Posts
Var står socialdemokratin? Vad stor den borgerliga alliansen – vilka är deras visioner och strategier för Sveriges roll i den nya världen? Om dessa frågor hålls utanför den politiska dagordningen förminskas nästa val till ett slags inåtvänt, nationellt kommunalval.
Nationell suveränitet är ett tillstånd vars tid rinner ut. Förr kunde nationalstater definiera sina intressen gentemot andra i ständigt böljande maktbalanser. Oftast gick de att finna på fredlig väg, ibland inte.
I vår tid går det inte längre att lösa nationers skiftande intressen i konflikt med varandra. Därtill har de blivit för tätt och ömsesidigt ekonomiskt, socialt och därmed politiskt beroende. Vi måste söka lösningarna ur de växande intressegemenskaper som globaliseringsprocessen bygger.
Robusta lösningar på relationer mellan nationer kan heller inte byggas på dominans över eller demonisering av andra. Relationer måste bygga på djup kunskap om andra etniciteters, kulturers och nationers villkor, sätt att fungera och insikter i deras intressen.
Men världens nationer – och FN – har inte heller förmått lösa inbördeskrig och folkmord i Bosnien, Kosovo, Rwanda, Irak, Tjetjenien, Darfur eller Palestinakonflikten på tillfredsställande sätt. Världssamfundet står med skammen i ögat. Ekonomisk och social stabilitet i den nära framtiden förutsätter en gemensam ansträngning för att ta världen ur de omedelbara risker som miljöförstöring, fattigdom, okunskap och ohälsa erbjuder. Förr kunde ”de fattiga barnen i Afrika” på bekvämt avstånd vara föremål för ideellt engagemang. Nu är deras villkor vårt och västvärldens egenintresse.
Denna snabba förtätning av ömsesidiga beroenden, har vi kommit att kalla globalisering. Globaliseringen är en process som ytterst drivs av allas strävan efter högre produktivitet och löner, billigare produkter, högre avkastning på investeringar och pensionskapital, bekvämare liv. Globaliseringen drivs på av teknologiska genombrott, innovationer och nya marknader.
Globaliseringen är inte några få kapitalägares konspiration. Den är förvisso heller inte proaktivt driven av nationer och regeringar. Den är inte formulerad som huvudfråga i någons valrörelse. Globaliseringen är i ordets egentliga mening herrelös. Den är evolutionär till sin natur, men dess konsekvenser är understundom förödande för enskilda och kollektiv, för jobben och miljön.
Nationalstaten Sverige får allt mindre makt över och i denna process. Suveräniteten urholkas i ekonomisk politik, utrikespolitik, miljöpolitik, energipolitik och lönebildning. Protektionism och alldeles egna modeller blir allt svårare att upprätthålla. Kontrollen är skenbar. Det positiva utbytet för svenska medborgare är billigare produkter och högre levnadsstandard. Full suveränitet är i dagens värld liktydigt med fattigdom.
Detta innebär att Sverige inte kan skötas på egna villkor. Ett stort steg bort från självständighet togs genom inträdet i EU 1995. Sverige hade under 1900-talet levt med ett socialt och politiskt tämligen isolationistiskt förhållningssätt, men parat med en hyggligt öppen ekonomi. Sverige är i dag den mest EU negativa medlemsnationen.
Men EU representerar ändå i dag den mest hoppingivande konstitutionella förnyelsen i världen. EU är en mekanism för att söka gemensamma lösningar på en grundval av gemensamma värderingar. EU bygger på principen om inkludering inte exkludering, på demokratiska värderingar. EU är vad diplomaten Robert Cooper vid Europarådet kallar en postmodern statsbildning. Ett viktigt steg i EUs konstitutionella utveckling skall nu godkännas av medlemsländerna.
I år står FN inför sin ödesstund. Behovet av reformer är övermoget. FN måste anpassas till den värld som utvecklats efter andra världskriget. Rapporter, analyser, förslag har duggat tätt. I september behandlas reformfrågorna upp vid ett avgörande toppmöte i New York.
