Att förena principer med pragmatism

På juldagsmorgonen 1972 satte sig Olof Palme vid köksbordet hemma i Vällingby. I ilska och vanmakt skrev han ett uttalande om de amerikanska terrorbombningarna över Hanoi. USA’s reaktion blev att kalla hem sin Stockholmsambassadör. Tre år senare tvingades USA dra sig ur Vietnam.
USA’s dåvarande utrikesminister Henry Kissinger hade 1972 inlett hemliga förhandlingar med Hanoiregimen. 1971 tog han initiativet till en normalisering av USA’s relationer med Kina. Han tilldelades, tillsammans med sin vietnamesiske medförhandlare Le Duc Tho, Nobels Fredspris 1973. Denne avstod från att ta emot det kontroversiella priset, eftersom kriget fortfarande pågick.
Kissinger har i sina eftermälen efter Palme uttryckt sig med den största respekt. Jag tror till och med att han anser att Palmes – och Sveriges - opinionsbildning något bidrog till att vidga förhandlingsfönstret för amerikanerna.
Palme var ingen duvunge i internationella relationer. Han var resultat-orienterad. Han förstod att vapen behövs för att både skapa och försvara demokrati och mänskliga rättigheter. Därför stödde han till exempel den kontroversiella vapenaffären med Indien, den så kallade Boforsaffären.
Nu är det Margot Wallströms tur att söka förena demokrati och vapen i det snårigt komplexa Mellanöstern. Samtidigt som islamofobin sprider sig i Europa och i Sverige är Sverige återigen steget före den konventionella västopinionen. För detta får hon ovett från näringslivet. Hugg och slag från oppositionen. Intet annat att vänta. Näringslivet har inget annat intresse än sitt eget. Så ska det också vara.
Saudiarabien är ett ungt land, etablerat 1932. En beduinhövding, Saud, besegrade och förenade stammarna på den Arabiska halvön. Inom territoriet ligger de heliga städerna Mekka och Medina, där profeten Muhammed verkade på 600-talet. Uppdelningen av islam i huvudsekterna Sunni och Shia skedde redan på 700-talet. Ingen av dessa sekter är entydiga. Islam är en mångtydig religion. Saudiarabien är företrädesvis Sunni, medan ärkefienden Iran är Shia.
Oljefyndigheterna i Saudi gjordes år 1937. Saudiarabien fick därigenom omedelbart en central geopolitisk ställning. Saudiarabien har fortfarande stor makt över oljepriset. Ett lågt oljepris skadar Iran (och Ryssland).
Saudiarabien är komplext, mångtydigt och motsägelsefullt. Landet är en modern välfärdsstat samtidigt som det – till dels – bygger på barbariska tillämpningar av religiösa och politiskt/konstitutionella principer. Den pågående moderniseringen av Saudiarabien är en balansgång på slak lina. Å ena sidan behovet av snabba insteg i ett samhälle som bygger på Deklarationen om de Mänskliga Rättigheterna, å andra sidan att undvika den fasansfulla konflikt som ett sammanbrott för regimen i Riyadh skulle medföra i hela Mellanöstern.
Margot Wallströms initiativ i Palestinafrågan och ökat diplomatiskt tryck på moderniseringen i Saudiarabien är välbetänkta bidrag till den processen.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2015-03-19 

Expeditionsregering

Väljarnas budskap i valet den 14 september 2014 var egentligen att inget parti, inget block ska ha hela makten. Deras budskap var: ”bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr”... för att citera Karin Boye’s tidlösa dikt. Man skulle också kunna citera Nils Ferlin’s ”När skönheten kom till byn, var klokheten redan där”… Dikten är, som alltid, sannare än verkligheten.
Nu blev resultatet av valet att den tragikomiska paradoxen att en ny regering av socialdemokrater och miljöpartister tillträder men ska regera utifrån motståndarnas budget fram till nyvalet den 22 mars, 2015. I politiken är sannerligen allting möjligt.

När nu nyval, eller vad det nu heter, ska hållas i landet, borde en expeditionsregering utses av talmannen intill dess en ny legitim regering träder till. Detta skulle samtidigt ge en chans för de verkliga politiska begåvningarna att komma till tals, åtminstone för en stund. Här är mitt förslag till expeditionsministär:

