Aleppo

Aleppo will now be added to the long list of senseless terror and rampant destruction. Terror and destruction are obviously integral parts of the human race and its history, the Swedes included.

Swedish commander and Swedish units were involved in the 30-year war abuses, during which 30 percent of the adult male population in Europe were killed. The worst bestialities were executed by the imperial army under Generals Tilly and Papenheim in the city of Magdeburg, south of Berlin in 1531. The city was devastated, looted, raped.
Berlin was bombed to rubble 1944-45. The British head of the bombers, General Harris created a furious bomb aviation attack on the defenseless city of Dresden on February 18, 1945. The old cultural city was reduced to a mass grave after the massive air raid that completely lacked military strategic importance.
Terror against the public is well known throughout history. The bloodshed, such as the Bartolomei Night massacre of the Huguenots, the Lutherans in Paris in 1571 or 200 Spaniards/conquistadors’ slaughter of 200,000 Incas in 1533. There is a link between the conquerors' genocide and the modern American extinction of the Indians of the plains and the final massacre at Wounded Knee in 1890.
Parallel in time, the British General Gordon mowed the Egyptians and Arabs at the Battle of Khartoum. A brand new weapon, the machine gun, was introduced to the sword swinging "savages". Winston Churchill participated in a cavalry charge, one of the very last of its kind. The machine gun, an English invention, then paved the way for the First World War, the death machinery in which helpless soldiers rushed up and out of the trenches as they had done during the old-fashioned cavalry charges.
The Spanish fascist terrorists bombed in 1937 the small town of Guernica, whose suffering was immortalized by Pablo Picasso. The same year the Japanese spread horrors of terror in China including the seizure of the old town of Nan King.
But all this was just the running-up to the so far worst crime in human history: the Holocaust of Europe's Jews. The German and Japanese violent waves gave birth to a still greater force: the atomic bombs on Hiroshima and Nagasaki.
But does the story end there? No.
MyLai 1968, Rwanda 1992, Srebrenitza 1995, Ghaza 2012 - and now Aleppo in 2016.
The UN has failed. The Security Council is dominated by great power interests. They do not strive for stability and moderation. They strive to build on and maintain their positions of power. Therefore, the world continues to live in political instability and fear of the power of horrors.
Aleppo and its poor population is but one in a series. Who's next?
Bo Ekman
(published in Dalarnas Tidningar 2016-10-17)

Aleppo

Aleppo får nu läggas till den långa raden av vettlös terror och hejdlös förstörelse. Detta är uppenbarligen en oskiljaktig del av mänskligheten och dess historia, oss svenskar inbegripna. Svenska härförare och svenska förband var delaktiga i övergrepp under 30-åriga kriget, under vilket 30 procent av den vuxna manliga befolkningen i Europa strök med. En av de värsta bestialiteterna utförde den kejserliga armén under Tilly och Papenheim i staden Magdeburg söder om Berlin. Staden ödelades, plundrades, våldtogs.

Berlin bombades till en grushög 1944-45. Den engelske chefen för bombflyget, general Harris byggde upp en bombflygets rasande massattack mot den försvarslösa staden Dresden den 18 februari 1945. Den gamla kulturstaden reducerades till en massgrav efter det massiva flygangreppet som helt saknade militärstrategisk betydelse.

Terror mot allmänheten är välkänd genom hela historien. Blodbaden, till exempel Bartolomeinattens massaker av hugenotterna, de Lutheranskt troende i Paris 1571 eller 200 spanjorers/conquistadorers slakt av 200 000 inkaindianer år 1533. Det går en linje mellan conquistadorernas folkmord och den modernare amerikanska utrotningen av prärieindianerna och den slutliga massakern vid Wounded Knee år 1890.

Ungefär samtidigt mejade den brittiske generalen Gordon ned egyptier och araber vid slaget vid Khartoum. Ett alldeles nytt vapen, kulsprutan, sattes in mot sabelsvängande ”vildar”. Winston Churchill deltog i en kavalleriattack, en av de allra sista i sitt slag. Kulsprutan, en engelsk uppfinning, banade sedan väg för första världskrigets dödsmaskineri där hjälplösa soldater rusade upp ur skyttegravarna som gjorde de gammaldags kavallerichocker.

De spanska fascisterna terrorbombade 1937 den lilla staden Guernica vars lidande odödliggjorts av Pablo Picasso. Samma år spred japanerna ohygglig terror i Kina bland annat genom härtagningen av den gamla staden Nan King.

Men allt detta var bara uppmarschen till det hittills värsta brottet i mänsklighetens historia: Förintelsen av Europas judiska befolkning. De tyska och japanska våldsvågorna födde ett ännu större våld: atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.

Men slutar historien där? Nej.

Rwanda 1992, Srebrenitza 1995, MyLai 1968, Ghaza 2012 – och nu Aleppo 2016.

FN har misslyckats. Säkerhetsrådet domineras av stormaktsintressena. De strävar inte efter stabilitet och måttfullhet. De strävar i varje läge efter att bygga på och bevara sina maktpositioner. Därför får världen fortsatt leva i politisk instabilitet och rädsla inför övermaktens fasor.

Aleppo och dess arma befolkning är blott ett i raden. Vem står på tur?

Bo Ekman

2016-10-10

 

 

Utan personlig etik inget ledarskap

Det är varken förvånande eller särskilt oväntat att det gamla svenska samhällsbygget nu steg för steg brakar samman. Det är inte en tillfälligheternas tillfällighet att sprickorna i muren börjar krackelera ungefär samtidigt.

Det är inte en tillfällighet att Telia kommer att få böter på minst 12 miljarder kronor för korruption i Uzbekistan samtidigt som Riksrevisionen tappar ansiktet inför öppen ridå. Riksrevisionen ska vara ett etiskt och moraliskt föredöme för all myndighetsutövning men också för affärsverksamhet. Nu har samtliga riksrevisorer lämnat sina poster. Det höga föredömet var tunt som vatten. Tidigare blottade missförhållanden i näringsliv och förvaltning faller obevekligen tillbaka på revisionsfunktionens kompetens och integritet.

Den åtminstone i svenska ögon världsberömda forskningsinstitutionen Karolinska Institutet med vidhängande kopplingar till Nobelpris och stjärnforskare har stått på huvudet i Macchiarini-skandalen. Forskningsfusk och döda patienter.

Det är minst sagt upprörande att sparkade chefer undfägnas med gigantiska bonussummor. Det mest lysande exemplet idag är Ericssons VD Hans Vestberg, som först ombeds lämna för att sedan belönas av sin styrelseordförande med lön och bonus som uppgår till 16 miljoner kronor. Samtidigt får tusentals medarbetare lämna företaget. Produktionen flyttas någon annanstans. Penninghungern känner i delar av näringslivet inga gränser. Småkungarna beter sig bäst de vill, intill dess någon ambitiös journalist drar ner byxorna på dem. Föredömen och gränssättare för excesserna är få. Enstaka visselblåsare, som till exempel Inga-Britt Ahlenius, Anders Kompass eller Edward Snowdon får beröm och hedersplatser vid bankettborden.

I Sverige skyller man ofta på ”regelverken”: att föreskrifter och direktiv inte varit tillräckligt detaljerade eller tydliga. På så sätt omvandlar man en fråga om personlig moral och omdöme till en byråkratisk fråga där ansvaret inte är personligt utan är en del av ”systemet”. Det är alltså systemets fel när någon blivit påkommen med egna fingrar alltför långt ner i syltburkarna. Jakten på ära, pengar och upphöjelse är lössläppt i det svenska systemet. Återhållsamhet och måtta är förvisso inte utmärkande för dagens tillämpade moral. Det tycks som om en eon av tid förflutit sedan Aina Erlander kom upp till Ingvar Carlsson med Tages efterlämnade blyertspennor.

