Posts
Det var sent på dagen och glest med kunder i butiken i Leksand. I kassan möttes jag av två unga flickor som frågade om de fick hjälpa mig att stoppa ned varorna i bärkassarna.
På deras vita tröjor stod en lite konstig text, kratiresa. Jag frågade vad det nu var. De sträckte ut armarna. Och där stod Demokratiresa! Vad var nu detta? Jo, svarade Denise och Hanna, 14 år, vi ska i september nästa år fara till Auschwitz i Polen, till koncentrationsläger i Tyskland och till Berlin för att ännu bättre förstå vikten av demokratin. De går på Åkerö skola i Leksand. Där har man nu i många år låtit årskurs 9 göra denna resa. Över 400 har hittills rest tillsammans med lärare och föräldrar.
Jag har själv besökt Auschwitz för ganska precis femtio år sedan. Besöket är etsat i mitt minne för evigt. Jag har gått längs järnvägsspåren där människor sorterades till vänster eller till höger: Direkt till gaskamrarna eller till arbetslägret som mellanstation. Fascister är människor som vet med sig att veta bättre än andra människor i kraft av ras, nationalitet, kunskap eller helt enkelt makt. De tar sig makten att sortera agnar från vetet, kunniga från okunniga, begåvade från obegåvade, arier från judar.
I Tällberg tronade Gustaf Ankarcrona. Han gjorde mycket för hembygd och svenskhet. Men han var, som Gustav Näsström skrev i sin bok om Dalarna som svenskt ideal, en aggressiv antisemit. Därför blev han aldrig bjuden hem till Zorngården i Mora, Emma var ju judinna, född Lamm. I Dalarna mätte rasbiologen Bertil Lundman skallar och näsor för att rasbestämma befolkningen. Var de av nordisk stam eller månne av invandrad? Hans artiklar publicerades under ett tiotal år i Dalarnas Hembygdsbok.
Det svenska Rasbiologiska Institutet grundades 1922 genom ett riksdagsbeslut. Dess chef Herman Lundborg, antisemit, blev sedermera också rådgivare till nazisterna i Tyskland i hithörande frågor. Institutet var inrymt i Dekanhuset i Uppsala. Detta hyste också den teologiska fakulteten. Att mäta skillnader i skallform eller kunskap och intelligens för den delen - det kan kvitta - i syfte att sortera människor för vad de får bli eller inte, är demokratins dödgräveri. Det svenska steriliseringsprogrammet skördade 63 000 offer fram till 1975.
Därför är det viktigt, viktigare än någonsin, att åka på skolresa till Auschwitz. Att se med egna ögon, att känna med eget hjärta vad den extrema elitismens tyranneri kan göra när föraktet för andra som inte är som jag, fått fotfäste.
Bo Ekman
Publicerad i Dalarnas tidningar 13 november 2011
Tuesday, November 15, 2011
Monday, November 7, 2011
Tillväxtdalen
Idag skulle en samling kring tillväxt ägt rum i Leksand. Men dessvärre har arrangemanget måst inställas. Intresset var för dåligt.
Med tanke på den dynamik som nu utvecklas i många delar av världen var detta stor skam. Dalarna och Sverige behöver all den inspiration och insikter om vad som är på gång.
Jag hade tillfälle att för ett par veckor sedan att resa runt, först i Tyskland och sedan i Silicon Valley för att bättre förstå vad som pågår i laboratorier och utvecklingsavdelningar. Jag kommer tillbaka med mer av hoppfullhet och tillförsikt.
Silicon Valley har under fyra årtionden varit vaggan för den digitala revolutionen. När jag var där lanserade Apple sin nya iPhonegeneration, 4S. Den sålde 4 miljoner första dagen! Det förra rekordet var 1,7. Version 4S har inbyggd artificiell intelligens. Programmet har fått namnet Siri (så hette min första lärarinna). Siri tar emot muntliga frågor och uppmaningar, till exempel: Behöver jag ett paraply idag? Eller Boka ett bord på den bästa tapasrestaurangen i Dallas! Systemet är lärande, vilket innebär att allteftersom miljoner användare ställer frågor byggs svarskapaciteten ut.
