Posts
Den akut viktigaste frågan både för oss alla och envar är hur vi skall kunna förena stabilt klimat, trygg livsmiljö med bibehållen ekonomisk tillväxt och välfärd. Viktiga ekologiska balanser är destabiliserade genom de senaste 150 årens eskalerande mänskliga ekonomiska aktivitet. Den engelske toppekonomen Sir Nicholas Stern har på uppdrag av den engelska regeringen gjort en detaljerad genomgång av de ekonomiska konsekvenserna av den pågående uppvärmningen av jorden
(se www.sternreview.org.uk). Slutsatsen är glasklar: vi går in i en global depression om vi inte handlar snabbt och drastiskt. Vi är piskade att minska utsläppen av växthusgaser, spara energi, utveckla förnybara energikällor. I Sverige ligger vi hyggligt framme men vi är i högsta grad beroende av andra länder, främst USA och Kina.
Kinas officiella tillväxt är 9,5 %. Den verkliga ligger på 11-13 %. Ingen vet riktigt, men det ledande kinesiska forskare och politiker i centralregeringen vet är att mirakeltillväxten inte är hållbar.
President Hu Jintao och delar av regeringen försöker dämpa tillväxten, men provinsregeringar saboterar direktiven. Därför fängslades för en tid sedan Shanghais mäktige borgmästare. Fler arresteringar är att vänta. Korruptionen är länkad till investeringar, kontrakt och tillståndsgivning. Lägre tillväxt betyder mindre pengar i politikernas och administratörernas plånböcker.
Kinas miljö och ekologiska system befinner sig till dels i bedrövligt skick. I storstäderna är sikten ett par hundra meter. Trafiken i Beijing är outhärdlig, luftföroreningarna giftiga. Kina lider stor brist på vatten. På många håll är bristen akut, som i somras i Sezuan. Vattnet tog slut under en hetta och torka som inte finns i mannaminne. I regioner i norr har 80 % (!) av grundvattnet försvunnit. Vissa floder når inte längre havet. Skogsskövlingen får jordar att erodera. Ökenutbredningen är snabb. Bara sedan maj i år har 32 miljoner hektar (två tredjedelar av Sveriges yta!) odlingsbar mark ödelagts av två väldiga orkaner. Mellan 5-10 miljoner människor har fått tillvaron sönderslagen.
Kina ser just nu om sitt hus. Man säkrar tillgång till olja, gas, mat, mineraler, gummi över hela världen. Man har gott om pengar, arbetskraft och köpkraft. Men man har ont om de ekologins tjänster som krävs för all slags produktion - vatten, mark, luft och energi. Som vi alla vet går det inte att producera någonting ur ingenting.
När jag träffar toppstudenterna på Beijinguniversitetet (# 1 i Asien) får jag fullkomligt klart för mig att de vet och förstår vad som händer. De bär alla med mig sina berättelser från sina hemorter. De har både vetskapen och vetenskapen. Nu tänker de sig ett annat Kina, byggt på ekologiska villkor. Därför sitter de av en lång fredagskväll i samtal om klimatfrågan och globalisering. Det händer inte ofta vid svenska högskolor.
Jag besökte Kina för några veckor sedan på inbjudan av olika myndigheter därför att man vill att Tällberg Foundation skall organisera ett Forum i Kina i anslutning till olympiaden år 2008, om strategier för att bekämpa den globala uppvärmningen. Man gillar vår form för att bygga kunskap och utveckla idéer. Det återstår att se om det praktiskt går att ordna. Om så, stärks banden ytterligare mellan våra bygder och det största landet på jorden. Mig synes att det idag är just Kina och England som har den tydligaste politiska insikten i den globala uppvärmningens obehagliga konsekvenser.
Bo Ekman
Sunday, June 11, 2006
Klimatproblemen måste vi bemästra tillsammans
En dryga kvarts väg från Nairobis centrum ligger Kibera. Det är ett slumområde över 400 hektar. Där bor 1,1 miljoner människor. 400 hektar motsvarar ungefär Tällbergs by från Siljans strand i väster upp till järnvägsstationen i öster, från Hjortnäs-gränsen i söder till Laknäs i norr.
I Tällberg är ca 220 mantalsskrivna men ”byamännen”, vår förening för att sköta det gemensamma, har 400 hushåll som medlemmar. I hela Dalarna bor 277 000. Dalarna omfattar 2 800 000 hektar. För att motsvara 1,1 miljoner måste vi omfatta hela Sverige norr om Dalälven. Det motsvarar ungefär 30 miljoner hektar.
Något mer tättbefolkat än Kibera har jag aldrig upplevt. Där har varje människa fyra kvadratmeter att leva på. Gränderna är en till två meter breda, ”affärsgatorna” tre till fyra. Här finns knappt någon av den infrastruktur som vi tar för given: avlopp, rinnande vatten, värme och elektricitet. Kibera skiljs åt från Nairobis finaste golfbana av en hög, bevakad mur.
Fredrick Ouku, nyss fyllda 24, och hans vänner visar mig runt. Fred är handikappad och tar sig fram på kryckor. Han har skapat en liten organisation som hjälper de unga i Kibera, framförallt de som drabbats av fysiska handikapp. Fred är också sedan ett par år medlem i Tällberg Foundations Internationella råd. Hans leende lämnar aldrig för en sekund hans ansikte. Oförtröttlig.