Ett moraliskt samhälle, ett etiskt företag blir till genom att ledarskapet ställer sig i första ledet och ger exemplet. Detta tarvar självdisciplin, karaktär och mod. Att stå för sina principer kan ingen annan göra än jag själv. Det går helt enkelt inte att delegera in i ”systemet”. Men var och en har också ansvar för att stödja andra, vare sig de är direktörer, forskare eller politiker, att handla enligt den etiska kod jag själv bekänner och vill stå för.

Bo Ekman
Publicerad i Dalarnas Tidningar 27 sept 2016

Vart ska de ta vägen? - Västvärldens medelklass måste välja mellan utestängning och integration

De kommer från söder och öster, från Afrika, från Mellanöstern - från Syrien, Afghanistan, Somalia, Jemen, Irak, Kurdistan - från många olika kulturer och språkområden, de flesta äldre än det svenska.
 
Rädslan för dessa strömmar av människor på flykt från krig och konflikter har vuxit sig stark hos oss. Europa stängs allt effektivare. Ett humanistiskt ideal kompromissas stegvis.
 
De rika nationerna, där en tidigare utsatt medelklass erövrat ett mått av social och ekonomisk trygghet, hotas nu av en jagad underklass. Den söker inget annat än den sociala och ekonomiska trygghet som de europeiska och amerikanska medelklasserna byggt under något halvsekel.
 
Murar, taggtrådsstängsel och diken reses och grävs för att markera gränserna. Flyktvägarna in till drömländerna Europa och USA täpps till samtidigt som flyktingströmmarna byggs på. Steg för steg skärper de rika länderna sina skyddsmekanismer. Flyktinghanteringen brutaliseras. Nya regler och procedurer vidtas. Självklart blir de allra svagaste de mest utsatta.
 
Vad är strategin? Vad är tanken? Vart ska dessa människor som inte får asyl, som inte får plats i flyktinglägren ta vägen? Vart?
 
Den internationella politiken förs idag långt borta från de moraliska ideal som var ledande för Elenor Roosevelt när hon ledde arbetet på Deklarationen om de Mänskliga Rättigheterna 1947-48.

Rädslan och hatet för och gentemot muslimer finns överallt i våra samhällen. Det finns inte ”bara” inne hos några Sverigedemokrater. Flyktingpolitiken har drivit stadigt högerut. Min övertygelse är att den resan inte har kommit till vägs ände. Frågan är om vi kan bromsa rutschkanan högerut.

Det byggs och konstrueras stängsel och barrikader inte bara i Europa utan också i Amerika och i Asien. Rädslan för det främmande är stor. Jag hör den ofta. Men jag hör också människor med god vilja som strävar efter ännu ej befintliga politiska förhållningssätt att samtidigt klara både den ekonomiska och moraliska krisen. USA är ju på många sätt ett öppnare samhälle. Där tar Trump kris-tjuren vid hornen i ett vågat politiskt spel. Kanske han vinner, kanske han förlorar. Under alla omständigheter har han drivit politik och opinion i en icke-demokratisk riktning.

Europa står i och för sig inför samma dilemma som USA och Canada. Det hoppfulla är att situationen kommer att forma ett nytt ledarskap som tar moraliskt spjärn. Vi får hoppas att det blir så.

Kanske svaret finns i Siljansnäs, där lokalbefolkningen vägrade att efterfölja Migrationsverkets påbud om omlokalisering av människor som funnit en tillfällig trygghet i sin söknad efter berättigande i någon form av samhällsgemenskap.
Men den stora frågan kvarstår, hur ser det samhälle ut som förmår lösa vår tids allra största utmaning - integration eller förintelse? Vart ska de ta vägen?

Publicerad i Mittmedia 2016-09-06

Trumps väljare uppskattar att han går emot etablissemanget

Donald Trump höll häromdagen sitt linjetal om sina utrikespolitiska förhållningssätt och sin utrikespolitiska idévärld. Han talade i drygt 50 minuter. Talet var genomarbetat, inte improviserat. Talet utgör en plattform för hans fortsatta kampanjarbete för att vinna presidentvalet den 8 november. Vinna hela makten.

Det är viktigt att komma ihåg att republikanerna äger makten i både Senaten och i Representanthuset. Makten över Högsta Domstolen står och väger. En ny domare kommer att utses efter valet. Det kan alltså hända att Abraham Lincolns gamla parti får makten över samtliga de viktigaste politiska institutionerna i Washington.

Det republikanska partiet grundades år 1854 Det demokratiska partiet kom till år 1828.  Inget svenskt parti är lika gammalt eller äldre. Socialdemokraterna grundades år 1889.
Amerikas Förenta Stater är som nationalstat mycket yngre än Sverige men dess demokratiska institutioner är äldre än de svenska.
Amerika utvecklades och byggdes stegvis genom invandringen från Europa. Invandringen drevs av människors flykt från religiöst, politiskt, socialt och ekonomiskt förtryck och drömmarna om nya möjligheter. Invandrarna till det stora landet i väster sökte hopp om en framtid i frihet. Deras kollektiva längtan blev till vad som har kommit att kallas ”the American dream”.

Den gemensamma nämnaren för de människor som utvandrade för att ta det nya oplöjda landet i besittning var frihet från överhet. Detta är en grundbult i tillkomsten av USA’s politiska liv. USA tillkom alltså genom att skaror av sinsemellan oliktänkande drog västerut. Många av dem grundade små samhällen, till exempel Bishophill (Biskopskulla) i Illinois, där en sekt svenska protestanter grundade ett särlevande samhälle.

Den amerikanska drömmen är månghövdad men sprungen ur människors vilja till frihet från övermakt och rätten att försvara denna frihet, att bestämma över sig själv och sina tillgångar.
Hatet mot, eller fruktan för överheten är en grundbult i USA’s tillkomst och i landets politiska liv. Överheten symboliseras idag av ”Washington”, alltså den federala byråkratin. Det finns alltid en jordmån för proteströrelse och den isolationistiska nationalism som just nu vuxit sig stark i landet. ”Washington” representerar överheten. Hillary Clinton personifierar denna överhet. Trump, den stenrike entreprenören, personifierar motsatsen. Han personifierar också den konservativa amerikanska drömmen. Han är en politikens John Waine.
Trump förmedlar, förmodligen mycket genomtänkt och medvetet, en förenklad världsbild (i förhållande till vår): alla problem är lösbara förutsatt att USA får förbli den ledande världsmakten. Därför Trumps slogan: ”Make America great again” och att amerikanska medborgare får förbli okränkta och trygga: ”Make America safe again”.
Men så blir det inte, därför att resten av världen blir allt trasigare och USA har under de senaste 50 åren visat sig oförmöget att lappa och laga en fragmentiserad värld. USA har också bidragit till nya konflikter, t ex genom de olycksaliga interventionerna i Libyen och Irak. Detta har tillsammans med kraftlös Syrienpolitik bäddat för de flyktingströmmar som både Europa och Nordamerika värjer sig emot. Både bland väljare i de Europeiska länderna och i USA saknas politiska mandat och ekonomiska resurser att lösa dessa svåra mellanmänskliga problem som vi står mitt uppe i.

 

Publicerad i Mittmedia, Dalarnas Tidningar 2016-08-23

Kolumn om Hillary och den politiska dynamiken

 

 

 

Kolumn om Hillary och den politiska dynamiken

 

När Hillary kom till Tällberg för att delta i en Tällberg Workshop år 1991 var det också för att besöka detta lilla udda land Sverige. Hon hade fångats av den svenska modellens förmåga att förena marknadsekonomi med demokratiska värderingar. Modellen bygger ju ytterst på de värderingar som formade den franska revolutionen och den amerikanska. Hon såg likheterna.