Jag besökte två företag, bland andra Tibco, som utvecklar system som gör det möjligt att fatta beslut i nästan samma ögonblick som någonting händer. Detta används i aktiehandel, i dagligvaruhandel, i spelbranschen. Det kallas realtidsbeslut. Branschen växer med över 25 procent om året.
Dessa nya teknologier friställer den dyrbaraste av resurser – tid – för viktigare saker än rutinjobb, till exempel lärande, kultur, produktutveckling, vård, omsorg, miljö, aktiv fritid.
Jag besökte laboratorier som arbetar med nya generationer av solenergi. Kostnadssänkningar och verkningsgrader som nu finns i prototyper är enastående. Priset för en kilowattimme, genererad av solstrålning, omvandlad med hjälp av artificiell fotosyntes kan inom ett par år ha kommit så lågt som 35-40 öre. Solenergi kommer att bli konkurrenskraftig med kol, och så småningom med alla fossila bränslen. CO2-problemet är under attack.
Silicon Valley är nog den enda utvecklingsregion som inte försöker kopiera Silicon Valley. Jag har rest och arbetat i regionen i 30 år och följt dess fenomenala förmåga att förnya sig själv. Skillnaden är stor till den europeiska scenen. Här råder mer av en stagnationens mentalitet. Fokus i Europa är på underskott och skuldberg, inte på hur resurserna ska förmeras. Förväntningarna ligger mer på ”när kommer nästa sparpaket?” än på ”när kommer nästa stora möjlighet?”.
USA har också enorma skuldproblem. Det gäller också delstaten Kalifornien. Tidigare administrationer har förött kapitalbas och ekonomi. De fattiga och de utslagna växer i antal. Men ändå frustar Silicon Valley på, inte minst tack vare de vinster som genererats av tidigare utvecklingsgenerationer.
Alltså – utvecklingen sprätter åt många håll. De sociala och miljöproblemen är stora. Det bästa sättet är ändå att ta tag i dem: att samlas, göra bra analys och formulera sin vision. Tällberg Foundation samlar tillsammans med Teknikdalen om några veckor 200 unga ledare från Dalarnas alla kommuner, men också från övriga Sverige och andra länder. Hoppet är vår vän!
Publicerad i Dalarnas tidningar 30 okt, 2011
Med tanke på den dynamik som nu utvecklas i många delar av världen var detta stor skam. Dalarna och Sverige behöver all den inspiration och insikter om vad som är på gång.
Jag hade tillfälle att för ett par veckor sedan att resa runt, först i Tyskland och sedan i Silicon Valley för att bättre förstå vad som pågår i laboratorier och utvecklingsavdelningar. Jag kommer tillbaka med mer av hoppfullhet och tillförsikt.
Silicon Valley har under fyra årtionden varit vaggan för den digitala revolutionen. När jag var där lanserade Apple sin nya iPhonegeneration, 4S. Den sålde 4 miljoner första dagen! Det förra rekordet var 1,7. Version 4S har inbyggd artificiell intelligens. Programmet har fått namnet Siri (så hette min första lärarinna). Siri tar emot muntliga frågor och uppmaningar, till exempel: Behöver jag ett paraply idag? Eller Boka ett bord på den bästa tapasrestaurangen i Dallas! Systemet är lärande, vilket innebär att allteftersom miljoner användare ställer frågor byggs svarskapaciteten ut.
Jag besökte två företag, bland andra Tibco, som utvecklar system som gör det möjligt att fatta beslut i nästan samma ögonblick som någonting händer. Detta används i aktiehandel, i dagligvaruhandel, i spelbranschen. Det kallas realtidsbeslut. Branschen växer med över 25 procent om året.
