Posts
Förmodligen
fanns ingen effektivare form för medborgarnas koll – eller övervakning om man
så vill – av varandra än den gamla bondbyn i Dalarna. Information och skvaller
löpte längs dikesrenarna.
I
Gefle, där jag växte upp, löpte ”informationen” längs rännstenarna. På husen satt
skvallerspeglar och i fönstren lagom genomskinliga gardiner för att kunna kolla
vem som gick vart och gjorde vad.
På
litet finare språk kallas det där för social kontroll. Vi människor är obotligt
nyfikna på varandra och vad andra gör. Skvaller är inte liktydigt med illvilja.
Vi känner oss tryggare om vi ”vet”, men paradoxalt nog också om de andra –
fienden till exempel – ”vet”. Därför finns en ömsesidighet i nästan all underrättelseverksamhet. Jag har mycket svårt att tänka mig att till exempel
Angela Merkel inte ”visste” eller åtminstone inte anade att olika säkerhetstjänster, inkluderande de amerikanska,
höll ett noggrant öga och öra på henne.
Att avlyssning – så kallad signalspaning – pågått
under långliga tider är väl känt liksom samarbetet mellan NSA – amerikanerna -
och engelsmännen. De
pågående teknologiska genombrotten inom telekommunikation ändrar stup i kvarten
förutsättningarna för underrättelseverksamhet. Men vi får hoppas att denna
ständigt ökar i effektivitet för att världen ska slippa sådana misslyckanden
som USA’s oförmåga att fånga upp Bin Laden före dådet den 11 september
2001.
Den
svåraste nöten att knäcka är att samtidigt förstärka signalspaningens
effektivitet och den legala och demokratiska kontrollen över
underrättelsetjänsternas arbete. Detta arbete måste ytterst vila på
medborgarnas förtroende. Så var det också i bondbyn i Dalarna, vilken trots
misshälligheter av olika slag, hölls samman av ett paraply av mer eller mindre
uttalade gemensamma värderingar. Straffet för att på ett avgörande sätt bryta
mot dessa var uteslutning ur gemenskapen.
Demokratin
förutsätter att vi har fördrag med varandras olikheter; att vi tillåter oss att
ha olika politiska meningar och religiösa övertygelser. Vissa sådana
värderingar är så viktiga att de skrivs in i nationella konstitutioner,
bystadgor eller internationella fördrag. Just nu vill många av oss till exempel
få ett internationellt hållbart avtal som reglerar klimatpolitiken.
En
stor stenbumling i vägen för detta är faktiskt demokratin själv. De amerikanska
konstitutionen stipulerar att en förutsättning för att USA ska kunna ingå
bindande avtal som begränsar landets självständighet är att två tredjedelar av
senatens medlemmar samtycker. Detta villkor har medfört att USA kommit, om än
inte till anden så till formen, att i många fall ställa sig utanför den
internationella, formella ”bygemenskapen”.
Publicerad i Dalarnas Tidningar, november 2013