• Statsminister Eva Hamilton, nyligen avgången chef för SvT
• Finansminister Göran Persson, tidigare statsminister
• Finansmarknadsminister Erik Berglöf, chefsekonom på The European Bank for Reconstruction and Development
• Utrikesminister och försvarsminister Carl Bildt, tidigare statsminister
• Globaliserings och medlingsminister Jan Eliasson, vice generalsekreterare i FN
• Minister för lärande, skola och forskning Karin Markides, rektor för Chalmers tekniska universitet
• Näringsminister Carl Bennet, ordförande i Getinge AB
• Energiminister Lars Idermark, koncernchef Södra
• Miljöminister Maria Wetterstrand, tidigare språkrör i Miljöpartiet
• Vargstamsminister Maria Norrfalk, landshövding i Dalarna
• Sjukvårdsminister Carola Lemne, VD Svenskt Näringsliv, tidigare chef för Danderyds sjukhus
• Äldreminister Barbro Westerholm, riksdagsledamot
• Barn och ungdomsminister Johan Oljeqvist, Fryshuset
• Infrastrukturminister Nalin Pekgul, tidigare ordförande för S-kvinnor
• Digitaliseringsminister Niklas Zennström, IT-miljardär
• Kulturminister Marie-Louise Ekman, fd Dramatenchef
• Idrottsminister Björn Ferry, Prövapåare
• Poesiminister Göran Greider, chefredaktör Dalademokraten
• Arbetslöshetsminister vakant

Publicerad i DT 2014-12-15

När instabiliteten blir normen

Förra veckan var jag inbjuden till två möten som var för sig representerade två skilda världsbilder av verklighet och framtid.

Det ena ägde rum i ABF-husets slitna lokaler på Sveavägen i Stockholm. Det hade som rubrik: ”När Larmen Tystnar”. Det andra ägde rum någon kilometer därifrån på Villagatan i en PR-byrås eleganta omgivning.

Båda mötena handlade om teknik, samhällsförändring och framtid. I ABF-huset hade en rad miljöorganisationer samlat till agitation om förestående syndafall. Publiken var tudelad: dels en bastant grupp, +70 och dels en stor grupp -30. Fruktan stod som spön i backen för barnens och barnbarnens framtider. Att bry sig om barnbarnens miljö tycks vara definitionen på långsiktighet.

På Villagatan var TEDx organisatör. TED är en amerikansk företeelse med flera decennier på nacken. TED uttyds Technology, Education and Development. Dess specialitet är att förpacka budskap i moduler om max 18 minuter: Framtids-optimistiskt, entreprenöriellt, pedagogiskt. Kort sagt: Här salubjuds en optimismens framtid! X-et i TEDx betyder att affärsmodeller tillämpas på export, som till exempel här i Sverige.

Vid TEDx-mötet i Stockholm var publiken mellan +30 och -50, dvs dagens tongivande, tämligen narcissistiska generationer. Temat för TEDx var den nya IT-teknikens och nätets påverkan på demokratin och diplomatin. Huvudtalare var Carl Bildt, som gjorde en lågmäld och eftertänksam analys. Inte agitatorisk. Han följdes av ett nyhetsankare från (konservativa) amerikanska FOX News. Hennes stora poäng var att hon var något så ovanligt som ett lesbiskt nyhetsankare.

De här två mötena så här alldeles i början av ett viktigt valår visar i all enkelhet hur djupa klyftorna är mellan olika väljargruppers skilda föreställningsvärldar. Att vinna någon homogen väljarmajoritet för någon gemensam vision eller samtids-analys synes mig omöjlig.
Fragmentiseringen i politiken syns därför logisk. Den följer av fragmentering av samhälle, skolor, samhällsservice. Den kommer att fortsätta. Varje grupp vill ha sitt. Breda majoriteter tillhör en gången tid. Blocköverskridande lösningar är önskedrömmar. Men även regeringskoalitioner kommer att bli allt svårare att tråckla ihop.

Därmed blir instabilitet snarare normen än de långsiktigt fasta positionernas politik, som – teoretiskt – är förutsättningen för till exempel ett starkt försvar, välfinansierad välfärd, tryggade pensioner, full sysselsättning, tåg som går…

Titta på Afrika med nya ögon

För en sisådär 60 000 år sedan började människan sin vandring från östra Afrika ut till jordens alla vinklar och vrår, även hit till Dalarna.

I dagarna har vi fått anledning att celebrera en av mänsklighetens allra största gestalter, Nelson Mandela, afrikan.

Han skänkte innehåll till abstrakta begrepp som rättvisa, jämlikhet och utveckling.

Han var ledaren som gick i första ledet och gav exemplet.

En annan gestalt av liknande mod och ledarskap var en ättling till en förslavad afrikan tvångsförd från Afrika till Nordamerika, Martin Luther King.

En tredje gestalt i samma kategori var Mahatma Gandhi som likt King mördades i sin kamp för rättvisa, frihet och medmänsklighet.

Att uttala principer och så faktiskt stå för dem är bokstavligen livsfarligt. Många av Mandelas förtrogna i frihetskampen försvann in i läger, fängelser och tortyrkammare.