 

Vid den tiden, innan Bill Clinton hade vunnit presidentvalet 1992, vill jag hävda att Hillarys syn på politikens roll i samhällsutvecklingen låg närmre senator Bernie Sanders än vad hon själv givit uttryck för i den nomineringsstrid som hon nu har vunnit.

 

Hillary har med andra ord förflyttat sig högerut. Sanders intog den plats på politikskalan som hon sett sig tvungen att överge för att vinna ett nationellt val, i en tid när politikens epicentrum stadigt förflyttas högerut. Det nya "mitten" är långt mer nationalistiskt och kapitalistiskt än tidigare. Denna utveckling ser vi tydligt både i USA men också i Europa och här i Sverige. Vi lever i en epok där det individualistiska vinner över det kollektivistiska och solidariska.

 

Denna utveckling gäller inte bara i fördelningspolitiken. Den påverkar också säkerhetspolitiken. EU och NATO bär syn för sägen. Turkiet anser sig inte behöva dessa allianser. Erdoğan ångar på i sin revanschistiska politik som om internationella måttstockar och ideal inte längre gäller. Respekten för de säkerhetsorganisationer som byggdes upp under efterkrigstiden spelar idag tynande roller. Trump och stora delar av den amerikanska opinionen motsätter sig USA's nyckelroll i det globala säkerhetspusslet. Detta förändrar i grunden det internationella systemets tänkta funktion. Även om Hillary Clinton vinner är den amerikanska opinionen djupt delad om USA's roll i världen.

 

Hillary kom till Sverige för att studera arbetsmarknad, facklig samverkan, utbildningspolitik, jämställdhetspolitisk och inte minst barnens plats och roll i samhället. Hon ägnade faktiskt den första hälften av sitt tal till det demokratiska konventet i Philadelphia till dessa frågor. Om hon skulle vinna valet i november blir hon också en symbol för kvinnors och barns förändrade ställning och roller i samhällsutvecklingen. Hon skrev i början av 1990-talet en bok, värd att läsa: "It takes a village to raise a child". Hon talade i den boken om gemenskapens avgörande betydelse för att skapa medborgare som bygger stabila och pålitliga samhällen.

 

Hillary Clinton ser också med förfäran på hur de allra rikaste snor åt sig allt större delar av den gemensamma kakan. Så sker också här i Sverige. Det är ju fullständigt barockt att en verkställande direktör i Ericsson får en ersättning på 62 MSEK och sedan som avgångsvederlag 28 MSEK.

 

Uppenbarligen fungerar inte den hyllade marknadsekonomin som den bör. De sociala motsättningarna och därmed konflikterna ökar.

 

Bo Ekman 2016-07-31

 

English translation:

Column on Hillary and the political dynamics

When Hillary Clinton came to Tällberg in 1991 to participate in a Tällberg Workshop, she also wanted to learn about this small, odd country of Sweden. She had been captured by the so called “Swedish model” - the ability to combine market economy with democratic values. This model is based on the same values ​​that were the basis of the French Revolution - and the American. She saw the similarities.

At that time, before Bill Clinton had won the presidential election in 1992, I would argue that Hillary's views on the role of politics in social development was closer to Senator Bernie Sanders than what she has expressed in the nomination battle that she has now won.

In other words, Hillary has moved to the right. Sanders took the political position that she was forced to abandon in order to win a national election, at a time when the political epicenter steadily moves rightward. The new "middle-of-the-road" is far more nationalistic and capitalistic than it used to be. We can see clearly this development in the US, but also in Europe and here in Sweden. We live in an era where the individualistic wins over the collectivistic and over solidarity.

This development is applicable not only in allocation policy. It also affects security policy. EU and NATO are examples of this. Turkey regards themselves not needing any of these alliances. Erdoğan moves on with his revanchist politics as if international rules of law and ideals no longer apply. Respect for the security organizations that were built up during the postwar years is today weakening. Trump and large part of the American public opinion opposes the US's key role in the global security puzzle. This fundamentally changes the foundation of the international system as it was intended to function. Even if Hillary Clinton wins the election, the American public opinion is still divided about the role of the US in the world.

Hillary came to Sweden to study our labor market, trade union cooperation, education and gender equality policy, and not least the place and role of children in our society. In fact, she devoted the first half of her speech to the Democratic convention in Philadelphia to these issues. If she were to win the election in November, she is also a symbol of women's and children's changing status and roles in society. In the early 1990s, she wrote a book worth reading: "It takes a village to raise a child". In this book she speaks about the importance of togetherness and “the common good” to create citizens who can build stable and reliable communities.

Hillary Clinton also looks with horror on how the richest grab ever larger parts of the common cake. That is what happens also here in Sweden. It is completely insane that the CEO of Ericsson gets a compensation of 62 million SEK and then, as severance pay, 28 million SEK.

Obviously the acclaimed market economy does not work as it should. The consequence is that social tension and conflicts increase.

 

 

 

Därför har vi mycket att lära av Kinas förändringsbenägenhet

Det ser inte så ljust ut för Europa just nu. Den Europeiska Unionens lödighet och hållbarhet prövas under trycket av folkvandringar från Mellanöstern och från Afrika.
Också Amerikas Förenta Stater prövas hårt under tryck både utifrån och inifrån. Invandringen, eller snarare folkvandringen, från Sydamerika och Mellanamerika fortsätter. Donald Trump härjar fritt i valretorikens till intet förpliktande ord- och löftesflöden.
Men det är inte bara de förändrade demografierna som sätter press på tidigare givna politiska och kommersiella löften. Det är också i hög grad de stora förändringarna av råvarupriser, framför allt implosionen av priserna på olja och gas. Detta drabbar framför allt de länder som har byggt sin ekonomiska framtid utifrån de priser som en gång var – t ex länder som Ryssland, Saudi-Arabien och Venezuela. Men de är många fler.
Kina söker också sin anpassning till denna föränderlighetens politiska och ekonomiska verklighet, som återigen bevisar att ingenting, absolut ingenting, är hållbart vare sig i ekonomin, i politiken eller i råvarukonkurrensen. Nya upptäckter och ny teknik spelar hela tiden sina spratt, sätter käppar i hjulet på gamla prognoser och föreställningar om framtid.
Kina har lång erfarenhet av dessa skeenden, 5000 år. Den kinesiska filosofin har lärt sig att all utveckling sker i motsatsernas reflexer av varandra. Kina har lärt sig att rationalismen, det raka sambandet mellan orsak och verkan, har sina begränsningar. Det är naturligtvis inte så att kinesisk filosofi förnekar rationalitet och logik. Men man har faktiskt också förmågan att bejaka utvecklingens motsatser. Konfucianismen uttalar precis samma grundregel i sin etik som Jesus Kristus uttalade för sin del: ”Du ska göra gentemot andra så som du vill att de ska göra gentemot dig”.
Tao och taoismen, som förmodligen är äldre än Konfucianismen, talar om människans relation till den natur som hon är beroende av. Buddhismen omfattar ett fredsbudskap. Konfucianismen, Taoismen och Buddhismen är de tre grundpelarna för kinesisk filosofi, inte marxism och heller inte kapitalism. Kina är inte att betrakta som en aggressiv makt i det globala spelet. Kina skiljer sig starkt från Ryssland, delar av islam och de delar av den västliga världen som fortfarande omfattar imperialismen. Kina tänker annorlunda än vi. De har en mer komplex filosofi, de har en längre historia och inte minst djupare erfarenhet av den ohållbarhet som historien och dess evolution erbjuder. Vi har mycket att lära av Kina.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 9 mars, 2016

Musik vid Siljan - att begrava en legend

Musik vid Siljan – att begrava en legend

Så har då Musik vid Siljans långa dödskamp efter 46 år kommit till vägs ände. Förmodligen måste detta kännas som en lättnad för ansvariga arrangörer och finansiärer. Däremot måste det upplevas som en sorg för den mest hängivna kärntruppen, de 400 medlemmarna, i Musik vid Siljans Vänförening.