I ett litet hus i utkanten av Kibera har han sitt kontor och sin verksamhet. På den trånga gården sätter en medarbetare samman solpaneler. De sågar till och spikar ihop ramar och monterar sladdar. En panel kan driva en radio eller en mobiltelefon. Hi-tech har kommit till Kibera.
I Kibera är brottsligheten lägre än i Nairobi i övrigt. För att överleva måste man hjälpa varandra. Barnen sätts i centrum. Många hjälporganisationer ser till att skolor hålls igång, men kampen för livet är hård. Nästan var tredje mamma är hivsmittad.
Nairobifloden, som en gång gav namn till denna stad, förvandlas på sin väg genom Kibera till en totalförorenad kloak. Några kilometer uppströms ligger FN:s miljöorgan UNEP som nu i november samlar världens miljöministrar till extramötet om det allra viktigaste miljöproblemet av alla: hur skall människan kunna minska den pågående globala uppvärmningen?
Människan kan påverka (och har påverkat) uppvärmningens intensitet, men har ingen kontroll över naturens dynamik. Vi kan inte förhandla med orkaner, havsströmmar eller smältande Grönlandsisar.
Här vid Siljan har vi några av världens vackraste och sundaste miljöer. Vi har lyckats hålla en hygglig balans mellan ekonomiska intressen och miljö. Grundskälet till detta är att vi är så få på så stor yta.
I Kibera – och på så många, många andra platser – förhåller det sig tvärtom: alltför många är beroende av alltför små arealer och begränsade naturresurser.
Men klimatproblemen måste vi leva med och försöka bemästra tillsammans. Hur skilda våra förutsättningar än har kommit att bli, finns i denna fråga ingen annan väg än den gemensamma. Att finna och bli överens om den är inte jordens, men väl mänsklighetens största utmaning.
Bo Ekman
I Tällberg är ca 220 mantalsskrivna men ”byamännen”, vår förening för att sköta det gemensamma, har 400 hushåll som medlemmar. I hela Dalarna bor 277 000. Dalarna omfattar 2 800 000 hektar. För att motsvara 1,1 miljoner måste vi omfatta hela Sverige norr om Dalälven. Det motsvarar ungefär 30 miljoner hektar.
Något mer tättbefolkat än Kibera har jag aldrig upplevt. Där har varje människa fyra kvadratmeter att leva på. Gränderna är en till två meter breda, ”affärsgatorna” tre till fyra. Här finns knappt någon av den infrastruktur som vi tar för given: avlopp, rinnande vatten, värme och elektricitet. Kibera skiljs åt från Nairobis finaste golfbana av en hög, bevakad mur.
Fredrick Ouku, nyss fyllda 24, och hans vänner visar mig runt. Fred är handikappad och tar sig fram på kryckor. Han har skapat en liten organisation som hjälper de unga i Kibera, framförallt de som drabbats av fysiska handikapp. Fred är också sedan ett par år medlem i Tällberg Foundations Internationella råd. Hans leende lämnar aldrig för en sekund hans ansikte. Oförtröttlig.
I ett litet hus i utkanten av Kibera har han sitt kontor och sin verksamhet. På den trånga gården sätter en medarbetare samman solpaneler. De sågar till och spikar ihop ramar och monterar sladdar. En panel kan driva en radio eller en mobiltelefon. Hi-tech har kommit till Kibera.
I Kibera är brottsligheten lägre än i Nairobi i övrigt. För att överleva måste man hjälpa varandra. Barnen sätts i centrum. Många hjälporganisationer ser till att skolor hålls igång, men kampen för livet är hård. Nästan var tredje mamma är hivsmittad.
Nairobifloden, som en gång gav namn till denna stad, förvandlas på sin väg genom Kibera till en totalförorenad kloak. Några kilometer uppströms ligger FN:s miljöorgan UNEP som nu i november samlar världens miljöministrar till extramötet om det allra viktigaste miljöproblemet av alla: hur skall människan kunna minska den pågående globala uppvärmningen?
Människan kan påverka (och har påverkat) uppvärmningens intensitet, men har ingen kontroll över naturens dynamik. Vi kan inte förhandla med orkaner, havsströmmar eller smältande Grönlandsisar.
Här vid Siljan har vi några av världens vackraste och sundaste miljöer. Vi har lyckats hålla en hygglig balans mellan ekonomiska intressen och miljö. Grundskälet till detta är att vi är så få på så stor yta.
I Kibera – och på så många, många andra platser – förhåller det sig tvärtom: alltför många är beroende av alltför små arealer och begränsade naturresurser.
Men klimatproblemen måste vi leva med och försöka bemästra tillsammans. Hur skilda våra förutsättningar än har kommit att bli, finns i denna fråga ingen annan väg än den gemensamma. Att finna och bli överens om den är inte jordens, men väl mänsklighetens största utmaning.
Bo Ekman
Friday, June 9, 2006
Välkommen till allvaret – och festen!
Mitt i denna ljuva sommartid duggar forskningsrapporter och fysiska vittnesbörd allt tätare om farligt sabbade balanser i klimat, natur och energiförsörjning.
Läget är katastrofalt för någon miljard människor som bor i trakter där marken blir till öken, där stora sjöar försvinner, där grundvatten sjunker, där oväder skapar förödande översvämningar, där glaciärer och isar smälter, där torka driver fram skogsbränder och där skördar uteblir.
Klimatförändringen värmer haven och höjer havsnivåerna. Hela det levande, ekologiska systemet hänger samman.