De viktigaste globala frågorna är klimatförändringen, global säkerhet och säkerhetsrådets funktion och sammansättning, det multilaterala systemets demokratisering och effektivisering, kontrollen över massförstörelsevapen, Millenniemålens uppföljning och strategier – inte minst fattigdomsfrågorna, världshandelsfrågorna det framväxande globala civilsamhället för att nämna de viktigaste. Som Australiens förre utrikesminister Gareth Evans sa vid en konferens i Stockholm för en tid sedan ”2005 is the make or break year”.
De multilaterala organisationerna har inte anpassats för att hantera de beslutsprocesser som uppstår när nationalstaterna inte räcker till i en allt tätare ömsesidigt beroende värld. Därtill kommer att den enda kvarvarande supermakten motarbetar multilateralism och FN. USA vill se lösningar som så påfallande ensidigt tillvaratar amerikanska värderingar och intressen. Detta är ohållbart också i perspektivet av dess egna ekonomiska beroenden av inte minst Kina och Japan.
Framtiden för oss som bor och verkar på svenskt territorium bestäms av vår förmåga att passa in i dessa dynamiskt föränderliga globala mönster. De ger stora möjligheter men också väldiga hot:
En asiatisk ekonomisk tsunami rullar fram mot västvärldens välfärdsstrukturer. Vi skall möta prissänkningar på 20-40 procent. Nya jättemarknader skapas när ett par miljarder lämnar fattigdom och får växande köpkraft. Innovationstakten pressas upp. Integrationen i produktion och marknader tätnar. Kapitalanvändningen effektiviseras. Miljö- och klimatproblemen kan bli akuta.
Möjligheterna och hoten kommer inte att fördelas lika. Men det finns ändå skäl att tro att framtiden bjuder på robust ekonomisk tillväxt i världen. Globaliseringen kommer att driva fram behov av ännu snabbare struktur- och kompetensförändringar i svensk produktion, lönebildning och arbetsmarknad. Nästa årtionden tillhör Asien. Kina är nästa stormakt.
Politisk och ekonomisk protektionism är en omöjlighet som strategi. De länder som inte förmår förena det lokala med det globala blir förvisade till minus-summespelen. Där får man slåss om en krympande kaka. De som både behärskar de framväxande globala mekanismerna och lokal anpassning skapar plussummespelen. En nation kan knappast klara av detta utan politisk förankring – också i de breda folklager som inte arbetar i konkurrensutsatt verksamhet – för hur globalisering kan brytas från hot till möjlighet.
I 2006 års valrörelse borde därför tre huvudfrågor föras upp högst på dagordningen:
1. Sveriges roll och linjer i omstöpningen av de multilaterala systemen och i de centrala sakfrågorna för global utveckling.
2. Sveriges roll och linjer i den fortsatta Europaprocessen.
3. Sveriges konkurrenskraft, näringslivsstruktur och arbetsmarknad i ljuset av en fortsatt snabb globalisering.
Var står socialdemokratin, var står den borgerliga alliansen i dessa frågor? Vilka är deras visioner och strategier för Sveriges roll i den nya världen? Om dessa frågor hålls utanför den politiska dagordningen förminskas valet till ett slags inåtvänt, nationellt kommunalval.
Europafrågan har under årtionden politiskt fegt hållits utanför den normala politiska processen. Den har fått förbli udda. De viktigare besluten har förpassats till folkomröstningar. Partierna är formade för nationella frågor, inte de globala. Europapolitiken saknar idag djupare förankring bland väljarna. Blir det också så med globaliseringsfrågorna? De som behärskar den globala nivån, språket och mekanismerna äger makten i den nya tiden. De är de nya eliterna. Men om den makten inte solitt vilar på folkbildning, deltagande och demokratisk grund fortsätter klyftorna att växa mellan eliter och väljare. Eliterna kör sitt eget race.