Dessa nya teknologier friställer den dyrbaraste av resurser – tid – för viktigare saker än rutinjobb, till exempel lärande, kultur, produktutveckling, vård, omsorg, miljö, aktiv fritid.
Jag besökte laboratorier som arbetar med nya generationer av solenergi. Kostnadssänkningar och verkningsgrader som nu finns i prototyper är enastående. Priset för en kilowattimme, genererad av solstrålning, omvandlad med hjälp av artificiell fotosyntes kan inom ett par år ha kommit så lågt som 35-40 öre. Solenergi kommer att bli konkurrenskraftig med kol, och så småningom med alla fossila bränslen. CO2-problemet är under attack.
Silicon Valley är nog den enda utvecklingsregion som inte försöker kopiera Silicon Valley. Jag har rest och arbetat i regionen i 30 år och följt dess fenomenala förmåga att förnya sig själv. Skillnaden är stor till den europeiska scenen. Här råder mer av en stagnationens mentalitet. Fokus i Europa är på underskott och skuldberg, inte på hur resurserna ska förmeras. Förväntningarna ligger mer på ”när kommer nästa sparpaket?” än på ”när kommer nästa stora möjlighet?”.
USA har också enorma skuldproblem. Det gäller också delstaten Kalifornien. Tidigare administrationer har förött kapitalbas och ekonomi. De fattiga och de utslagna växer i antal. Men ändå frustar Silicon Valley på, inte minst tack vare de vinster som genererats av tidigare utvecklingsgenerationer.
Alltså – utvecklingen sprätter åt många håll. De sociala och miljöproblemen är stora. Det bästa sättet är ändå att ta tag i dem: att samlas, göra bra analys och formulera sin vision. Tällberg Foundation samlar tillsammans med Teknikdalen om några veckor 200 unga ledare från Dalarnas alla kommuner, men också från övriga Sverige och andra länder. Hoppet är vår vän!
Publicerad i Dalarnas tidningar 30 okt, 2011
Thursday, August 4, 2011
Den nya skiljelinjen
En högspänd, politiskt laddad skiljelinje har vuxit fram i globaliseringens kölvatten. De genomkalkylerade och utstuderade dåden i Norge är måhända en ytterlighet. En andra ytterlighet på reaktionsskalan mot globaliseringen är det passiva motstånd mot invandring som vi litet överslätande har lärt oss kalla främlingsfientlighet.
Den allra viktigaste politiska skiljelinjen i vår tid har kommit att bli den som går mellan nationalism och globalism/internationalisering; mellan monokultur och multikultur; mellan begränsad solidaritet och en identitet som bygger på förmågan till ett allt vidare ansvarstagande; mellan förhärligande av det egna, det provinsiella och bejakande av helhet och mångfald.
Förr gick de politiska skiljelinjerna, den organiserade konflikten, mellan landsbygd och stad, mellan kapital och arbete, mellan dem som har och dem som inte har. Dessa konflikter kommer att vara dynamiska också i framtiden men allt tydligare kommer den övergripande politiska frågan att vara att lösa konflikten mellan dem som vill bevara sin nationella egenart och dem som vill leva i en värld där den egna kulturen utvecklas i samspelet med alla andra.
Världen får allt fler nationalstater, snart 200, allt fler fördrag, avtal och mellanstatliga institutioner, i dag 6 129, som ska hålla isär och ihop oss. Vi försöker med andra ord samtidigt äta kakan och behålla den. Just däri ligger konflikten. De allra flesta vill ha globaliseringens frukter men inte ta ansvaret för dess konsekvenser.
Detta har lett till missnöjespartier, shariaattacker mot modernisering och västliga värderingar liksom islamofobiska reaktioner i Väst. Denna konflikt om den långsiktiga inriktningen för en global samhällsutveckling leder till småterror och storterror eftersom frågorna främst bearbetas utanför de etablerade politiska formerna.