Rubbningar i Arktis, norra Kina, Amazonas eller i Atlanten påverkar också oss. Vi som lever i en av världens fortfarande, allra tryggaste ekologiska ekonomiska och politiska miljöer kan inte vaccinera oss från påverkan.
Ekonomisk tillväxt och miljöproblem hänger samman som ler och långhalm. Ingenting kan produceras utan energi. Ingenting kan produceras utan vatten, materia, mark, fauna och flora. För 150 år sedan var vi blott någon miljard på jorden. Idag utvecklar 6,5 miljarder en mångdubbelt större ekonomisk aktivitet än 1800-talsmänniskan. Vi har satt jorden under våldsam stress. Det är faktiskt inte längre som förr.
Frågan vi ställer vid Tällberg Forum 2006 i slutet av juni är just hur vi ska kunna få tillväxt/energi/miljö-ekvationen att gå ihop?
Jag tror själv att en del av svaret ligger i fördjupad kunskap om hur den här ekvationen faktiskt fungerar. Hur får vi den att finna sin balans – här i Dalarna och globalt?
För att undgå en helt förödande överexploatering, krävs styrmedel – lokalt och globalt. Dessa måste harmonisera. Politiken och marknaden måste utgå från växande mått av gemensam kunskap, gemensamma rättsprinciper, demokratiska politiska system. Öysen Dahle, tidigare VD i Norska Exxon, sa klokt: ”Socialismen kollapsade därför den tillät inte marknaden att säga den ekonomiska sanningen. Kapitalismen kan kollapsa därför den inte tillåter marknaden att säga den ekologiska sanningen”.
Striden om alltmer begränsade energi- och naturresurser hårdnar. Detta pressar upp priserna. Detta är på kort sikt strålande för de som äger och arbetar i SSAB, ABB, StoraEnso. Det skapar högkonjunktur för industri-Dalarna. Men de ökade olje- och elpriserna pressar allas plånböcker.
Balansen mellan produktion och efterfrågan i oljesystemet är idag ytterst skör. Priserna är fortsatt på väg upp. Nästa smäll kommer slå mot konjunkturen. Kommer koldioxidutsläppen att minska i världen? Knappaste i närtid.
Kom gärna till Tällberg Forum och lyssna på Saudi-Arabiens USA-ambassadör, på ledande klimat- och miljöforskare, ekonomer, företagsledare och humanister och politiker. Hur ser de på vår väg framöver?
Det öppna programmet finner Du på hemsidan www.tallbergfoundation.org eller i den programtidning som kommer som bilaga till denna tidning den 16 juni.
Välkommen till allvaret – och festen!
Bo Ekman
Läget är katastrofalt för någon miljard människor som bor i trakter där marken blir till öken, där stora sjöar försvinner, där grundvatten sjunker, där oväder skapar förödande översvämningar, där glaciärer och isar smälter, där torka driver fram skogsbränder och där skördar uteblir.
Klimatförändringen värmer haven och höjer havsnivåerna. Hela det levande, ekologiska systemet hänger samman.
Rubbningar i Arktis, norra Kina, Amazonas eller i Atlanten påverkar också oss. Vi som lever i en av världens fortfarande, allra tryggaste ekologiska ekonomiska och politiska miljöer kan inte vaccinera oss från påverkan.
Ekonomisk tillväxt och miljöproblem hänger samman som ler och långhalm. Ingenting kan produceras utan energi. Ingenting kan produceras utan vatten, materia, mark, fauna och flora. För 150 år sedan var vi blott någon miljard på jorden. Idag utvecklar 6,5 miljarder en mångdubbelt större ekonomisk aktivitet än 1800-talsmänniskan. Vi har satt jorden under våldsam stress. Det är faktiskt inte längre som förr.
Frågan vi ställer vid Tällberg Forum 2006 i slutet av juni är just hur vi ska kunna få tillväxt/energi/miljö-ekvationen att gå ihop?
Jag tror själv att en del av svaret ligger i fördjupad kunskap om hur den här ekvationen faktiskt fungerar. Hur får vi den att finna sin balans – här i Dalarna och globalt?
För att undgå en helt förödande överexploatering, krävs styrmedel – lokalt och globalt. Dessa måste harmonisera. Politiken och marknaden måste utgå från växande mått av gemensam kunskap, gemensamma rättsprinciper, demokratiska politiska system. Öysen Dahle, tidigare VD i Norska Exxon, sa klokt: ”Socialismen kollapsade därför den tillät inte marknaden att säga den ekonomiska sanningen. Kapitalismen kan kollapsa därför den inte tillåter marknaden att säga den ekologiska sanningen”.
Striden om alltmer begränsade energi- och naturresurser hårdnar. Detta pressar upp priserna. Detta är på kort sikt strålande för de som äger och arbetar i SSAB, ABB, StoraEnso. Det skapar högkonjunktur för industri-Dalarna. Men de ökade olje- och elpriserna pressar allas plånböcker.
Balansen mellan produktion och efterfrågan i oljesystemet är idag ytterst skör. Priserna är fortsatt på väg upp. Nästa smäll kommer slå mot konjunkturen. Kommer koldioxidutsläppen att minska i världen? Knappaste i närtid.
Kom gärna till Tällberg Forum och lyssna på Saudi-Arabiens USA-ambassadör, på ledande klimat- och miljöforskare, ekonomer, företagsledare och humanister och politiker. Hur ser de på vår väg framöver?
