Titta på Afrika med nya ögon

För en sisådär 60 000 år sedan började människan sin vandring från östra Afrika ut till jordens alla vinklar och vrår, även hit till Dalarna.

I dagarna har vi fått anledning att celebrera en av mänsklighetens allra största gestalter, Nelson Mandela, afrikan.

Han skänkte innehåll till abstrakta begrepp som rättvisa, jämlikhet och utveckling.

Han var ledaren som gick i första ledet och gav exemplet.

En annan gestalt av liknande mod och ledarskap var en ättling till en förslavad afrikan tvångsförd från Afrika till Nordamerika, Martin Luther King.

En tredje gestalt i samma kategori var Mahatma Gandhi som likt King mördades i sin kamp för rättvisa, frihet och medmänsklighet.

Att uttala principer och så faktiskt stå för dem är bokstavligen livsfarligt. Många av Mandelas förtrogna i frihetskampen försvann in i läger, fängelser och tortyrkammare.

Kolonialismens oerhörda övergrepp och brutalitet kunde ha skadat Afrika för evigt. Men faktum är att Afrika idag är på god väg att resa sig.

Om detta berättar journalisten Erika Bjerström i en nyutkommen bok Det nya Afrika (Weylers förlag). Boken ger en hoppfull bild av den utveckling som sker i många delar av denna väldiga kontinent.

Bjerström bryter med mediernas schablonföreställningar av Afrikas nuläge: svält, plundring och förödelser.

Det är ju till katastrofplatserna medierna sänder sina reportrar. Vi matas med händelser inte med sammanhang.

Det är ju också ett välkänt faktum att negativa nyheter säljer bättre än positiva.

Mandelas kanske viktigaste och mest bestående bidrag till denna utveckling som Bjerström skildrar i Det nya Afrika är återkomsten av den självkänsla och identitet som kolonialväldet berövade kontinenten.

Parallellt med Afrikas och Asiens framväxt ser vi Europas och kanske också USA:s stagnation.

Afrika är på väg att utveckla och bygga nya former för utbildning och välfärd, medan Sverige – i ett kort ögonblick av övermod – beslöt sig för att satsa mindre på de solidariska åtaganden som bygger samhällsgemenskap både för ny och nedan.

I Stockholm pågår just nu en utställning i Bergrummet på Skeppsholmen med skulpturer från den 1000-åriga Ife-kulturen i Nigeria.

De är av en unik skönhet, känslighet och hantverksmässig skicklighet.

Jag vill avslutningsvis påminna om att det var afrikansk konst som hade det avgörande inflytandet på Picassos uppbrott från den konkreta till den abstrakta konsten.

Detta förändrade världen.

En hållbar ohållbarhet

Samtidigt som både den politiska och kommersiella normen predikar hållbarhet eldar vi som aldrig förr under förändringens grytor. Det har blivit en del av samhällsnormen idag att vara entreprenör, förnyare, innovatör.

De löften som ställs ut är inte hållbarhet och stabilitet utan förändring och instabilitet. Stabilitet och hållbarhet föreställs kunna uppnås genom destabilisering av det existerande.

Precis häri ligger en av tidens stora politiska konflikter. Å ena sidan drömmen om den evigt stabila, beständiga, pålitliga, den tidtabellsbundna tillvaron – å andra sidan förändring, förnyelse, visioner, experimenterande, tillväxt. Ett samhälle där var och en ska ha största möjliga frihet att förverkliga sina egna drömmar.

Denna konflikt om hur det fortsatta samhällsbygget ska lösas är inte artikulerad för väljare, konsumenter eller arbetsmarknad. Så länge som det inte erbjuds någon politisk lösning på lokal nivå förblir det omöjligt att nå en sådan på global nivå. Det blir, till exempel, inget globalt klimatavtal.

Enligt min mening så är klimatproblemen väldefinierade: orsaker, förlopp och konsekvenser. Teoribildningen synes mig tillförlitlig. Men också om detta står strid.

Problemet är inte analytiskt och kognitivt. Problemet är politiskt och förhandlingsorganisatoriskt.

Vi har varken mål, medel eller metoder som gör det möjligt att samfällt lösa problem som vi samfällt genererar, oavsett nationalitet eller etnicitet. Solidariteten och ansvaret slutar vid gamla gränser.

Huvudproblemet är alltså konstitutionellt. Vi arbetar inom en ordning vars organiserande princip om territoriell integritet tillhör en tid då gränsen betydde också gräns för ansvaret.

Men det är en sinkadus om en orkan väljer väg över Honduras, Mexico, Texas, Florida eller New York. Det är också en sinkadus om det blir Filippinerna som drabbas hårdast av en tyfon och inte Vietnam, Kina eller Taiwan.

