Hösten 2015 blir en fortsatt uppmarsch mot konflikter som varken går att lösa eller att upplösa med de politiska system och strukturer som en gången tid har lastat över på vår samtid. Och för den delen också på den framtid, vilken den nu blir, som oundvikligen är på väg.
Att frysa ett nuläge har i historien aldrig varit möjligt. Det blir aldrig som det just nu råkar vara.
Men det blir heller aldrig som det en gång har varit. Ändå är människor besatta av att försöka lägga sin politik och tillvaron tillrätta för det till synes förutsägbara.
Just nu vurmar många av dem av oss som har det ganska bra här i livet för att fixa till tillvaron så att den blir långsiktigt hållbar.

Mest rädda är de för att klimatet skulle förändras på så sätt att de livsstilar som till exempel svenskar lever med här i Dalarna, kineser i Shanghai, amerikaner i södra Kalifornien eller tanzanier i Serengeti inte ska kunna vidmakthållas i fortvarighet.
Det är att uppfylla denna önskan som de förestående klimatförhandlingarna i Paris handlar om.
Detta är lika omöjligt att åstadkomma idag som det var i Köpenhamn år 2009, då FN senast försökte sig på att nå en global överenskommelse.
Till detta kommer att de demografiska, makt-/säkerhetspolitiska och de ekonomiska realiteterna blivit allt skörare och mer konfliktfyllda. Världen har blivit bräckligare, inte stabilare.
FN är maktmässigt bakbundet av ett säkerhetsråd som inte har auktoritet eller legitimitet att lösa alltmer komplexa konflikter.
EU är försvagat och splittrat. Storbritannien röstar nästa år om sitt utträde ur EU. Ryssland kilar in sig i, och vidgar sprickbildningarna i Väst.
Sverige syns vara på väg ut ur sin långvariga neutralitet och in i Nato. Häromdagen var krigshjälten från Vietnam, senator McCain på besök i Sverige för att informera om Putins farlighet och känna Sverige på pulsen.
De unga nationsbildningarna i norra Afrika och i Mellanöstern – från Turkiet, över Kaukasus via Afghanistan och Pakistan, bortemot Fjärran Östern - är under destabilisering.
År av motsättningar, krig och inbördeskrig har splittrat, inte helat. Flyktingströmmar och socialt kaos följer i spåren. Rädslan för det okända ökar. Även svenskarna vill krypa in i sina skal, gömma sig för världen.
Sverige står för ungefär 0,1 procent av världens befolkning. Hur vi handlar i olika frågor blir därför inte avgörande, även om vi gärna vill inbilla oss detta. Det blir inte ens avgörande för vad som kommer att ske inom våra numera tämligen gammalmodiga nationsgränser.
Nynationalismen tar stora kliv framåt, i Sverige och i många andra länder. Detta är ett uttryck för en växande kamp mellan nynationalismens drömmar tillbaka till den värld som en gång var och globalisternas ännu okända territorier.
Människor vill inte leva i otrygghet. Därför byggs stängsel och murar för att hålla "de andra" ute. Människor vill leva i förutsägbarhet.
För att åstadkomma detta tillgriper vi både religiösa och politiska ideologier.
Predikarna är många.
Människan har genom alla tider sökt sin förtröstan i det mytiska: förhoppningen om att bygga ett paradis och i fruktan för ett helvete och en skärseld.

Bo Ekman

Publicerad i DT i aug 2015

 

De vita bussarna kör åter flyktingar i Sverige

         
I dag kan begreppet "de vita bussarna" användas på ett sätt som ger en historisk koppling, konstaterar DT:s krönikör Bo Ekman.

I lördags kom drygt 300 flyktingar från Syrien, Afghanistan och Irak i vita bussar på besök till Tällberg.
I januari år 2012 var 9 500 syriska flyktingar registrerade av UNHCR. I oktober 2015 hade antalet stigit till 4,2 miljoner. Därtill ska läggas 7,6 miljoner människor på flykt inom landet.
Mer än 250000 syrier har hittills dödats i kriget. Den totala syriska befolkningen uppgår till 22,5 miljoner. Kriget har pågått i fyra år.
Ryssland invaderade Afghanistan 1980 men drog sig ur med svansen mellan benen 1990. Under 1990-talet samverkade USA med bland andra talibanerna i sin ambition att få framtida makt över gas- och oljeledningar som planerades att byggas genom Afghanistan ner till hamnar vid Indiska Oceanen.