Det öppna programmet finner Du på hemsidan www.tallbergfoundation.org eller i den programtidning som kommer som bilaga till denna tidning den 16 juni.
Välkommen till allvaret – och festen!
Bo Ekman
Wednesday, May 31, 2006
Välkommen
I rankinglistan över hur världens nationer ligger till i miljöhänseende ligger Sverige tvåa efter Nya Zeeland. Det är faktiskt en viktigare prestation än att vinna det fotbolls-VM som just nu pågår.
På få ställen är landskapet vackrare, bebyggelsen mer i harmoni med människans mått och omgivande natur än här. Motpolen är ett land som Haiti, där exploatering av människor, mark, skog, vatten, djurliv bokstavligen har skapat ett helvete på jorden.
Där saknas rättsamhälle, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Det finns många Haitis på jorden. Men deras problem blir också våra.
Hårdexploateringen av jordens begränsade ekologiska bärkraft har blivit ett akut hot mot oss alla. Även om vi inte ser hur grundvattnet sjunker i Kina, att CO2 –halten nu nått högre än under de 740 000 år som isforskarna kan överblicka, hur skogarna i Centralafrika, på Borneo och i Amazonas krympt dramatiskt, så påverkas också vi som bor runt Siljan. Det går inte att bygga murar mot klimatförändringen.
Vid Tällberg Forum den 28 juni till 1 juli, kommer vi att försöka bringa ännu större klarhet hur vi skall kunna bäst lösa ekvationen tillväxt, säker energiförsörjning och miljö. Kanske finns en del av svaret just här, framför näsan på oss: starkt rättsam-hälle, stark lokal demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
Alla de länder som ligger tio-i-topp på rankinglistan har dessa attribut, de ligger i botten saknar dem.
Under Tällberg Forum kommer vi att specialstudera tio platser runt jorden, där ibland vårt eget Dalarna. De viktiga frågorna är: Hur allvarlig är situationen för Moder Jord? Vad måste vi åtgärda? Vad kan vi göra - var och en av oss? Men, framför allt, vad måste vi göra tillsammans?
Låt mig ge ett mått på hur sinsemellan beroende vi har blivit på denna vår jord.
År 2004, meddelar FN organet International Telecommunications Union, talade jordens befolkning i 150 000 000 000 minuter i telefonsamtal över nationsgränserna. Dessa 150 miljarder minuter motsvarar en samlad tid av 5 000 år, en god del av vår civilisations historia! Detta är ett gott mått på globaliseringens intensitet.
Om detta och mer kommer vi att samtal om under Tällberg Forum. Du är också välkommen att lyssna till debatter och konserter i Forumtältet uppe vid Holen i Tällberg. Biljetter finns att köpa.
Du är också välkommen till konserten ”How on Earth Can We Sing Togther”? i Leksands kyrka den 27 juni med Ale Möller, Frifot och Amandakören och till den stora kyrbåtsfesten vid Tällbergsstranden om kvällen den 28 juni med nära 500 roddare och över 20 kyrkbåtar – och mycket, mycket mer. Kom gärna dräktklädd. Till dessa evenemang är inträdet fritt.
Tällbergskvällen är formad som en manifestation för Moder Jord.
Den alldeles enda vi har.
Bo Ekman
På få ställen är landskapet vackrare, bebyggelsen mer i harmoni med människans mått och omgivande natur än här. Motpolen är ett land som Haiti, där exploatering av människor, mark, skog, vatten, djurliv bokstavligen har skapat ett helvete på jorden.
Där saknas rättsamhälle, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Det finns många Haitis på jorden. Men deras problem blir också våra.
Hårdexploateringen av jordens begränsade ekologiska bärkraft har blivit ett akut hot mot oss alla. Även om vi inte ser hur grundvattnet sjunker i Kina, att CO2 –halten nu nått högre än under de 740 000 år som isforskarna kan överblicka, hur skogarna i Centralafrika, på Borneo och i Amazonas krympt dramatiskt, så påverkas också vi som bor runt Siljan. Det går inte att bygga murar mot klimatförändringen.
Vid Tällberg Forum den 28 juni till 1 juli, kommer vi att försöka bringa ännu större klarhet hur vi skall kunna bäst lösa ekvationen tillväxt, säker energiförsörjning och miljö. Kanske finns en del av svaret just här, framför näsan på oss: starkt rättsam-hälle, stark lokal demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
Alla de länder som ligger tio-i-topp på rankinglistan har dessa attribut, de ligger i botten saknar dem.
Under Tällberg Forum kommer vi att specialstudera tio platser runt jorden, där ibland vårt eget Dalarna. De viktiga frågorna är: Hur allvarlig är situationen för Moder Jord? Vad måste vi åtgärda? Vad kan vi göra - var och en av oss? Men, framför allt, vad måste vi göra tillsammans?
Låt mig ge ett mått på hur sinsemellan beroende vi har blivit på denna vår jord.
År 2004, meddelar FN organet International Telecommunications Union, talade jordens befolkning i 150 000 000 000 minuter i telefonsamtal över nationsgränserna. Dessa 150 miljarder minuter motsvarar en samlad tid av 5 000 år, en god del av vår civilisations historia! Detta är ett gott mått på globaliseringens intensitet.
Om detta och mer kommer vi att samtal om under Tällberg Forum. Du är också välkommen att lyssna till debatter och konserter i Forumtältet uppe vid Holen i Tällberg. Biljetter finns att köpa.