Det är mot denna bakgrund som Tällberg Foundation under fyra dagar i sommar organiserar ett samtal – Tällberg Forum 2005 – på temat ”Hur i hela världen skall vi kunna leva tillsammans?” (www.tallbergforum2005.org). Samtalen kommer att handla om ramverk och mekanismer för att bättre hantera de framväxande ömsesidiga nationella beroendena i samspelen mellan lokala och globala verkligheter. De 400 deltagarna kommer från alla delar av världen. De kommer från Tällbergs by, från Leksands kommun, Dalarnas län, Sveriges regering, EU och FN. De kommer från ett 30-tal länder. De kommer från företag, politik, internationella organisationer, frivilligorganisationer, forskning och kultur. Några har stor makt, andra har liten.
De samlas inte i någon enskild nations, politiks eller företags intresse. De samlas inte för beslut och proklamationer. De samlas för att genom samtal vinna djupare insikter om de gemensamma intressen och ömsesidiga beroenden som vi måste finna former för att leva under i den ”glokala” verkligheten.
Som ett arv från tider som flyr är vi långt bättre organiserade för att leva isär än för att leva ihop. Detta måste vi ändra på.
Bo Ekman
Friday, February 25, 2005
Thursday, February 24, 2005
Klimatförändringar i tällberg
Vi kommer, säkert som amen i kyrkan, att tala om vädret när Tällberg Forum 2005 samlar 400 deltagare från 40-50 länder i slutet av juli i år. Att prata väder, det gör vi alla när vi träffas. Vädret har vi gemensamt var än vi bor.
Vädret är gränslöst. Ett högtryck tillhör inte Sverige, eller ett lågtryck Island. Vädret är ett dynamiskt system. Det förändrar och varierar i någorlunda bestämda mönster beroende av ekologiska, geologiska och atmosfäriska faktorer. Årstider, regntider, torkperioder, orkansäsonger. Över längre tidsepoker har stora klimatförändringar inträffat: värmetider och istider. Sammilsdal i Leksand är en geologisk skapelse av en kvarbliven isklump när inlandsisen drog sig tillbaka för sisådär 12 000 år sedan.
Men samtalen i sommar kommer inte bara handla om sommarens, som vi får hoppas, ljuvligt varma och ljusa kvällar. De kommer också att handla om den dramatiska väderförändring som den globala uppvärmningen medfört.
Frågan är inte längre om jorden är varmare utan vilka, när, var och hur stora konsekvenserna kommer att bli? Också för oss som bor, verkar och besöker Siljansområdet.
En rad rapporter har nyligen publicerats, som nu slår fast bortom allt tvivel att jordens och havens uppvärmning är ett faktum. Ledande forskningsinstitut i USA konstaterar efter ett årtionde av studier av framförallt hur haven påverkas av varmare klimat att temperaturhöjningarna inte är skapade av naturen själv utan av utsläpp från främst förbrukning av fossila bränslen. Tim Barnett, professor vid Scripps Oceanografiska Institution i Kalifornien konstaterar att boven är växthusgaserna, framförallt koldioxid. 90 % av atmosfärens uppvärmning sugs upp av haven.
I vår närhet, i Arktis, har under de senaste 40 åren 20 000 kubikkilometer sötvatten frigjorts genom den allt snabbare avsmältningen av Arktis och Grönlands isar. Isarna har halverats på 30 år. Jag såg med egna ögon förra sommaren den dramatiska effekten på Spetsbergens glaciärer. Detta betyder i klartext att salthalten i havet rubbas på ett sådant sätt att Golfströmmen – denna havens transportband av varmare vatten upp mot polartrakterna – kan komma att rubbas. I så fall hotas inte Vasaloppet av snöbrist. Det hotas av is och bitande kyla.