Det remarkabla är ju att Vänföreningen, som också är ansvariga aktieägare i festivalen, överlever sitt skötebarn. Vad Vänföreningen vill och förmår återstår att se. Den har ett betydande kapital i sina medlemmar.
Jag tog initiativ till att skapa en Vänförening 1979. Det kändes väldigt tydligt i de tiderna att musikfestivalen saknade styrsel och stadga. Den leddes av en oprofessionell och myndighetsutnämnd styrelse. Konkursen – både ekonomiskt och organisatoriskt - kom 1982. Nya grepp måste på nytt tas. Engagemang, konstnärliga idéer, kapital och ledarskap måste föras till. Musik vid Siljan måste till dels professionaliseras, men samtidigt behålla sin folkliga karaktär. Musik vid Siljan ombildades till ett aktiebolag. Margareta Jonth slet nästan livet ur sig som bolagets VD de första två åren. Därefter tillträdde Peter Waldemarsson som blev en stabiliserande faktor under många år.
Musik vid Siljan, sprungen ur lekfullheten i den för det mesta idealistiskt producerade lokala musiken i kyrkor, körer, spelmanslag och andra musikgrupper mötte en alltmer krävande marknad som yrkade på professionalitet, teknik, planering, finansiering och inte minst ledning. En nästan omöjlig kombination.
Musik vid Siljan har egentligen alltid varit ett samlande namn för musik producerad av byar och lokala organisationer. De musikproduktioner som Musik vid Siljan självt organiserat har varit relativt få.
Bingsjöstämman är ett bra exempel. Den uppstod på initiativ av Knis Karl Aronsson 1969. Jag var själv där första gången 1970 och upplevde en förtrollande musiknatt nere vid Danielsgården. Det föll sig naturligt för Knis Karl och Dalarnas Spelmansförbund att be Musik vid Siljan stå för arrangemangen: parkeringar, inträden, baja-major, salustånd mm, mm. Det kom mängder med besökare, som mest inemot 10 000. Där uppstod slitningar mellan bybornas spretande intressen i ekonomiska utbyten av kommersens olika delar. Till slut tog jag upp huvudmannafrågan för Bingsjö med ordföranden i Dalarnas Spelmansförbund, Lasse Jobs. Vi kom överens under en skogsvandring att det var dags för Bingsjö by och Spelmansförbundet att ta över ansvaret. En förutsättning för att huvudmannaskapet skulle kunna övergå till Bingsjö by och Spelmansförbundet var att det nyetablerade Folkmusikens Hus också gick in på arrangörssidan, vilket det gjorde.
Men publiken förblev trogen i många decennier även om musikutbudet i huvudsak stod kvar vid det traditionella. Men den massiva publikanstormning som skedde under 1970 och 80-talem upprepades aldrig.
Musik vid Siljan vilar på en bädd av nostalgi, att få återuppleva det man redan en gång upplevt av musik och av natur.
Musik vid Siljan har varit ett underbart stycke svensk kultur men kan inte så förbli i den värld som redan brutit fram.
Häromdagen hade vi mer än 300 asylsökande flyktingar på besök i Tällberg. Eftersom musiken förenar började vi med ringlekar runt granen. Och tror ni inte Kenneth Keys fick många gäster att hoppa ”Små grodorna”. Kenneth, irländare, klädd i Leksandsdräkt är i sig själv en institution i Musik vid Siljan. Sen plockade flera av våra gäster fram sin egen musik ur telefonerna och lät den strömma ut genom högtalarna. De formade spontant långdanser på sitt skick och vis. Sen gick ett mäktigt tåg med 400 facklor i novembernatten upp till Holen.
En av dem som deltog med sina erfarenheter var Jovica Merceta, en gång flykting från Jugoslavien, nu vid Leksands Kulturhus.
Kanske en idé vore att behålla det stolta varumärket Musik vid Siljan, för att öppna dörrarna för ”Den Nya Musiken” som obevekligen kommer att bana sin väg genom de kulturmöten som dagens folkomflyttningar och teknologisk globalisering medför.
I Sverige finns mig veterligt ingen festival med en sådan konstnärlig idé. Den bör inte bara omfatta musik utan också dans, poesi, det talade ordet och givetvis elektronisk musik.
Framtiden är ju redan här.

Publicerad i Dalarnas tidningar 23 dec 2015

Nu när fonden är mörk måste regeringen presentera sin framtidsvision

Strax efter Parismötet, i euforisk sinnesstämning, beslöt sig 195 nationer i en ännu ej förpliktande text, att i ömsesidig solidaritet sätta en hitre gräns för uppvärmningen av jordens atmosfär till 1,5^oC. Champagne och gåslever!

Några dagar senare höll årets Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj sitt tacktal inför den minst sagt opulenta Nobelmiddagspubliken om tillståndet för mänskliga rättigheter och det fria ordet i världen. Hennes budskap var rakt och tydligt: Världen är på väg in i en mörknande tid efter några decenniers förhoppningar om motsatsen.

Idén om Europa i solidarisk och demokratisk gemenskap bryts ner. Murar byggs här liksom i Mellanöstern och i Nordamerika. De elektroniska övervakningssystemen effektiviseras och sätts i händerna på regeringar som har den egna nationens försvar som främsta grund för fortsatt legitimitet.

När flyktingar avvisas från gränser inom Europa, t ex på Öresundsbron eller vid Engelska Kanalen eller vid Lesbos eller vid Flensburg, vart ska de då ta vägen? Det är den fråga som EU’s nationer måste ge ett svar på. Ingen EU-nation har, likt Kanada, förklarat sig villig att ta emot flyktingar från Syrien, Afghanistan, Irak och andra länder.

Den politiska omsvängningen mot nationalistisk egoism har varit snabb i Europa. I Sverige är Sverigedemokraterna idag näst största parti. Statsministern lägger ut texterna om ordning och reda – att ”Sverige är ett land som ska vara i ordning och reda”.

Ordning och reda är ett byråkratiskt mål, inte ett humanistiskt/politiskt. Jag tror den gamla fackliga drömmen om ”ordning och reda, löning på freda’” som Hans Alfredsson en gång gäckade i någon revy, spökade hos Löfvén. Frågan är av vem Löfvén och hans släpankare Miljöpartisterna vill bli trodd.

Löfvén talar nu tydligt om ”krisen”. Vad menar egentligen Löfvén med det begreppet? Det vore väl för debatten om vi fick en definition eller åtminstone en uppfattning från den politiska ledningen av vad verklighetens kris egentligen är. Om vi förstår detta har vi kanske till och med förutsättningarna att förstå den politiska strävan som den manifesteras i tal och i utspel. Det vore ännu bättre om statsministern, finansministern eller kanske till och med framtidsministern ville förmedla till oss de scenarier som regeringen ser framför sig att hantera så kanske vi kunde hjälpa till. På vår nivå, där vi befinner oss.

Förklara hur Paris-överenskommelsen skulle kunna förenas med Svetlanas verklighetsskildring. Ni var ju med på middagen.

Hör av er!

Bo Ekman

 

Hösten 2015 blir en fortsatt uppmarsch mot konflikter som varken går att lösa eller att upplösa med de politiska system och strukturer som en gången tid har lastat över på vår samtid. Och för den delen också på den framtid, vilken den nu blir, som oundvikligen är på väg.
Att frysa ett nuläge har i historien aldrig varit möjligt. Det blir aldrig som det just nu råkar vara.
Men det blir heller aldrig som det en gång har varit. Ändå är människor besatta av att försöka lägga sin politik och tillvaron tillrätta för det till synes förutsägbara.
Just nu vurmar många av dem av oss som har det ganska bra här i livet för att fixa till tillvaron så att den blir långsiktigt hållbar.