Du är också välkommen till konserten ”How on Earth Can We Sing Togther”? i Leksands kyrka den 27 juni med Ale Möller, Frifot och Amandakören och till den stora kyrbåtsfesten vid Tällbergsstranden om kvällen den 28 juni med nära 500 roddare och över 20 kyrkbåtar – och mycket, mycket mer. Kom gärna dräktklädd. Till dessa evenemang är inträdet fritt.
Tällbergskvällen är formad som en manifestation för Moder Jord.
Den alldeles enda vi har.
Bo Ekman
Wednesday, April 5, 2006
Modellbyggare
På de allra flesta listor över hur länder gör ifrån sig i fråga om miljö, korruption, konkurrenskraft, miljö, medborgerlig säkerhet ligger Sverige i topp, om man nu skulle lägga samman platssiffrorna. USA, Luxemburg och Hongkong får enstaka topplaceringar, men inte som helhet, inte som ”modell”:
Den svenska modellen är ett värdeladdat begrepp. Den har stundtals fungerat bra, men också dåligt, ja uruselt. Från 1930-talet till början av 1970-talet fungerade den från bra till allt bättre. Den gav Sverige en position som en av världens rikaste och mest stabila nationer. Industrin lade grunden för välfärdsstaten och välfärdsstaten lade grunden för industrinationen.
Den svenska modellen bygger på att de politiska och ekonomiska beslutprocesserna lyssnar till varandra, bygger konsensus och slår de goda kompromisserna. Detta förhållningssätt präglade redan vikingakulturen, liksom medeltidens landskapslagar, att samlas till ting, och allemansrätten. Enväldet har varit illa tålt. Däremot har ”starka män” – Gustav Wasa, Axel Oxenstierna, Karl XI – varit väl tålda. Landsfadern, som ser till allas bästa, är en svensk ledarskapsmodell: den samlade gestalten. Ytterligheter är illa tålda.
Den moderna svenska modellen formades för att förena arbetets och kapitalets intressen i välfärds- och neutralitetsbygget, inte i strid utan i kompromiss. Den svenska modellen blev en uppvisning i en hyggligt principfast pragmatism, som filade bort ytterligheterna i det svenska samhället, såväl fattigdom som extrem rikedom. Ur denna process klev ledare fram som Per Albin Hansson, Tage Erlander, Marcus Wallenberg, Arne Geijer, Myrdals, Dag Hammarskjöld, men också en Ingvar Kamprad och nu en Carl Bennet.
Den svenska modellen, som den formades under tre decennier, antog implicit att industrisamhälle och konkurrenskraft skulle bli bestående, att tillväxten var given, och att de statsfinansiella förutsättningarna för utbyggnad av välfärd och trygghet i det närmaste skulle vara obegränsade.
Men framtiden blev inte den som det svenska systemet förberett sig för. Vi hade blivit världens rikaste nation mot slutet av 1960-talet. Förväntningarna på fortsättningen var höga.
Den svenska modellen var en blandekonomi med starka inslag av frihandel, men med politisk, finansiell och kulturell isolationism. Vi hade 2 % (0,2 % av världens befolkning!) av världsmarknaden – alltså en multipel på 10 – men samtidigt neutralitet och alliansfrihet. Något annat sikte än välfärdens expansion och industriell tillväxt fanns inte. Lönerna sprang iväg, varven, skogs-, stål- och bilindustrierna investerade som aldrig förr. Visionen var rättvisa, trygghet och materialism.
Men Japan satte nya måttstockar för industriell produktivitet. Korea och Sydöstasien följde efter. Den första asiatiska konkurrensvågen blev ett faktum. Industrin hade missbedömt framtiden och både fel- och överinvesterat. Oljekrisen brakade rakt in i västvärldens löne- och industristrukturer.
En våg av ny teknologi började i stället omforma det gamla industrisamhället till ett samhälle där idéer, innovation och kompetens skulle komma att spela en minst lika viktig roll som skog, malm och verkstäder. Likt en supertanker tog det tjugofem år av inflation, skyhöga räntor, påtvingade strukturchocker, massiv internationell upplåning, omgångar av havererade socialdemokratiska och borgerliga regeringar innan Sverige, svårt skadeskjutet, hade lärt sig att en ny tid brutit in. Anpassningen kunde genomföras först med hjälp av en extern tvångströja: EU:s stabiliseringspakt i mitten av 1990-talet.
Det var Göran Persson som blev exekutor av den politiska och statsfinansiella anpassningen till den nya tid som brutit in – orubbligt och oåterkalleligt. Statsfinanserna är nu i gott skick. Medborgarna har vant sig vid nedskärningar och sparsamhet. Börsen har varit i världstopp under senare år. 2005 blev ett av de bästa åren någonsin för näringsliv, aktieägare och bonusdirektörer.
I kampen om makten under 1980- och 1990 talen föddes – i nyliberalismens anda – föreställningen att samhället skulle bestå av två sektorer i motsatsförhållande till varandra: en Närande och en Tärande del. Den Privata mot den Offentliga. Det Individuella mot det Kollektiva. Den offentliga sektorns ohejdade expansion i tangentens riktning under 1970-talet – utan grund i tillväxt och produktivitet – eldade på denna konflikt. Den kom att ta vid, bli en fortsättning på tidigare generationers retorik om Kapital mot Arbete.