Efter attackerna mot New York den 11 september 2001 förklarade president George Bush krig mot terrorism och Al-Quaida.
Som bekant föll strategin i spillror. I stället ledde politiken till en radikalisering av många politiska rörelser i arabvärlden, från Pakistan till Marocko.
Katastrofen i Syrien har djupa rötter i historien men också i de katastrofala misstag som inte minst USA har begått, till exempel den olycksaliga invasionen av Irak 2004 som kom att lägga en region i spillror.
Det politiska våldet får nu utbrott i Tunisien, Egypten (80 miljoner invånare) och Turkiet (80 miljoner). I Turkiet pågår en ytterst farlig politisk destabilisering.
Givetvis, inte att förglömma, det pågår ett krig mellan Israel och olika grupperingar i Palestina. I bakgrunden återfinns Iran. Israelernas övergrepp, bosättningar och ockupation, av landområden på Västbanken är jämförbara med Rysslands annektering av Krim och aptit på östra Ukraina.
Samtidigt eroderar EU som politiskt samlad enhet. England håller folkomröstning nästa år om utträde. Käbblet om flyktingmottagning pågår med generande brist på ömsesidig solidaritet.
USA är en rädd och i många stycken, inte minst moraliskt, delad nation. Dess militära styrka motsvarar inte längre dess politiska ställning.
Mitt i denna geopolitiska röra sker en politisk glidning mot höger och mot mer av nationalism. Statsminister Stefan Löfvén ropar efter ordning och reda, läxar upp svenskarna för deras naivitet och vill självsvåldigt införa möjlighet för regeringen att utan riksdagens hörande stänga (!) Öresundsbron, alltmedan Sverigedemokraterna faktiskt är på väg att få det nationellt introverta Sverige de vill ha.
Men deras vision om en framtid som en spegel av en dåtid som aldrig funnits, är naiv.
Lördagen den 5 december hade vi fest i Tällberg!
Över 300 asylsökande flyktingar kom i sex vita bussar till Majstångsplatsen och dansade svenska ringlekar. De dansade sina egna danser och våra.
De kom från Syrien, Afghanistan och Irak, de krigshärdar som odlats fram under nästan ett sekel. Vi får nu skörda det som kolonialism och råvarukontroll sått.
Den rika världen har inte förberett sig för sitt eget politiska sammanbrott. Vi måste lära oss att leva tillsammans, på jämlikare villkor än de historiska.
Den stora prövostenen kommer att bli vår förmåga att framförhandla, för att därefter genomdriva, globalt solidariska avtal om säkerhet, klimat och rättvisa.
När kvällen gick mot natt for de vita bussarna tillbaka till flyktingförläggningarna vid Leksands Strand och på Björkberget i Siljansnäs.

Bo Ekman

Publicerad i DT 2015-12-09

Helvete och Himmel

Hösten 2015 blir en fortsatt uppmarsch mot konflikter som varken går att lösa eller att upplösa med de politiska system och strukturer som en gången tid har lastat över på vår samtid. Och för den delen också på den framtid, vilken den nu blir, som oundvikligen är på väg.

Att frysa ett nuläge har i historien aldrig varit möjligt. Det blir aldrig som det just nu råkar vara.
Men det blir heller aldrig som det en gång har varit. Ändå är människor besatta av att försöka lägga sin politik och tillvaron tillrätta för det till synes förutsägbara.
Just nu vurmar många av dem av oss som har det ganska bra här i livet för att fixa till tillvaron så att den blir långsiktigt hållbar.

Mest rädda är de för att klimatet skulle förändras på så sätt att de livsstilar som till exempel svenskar lever med här i Dalarna, kineser i Shanghai, amerikaner i södra Kalifornien eller tanzanier i Serengeti inte ska kunna vidmakthållas i fortvarighet.

Det är att uppfylla denna önskan som de förestående klimatförhandlingarna i Paris handlar om.
Detta är lika omöjligt att åstadkomma idag som det var i Köpenhamn år 2009, då FN senast försökte sig på att nå en global överenskommelse. Till detta kommer att de demografiska, makt-/säkerhetspolitiska och de ekonomiska realiteterna blivit allt skörare och mer konfliktfyllda. Världen har blivit bräckligare, inte stabilare.