Det är geologiska och klimatologiska tillfälligheter som avgör var jordbävningar eller översvämningar inträffar. Men dessas följder är ett globalt ansvar i den globalt ömsesidigt beroende ekonomi som vi lever i.

Men just nu går den politiska opinionen i motsatt riktning. Ny-nationalismen växer inte bara i Sverige utan också i Europa och i Nordamerika.

Detta ser vi på område efter område, från ungdomsarbetslöshet till flykting-politik, till oförmågan att släcka ett krig som det i Syrien eller utrota fattigdom som i Indien.

Människan arbetar inom ramen för en ordning som aldrig varit hållbar, i den meningen att den producerar de lösningar vi behöver för den framtid som ännu inte infunnit sig.

Evolutionens dynamik arbetar på alla nivåer: bland Higgs-partiklar, micro-organismer bland instabila, sociala och ekonomiska ordningar, bland globala klimatologiska eller instabila och komplexa planetära system. Framtiden är i framtidens händer.

Jag tror Merkel visste

Förmodligen fanns ingen effektivare form för medborgarnas koll – eller övervakning om man så vill – av varandra än den gamla bondbyn i Dalarna. Information och skvaller löpte längs dikesrenarna.

I Gefle, där jag växte upp, löpte ”informationen” längs rännstenarna. På husen satt skvallerspeglar och i fönstren lagom genomskinliga gardiner för att kunna kolla vem som gick vart och gjorde vad.

På litet finare språk kallas det där för social kontroll. Vi människor är obotligt nyfikna på varandra och vad andra gör. Skvaller är inte liktydigt med illvilja. Vi känner oss tryggare om vi ”vet”, men paradoxalt nog också om de andra – fienden till exempel – ”vet”. Därför finns en ömsesidighet i nästan all underrättelseverksamhet. Jag har mycket svårt att tänka mig att till exempel Angela Merkel inte ”visste” eller åtminstone inte anade att olika säkerhetstjänster, inkluderande de amerikanska, höll ett noggrant öga och öra på henne.

Att avlyssning – så kallad signalspaning – pågått under långliga tider är väl känt liksom samarbetet mellan NSA – amerikanerna - och engelsmännen. De pågående teknologiska genombrotten inom telekommunikation ändrar stup i kvarten förutsättningarna för underrättelseverksamhet. Men vi får hoppas att denna ständigt ökar i effektivitet för att världen ska slippa sådana misslyckanden som USA’s oförmåga att fånga upp Bin Laden före dådet den 11 september 2001.

Den svåraste nöten att knäcka är att samtidigt förstärka signalspaningens effektivitet och den legala och demokratiska kontrollen över underrättelsetjänsternas arbete. Detta arbete måste ytterst vila på medborgarnas förtroende. Så var det också i bondbyn i Dalarna, vilken trots misshälligheter av olika slag, hölls samman av ett paraply av mer eller mindre uttalade gemensamma värderingar. Straffet för att på ett avgörande sätt bryta mot dessa var uteslutning ur gemenskapen.

Demokratin förutsätter att vi har fördrag med varandras olikheter; att vi tillåter oss att ha olika politiska meningar och religiösa övertygelser. Vissa sådana värderingar är så viktiga att de skrivs in i nationella konstitutioner, bystadgor eller internationella fördrag. Just nu vill många av oss till exempel få ett internationellt hållbart avtal som reglerar klimatpolitiken.

En stor stenbumling i vägen för detta är faktiskt demokratin själv. De amerikanska konstitutionen stipulerar att en förutsättning för att USA ska kunna ingå bindande avtal som begränsar landets självständighet är att två tredjedelar av senatens medlemmar samtycker. Detta villkor har medfört att USA kommit, om än inte till anden så till formen, att i många fall ställa sig utanför den internationella, formella ”bygemenskapen”.

Publicerad i Dalarnas Tidningar, november 2013

Kunskapen ingen lösning

För en dryg vecka sedan lämnade FN’s klimatpanel första delen av årets rapport. Det var sju år sen sist! Panelens ordförande under Stockholmsmötet var den schweiziske fysikern Thomas F Stocker. Han redovisade resultaten med klocksäker precision för en grupp svenska storföretagsledare, biträdd av Sveriges klimatguru nummer ett: Johan Rockström. Ordförande för mötet var Volvos koncernchef Olof Persson.

IPCC, FN’s internationella klimatpanel består av tusentalsvetenskapsmän från alla världens hörn. IPCC tilldelades år 2007 Nobels fredspris. Forskare från hela världen bidrar till arbetet i IPCC på frivillig basis. Sekretariatet ligger i Geneve. Den, slutliga, sammanfattande rapporten av denna den femte stora rapportomgången från IPCC kommer att presenteras i Köpenhamn i slutet av oktober 2014.

