Hösten 2015 blir en fortsatt uppmarsch mot konflikter som varken går att lösa eller att upplösa med de politiska system och strukturer som en gången tid har lastat över på vår samtid. Och för den delen också på den framtid, vilken den nu blir, som oundvikligen är på väg.
Att frysa ett nuläge har i historien aldrig varit möjligt. Det blir aldrig som det just nu råkar vara.
Men det blir heller aldrig som det en gång har varit. Ändå är människor besatta av att försöka lägga sin politik och tillvaron tillrätta för det till synes förutsägbara.
Just nu vurmar många av dem av oss som har det ganska bra här i livet för att fixa till tillvaron så att den blir långsiktigt hållbar.

Mest rädda är de för att klimatet skulle förändras på så sätt att de livsstilar som till exempel svenskar lever med här i Dalarna, kineser i Shanghai, amerikaner i södra Kalifornien eller tanzanier i Serengeti inte ska kunna vidmakthållas i fortvarighet.
Det är att uppfylla denna önskan som de förestående klimatförhandlingarna i Paris handlar om.
Detta är lika omöjligt att åstadkomma idag som det var i Köpenhamn år 2009, då FN senast försökte sig på att nå en global överenskommelse.
Till detta kommer att de demografiska, makt-/säkerhetspolitiska och de ekonomiska realiteterna blivit allt skörare och mer konfliktfyllda. Världen har blivit bräckligare, inte stabilare.
FN är maktmässigt bakbundet av ett säkerhetsråd som inte har auktoritet eller legitimitet att lösa alltmer komplexa konflikter.
EU är försvagat och splittrat. Storbritannien röstar nästa år om sitt utträde ur EU. Ryssland kilar in sig i, och vidgar sprickbildningarna i Väst.
Sverige syns vara på väg ut ur sin långvariga neutralitet och in i Nato. Häromdagen var krigshjälten från Vietnam, senator McCain på besök i Sverige för att informera om Putins farlighet och känna Sverige på pulsen.
De unga nationsbildningarna i norra Afrika och i Mellanöstern – från Turkiet, över Kaukasus via Afghanistan och Pakistan, bortemot Fjärran Östern - är under destabilisering.
År av motsättningar, krig och inbördeskrig har splittrat, inte helat. Flyktingströmmar och socialt kaos följer i spåren. Rädslan för det okända ökar. Även svenskarna vill krypa in i sina skal, gömma sig för världen.
Sverige står för ungefär 0,1 procent av världens befolkning. Hur vi handlar i olika frågor blir därför inte avgörande, även om vi gärna vill inbilla oss detta. Det blir inte ens avgörande för vad som kommer att ske inom våra numera tämligen gammalmodiga nationsgränser.
Nynationalismen tar stora kliv framåt, i Sverige och i många andra länder. Detta är ett uttryck för en växande kamp mellan nynationalismens drömmar tillbaka till den värld som en gång var och globalisternas ännu okända territorier.
Människor vill inte leva i otrygghet. Därför byggs stängsel och murar för att hålla "de andra" ute. Människor vill leva i förutsägbarhet.
För att åstadkomma detta tillgriper vi både religiösa och politiska ideologier.
Predikarna är många.
Människan har genom alla tider sökt sin förtröstan i det mytiska: förhoppningen om att bygga ett paradis och i fruktan för ett helvete och en skärseld.

Bo Ekman

Publicerad i DT i aug 2015