Forskarna konstaterar, med udden mot Bushadministrationens halsstarriga förnekelse av problemet, att klimatförändringen är ett faktum. Debatten är över. Nu gäller det att handla är deras alltmer samstämmiga budskap. Vi måste raskt övergå till andra energikällor än kol, olja och gas.
Därför kommer man med all säkerhet tala om väder, klimat och livsvillkoren i sommar i Tällberg. Klimatförändringen blir faktiskt ett alldeles avgörande förhållande för Tällberg Forums grundläggande frågeställning Hur i hela världen skall vi leva ihop?
Bo Ekman
Vädret är gränslöst. Ett högtryck tillhör inte Sverige, eller ett lågtryck Island. Vädret är ett dynamiskt system. Det förändrar och varierar i någorlunda bestämda mönster beroende av ekologiska, geologiska och atmosfäriska faktorer. Årstider, regntider, torkperioder, orkansäsonger. Över längre tidsepoker har stora klimatförändringar inträffat: värmetider och istider. Sammilsdal i Leksand är en geologisk skapelse av en kvarbliven isklump när inlandsisen drog sig tillbaka för sisådär 12 000 år sedan.
Men samtalen i sommar kommer inte bara handla om sommarens, som vi får hoppas, ljuvligt varma och ljusa kvällar. De kommer också att handla om den dramatiska väderförändring som den globala uppvärmningen medfört.
Frågan är inte längre om jorden är varmare utan vilka, när, var och hur stora konsekvenserna kommer att bli? Också för oss som bor, verkar och besöker Siljansområdet.
En rad rapporter har nyligen publicerats, som nu slår fast bortom allt tvivel att jordens och havens uppvärmning är ett faktum. Ledande forskningsinstitut i USA konstaterar efter ett årtionde av studier av framförallt hur haven påverkas av varmare klimat att temperaturhöjningarna inte är skapade av naturen själv utan av utsläpp från främst förbrukning av fossila bränslen. Tim Barnett, professor vid Scripps Oceanografiska Institution i Kalifornien konstaterar att boven är växthusgaserna, framförallt koldioxid. 90 % av atmosfärens uppvärmning sugs upp av haven.
I vår närhet, i Arktis, har under de senaste 40 åren 20 000 kubikkilometer sötvatten frigjorts genom den allt snabbare avsmältningen av Arktis och Grönlands isar. Isarna har halverats på 30 år. Jag såg med egna ögon förra sommaren den dramatiska effekten på Spetsbergens glaciärer. Detta betyder i klartext att salthalten i havet rubbas på ett sådant sätt att Golfströmmen – denna havens transportband av varmare vatten upp mot polartrakterna – kan komma att rubbas. I så fall hotas inte Vasaloppet av snöbrist. Det hotas av is och bitande kyla.
Forskarna konstaterar, med udden mot Bushadministrationens halsstarriga förnekelse av problemet, att klimatförändringen är ett faktum. Debatten är över. Nu gäller det att handla är deras alltmer samstämmiga budskap. Vi måste raskt övergå till andra energikällor än kol, olja och gas.
Därför kommer man med all säkerhet tala om väder, klimat och livsvillkoren i sommar i Tällberg. Klimatförändringen blir faktiskt ett alldeles avgörande förhållande för Tällberg Forums grundläggande frågeställning Hur i hela världen skall vi leva ihop?
Bo Ekman
Saturday, December 20, 2003
Vad står Handels för, om något?
I det senaste numret av Management Magazine, en särklassigt väldesignad tidskrift, finns ett par artiklar av ledande personer inom Handelshögskolan i Stockholm. Medvetet eller aningslöst – det kvittar – så visar de upp en enastående latitud i åsikts och värderingskulturen på den, om inte ledande så i vart fall dominerade utbildningsinstitutionen för framtidens direktörer.
Etikprofessorn Hans de Geer ser oss gravallvarligt, ja strängt, rakt in i ögonen (jag får omedelbart ångest över alla halvsanningar och smålögner jag farit med sedan 2-års åldern). Han skriver om företagskultur och etik. Han menar att utbildningens kanske viktigaste uppgift faktiskt är att ”dana karaktären”.