Mest rädda är de för att klimatet skulle förändras på så sätt att de livsstilar som till exempel svenskar lever med här i Dalarna, kineser i Shanghai, amerikaner i södra Kalifornien eller tanzanier i Serengeti inte ska kunna vidmakthållas i fortvarighet.
Det är att uppfylla denna önskan som de förestående klimatförhandlingarna i Paris handlar om.
Detta är lika omöjligt att åstadkomma idag som det var i Köpenhamn år 2009, då FN senast försökte sig på att nå en global överenskommelse.
Till detta kommer att de demografiska, makt-/säkerhetspolitiska och de ekonomiska realiteterna blivit allt skörare och mer konfliktfyllda. Världen har blivit bräckligare, inte stabilare.
FN är maktmässigt bakbundet av ett säkerhetsråd som inte har auktoritet eller legitimitet att lösa alltmer komplexa konflikter.
EU är försvagat och splittrat. Storbritannien röstar nästa år om sitt utträde ur EU. Ryssland kilar in sig i, och vidgar sprickbildningarna i Väst.
Sverige syns vara på väg ut ur sin långvariga neutralitet och in i Nato. Häromdagen var krigshjälten från Vietnam, senator McCain på besök i Sverige för att informera om Putins farlighet och känna Sverige på pulsen.
De unga nationsbildningarna i norra Afrika och i Mellanöstern – från Turkiet, över Kaukasus via Afghanistan och Pakistan, bortemot Fjärran Östern - är under destabilisering.
År av motsättningar, krig och inbördeskrig har splittrat, inte helat. Flyktingströmmar och socialt kaos följer i spåren. Rädslan för det okända ökar. Även svenskarna vill krypa in i sina skal, gömma sig för världen.
Sverige står för ungefär 0,1 procent av världens befolkning. Hur vi handlar i olika frågor blir därför inte avgörande, även om vi gärna vill inbilla oss detta. Det blir inte ens avgörande för vad som kommer att ske inom våra numera tämligen gammalmodiga nationsgränser.
Nynationalismen tar stora kliv framåt, i Sverige och i många andra länder. Detta är ett uttryck för en växande kamp mellan nynationalismens drömmar tillbaka till den värld som en gång var och globalisternas ännu okända territorier.
Människor vill inte leva i otrygghet. Därför byggs stängsel och murar för att hålla "de andra" ute. Människor vill leva i förutsägbarhet.
För att åstadkomma detta tillgriper vi både religiösa och politiska ideologier.
Predikarna är många.
Människan har genom alla tider sökt sin förtröstan i det mytiska: förhoppningen om att bygga ett paradis och i fruktan för ett helvete och en skärseld.

Bo Ekman

Publicerad i DT i aug 2015

 

De vita bussarna kör åter flyktingar i Sverige

         
I dag kan begreppet "de vita bussarna" användas på ett sätt som ger en historisk koppling, konstaterar DT:s krönikör Bo Ekman.

I lördags kom drygt 300 flyktingar från Syrien, Afghanistan och Irak i vita bussar på besök till Tällberg.
I januari år 2012 var 9 500 syriska flyktingar registrerade av UNHCR. I oktober 2015 hade antalet stigit till 4,2 miljoner. Därtill ska läggas 7,6 miljoner människor på flykt inom landet.
Mer än 250000 syrier har hittills dödats i kriget. Den totala syriska befolkningen uppgår till 22,5 miljoner. Kriget har pågått i fyra år.
Ryssland invaderade Afghanistan 1980 men drog sig ur med svansen mellan benen 1990. Under 1990-talet samverkade USA med bland andra talibanerna i sin ambition att få framtida makt över gas- och oljeledningar som planerades att byggas genom Afghanistan ner till hamnar vid Indiska Oceanen.

Efter attackerna mot New York den 11 september 2001 förklarade president George Bush krig mot terrorism och Al-Quaida.
Som bekant föll strategin i spillror. I stället ledde politiken till en radikalisering av många politiska rörelser i arabvärlden, från Pakistan till Marocko.
Katastrofen i Syrien har djupa rötter i historien men också i de katastrofala misstag som inte minst USA har begått, till exempel den olycksaliga invasionen av Irak 2004 som kom att lägga en region i spillror.
Det politiska våldet får nu utbrott i Tunisien, Egypten (80 miljoner invånare) och Turkiet (80 miljoner). I Turkiet pågår en ytterst farlig politisk destabilisering.
Givetvis, inte att förglömma, det pågår ett krig mellan Israel och olika grupperingar i Palestina. I bakgrunden återfinns Iran. Israelernas övergrepp, bosättningar och ockupation, av landområden på Västbanken är jämförbara med Rysslands annektering av Krim och aptit på östra Ukraina.
Samtidigt eroderar EU som politiskt samlad enhet. England håller folkomröstning nästa år om utträde. Käbblet om flyktingmottagning pågår med generande brist på ömsesidig solidaritet.
USA är en rädd och i många stycken, inte minst moraliskt, delad nation. Dess militära styrka motsvarar inte längre dess politiska ställning.
Mitt i denna geopolitiska röra sker en politisk glidning mot höger och mot mer av nationalism. Statsminister Stefan Löfvén ropar efter ordning och reda, läxar upp svenskarna för deras naivitet och vill självsvåldigt införa möjlighet för regeringen att utan riksdagens hörande stänga (!) Öresundsbron, alltmedan Sverigedemokraterna faktiskt är på väg att få det nationellt introverta Sverige de vill ha.
Men deras vision om en framtid som en spegel av en dåtid som aldrig funnits, är naiv.
Lördagen den 5 december hade vi fest i Tällberg!
Över 300 asylsökande flyktingar kom i sex vita bussar till Majstångsplatsen och dansade svenska ringlekar. De dansade sina egna danser och våra.
De kom från Syrien, Afghanistan och Irak, de krigshärdar som odlats fram under nästan ett sekel. Vi får nu skörda det som kolonialism och råvarukontroll sått.
Den rika världen har inte förberett sig för sitt eget politiska sammanbrott. Vi måste lära oss att leva tillsammans, på jämlikare villkor än de historiska.
Den stora prövostenen kommer att bli vår förmåga att framförhandla, för att därefter genomdriva, globalt solidariska avtal om säkerhet, klimat och rättvisa.
När kvällen gick mot natt for de vita bussarna tillbaka till flyktingförläggningarna vid Leksands Strand och på Björkberget i Siljansnäs.

Bo Ekman

Publicerad i DT 2015-12-09

Helvete och Himmel

Hösten 2015 blir en fortsatt uppmarsch mot konflikter som varken går att lösa eller att upplösa med de politiska system och strukturer som en gången tid har lastat över på vår samtid. Och för den delen också på den framtid, vilken den nu blir, som oundvikligen är på väg.

Att frysa ett nuläge har i historien aldrig varit möjligt. Det blir aldrig som det just nu råkar vara.
Men det blir heller aldrig som det en gång har varit. Ändå är människor besatta av att försöka lägga sin politik och tillvaron tillrätta för det till synes förutsägbara.
Just nu vurmar många av dem av oss som har det ganska bra här i livet för att fixa till tillvaron så att den blir långsiktigt hållbar.

Mest rädda är de för att klimatet skulle förändras på så sätt att de livsstilar som till exempel svenskar lever med här i Dalarna, kineser i Shanghai, amerikaner i södra Kalifornien eller tanzanier i Serengeti inte ska kunna vidmakthållas i fortvarighet.

Det är att uppfylla denna önskan som de förestående klimatförhandlingarna i Paris handlar om.
Detta är lika omöjligt att åstadkomma idag som det var i Köpenhamn år 2009, då FN senast försökte sig på att nå en global överenskommelse. Till detta kommer att de demografiska, makt-/säkerhetspolitiska och de ekonomiska realiteterna blivit allt skörare och mer konfliktfyllda. Världen har blivit bräckligare, inte stabilare.