Under resans gång har vi också förflyttat oss från marknadernas internationalisering till globalisering. De ömsesidiga ekonomiska och politiska beroendena i världen har ökat exponentiellt. Nu letar Sverige efter en tillämpning av sin värdegrund och sin modell som skulle kunna bli uthålligt framgångsrik i denna globaliserade värld fylld av nya risker. Sveriges befolkning utgör idag blott 0,11 % av jordens 6,5 miljarder. Vår andel av världshandeln är 1,3 %. I förhållande till vår andel av jordens befolkning är multipeln nu hela 12! Att vidmakthålla denna multipel är basen för välstånd (båtar och sommarhus) och välfärd (sjukförsäkring och program för arbetslösa).
Vinsterna av samspelet mellan de två närande sektorerna – den privata och offentliga – avspeglas i kronkurs, börsindex, statsfinanser och sysselsättningsgrad. När den ena sektorn försöker klå den andra som nyvänstern på 70-talet – Palmes tid – och nyliberalerna på 80/90-talet – Bildts tid – går det åt skogen. De båda ledarna var briljanta, men ingen ägde förutsättningar för att bli de samlande gestalter som översatte en ny tids förutsättningar till en modernisering av den svenska modellen.
Både Persson och Reinfeldt har gjort uppbrott från tidigare positioner. De ligger nu varandra tätt intill i den politiska mitten. Persson har inga ideologiska bekymmer med världens bästa börs och miljardutdelningar. Övervinstdebattens tid är lika svunnen som löntagarfonds-retorikens. LO har alls inte samma makt som tidigare. 1970-talet var LOs stora stund, liksom 1980- talet var SAFs. I dagens centristiska politiska verklighet blir de mer av ytterkantsorganisationer som har att påverka både den borgerliga Alliansen och det regerande vänsterblocket.
Moderaternas snabba vandring från de rikas, de värdekonservativas och företagarnas intresseparti till att bli ett samlande parti för medelklassens behov av välfärd och jobb i en globaliserad värld, har lagt grunden för fortsatt stor värdegemenskap i svensk politik - även med ett regimskifte.
Grunden för trängseln i politikens mitt visar att de klassiska, samhällsklyvande motsättningarna mellan ”arbete” och ”kapital”, mellan ”närande” och ”tärande” sektorer klingar av. Mer av en systemsyn på förutsättningarna för värdeskapande och samhällseffektivitet börjar göra sig gällande till förfång för enskilda intressegrupper/kravmaskiner som så dominerade de politiska prioriteringarna i slutet av 1900-talet. Politiken måste formuleras utifrån en föreställning om verklighetens faktiska samband och komplexitet. Populism blir förödande i det 21:a århundradets komplexa värld.
Full sysselsättning är ett givet mål för alla politiska partier. Men denna målsättning måste också, för att kunna förverkligas, delas av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, av entreprenörer och innovatörer, företagsledare, skolfolk, ungdomsledare, investerare och kapitalägare.
Men ju snabbare innovationstakt desto större instabilitet i ekonomi och sysselsättning, desto fler människor kommer att befinna sig i övergång från ett jobb till ett annat, från ett yrke till ett annat. Alla länder betalar detta pris för tillväxt och produktivitet i en (ännu) allt öppnare världsmarknad. Sverige har en dryg miljon som är på väg in i något nytt, har halkat utanför eller inte klarat det nya arbetslivet. Att inte låta någon hamna i diket för gott är hela samhällets ansvar liksom att satsa på allt effektivare personliga eller kollektiva övergångsmekanismer. Detta är lönsamt. Detta är närande.
Den svenska modellen beundrades från många håll runt världen i det tidigare framgångsrika skedet – i mitten av 1900-talet. Nu, efter många decennier i öknen, har Sverige – och Skandinavien - återigen blivit en förebild. Vi förenar hög tillväxt med god samhällsfunktion. Sverige har nått en hygglig balans i de båda kritiska ekvationerna ”ekonomi/energi/miljö” och ”demokrati/rättsamhälle/mänskliga rättigheter”. Den ena förutsätter den andra. Men det är min övertygelse att utan stark ”governance” – demokrati/rättsamhälle/mänskliga rättigheter – får vi inte heller uthållig tillväxt; en ekonomi/energi/miljö–ekvation i långsiktig balans.
Den svenska modellen - vår form för att utöva en slags principfast pragmatism i politiken - skall i framtiden tillämpas i en värld där vi är ännu mer ömsesidigt beroende av globala system som ekonomi, marknader, energi, men också kulturer, miljö, och klimat. Principen om suveränitet gav oss skydd under några århundraden. Men i framtiden måste allt fler viktiga frågor lösas i global samverkan. Formerna för detta är ännu inte tillräckligt starka och väl utvecklade för att rå på problem som klimatförändring, migration, och fattigdom. Trots de allt mer påtagliga ömsesidiga beroendena är vi fortfarande bättre organiserade för att leva isär än tillsammans.
Den största utmaningen av dem alla blir att förstå, möta och anpassa vårt liv och arbete till den accelererande klimatförändringen, den växande bristen på ekologiska förutsättningar - vatten, mark, djur och växter - för all slags ekonomisk produktion och den ekonomiskt miljömässigt och geopolitiskt ohållbara energisituationen. Den ekologiska stress som jordens nu 6,5 miljarder (blott 1 miljard för 175 år sedan!) människors accelererade ekonomiska aktivitet utvecklar, driver vårt gemensamma ekosystem – biosfären – mot en brytpunkt bortom vilken människans erfarenheter och teorier inte gäller. Arktis borde inte smälta i den takt den gör nu. Orkanerna borde inte vara så många och intensiva. Floderna borde inte dränka städer och bygder som de gör. Olje- och uranutvinning borde inte nå sin middagshöjd redan nu.
