Ett samhälles ändamål kan inte vara att bli bäst på hockey. Ledarskapets uppgift är att samla samhällsutvecklingen för de väsentligaste frågorna: att ha arbete, utbildning, hälsa och omsorg, säkerhet och en bred gemenskap, också inkluderande hockey.
Under många år har bilden av Leksand vuxit fram att professionell idrott varit det sammanhållande kittet i samhällsbygget. Kring detta har de tre starka krafterna i kommunen samlats: Leksands IF, Leksands kommun och Leksands näringsliv. Föreställningen har funnits att Leksand skulle ha en alldeles särskild ishockey-kultur. En ihärdig supporterklubb. Många smittades av entusiasmen. Självbilden förstärktes. Pengarna rann iväg.
Själv växte jag upp med hockeyn i Gävle. ”Min” klubb var GGIK som blev svenska mästare några gånger. Men där fanns också Strömsbro och Brynäs. Allas vår ”ärkefiende” var Leksand.
Jag fick hederstiteln ”Leksandsambassadör” för många år sedan. Varje gång ägde Ambassadörsmötena rum i samband med någon hockeymatch, mestadels i Leksand men också på Globen. Varje gång med god mat och dryck. Så småningom dristade jag mig att föreslå att något möte också borde läggas någon annanstans, t ex på Limsjögårdens äldreboende. Det blev tyst i hockeylogen. Jag har inte fått någon inbjudan sedan dess. Men min uppfattning är att, om jag ska vara Leksandsambassadör, så ska det inte bara vara för hockeyn, även om jag sällan missar en stormatch på TV.
2001 fick jag hedersuppdraget att hålla talet på midsommarafton i Sammilsdal. Eftersom jag av erfarenhet visste att få lyssnar och ännu färre kommer ihåg något av vad som sägs vid ett sådant tillfälle, valde jag att hålla talet på ett annorlunda sätt. Jag bad Leksands IF’s hejarklacksledare, Emil, att hjälpa mig att omvandla 20 000 midsommarfirare till en hejarklack, för allt det goda som Leksands kommun åstadkommer, i skola, i sjukvård, företag-samhet, kultur och idrott. Så hejade och hurrade vi för hela samhället. Naturligtvis också för laget. För tillfället hade jag förärats med en hockeytröja med nr 8 på ryggen.
Men idag traskar Leksandsbor genom Noret för att besjunga en trottoar som använts som hävert i en kommunens skatte-planering, i en affär som till syvende och sist har givit ett antal kapitalstarka Leksandssupporters en förmånlig investering i Leksands Strand. Överhuvudtaget har näringslivets och kapitalets roll kring Leksands IF varit frånvarande i debatten. En idé vore att göra Waverö Island till kommunens eget lilla skatteparadis. Där kunde pengar både grävas ner och tvättas.
Leksand är idag ett sargat varumärke. Några känner stolthet över det som har skett. Andra känner vämjelse. Motsättningarna går inte längs partilinjer utan mer efter moraliska linjer. Vad är rätt och vad är fel? Hur mycket och hur länge ska ett ändamål få helga medlen?
Den utveckling som nu - till dels - har kommit i dagen har pågått under lång tid. Jag har understundom blivit uppringd av människor som suttit ”mitt i smeten”. Jag har då valt att föra vidare – utan att avslöja sagesmän - till kommunledning och hockeyledning, det faktum att människor varit kränkta i sin rättskänsla men själva känt sig maktlösa. Jag har då påpekat att om en så marginell person som undertecknad blir kontaktad i frågor som har med rätt och fel i hanteringen av intressen och pengar att göra, så kan de vara förvissade om att informationen når media och allmänhet. Det har det nu gjort.
Enligt min uppfattning borde ledarskapet i kommun, näringsliv och förening ha tagit kraftfullt avstånd från debattens ytter-ligheter, t ex att fyrfaldigt hurra för en moraliskt sned skatte-planering. Men det är nog så att Leksands maktintressen är så invävda i varandra, att de själva inte förmår rensa upp i det som skett. Samhället måste återfå en balans. Hockeyn ska ha sin plats, men inte mer. Affärsverksamheten ska ha sin plats, men inte mer. Kommunen är allas, och ingens.
Jag föreslår, för att komma vidare i en mer konstruktiv diskussion om framtiden, att kommunfullmäktige i Leksand utser en ”God Kvinna” eller ”God Man” som med absolut oavhängighet ges tillfälle att gå igenom den utveckling som resulterat i ett haveri där många bär ansvar genom många år. En sådan person kunde vara en Inga-Britt Ahlenius, eller en Peter Öhrn. Ge någon frihet och resurser att vända och vrida på argumenten, att tala med människor runt om i kommunen. Inte för att peka finger utan för att lägga en grund för ett nytt gemensamt samtal om den framtid Leksand vill ha.
Leksand kunde bli det goda exemplet på hur man leder ett samhälle ur sin förtroendekris.
PS/ Grattis till laget för avancemanget till elitserien!
Publicerad i DT 2013-04-02
Posts