Det politiska systemet måste därför förmå sig att artikulera denna växande samhällskonflikt för att kunna hantera den. Det innebär att den globala samhällsutvecklingen måste komma upp på de nationella politiska dagordningarna. Vi måste ta ansvaret att ge svaret på frågan: Hur i hela världen ska vi leva tillsammans; med vilken vision, med vilka värderingar och vilken rättsordning?
Utan svar på dessa frågor kommer vi inte tillsammans kunna lösa de stora systemfrågorna om tillväxt, energi, fördelning, klimat och miljö, fattigdom och solidaritet.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-08-03
Den allra viktigaste politiska skiljelinjen i vår tid har kommit att bli den som går mellan nationalism och globalism/internationalisering; mellan monokultur och multikultur; mellan begränsad solidaritet och en identitet som bygger på förmågan till ett allt vidare ansvarstagande; mellan förhärligande av det egna, det provinsiella och bejakande av helhet och mångfald.
Förr gick de politiska skiljelinjerna, den organiserade konflikten, mellan landsbygd och stad, mellan kapital och arbete, mellan dem som har och dem som inte har. Dessa konflikter kommer att vara dynamiska också i framtiden men allt tydligare kommer den övergripande politiska frågan att vara att lösa konflikten mellan dem som vill bevara sin nationella egenart och dem som vill leva i en värld där den egna kulturen utvecklas i samspelet med alla andra.
Världen får allt fler nationalstater, snart 200, allt fler fördrag, avtal och mellanstatliga institutioner, i dag 6 129, som ska hålla isär och ihop oss. Vi försöker med andra ord samtidigt äta kakan och behålla den. Just däri ligger konflikten. De allra flesta vill ha globaliseringens frukter men inte ta ansvaret för dess konsekvenser.
Detta har lett till missnöjespartier, shariaattacker mot modernisering och västliga värderingar liksom islamofobiska reaktioner i Väst. Denna konflikt om den långsiktiga inriktningen för en global samhällsutveckling leder till småterror och storterror eftersom frågorna främst bearbetas utanför de etablerade politiska formerna.
Det politiska systemet måste därför förmå sig att artikulera denna växande samhällskonflikt för att kunna hantera den. Det innebär att den globala samhällsutvecklingen måste komma upp på de nationella politiska dagordningarna. Vi måste ta ansvaret att ge svaret på frågan: Hur i hela världen ska vi leva tillsammans; med vilken vision, med vilka värderingar och vilken rättsordning?
Utan svar på dessa frågor kommer vi inte tillsammans kunna lösa de stora systemfrågorna om tillväxt, energi, fördelning, klimat och miljö, fattigdom och solidaritet.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-08-03
Thursday, July 28, 2011
Euron skapades i medvind
För några månader sedan skrev jag en reflektion i denna spalt med rubriken: Trasigt, trasigt... Den konstaterade att USA och Europa stod inför djupa, politiskt svårlösta problemkomplex, ett riktigt gyttjebad. Nu är vi där.
De politiska systemen förmår inte lösa de statsfinansiella problemen. Grundorsaken är enkel. Politiken är till syvende och sist nationell. Problemen den skall lösa är gränsöverskridande. EU har bättre redskap till hands än enskilda nationer som USA, Japan eller Kina. Men Euroländernas gemensamma valuta hade också krävt gemensam finanspolitik och budgetpolitik.
Euron är en medvindskonstruktion. Här finns ett glapp mellan verklighet och dröm. USA har spelat bort en hegemonisk maktposition. En radda av förlorade och kostsamma krig och skenande underskott i handel och budget har minskat handlingsutrymmet till praktiskt taget noll.
Det nationella politiska systemet fungerar inte längre som leverantör av kompromisser. Detta är låst av republikanernas fundamentalistiska värderingar och en nu gången tids föreställning om amerikansk exceptionalism. Det finansiella systemet varken slutar eller börjar vid amerikansk gräns. Så icke heller vid någon EU-gräns.