Den andra artikeln utgörs av första kapitlet i en bok av doktorerna Ridderstråle & Nordström (RiNo). Kapitlet heter ”Solon utan slut”. Budskapet är rakt och tydligt: Du är fri att vara exakt vem du vill! Lev ut din individualism! RiNo förmedlar också sitt budskap med porträttbildens hjälp. Men i sina konstranden framför kameran framstår de som sitt egna budskaps motsats. Bilderna är tagna av Madonna-fotografen Jonas Åkerlund. RiNo framstår som ett intellektuellt kollektiv av fysiskt samklonade unggubbar. Individerna är omöjliga att särskilja. Deras budskap om den självutlevande individualismen är i själva verket tidigt 80-tal då ”Me, Now” blev slagordet i den begynnande neoliberalismens tid. Budskapet förstärktes under det sena 90-talet vars Målle Lindbergare jag förstår att RiNo varit. RiNo skriver att ”det individuella valet är marknadskrafternas heliga graal. Tänk efter. Efterfrågan är bara en återspegling av miljoner och åter miljoner enskilda beslut. Och tron på marknadskrafterna är den mäktigaste trosuppfattningen i vår tid.”. Halleluja!
Men, ack, tiden är förfluten. Karaktär, ansvarstagande, förtroende, lyssnande, gemenskap, helhetssyn, omtanke och INTEGRITET bortom estradernas yta – kort sagt att ”dana karaktären” – är back-in-business igen.
Budskapen från Handels går i spagat. Men tänk om Handelshögskolans ordförande Erik Åsbrink, Handelshögskoleföreningens (som står för pengarna) ordförande Claes Dahlbäck och ordföranden i Handelshögskolans Advisory Board Arne Mårtenson – vilka representerar i sina olika roller makten inte bara i Handelshögskolan utan också i Förtroendekommissionen, i Arbetarrörelse och regeringskansli, i Näringslivet, ja i hela den Svenska Samhällssmeten – kunde foga ihop Hans de Geers kärvhet med RiNos lekfullhet i den nye rektor som ska lösa Handels djupa ekonomiska kris. Som Erik Åsbrink så riktigt påpekar: Handels ”behöver en ny strategi” (SvD 3/12). Denna borde utgå ifrån de värderingar som kunde återerövra näringslivets förlorade heder.
Vad står Handels för, om något?
Bo Ekman
Etikprofessorn Hans de Geer ser oss gravallvarligt, ja strängt, rakt in i ögonen (jag får omedelbart ångest över alla halvsanningar och smålögner jag farit med sedan 2-års åldern). Han skriver om företagskultur och etik. Han menar att utbildningens kanske viktigaste uppgift faktiskt är att ”dana karaktären”.
Den andra artikeln utgörs av första kapitlet i en bok av doktorerna Ridderstråle & Nordström (RiNo). Kapitlet heter ”Solon utan slut”. Budskapet är rakt och tydligt: Du är fri att vara exakt vem du vill! Lev ut din individualism! RiNo förmedlar också sitt budskap med porträttbildens hjälp. Men i sina konstranden framför kameran framstår de som sitt egna budskaps motsats. Bilderna är tagna av Madonna-fotografen Jonas Åkerlund. RiNo framstår som ett intellektuellt kollektiv av fysiskt samklonade unggubbar. Individerna är omöjliga att särskilja. Deras budskap om den självutlevande individualismen är i själva verket tidigt 80-tal då ”Me, Now” blev slagordet i den begynnande neoliberalismens tid. Budskapet förstärktes under det sena 90-talet vars Målle Lindbergare jag förstår att RiNo varit. RiNo skriver att ”det individuella valet är marknadskrafternas heliga graal. Tänk efter. Efterfrågan är bara en återspegling av miljoner och åter miljoner enskilda beslut. Och tron på marknadskrafterna är den mäktigaste trosuppfattningen i vår tid.”. Halleluja!