Att förena välfärd, tillväxt, våra grundläggande värderingar och säkerhet i denna globala verklighet är nästa generations svenska modellbyggares främsta uppgift.
Vilka är de?
Bo Ekman
Den svenska modellen är ett värdeladdat begrepp. Den har stundtals fungerat bra, men också dåligt, ja uruselt. Från 1930-talet till början av 1970-talet fungerade den från bra till allt bättre. Den gav Sverige en position som en av världens rikaste och mest stabila nationer. Industrin lade grunden för välfärdsstaten och välfärdsstaten lade grunden för industrinationen.
Den svenska modellen bygger på att de politiska och ekonomiska beslutprocesserna lyssnar till varandra, bygger konsensus och slår de goda kompromisserna. Detta förhållningssätt präglade redan vikingakulturen, liksom medeltidens landskapslagar, att samlas till ting, och allemansrätten. Enväldet har varit illa tålt. Däremot har ”starka män” – Gustav Wasa, Axel Oxenstierna, Karl XI – varit väl tålda. Landsfadern, som ser till allas bästa, är en svensk ledarskapsmodell: den samlade gestalten. Ytterligheter är illa tålda.
Den moderna svenska modellen formades för att förena arbetets och kapitalets intressen i välfärds- och neutralitetsbygget, inte i strid utan i kompromiss. Den svenska modellen blev en uppvisning i en hyggligt principfast pragmatism, som filade bort ytterligheterna i det svenska samhället, såväl fattigdom som extrem rikedom. Ur denna process klev ledare fram som Per Albin Hansson, Tage Erlander, Marcus Wallenberg, Arne Geijer, Myrdals, Dag Hammarskjöld, men också en Ingvar Kamprad och nu en Carl Bennet.
Den svenska modellen, som den formades under tre decennier, antog implicit att industrisamhälle och konkurrenskraft skulle bli bestående, att tillväxten var given, och att de statsfinansiella förutsättningarna för utbyggnad av välfärd och trygghet i det närmaste skulle vara obegränsade.
Men framtiden blev inte den som det svenska systemet förberett sig för. Vi hade blivit världens rikaste nation mot slutet av 1960-talet. Förväntningarna på fortsättningen var höga.
Den svenska modellen var en blandekonomi med starka inslag av frihandel, men med politisk, finansiell och kulturell isolationism. Vi hade 2 % (0,2 % av världens befolkning!) av världsmarknaden – alltså en multipel på 10 – men samtidigt neutralitet och alliansfrihet. Något annat sikte än välfärdens expansion och industriell tillväxt fanns inte. Lönerna sprang iväg, varven, skogs-, stål- och bilindustrierna investerade som aldrig förr. Visionen var rättvisa, trygghet och materialism.
Men Japan satte nya måttstockar för industriell produktivitet. Korea och Sydöstasien följde efter. Den första asiatiska konkurrensvågen blev ett faktum. Industrin hade missbedömt framtiden och både fel- och överinvesterat. Oljekrisen brakade rakt in i västvärldens löne- och industristrukturer.
En våg av ny teknologi började i stället omforma det gamla industrisamhället till ett samhälle där idéer, innovation och kompetens skulle komma att spela en minst lika viktig roll som skog, malm och verkstäder. Likt en supertanker tog det tjugofem år av inflation, skyhöga räntor, påtvingade strukturchocker, massiv internationell upplåning, omgångar av havererade socialdemokratiska och borgerliga regeringar innan Sverige, svårt skadeskjutet, hade lärt sig att en ny tid brutit in. Anpassningen kunde genomföras först med hjälp av en extern tvångströja: EU:s stabiliseringspakt i mitten av 1990-talet.
Det var Göran Persson som blev exekutor av den politiska och statsfinansiella anpassningen till den nya tid som brutit in – orubbligt och oåterkalleligt. Statsfinanserna är nu i gott skick. Medborgarna har vant sig vid nedskärningar och sparsamhet. Börsen har varit i världstopp under senare år. 2005 blev ett av de bästa åren någonsin för näringsliv, aktieägare och bonusdirektörer.
I kampen om makten under 1980- och 1990 talen föddes – i nyliberalismens anda – föreställningen att samhället skulle bestå av två sektorer i motsatsförhållande till varandra: en Närande och en Tärande del. Den Privata mot den Offentliga. Det Individuella mot det Kollektiva. Den offentliga sektorns ohejdade expansion i tangentens riktning under 1970-talet – utan grund i tillväxt och produktivitet – eldade på denna konflikt. Den kom att ta vid, bli en fortsättning på tidigare generationers retorik om Kapital mot Arbete.
Under resans gång har vi också förflyttat oss från marknadernas internationalisering till globalisering. De ömsesidiga ekonomiska och politiska beroendena i världen har ökat exponentiellt. Nu letar Sverige efter en tillämpning av sin värdegrund och sin modell som skulle kunna bli uthålligt framgångsrik i denna globaliserade värld fylld av nya risker. Sveriges befolkning utgör idag blott 0,11 % av jordens 6,5 miljarder. Vår andel av världshandeln är 1,3 %. I förhållande till vår andel av jordens befolkning är multipeln nu hela 12! Att vidmakthålla denna multipel är basen för välstånd (båtar och sommarhus) och välfärd (sjukförsäkring och program för arbetslösa).
