man talar med engelsmän, tyskar, holländare, amerikanare eller fransmän. ”Varför går ni svenskar över ån efter vatten? Det är ju vi som skall komma till er för att lära om både sociala försäkringssystem, ekonomisk tillväxt och anpassning till globaliseringen.”
Sverige har sedan några år en tillväxt bland de främsta i Europa. Men samtidigt står kanske inemot en och en halv miljon människor utanför den ordinarie arbets-marknaden. Man kan ana vilken tillväxtnivå Sverige skulle kunna nå om ytterligare någon miljon hade jobb i den mätbara arbetsmarknaden!
Faktum är emellertid att alla europeiska länder har - om än under olika beteckningar - grupper utanför arbetsmarknaden i samma storleksordning som Sverige. Men Sverige är ändå, möjligen undantaget Danmark, långt bättre på att förena tillväxt, strukturell förändring med social trygghet.
I de internationella rakningslistorna kommer Sverige stadigt på någon av de allra främsta platserna. World Economic Forum placerade nyligen Sverige som det tredje mest konkurrenskraftiga landet i världen efter Finland och USA. Världsbanken hävdar att vi har ett av världens bättre företagsklimat. Vi har i långliga tider legat i topp vad gäller mänskliga rättigheter, låg korruption, rättsäkerhet och social ordning. Vårt utgångsläge är fortfarande gott.
Men bra måste givetvis bli bättre, mycket bättre.
Det gäller också att cementera den omistliga kombinationen av hög produktivitet och starka pålitliga sociala skyddsnät – den svenska modellen. Det ena får inte vinna över det andra.
När de båda fungerar kan både företagare och individer göra investeringar och våga ta de risker och skapa den förändring som skapar framtidens jobb. Ekvationen kompliceras också av att vi är piskade att förena vår ekonomisk tillväxt med radikalt sänkta utsläppsnivåer av växthusgaser för att söka mildra de framtida effekterna av den pågående globala uppvärmningen.
Bo Ekman
Subscribe to:
Posts (Atom)