FN är maktmässigt bakbundet av ett säkerhetsråd som inte har auktoritet eller legitimitet att lösa alltmer komplexa konflikter. EU är försvagat och splittrat. Storbritannien röstar nästa år om sitt utträde ur EU. Ryssland kilar in sig i, och vidgar sprickbildningarna i Väst. Sverige syns vara på väg ut ur sin långvariga neutralitet och in i Nato. Häromdagen var krigshjälten från Vietnam, senator McCain på besök i Sverige för att informera om Putins farlighet och känna Sverige på pulsen.
De unga nationsbildningarna i norra Afrika och i Mellanöstern – från Turkiet, över Kaukasus via Afghanistan och Pakistan, bortemot Fjärran Östern - är under destabilisering.

År av motsättningar, krig och inbördeskrig har splittrat, inte helat. Flyktingströmmar och socialt kaos följer i spåren. Rädslan för det okända ökar. Även svenskarna vill krypa in i sina skal, gömma sig för världen.

Sverige står för ungefär 0,1 procent av världens befolkning. Hur vi handlar i olika frågor blir därför inte avgörande, även om vi gärna vill inbilla oss detta. Det blir inte ens avgörande för vad som kommer att ske inom våra numera tämligen gammalmodiga nationsgränser.

Nynationalismen tar stora kliv framåt, i Sverige och i många andra länder. Detta är ett uttryck för en växande kamp mellan nynationalismens drömmar tillbaka till den värld som en gång var och globalisternas ännu okända territorier.

Människor vill inte leva i otrygghet. Därför byggs stängsel och murar för att hålla "de andra" ute. Människor vill leva i förutsägbarhet.
För att åstadkomma detta tillgriper vi både religiösa och politiska ideologier.
Predikarna är många.

Människan har genom alla tider sökt sin förtröstan i det mytiska: förhoppningen om att bygga ett paradis och i fruktan för ett helvete och en skärseld.

Bo Ekman

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2015-08-26

Jag förstår inte vad Ryssland skulle ha Sverige till

Nyligen samlade Tällberg Foundation till ett möte för diskussion och reflektion, i första hand om de säkerhetspolitiska förändringar som äger rum i världen. Mötet tilldrog sig i Helsingfors på den gamla svensk-finsk-ryska fästningen Sveaborg, vid hamninloppet. Ett 40-tal personer från öst, väst, nord och syd försökte få mening och struktur i det som nu försiggår. Det är inte så lätt.
Det fanns en framväxande enighet att det som har kallats den nordiska politiska modellen, byggd på koncensus och gemenskap, har börjat klinga ut. I alla nordiska länder finns nu en bastant minoritet som bekämpar invandring och demografisk mångfald. 1900-talets bärande idé om solidaritet och social gemenskap står sig inte längre som en självklar grundläggande värdering.
Därmed rubbas också fundamenten för den svenska och därmed också den finska, och tilldels den nordiska, säkerhetspolitiken. Sverige driver allt närmre mot att ty sig till Nato, vilket också troligen får till följd att Finland går samma väg.
En svensk opinionsundersökning redovisar att svenskarna nu har fått tillbaka sin gamla rysskräck som har sina rötter i 1700-talet. Den kommer som ett brev på posten efter den retorik som förts, inte minst med u-båtsskrammel och bastanta militärövningar i delar av Norden.

Personligen förstår jag inte riktigt vad ryssarna skulle ha Sverige eller Finland till.
Samtidigt som vår försvarsminister uttrycker allvarsmättade ord på tryggt och klingande dalmål, lägger ryska och europeiska och nordiska intressen ner en gasledning i Östersjön mellan Leningrad och Nordtyskland, i ett av de största ekonomiska samarbetsprojekt som öst och väst någonsin har haft.
Ordförande för projektets lobbygrupp är Tysklands förre förbundskansler Gerhard Schröder. Än så länge är våra gemensamma intressen långt större än de motsatta.
Långt mer alarmerande är utvecklingen i Mellanöstern, Nordafrika och runt Medelhavet. Här saknas de grundläggande stabiliserande strukturerna som nationalstater ändå innebär. Syrien, Libyen, Tunisien,Irak, Jemen, Sudan, Egypten - men även Grekland och flera sydryska republiker är gravt destabiliserade.
Deras politiska regimer ligger till dels i ruiner. Men även många länder i Asien hänger på gärdesgården: Afghanistan, Pakistan, Myanmar, Thailand och Nordkorea. I Asien är Kina idag den stabiliserande maktfaktorn.
Jag var där för några veckor sedan och träffade representanter för regeringen. De gav uttryck för en tämligen ny kinesisk hållning, nämligen att mer aktivt delta i världspolitikens olika fora och processer, till exempel i styrningen av det finansiella systemet, i klimat- och miljöfrågor och i utvecklingen av ny infrastruktur – men också i humanitära frågor som den pågående globala flyktingkatastrofen.
Kina är rikt, stadd vid kassa. Medan Väst sjunker djupare i sina problem växer Öst sig starkare.

Bo Ekman

Glokal framtidsspanare

Välkommen till Dalarna Jan

Vi får hoppas att försommarsolen ska lysa över ditt besök i våra nejder idag. Våren har varit seg-kommen och, liksom det politiska klimatet, osedvanligt ruggigt, både här och i Stockholm.

Jag valde att gå med i Folkpartiet direkt efter valkatastrofen i höstas, inte minst motiverad av Sverigedemokraternas framgångar och av utbildningspolitikens kollaps.

Jag inbjöds att tala vid Folkpartiets höstmöte i Falun i november. Det blev en kritisk genomgång av partiets utveckling och försvagningen av socialliberala humanistiska prioriteringar under Ditt och Alliansregeringens ledarskap. Jag delgav Maria Arnholm min analys vid en lunch i Riksdagshuset. Jag antar att Maria delade med sig av mina funderingar till dig.

Vid ett möte med Folkpartiets lokalstyrelse i Leksand för några veckor sedan väcktes partiledarfrågan till diskussion innan vi ens kommit in på den formella dagordningen. De aktiva är mycket få, men mycket engagerade – inte minst de unga. En ny avdelning av liberala ungdomsförbundet är i vardande.

Jag vill på det varmaste ge dig, Jan, rådet att inför landsmötet i höst ställa din plats som ordförande till landsmötets förfogande. På så sätt kan du rädda dig själv och partiet från de sedvanliga medialt arrangerade och motiverade lösnummersäljande tve-, tre-, eller fyrkamperna om ledarposten. Detta kunde ge utrymme för en diskussion om ledarskapets formella organisation. Måhända är tiden över för föreställningen om den ”starke mannen”. Anders Jonsson gjorde faktiskt ett bra nummer av detta i televisionen för något år sedan. Dessutom skulle faktiskt möjlighet ges att frånskjuta debatten från centralmedia till partimedlemmar och lokalmedierna, alltså till dit, där den hör hemma.
Debatten har i alltför hög grad kommit att få sitt bo och sin hemvist i den politiska klassens symbios mellan partigängare, PR-byråer och självutnämnda mer eller mindre välavlönade experter och programledare. Kanske kunde Folkpartiet göra demokratin en stor tjänst genom att bryta upp från dagens mer eller mindre givna liturgiskt förutbestämda dansövningar.
 