Vinsterna av samspelet mellan de två närande sektorerna – den privata och offentliga – avspeglas i kronkurs, börsindex, statsfinanser och sysselsättningsgrad. När den ena sektorn försöker klå den andra som nyvänstern på 70-talet – Palmes tid – och nyliberalerna på 80/90-talet – Bildts tid – går det åt skogen. De båda ledarna var briljanta, men ingen ägde förutsättningar för att bli de samlande gestalter som översatte en ny tids förutsättningar till en modernisering av den svenska modellen.
Både Persson och Reinfeldt har gjort uppbrott från tidigare positioner. De ligger nu varandra tätt intill i den politiska mitten. Persson har inga ideologiska bekymmer med världens bästa börs och miljardutdelningar. Övervinstdebattens tid är lika svunnen som löntagarfonds-retorikens. LO har alls inte samma makt som tidigare. 1970-talet var LOs stora stund, liksom 1980- talet var SAFs. I dagens centristiska politiska verklighet blir de mer av ytterkantsorganisationer som har att påverka både den borgerliga Alliansen och det regerande vänsterblocket.
Moderaternas snabba vandring från de rikas, de värdekonservativas och företagarnas intresseparti till att bli ett samlande parti för medelklassens behov av välfärd och jobb i en globaliserad värld, har lagt grunden för fortsatt stor värdegemenskap i svensk politik - även med ett regimskifte.
Grunden för trängseln i politikens mitt visar att de klassiska, samhällsklyvande motsättningarna mellan ”arbete” och ”kapital”, mellan ”närande” och ”tärande” sektorer klingar av. Mer av en systemsyn på förutsättningarna för värdeskapande och samhällseffektivitet börjar göra sig gällande till förfång för enskilda intressegrupper/kravmaskiner som så dominerade de politiska prioriteringarna i slutet av 1900-talet. Politiken måste formuleras utifrån en föreställning om verklighetens faktiska samband och komplexitet. Populism blir förödande i det 21:a århundradets komplexa värld.
Full sysselsättning är ett givet mål för alla politiska partier. Men denna målsättning måste också, för att kunna förverkligas, delas av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, av entreprenörer och innovatörer, företagsledare, skolfolk, ungdomsledare, investerare och kapitalägare.
Men ju snabbare innovationstakt desto större instabilitet i ekonomi och sysselsättning, desto fler människor kommer att befinna sig i övergång från ett jobb till ett annat, från ett yrke till ett annat. Alla länder betalar detta pris för tillväxt och produktivitet i en (ännu) allt öppnare världsmarknad. Sverige har en dryg miljon som är på väg in i något nytt, har halkat utanför eller inte klarat det nya arbetslivet. Att inte låta någon hamna i diket för gott är hela samhällets ansvar liksom att satsa på allt effektivare personliga eller kollektiva övergångsmekanismer. Detta är lönsamt. Detta är närande.
Den svenska modellen beundrades från många håll runt världen i det tidigare framgångsrika skedet – i mitten av 1900-talet. Nu, efter många decennier i öknen, har Sverige – och Skandinavien - återigen blivit en förebild. Vi förenar hög tillväxt med god samhällsfunktion. Sverige har nått en hygglig balans i de båda kritiska ekvationerna ”ekonomi/energi/miljö” och ”demokrati/rättsamhälle/mänskliga rättigheter”. Den ena förutsätter den andra. Men det är min övertygelse att utan stark ”governance” – demokrati/rättsamhälle/mänskliga rättigheter – får vi inte heller uthållig tillväxt; en ekonomi/energi/miljö–ekvation i långsiktig balans.
Den svenska modellen - vår form för att utöva en slags principfast pragmatism i politiken - skall i framtiden tillämpas i en värld där vi är ännu mer ömsesidigt beroende av globala system som ekonomi, marknader, energi, men också kulturer, miljö, och klimat. Principen om suveränitet gav oss skydd under några århundraden. Men i framtiden måste allt fler viktiga frågor lösas i global samverkan. Formerna för detta är ännu inte tillräckligt starka och väl utvecklade för att rå på problem som klimatförändring, migration, och fattigdom. Trots de allt mer påtagliga ömsesidiga beroendena är vi fortfarande bättre organiserade för att leva isär än tillsammans.
Den största utmaningen av dem alla blir att förstå, möta och anpassa vårt liv och arbete till den accelererande klimatförändringen, den växande bristen på ekologiska förutsättningar - vatten, mark, djur och växter - för all slags ekonomisk produktion och den ekonomiskt miljömässigt och geopolitiskt ohållbara energisituationen. Den ekologiska stress som jordens nu 6,5 miljarder (blott 1 miljard för 175 år sedan!) människors accelererade ekonomiska aktivitet utvecklar, driver vårt gemensamma ekosystem – biosfären – mot en brytpunkt bortom vilken människans erfarenheter och teorier inte gäller. Arktis borde inte smälta i den takt den gör nu. Orkanerna borde inte vara så många och intensiva. Floderna borde inte dränka städer och bygder som de gör. Olje- och uranutvinning borde inte nå sin middagshöjd redan nu.
Att förena välfärd, tillväxt, våra grundläggande värderingar och säkerhet i denna globala verklighet är nästa generations svenska modellbyggares främsta uppgift.
Vilka är de?
Bo Ekman
Subscribe to:
Posts (Atom)