FN är maktmässigt bakbundet av ett säkerhetsråd som inte har auktoritet eller legitimitet att lösa alltmer komplexa konflikter. EU är försvagat och splittrat. Storbritannien röstar nästa år om sitt utträde ur EU. Ryssland kilar in sig i, och vidgar sprickbildningarna i Väst. Sverige syns vara på väg ut ur sin långvariga neutralitet och in i Nato. Häromdagen var krigshjälten från Vietnam, senator McCain på besök i Sverige för att informera om Putins farlighet och känna Sverige på pulsen.
De unga nationsbildningarna i norra Afrika och i Mellanöstern – från Turkiet, över Kaukasus via Afghanistan och Pakistan, bortemot Fjärran Östern - är under destabilisering.

År av motsättningar, krig och inbördeskrig har splittrat, inte helat. Flyktingströmmar och socialt kaos följer i spåren. Rädslan för det okända ökar. Även svenskarna vill krypa in i sina skal, gömma sig för världen.

Sverige står för ungefär 0,1 procent av världens befolkning. Hur vi handlar i olika frågor blir därför inte avgörande, även om vi gärna vill inbilla oss detta. Det blir inte ens avgörande för vad som kommer att ske inom våra numera tämligen gammalmodiga nationsgränser.

Nynationalismen tar stora kliv framåt, i Sverige och i många andra länder. Detta är ett uttryck för en växande kamp mellan nynationalismens drömmar tillbaka till den värld som en gång var och globalisternas ännu okända territorier.

Människor vill inte leva i otrygghet. Därför byggs stängsel och murar för att hålla "de andra" ute. Människor vill leva i förutsägbarhet.
För att åstadkomma detta tillgriper vi både religiösa och politiska ideologier.
Predikarna är många.

Människan har genom alla tider sökt sin förtröstan i det mytiska: förhoppningen om att bygga ett paradis och i fruktan för ett helvete och en skärseld.

Bo Ekman

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2015-08-26

Jag förstår inte vad Ryssland skulle ha Sverige till

Nyligen samlade Tällberg Foundation till ett möte för diskussion och reflektion, i första hand om de säkerhetspolitiska förändringar som äger rum i världen. Mötet tilldrog sig i Helsingfors på den gamla svensk-finsk-ryska fästningen Sveaborg, vid hamninloppet. Ett 40-tal personer från öst, väst, nord och syd försökte få mening och struktur i det som nu försiggår. Det är inte så lätt.
Det fanns en framväxande enighet att det som har kallats den nordiska politiska modellen, byggd på koncensus och gemenskap, har börjat klinga ut. I alla nordiska länder finns nu en bastant minoritet som bekämpar invandring och demografisk mångfald. 1900-talets bärande idé om solidaritet och social gemenskap står sig inte längre som en självklar grundläggande värdering.
Därmed rubbas också fundamenten för den svenska och därmed också den finska, och tilldels den nordiska, säkerhetspolitiken. Sverige driver allt närmre mot att ty sig till Nato, vilket också troligen får till följd att Finland går samma väg.
En svensk opinionsundersökning redovisar att svenskarna nu har fått tillbaka sin gamla rysskräck som har sina rötter i 1700-talet. Den kommer som ett brev på posten efter den retorik som förts, inte minst med u-båtsskrammel och bastanta militärövningar i delar av Norden.

Personligen förstår jag inte riktigt vad ryssarna skulle ha Sverige eller Finland till.
Samtidigt som vår försvarsminister uttrycker allvarsmättade ord på tryggt och klingande dalmål, lägger ryska och europeiska och nordiska intressen ner en gasledning i Östersjön mellan Leningrad och Nordtyskland, i ett av de största ekonomiska samarbetsprojekt som öst och väst någonsin har haft.
Ordförande för projektets lobbygrupp är Tysklands förre förbundskansler Gerhard Schröder. Än så länge är våra gemensamma intressen långt större än de motsatta.
Långt mer alarmerande är utvecklingen i Mellanöstern, Nordafrika och runt Medelhavet. Här saknas de grundläggande stabiliserande strukturerna som nationalstater ändå innebär. Syrien, Libyen, Tunisien,Irak, Jemen, Sudan, Egypten - men även Grekland och flera sydryska republiker är gravt destabiliserade.
Deras politiska regimer ligger till dels i ruiner. Men även många länder i Asien hänger på gärdesgården: Afghanistan, Pakistan, Myanmar, Thailand och Nordkorea. I Asien är Kina idag den stabiliserande maktfaktorn.
Jag var där för några veckor sedan och träffade representanter för regeringen. De gav uttryck för en tämligen ny kinesisk hållning, nämligen att mer aktivt delta i världspolitikens olika fora och processer, till exempel i styrningen av det finansiella systemet, i klimat- och miljöfrågor och i utvecklingen av ny infrastruktur – men också i humanitära frågor som den pågående globala flyktingkatastrofen.
Kina är rikt, stadd vid kassa. Medan Väst sjunker djupare i sina problem växer Öst sig starkare.