Folkpartiets tragiskt usla valresultat kräver ett omtag som till och med utmanar den trygghet som partifinansieringssystemet erbjuder.
Det finns få partier som har så många bra kandidater att välja mellan: Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström, Cecilia Malmström, Maria Arnholm, Erik Ullenhag, Allan Widman och naturligtvis du själv. Det är sannerligen ingen dålig lista!
Att med denna ledaruppsättning ens komma i närheten av att trilla ur riksdagen är något av en politisk prestation! Särskilt som många av politikernas viktigaste frågor ju kommer framgent just vara Folkpartiets viktigaste frågor:
 
·         Praktisk medmänsklighet
·         Solidaritet och humanitet
·         Förnyade former för lokal och global samverkan, inom ramen för ständigt förändrade lokal- och geopolitiska maktmönster
·         Alla människors tillgång till rätt och rättvisa
·         Alla människors tillgång till kunskap och rätten att skapa ny kunskap
·         Alla människors möjlighet att leva hyggligt tryggt i en miljö som ständigt kommer att befinna sig i förändring. Det enda uthålliga är förändringen.

Allt detta kräver ständigt nyskapande. Därmed utveckling av nya jobb och nya värden. Sammanhangen är de lokala här i Dalarna - men alltid satta i allt tätare globala sammanhang. Där sinsemellan beroendet mellan oss och till exempel Kina är själva förutsättningen för tillväxt och växt.

(Publicerad i DT 2015-05-26)

När Hillary kom till Tällberg

I juni 1991 besökte Hillary Rodham Clinton Tällberg Foundation i en workshop som handlade om framtidens ledarskap. 25 år senare, igår, deklarerade hon sin kandidatur till att bli demokraternas kandidat vid 2016 års presidentval i USA.

Det var också maken Bill Clintons avsikt att komma till Tällberg, men ett bud från Michail Gorbatjov att mötas fick honom att fortsätta direkt till Moskva efter mellanlandning i Stockholm.
Makarna Clintons intresse att komma till Tällberg och Sverige var att närmare få tillfälle att studera Den Svenska Modellen och dess förmåga att i samverkan många parter emellan lösa svåra sociala och ekonomiska problem.
Hillary Clinton stannade i nästan en vecka i Sverige. Hon ägnade tiden framför allt till att sätta sig in i arbetsmarknadspolitiken, lönebildning och välfärdssystemen, inte minst socialförsäkringarna.
Vad som särskilt lockade Hillary Clinton var den svenska modellens förmåga till sammankoppling av ekonomisk tillväxt, social välfärd och jämlikhet. Hon har inte minst i rollen som utrikesminister i Obama-administrationen praktiskt arbetat för kvinnors ledarskap och ställning i politiken och i världssamfundet. I de sammanhangen har hon också engagerat en annan Tällberg-gäst, tidigare centerledaren Maud Olofsson. Det är nu mycket möjligt, ja troligt, att den förste svarte presidenten kommer att följas av den första kvinnliga presidenten. Kanske, förhoppningsvis, blir kvinnors förändrade ställning i våra samhällen den största sociala/kulturella revolutionen under det 21:a århundradet. Den svenska utrikesministern är en av spjutspetsarna i denna pågående förändringsprocess.
Hillary Rodham och Bill Clinton möttes vid Yale-universitetets juridiska fakultet, dess ”law school”. Vem av de två som är den största politiska talangen är svårt att säga. Men Hillary visade sig i Tällberg besitta en fenomenal förmåga att lyssna och förstå, oavsett om diskussionen gällde åldringsvård, arbetsorganisation på verkstadsgolvet eller handelspolitik. Hillary Rodham Clinton hade förresten med sig sin dotter Chelsea, som då var i yngre tonåren, nu nybliven mamma.
Så fort Bill Clinton hade tillträtt som president i januari 1993 fick Hillary Clinton ansvaret för att reformera det amerikanska sjukförsäkringssystemet. Om detta följde en utdragen och tidvis bitter politisk strid, både inom det demokratiska partiet och givetvis med republikanerna. Paret Clinton gick förlorande genom dessa strider, men under Obama-administrationen har många konkreta steg tagits.
Med svensk politisk måttstock får Hillary Rodham Clinton närmast betraktas som vänsterliberal eller kanske till och med socialdemokrat. Människors välfärd är fundamental i hennes politiska förkunnelse.
Med Hillary Rodham Clinton får demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter och den nödvändiga förnyelsen av det geopolitiska spelet en urstark företrädare i Vita huset. Vägen dit är påbörjad men kommer att bli törnbeströdd.
Bo Ekman

(Publicerad i Dalarnas Tidningar 2015-04-14)

 

Skallmätningar vid Siljan

Hösten 1920 antog Sveriges Riksdag enhälligt en motion framlagd av socialdemokrater och bondeförbundare om att inrätta ett rasbiologiskt institut vid Uppsala Universitet. Det skulle bli det första i sitt slag i världen. Alla partier var ense så någon formell omröstning behövde inte verkställas.

Motionen var skriven av en Hjalmar Lundborg. Han blev institutets chef mellan år 1922 och 1935. Institutet fick sina lokaler i självaste dekanhuset, alltså den teologiska fakulteten.

Institutet verkade för så kallad rashygien: hålla den svenska folkstammen ren och hel. Ett led i detta blev det så kallade eugenikprogrammet, som pågick mellan 1934 och ända fram till 1976. Under detta program steriliserades 63 000 personer, som inte ansågs lämpliga att föda barn. Omkring hälften antas ha tvångssteriliserats, framför allt unga kvinnor.

Rasismens rötter sitter djupt är djupt sammanvävd med den svenska historien. Ett exempel är en skrift utgiven av Svenska Turistföreningen om ”De svenska fjäll-lapparna”, som utgavs 1947 beskrivs ”lappen” som lynnig, glad och godmodig men också känd för sin slughet och närighet. Författaren citerar en ”film-man”, som menade ”att förhandla med en lapp är som att förhandla med tio judar samtidigt”.

Här i Dalarna fick rasantropologen Bertil Lundman publicera sina uppsatser om skallmätningar och rasbestämningar av befolkningen i olika Siljans-socknar under mer än tio års tid, ända in på 1940-talet.

I Gustaf Näsströms klassiker om ”Dalarna som svenskt ideal” (1937) återfinns en mycket välskriven uppsats om Gustaf Ankarcrona. Han beskrivs som en genom livet ”aggressiv antisemit”. Han bjöds därför aldrig hem till Anders Zorn, vars hustru Emma var judinna. Ankarcrona var den självutnämnde stamhövdingen, bärare av tidens idolisering av svenskhet och allmoge. Ankarcrona grundade den svenska moderna hembygdsrörelsen som blev en konstruktiv motkraft mot industrialiseringens svep över land och bygd. När Ankarcrona dog 1933 hade han porträtt av Hitler och Hindenburg på skrivbordet i sitt hem på Holen i Tällberg. Ankarcrona var en del av en tidsanda som havererade i Andra Världskrigets kaos.

Men, återigen hårdnar kampen om vem som ska få räknas som svensk, ska få bo här, om vilka värderingar som ska få råda. Den pågående migrationen driver fram nya frågeställningar. Ankarcrona fick äran att formulera devisen för Vasaloppet år 1923. Den blev: ”I fädrens spår för framtids segrar”. Med tanke på Vasaloppets internationalisering och deltagarnas etniska mångfald kanske devisen borde moderniseras till ”Ur fädrens spår för framtids segrar”. Den fråga som blir alltmer påtaglig och viktig för alla nationer att ge svar på är den om hur vi i hela världen ska kunna leva tillsammans. Något alternativ gives inte.