Klimatrapportering är alltså inte några larmrapporter som lättsinnigt hastas fram. Arbetet handlar ju faktiskt om hur framtida livsförutsättningar kan komma att påverkas av mer eller mindre stora förändringar i och av den biosfär som är grunden för liv och civilisation.

Rapporteringen från Stockholmsmötet följde i de spår och linjer som tidigare rapporter tecknat. Men nu, enligt forskarna, med ännu större säkerhet och högre sannolikheter. Det är en hotfull bild av framtidens livsbetingelser som tecknas. Signalerna är väl bekanta vid det här laget. Glaciärer och isar smälter. Orkaner och cykloner intensifieras. Havsnivåer stiger, tork- och regnperioder blir fler och intensivare. Samhällsbygget är sedan 1000-tals år anpassat till andra naturens reaktionsmönster och beteenden än de som nu ses vid horisonterna.

Att bromsa drivkrafterna bakom klimatförändringarna har hittills visat sig ogörligt. Mänskligheten äger ännu inte någon globalt fungerande demokrati som effektivt kan lösa globalt gemensamma problem.
Det egna intresset vinner som regel över det gemensamma. Det kortsiktiga vinner över det långsiktiga.

Nyckeln till en godtagbar lösning på klimatproblemet ligger förborgat i framtidens energiförsörjning och därmed energipolitiken. För att erhålla en tillfredsställande stabilitet i klimatsystemet borde CO2-innehållet i atmosfären inte överstiga 350 ppm. Vi är redan uppe på nivån nära 400 och är på väg mot 500 ppm. Den största boven i dramat är fossila bränslen. Det är om övergången från fossila bränslen till andra alternativa energikällor, inklusive olika former av kärnkraft, som striden står.

Vi vet vad problemet är, men vi vet inte hur vi ska lösa det.
Publicerad i Dalarnas Tidning, oktober 2013

Att göra tidning i tiden

En tidning får sin personlighet genom de människor som skapar den. Falukuriren har i hög grad fått sin personlighet och anslag i kontakten med läsekretsen genom Christer Gruhs.

Christer Gruhs hör hemma i Dalarna och i den tidning som följer utvecklingen mellan byarnas årscykler och det globala, mer oförutsägbara skeendet. Mellan den lilla världen och den stora, där den lilla världen trängs undan av kraften och dynamiken i de storskaliga skeendena. Han har utvecklat en speciell dalsk journalistisk dialekt.

Christer Gruhs har noga följt hur dalakulturens scener och bygdespel -Himlaspel, Skinnarspel, Ingemarsspel, Musik vid Siljan - inte överlevt i gamla former. Nya växer upp, gärna med engelska namn: Peace & Love, Tällberg Foundation, Beyond Skiing, (Skid-VM) eller Mindhouse Park. Identiteter skiftar långsamt.

Den sanne journalisten befinner sig i ständigt, ändlöst samtal med sina läsare. Hen är observatör, uttolkare, förmedlare av kunskaper. Varje dag. År ut och år in. Journalisten är en del av sin tid. Hen gör den mer begriplig utan att moralisera eller tillrättavisa. Andra har de rollerna.

En lokal/regional tidning är en del av samhällsväven och gemenskapen. Den måste spegla – också på ledarplats – den lilla världens vedermödor och landvinningar. Den som lyssnar äger läsarens förtroende. Detta äger Christer Gruhs, men inte som ensamseglare utan som en del av det större sammanhang som är Tidningen. En tidning är ingenting utan sin kommunikation med läsarna. Saknas denna, reduceras tidningen till ett annonsblad.

Tidningen är omistlig i det moderna samhället. Nätet, twittrande, personliga bloggare kan inte ersätta Tidningen, som under tryckfrihetslagar skapas av sammanhang i tid och rum. I detta sammanhang har Christer Gruhs verkat. Han har med sin penna och på sitt ödmjuka, stillsamma sätt i med- och motgång hållit den publicistiska etiken högt.

Varje tid har sina förtecken. Dagsjournalistiken speglar samhällets förändrings­process. Själv debuterade jag som journalist 1957 på Gefle Dagblad. Arbetarbladet tvärs över gatan och Norrlandsposten leddes av stora tidningsmän, som skapade ett professionellt klimat där den journalistiska etiken alltid gick före det kommersiella intresset.

Precis så har jag också erfarit Christer Gruhs’ gärning. Men tror mig våga säga att vara politisk redaktör är långt svårare idag än för 50 år sedan.

Tack Christer! Lycka till Jens!!

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2013-05-24