Kolonialismens oerhörda övergrepp och brutalitet kunde ha skadat Afrika för evigt. Men faktum är att Afrika idag är på god väg att resa sig.

Om detta berättar journalisten Erika Bjerström i en nyutkommen bok Det nya Afrika (Weylers förlag). Boken ger en hoppfull bild av den utveckling som sker i många delar av denna väldiga kontinent.

Bjerström bryter med mediernas schablonföreställningar av Afrikas nuläge: svält, plundring och förödelser.

Det är ju till katastrofplatserna medierna sänder sina reportrar. Vi matas med händelser inte med sammanhang.

Det är ju också ett välkänt faktum att negativa nyheter säljer bättre än positiva.

Mandelas kanske viktigaste och mest bestående bidrag till denna utveckling som Bjerström skildrar i Det nya Afrika är återkomsten av den självkänsla och identitet som kolonialväldet berövade kontinenten.

Parallellt med Afrikas och Asiens framväxt ser vi Europas och kanske också USA:s stagnation.

Afrika är på väg att utveckla och bygga nya former för utbildning och välfärd, medan Sverige – i ett kort ögonblick av övermod – beslöt sig för att satsa mindre på de solidariska åtaganden som bygger samhällsgemenskap både för ny och nedan.

I Stockholm pågår just nu en utställning i Bergrummet på Skeppsholmen med skulpturer från den 1000-åriga Ife-kulturen i Nigeria.

De är av en unik skönhet, känslighet och hantverksmässig skicklighet.

Jag vill avslutningsvis påminna om att det var afrikansk konst som hade det avgörande inflytandet på Picassos uppbrott från den konkreta till den abstrakta konsten.

Detta förändrade världen.

En hållbar ohållbarhet

Samtidigt som både den politiska och kommersiella normen predikar hållbarhet eldar vi som aldrig förr under förändringens grytor. Det har blivit en del av samhällsnormen idag att vara entreprenör, förnyare, innovatör.

De löften som ställs ut är inte hållbarhet och stabilitet utan förändring och instabilitet. Stabilitet och hållbarhet föreställs kunna uppnås genom destabilisering av det existerande.

Precis häri ligger en av tidens stora politiska konflikter. Å ena sidan drömmen om den evigt stabila, beständiga, pålitliga, den tidtabellsbundna tillvaron – å andra sidan förändring, förnyelse, visioner, experimenterande, tillväxt. Ett samhälle där var och en ska ha största möjliga frihet att förverkliga sina egna drömmar.

Denna konflikt om hur det fortsatta samhällsbygget ska lösas är inte artikulerad för väljare, konsumenter eller arbetsmarknad. Så länge som det inte erbjuds någon politisk lösning på lokal nivå förblir det omöjligt att nå en sådan på global nivå. Det blir, till exempel, inget globalt klimatavtal.

Enligt min mening så är klimatproblemen väldefinierade: orsaker, förlopp och konsekvenser. Teoribildningen synes mig tillförlitlig. Men också om detta står strid.

Problemet är inte analytiskt och kognitivt. Problemet är politiskt och förhandlingsorganisatoriskt.

Vi har varken mål, medel eller metoder som gör det möjligt att samfällt lösa problem som vi samfällt genererar, oavsett nationalitet eller etnicitet. Solidariteten och ansvaret slutar vid gamla gränser.

Huvudproblemet är alltså konstitutionellt. Vi arbetar inom en ordning vars organiserande princip om territoriell integritet tillhör en tid då gränsen betydde också gräns för ansvaret.

Men det är en sinkadus om en orkan väljer väg över Honduras, Mexico, Texas, Florida eller New York. Det är också en sinkadus om det blir Filippinerna som drabbas hårdast av en tyfon och inte Vietnam, Kina eller Taiwan.

Det är geologiska och klimatologiska tillfälligheter som avgör var jordbävningar eller översvämningar inträffar. Men dessas följder är ett globalt ansvar i den globalt ömsesidigt beroende ekonomi som vi lever i.

Men just nu går den politiska opinionen i motsatt riktning. Ny-nationalismen växer inte bara i Sverige utan också i Europa och i Nordamerika.

Detta ser vi på område efter område, från ungdomsarbetslöshet till flykting-politik, till oförmågan att släcka ett krig som det i Syrien eller utrota fattigdom som i Indien.

Människan arbetar inom ramen för en ordning som aldrig varit hållbar, i den meningen att den producerar de lösningar vi behöver för den framtid som ännu inte infunnit sig.

Evolutionens dynamik arbetar på alla nivåer: bland Higgs-partiklar, micro-organismer bland instabila, sociala och ekonomiska ordningar, bland globala klimatologiska eller instabila och komplexa planetära system. Framtiden är i framtidens händer.