För omkring 100 000 år sedan fanns minst 6 olika varianter på arten Homo. Nu återstår det endast en – Homo Sapiens. 
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2015-04-08

Att förena principer med pragmatism

På juldagsmorgonen 1972 satte sig Olof Palme vid köksbordet hemma i Vällingby. I ilska och vanmakt skrev han ett uttalande om de amerikanska terrorbombningarna över Hanoi. USA’s reaktion blev att kalla hem sin Stockholmsambassadör. Tre år senare tvingades USA dra sig ur Vietnam.
USA’s dåvarande utrikesminister Henry Kissinger hade 1972 inlett hemliga förhandlingar med Hanoiregimen. 1971 tog han initiativet till en normalisering av USA’s relationer med Kina. Han tilldelades, tillsammans med sin vietnamesiske medförhandlare Le Duc Tho, Nobels Fredspris 1973. Denne avstod från att ta emot det kontroversiella priset, eftersom kriget fortfarande pågick.
Kissinger har i sina eftermälen efter Palme uttryckt sig med den största respekt. Jag tror till och med att han anser att Palmes – och Sveriges - opinionsbildning något bidrog till att vidga förhandlingsfönstret för amerikanerna.
Palme var ingen duvunge i internationella relationer. Han var resultat-orienterad. Han förstod att vapen behövs för att både skapa och försvara demokrati och mänskliga rättigheter. Därför stödde han till exempel den kontroversiella vapenaffären med Indien, den så kallade Boforsaffären.
Nu är det Margot Wallströms tur att söka förena demokrati och vapen i det snårigt komplexa Mellanöstern. Samtidigt som islamofobin sprider sig i Europa och i Sverige är Sverige återigen steget före den konventionella västopinionen. För detta får hon ovett från näringslivet. Hugg och slag från oppositionen. Intet annat att vänta. Näringslivet har inget annat intresse än sitt eget. Så ska det också vara.
Saudiarabien är ett ungt land, etablerat 1932. En beduinhövding, Saud, besegrade och förenade stammarna på den Arabiska halvön. Inom territoriet ligger de heliga städerna Mekka och Medina, där profeten Muhammed verkade på 600-talet. Uppdelningen av islam i huvudsekterna Sunni och Shia skedde redan på 700-talet. Ingen av dessa sekter är entydiga. Islam är en mångtydig religion. Saudiarabien är företrädesvis Sunni, medan ärkefienden Iran är Shia.
Oljefyndigheterna i Saudi gjordes år 1937. Saudiarabien fick därigenom omedelbart en central geopolitisk ställning. Saudiarabien har fortfarande stor makt över oljepriset. Ett lågt oljepris skadar Iran (och Ryssland).
Saudiarabien är komplext, mångtydigt och motsägelsefullt. Landet är en modern välfärdsstat samtidigt som det – till dels – bygger på barbariska tillämpningar av religiösa och politiskt/konstitutionella principer. Den pågående moderniseringen av Saudiarabien är en balansgång på slak lina. Å ena sidan behovet av snabba insteg i ett samhälle som bygger på Deklarationen om de Mänskliga Rättigheterna, å andra sidan att undvika den fasansfulla konflikt som ett sammanbrott för regimen i Riyadh skulle medföra i hela Mellanöstern.
Margot Wallströms initiativ i Palestinafrågan och ökat diplomatiskt tryck på moderniseringen i Saudiarabien är välbetänkta bidrag till den processen.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2015-03-19 

Expeditionsregering

Väljarnas budskap i valet den 14 september 2014 var egentligen att inget parti, inget block ska ha hela makten. Deras budskap var: ”bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr”... för att citera Karin Boye’s tidlösa dikt. Man skulle också kunna citera Nils Ferlin’s ”När skönheten kom till byn, var klokheten redan där”… Dikten är, som alltid, sannare än verkligheten.
Nu blev resultatet av valet att den tragikomiska paradoxen att en ny regering av socialdemokrater och miljöpartister tillträder men ska regera utifrån motståndarnas budget fram till nyvalet den 22 mars, 2015. I politiken är sannerligen allting möjligt.

När nu nyval, eller vad det nu heter, ska hållas i landet, borde en expeditionsregering utses av talmannen intill dess en ny legitim regering träder till. Detta skulle samtidigt ge en chans för de verkliga politiska begåvningarna att komma till tals, åtminstone för en stund. Här är mitt förslag till expeditionsministär:

• Statsminister Eva Hamilton, nyligen avgången chef för SvT
• Finansminister Göran Persson, tidigare statsminister
• Finansmarknadsminister Erik Berglöf, chefsekonom på The European Bank for Reconstruction and Development
• Utrikesminister och försvarsminister Carl Bildt, tidigare statsminister
• Globaliserings och medlingsminister Jan Eliasson, vice generalsekreterare i FN
• Minister för lärande, skola och forskning Karin Markides, rektor för Chalmers tekniska universitet
• Näringsminister Carl Bennet, ordförande i Getinge AB
• Energiminister Lars Idermark, koncernchef Södra
• Miljöminister Maria Wetterstrand, tidigare språkrör i Miljöpartiet
• Vargstamsminister Maria Norrfalk, landshövding i Dalarna
• Sjukvårdsminister Carola Lemne, VD Svenskt Näringsliv, tidigare chef för Danderyds sjukhus
• Äldreminister Barbro Westerholm, riksdagsledamot
• Barn och ungdomsminister Johan Oljeqvist, Fryshuset
• Infrastrukturminister Nalin Pekgul, tidigare ordförande för S-kvinnor
• Digitaliseringsminister Niklas Zennström, IT-miljardär
• Kulturminister Marie-Louise Ekman, fd Dramatenchef
• Idrottsminister Björn Ferry, Prövapåare
• Poesiminister Göran Greider, chefredaktör Dalademokraten
• Arbetslöshetsminister vakant

Publicerad i DT 2014-12-15

När instabiliteten blir normen

Förra veckan var jag inbjuden till två möten som var för sig representerade två skilda världsbilder av verklighet och framtid.

Det ena ägde rum i ABF-husets slitna lokaler på Sveavägen i Stockholm. Det hade som rubrik: ”När Larmen Tystnar”. Det andra ägde rum någon kilometer därifrån på Villagatan i en PR-byrås eleganta omgivning.

Båda mötena handlade om teknik, samhällsförändring och framtid. I ABF-huset hade en rad miljöorganisationer samlat till agitation om förestående syndafall. Publiken var tudelad: dels en bastant grupp, +70 och dels en stor grupp -30. Fruktan stod som spön i backen för barnens och barnbarnens framtider. Att bry sig om barnbarnens miljö tycks vara definitionen på långsiktighet.

På Villagatan var TEDx organisatör. TED är en amerikansk företeelse med flera decennier på nacken. TED uttyds Technology, Education and Development. Dess specialitet är att förpacka budskap i moduler om max 18 minuter: Framtids-optimistiskt, entreprenöriellt, pedagogiskt. Kort sagt: Här salubjuds en optimismens framtid! X-et i TEDx betyder att affärsmodeller tillämpas på export, som till exempel här i Sverige.

Vid TEDx-mötet i Stockholm var publiken mellan +30 och -50, dvs dagens tongivande, tämligen narcissistiska generationer. Temat för TEDx var den nya IT-teknikens och nätets påverkan på demokratin och diplomatin. Huvudtalare var Carl Bildt, som gjorde en lågmäld och eftertänksam analys. Inte agitatorisk. Han följdes av ett nyhetsankare från (konservativa) amerikanska FOX News. Hennes stora poäng var att hon var något så ovanligt som ett lesbiskt nyhetsankare.

De här två mötena så här alldeles i början av ett viktigt valår visar i all enkelhet hur djupa klyftorna är mellan olika väljargruppers skilda föreställningsvärldar. Att vinna någon homogen väljarmajoritet för någon gemensam vision eller samtids-analys synes mig omöjlig.
Fragmentiseringen i politiken syns därför logisk. Den följer av fragmentering av samhälle, skolor, samhällsservice. Den kommer att fortsätta. Varje grupp vill ha sitt. Breda majoriteter tillhör en gången tid. Blocköverskridande lösningar är önskedrömmar. Men även regeringskoalitioner kommer att bli allt svårare att tråckla ihop.

Därmed blir instabilitet snarare normen än de långsiktigt fasta positionernas politik, som – teoretiskt – är förutsättningen för till exempel ett starkt försvar, välfinansierad välfärd, tryggade pensioner, full sysselsättning, tåg som går…