Den recession som rycker allt närmare är allas recession. Arbetslösheten är allas, liksom den kommande nedgången i aktie- och bostadsvärden.
De politiska institutionerna är oförmögna att lösa globalt sammanhängande problem. Dagens nationalstatsbundna ordning har visat sig lika oförmöget att lösa den akuta klimatkrisen liksom den akuta finanskrisen, eller för den delen fattigdomskrisen, resursfördelning, teknologiutveckling eller efterlevandet av mänskliga rättigheter.
Den bistraste av verkligheter är att vi faktiskt inte vet hur vi skall kunna komma överens på nationell och global nivå, samtidigt. Politiken, som den tillämpas, står mellan oss och lösningen.
Ingen tror väl att FN skall lösa dagens röra? Enligt FN:s register över bi- och multilaterala avtal och fördrag har minst 158 000 slutits under de sista 160 åren, de allra flesta sedan 1945. De flesta av dem är inte fullt ut respekterade eller fullföljda.
Om det hade varit så skulle världen ha sett mycket annorlunda i dag.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-07-25
Tyck till: mejla bo.ekman@tallbergfoundation.se
De politiska systemen förmår inte lösa de statsfinansiella problemen. Grundorsaken är enkel. Politiken är till syvende och sist nationell. Problemen den skall lösa är gränsöverskridande. EU har bättre redskap till hands än enskilda nationer som USA, Japan eller Kina. Men Euroländernas gemensamma valuta hade också krävt gemensam finanspolitik och budgetpolitik.
Euron är en medvindskonstruktion. Här finns ett glapp mellan verklighet och dröm. USA har spelat bort en hegemonisk maktposition. En radda av förlorade och kostsamma krig och skenande underskott i handel och budget har minskat handlingsutrymmet till praktiskt taget noll.
Det nationella politiska systemet fungerar inte längre som leverantör av kompromisser. Detta är låst av republikanernas fundamentalistiska värderingar och en nu gången tids föreställning om amerikansk exceptionalism. Det finansiella systemet varken slutar eller börjar vid amerikansk gräns. Så icke heller vid någon EU-gräns.
Den recession som rycker allt närmare är allas recession. Arbetslösheten är allas, liksom den kommande nedgången i aktie- och bostadsvärden.
De politiska institutionerna är oförmögna att lösa globalt sammanhängande problem. Dagens nationalstatsbundna ordning har visat sig lika oförmöget att lösa den akuta klimatkrisen liksom den akuta finanskrisen, eller för den delen fattigdomskrisen, resursfördelning, teknologiutveckling eller efterlevandet av mänskliga rättigheter.
Den bistraste av verkligheter är att vi faktiskt inte vet hur vi skall kunna komma överens på nationell och global nivå, samtidigt. Politiken, som den tillämpas, står mellan oss och lösningen.
Ingen tror väl att FN skall lösa dagens röra? Enligt FN:s register över bi- och multilaterala avtal och fördrag har minst 158 000 slutits under de sista 160 åren, de allra flesta sedan 1945. De flesta av dem är inte fullt ut respekterade eller fullföljda.
Om det hade varit så skulle världen ha sett mycket annorlunda i dag.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-07-25
Tyck till: mejla bo.ekman@tallbergfoundation.se
Sunday, July 10, 2011
I förhandlingsfabriken
Världshandelsorganisationen (WTO) ligger i ett av de gamla kontorspalatsen från Nationernas förbunds (NF:s) tidevarv. NF kom som bekant till 1919 som ett av de nästan omedelbart förgängliga resultaten av fredsförhandlingarna i Paris efter första världskriget.
På WTO presiderar Pascal Lamy. Hans utstrålning är en kombination av en buddistmunk och en driven europeisk intellektuell. Han leder den kanske mest framgångsrika av mellanstatliga organisationer.