Bo Ekman

Glokal framtidsspanare

Välkommen till Dalarna Jan

Vi får hoppas att försommarsolen ska lysa över ditt besök i våra nejder idag. Våren har varit seg-kommen och, liksom det politiska klimatet, osedvanligt ruggigt, både här och i Stockholm.

Jag valde att gå med i Folkpartiet direkt efter valkatastrofen i höstas, inte minst motiverad av Sverigedemokraternas framgångar och av utbildningspolitikens kollaps.

Jag inbjöds att tala vid Folkpartiets höstmöte i Falun i november. Det blev en kritisk genomgång av partiets utveckling och försvagningen av socialliberala humanistiska prioriteringar under Ditt och Alliansregeringens ledarskap. Jag delgav Maria Arnholm min analys vid en lunch i Riksdagshuset. Jag antar att Maria delade med sig av mina funderingar till dig.

Vid ett möte med Folkpartiets lokalstyrelse i Leksand för några veckor sedan väcktes partiledarfrågan till diskussion innan vi ens kommit in på den formella dagordningen. De aktiva är mycket få, men mycket engagerade – inte minst de unga. En ny avdelning av liberala ungdomsförbundet är i vardande.

Jag vill på det varmaste ge dig, Jan, rådet att inför landsmötet i höst ställa din plats som ordförande till landsmötets förfogande. På så sätt kan du rädda dig själv och partiet från de sedvanliga medialt arrangerade och motiverade lösnummersäljande tve-, tre-, eller fyrkamperna om ledarposten. Detta kunde ge utrymme för en diskussion om ledarskapets formella organisation. Måhända är tiden över för föreställningen om den ”starke mannen”. Anders Jonsson gjorde faktiskt ett bra nummer av detta i televisionen för något år sedan. Dessutom skulle faktiskt möjlighet ges att frånskjuta debatten från centralmedia till partimedlemmar och lokalmedierna, alltså till dit, där den hör hemma.
Debatten har i alltför hög grad kommit att få sitt bo och sin hemvist i den politiska klassens symbios mellan partigängare, PR-byråer och självutnämnda mer eller mindre välavlönade experter och programledare. Kanske kunde Folkpartiet göra demokratin en stor tjänst genom att bryta upp från dagens mer eller mindre givna liturgiskt förutbestämda dansövningar.
 
Folkpartiets tragiskt usla valresultat kräver ett omtag som till och med utmanar den trygghet som partifinansieringssystemet erbjuder.
Det finns få partier som har så många bra kandidater att välja mellan: Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström, Cecilia Malmström, Maria Arnholm, Erik Ullenhag, Allan Widman och naturligtvis du själv. Det är sannerligen ingen dålig lista!
Att med denna ledaruppsättning ens komma i närheten av att trilla ur riksdagen är något av en politisk prestation! Särskilt som många av politikernas viktigaste frågor ju kommer framgent just vara Folkpartiets viktigaste frågor:
 
·         Praktisk medmänsklighet
·         Solidaritet och humanitet
·         Förnyade former för lokal och global samverkan, inom ramen för ständigt förändrade lokal- och geopolitiska maktmönster
·         Alla människors tillgång till rätt och rättvisa
·         Alla människors tillgång till kunskap och rätten att skapa ny kunskap
·         Alla människors möjlighet att leva hyggligt tryggt i en miljö som ständigt kommer att befinna sig i förändring. Det enda uthålliga är förändringen.

Allt detta kräver ständigt nyskapande. Därmed utveckling av nya jobb och nya värden. Sammanhangen är de lokala här i Dalarna - men alltid satta i allt tätare globala sammanhang. Där sinsemellan beroendet mellan oss och till exempel Kina är själva förutsättningen för tillväxt och växt.

(Publicerad i DT 2015-05-26)