Det finns inte mindre än 6 129 sådana. Deras uppgift är att övervaka mer än 150 000 fördrag, avtal och protokoll. Ingen vet riktigt hur många. Vi kan också vara säkra på att den ena handen inte riktigt vet vad den andra gör.
Därutöver finns nu 196 nationalstater. Snart är de 200. Förhandlingssalen i WTO ser ut som en tätt sammanpackad monteringsfabrik i Kina. WTO är en förhandlingsfabrik.
Jag deltar inte i några förhandlingar, men i ett mindre informellt möte, som Lamy sammankallat om den svåra frågan om hur världens länder kan göra våra liv säkrare, ekonomin växande, miljön renare och samarbetet mer förtroendefullt.
Det är likartade frågor som behandlades på Tällberg Forum som just avslutats. Detta år i Sigtuna. Både vid Tällberg Forum och i Genève får jag intrycket att äntligen (som Gert Fylking skulle ha utropat), har så kallad Global Governance kommit högre på dagordningen. Hur ska vi sköta våra gemensamma intressen?
Vid Genèvemötet underströk Lamy att kunskap och insikt på den lokala nivån är en förutsättning för framgångsrik samverkan mellan marknader och länder på den globala nivån. Jag kunde berätta om hur Tällberg Forum samlat till samtal och diskussioner om ekonomi, miljö, tillväxt och globalisering med allmänheten i Sigtunas olika kommundelar.
Det viktigaste jag tog med mig från årets Tällberg Forum 2011, att förmedla till WTO, var att allmänhetens kunskap, insikt och medvetenhet växer med globaliseringens tilltagande komplexitet. Jag tror vi håller på att bli skickligare att forma våra liv för en värld med allt färre gränsövergångar och med en vidare solidaritet.
Som min mor brukade säga: Svårigheter är till för att övervinnas!
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-07-10
På WTO presiderar Pascal Lamy. Hans utstrålning är en kombination av en buddistmunk och en driven europeisk intellektuell. Han leder den kanske mest framgångsrika av mellanstatliga organisationer.
Det finns inte mindre än 6 129 sådana. Deras uppgift är att övervaka mer än 150 000 fördrag, avtal och protokoll. Ingen vet riktigt hur många. Vi kan också vara säkra på att den ena handen inte riktigt vet vad den andra gör.
Därutöver finns nu 196 nationalstater. Snart är de 200. Förhandlingssalen i WTO ser ut som en tätt sammanpackad monteringsfabrik i Kina. WTO är en förhandlingsfabrik.
Jag deltar inte i några förhandlingar, men i ett mindre informellt möte, som Lamy sammankallat om den svåra frågan om hur världens länder kan göra våra liv säkrare, ekonomin växande, miljön renare och samarbetet mer förtroendefullt.
Det är likartade frågor som behandlades på Tällberg Forum som just avslutats. Detta år i Sigtuna. Både vid Tällberg Forum och i Genève får jag intrycket att äntligen (som Gert Fylking skulle ha utropat), har så kallad Global Governance kommit högre på dagordningen. Hur ska vi sköta våra gemensamma intressen?
Vid Genèvemötet underströk Lamy att kunskap och insikt på den lokala nivån är en förutsättning för framgångsrik samverkan mellan marknader och länder på den globala nivån. Jag kunde berätta om hur Tällberg Forum samlat till samtal och diskussioner om ekonomi, miljö, tillväxt och globalisering med allmänheten i Sigtunas olika kommundelar.
Det viktigaste jag tog med mig från årets Tällberg Forum 2011, att förmedla till WTO, var att allmänhetens kunskap, insikt och medvetenhet växer med globaliseringens tilltagande komplexitet. Jag tror vi håller på att bli skickligare att forma våra liv för en värld med allt färre gränsövergångar och med en vidare solidaritet.
Som min mor brukade säga: Svårigheter är till för att övervinnas!
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-07-10
Subscribe to:
Posts (Atom)