Men, ack, tiden är förfluten. Karaktär, ansvarstagande, förtroende, lyssnande, gemenskap, helhetssyn, omtanke och INTEGRITET bortom estradernas yta – kort sagt att ”dana karaktären” – är back-in-business igen.
Budskapen från Handels går i spagat. Men tänk om Handelshögskolans ordförande Erik Åsbrink, Handelshögskoleföreningens (som står för pengarna) ordförande Claes Dahlbäck och ordföranden i Handelshögskolans Advisory Board Arne Mårtenson – vilka representerar i sina olika roller makten inte bara i Handelshögskolan utan också i Förtroendekommissionen, i Arbetarrörelse och regeringskansli, i Näringslivet, ja i hela den Svenska Samhällssmeten – kunde foga ihop Hans de Geers kärvhet med RiNos lekfullhet i den nye rektor som ska lösa Handels djupa ekonomiska kris. Som Erik Åsbrink så riktigt påpekar: Handels ”behöver en ny strategi” (SvD 3/12). Denna borde utgå ifrån de värderingar som kunde återerövra näringslivets förlorade heder.
Vad står Handels för, om något?
Bo Ekman
Saturday, December 13, 2003
Om samhällsklimatet och Stadsmissionen
Ett nytt samhällsklimat gör sig gällande. Förtroendet för ledarskap, företag och institutioner prövas allt skarpare, allt hårdare. Sen 1980-talet har trendmässigt förtroende för samhällsfunktioner som vård, polis, skola sjunkit. Denna trend har fått sig en kraftig skjuts i ryggen genom de också i ett ”normalt” samhällsklimat skandalösa förhållandena i Skandia och Systembolaget. Men redan med det sena 90-talets uppflammande kritik mot Securitas och Skandias optionsprogram liksom Barnevik/Lindahl-affären år 2002 blev tydliga signaler om att det inte stod rätt till bland dem som ytterst skulle vara garanter för omdöme i näringslivet. Men det var också tydliga signaler om att kunder, småsparare, anställda inte skulle tåla mycket mer. Den spruckna börsbubblan och den allt mer trängda välfärden har hjälpt till. Aktieutvecklingen mötte inte fondrådgivarnas löften. Välfärden lever inte upp till politikernas löften.
Det är i detta perspektiv som mediernas strålkastarljus på moral och etik måste förstås. De skriver ju inte för stenen utan för det som fångar människors uppmärksamhet och engagemang. Människor har inte alls samma fördragsamhet mot sånt som var praxis och gängse för 10, 20 eller 30 år sedan. Därför är så många avtal idag osynkroniserade med uppfattningar om vad som är rätt och rättvist.
Under den senaste veckan har Stadsmissionen fått erfara just detta. Stadsmissionen är en verksamhet som inte tål några som helst förtroendetörnar. Den bygger på gåvor och frivilliginsatser, men den bygger också på engagerad professionalism. Jag har under hösten erbjudits ett unikt tillfälle att tillsammans med en liten grupp människor från företag, politik, och opinionsbildning få följa Stadsmissionens verksamhet ute på fältet genom dess medarbetare. Det har varit en lika rik som nödvändig upplevelse.
Antonia Ax:son-Johnson, som är styrelseordförande, gör nu det enda rätta: rensar ut praxis och avtal kring lägenheter, löner och pensioner som inte är gångbara i Stadsmissionens speciella miljö och verksamhet. Hon säger ”jag känner ett stort förtroende för anställda och volontärer”. Det är gott nog, men det är ännu viktigare att dessa känner obrutet förtroende för styrelse och VD. Den relationen är verksamhetens förutsättning.
Lärdomen från Stadsmissionen för alla oss andra är att se över avtal och praxis för att proaktivt rensa ut sånt som en ny tids rättsuppfattning inte längre accepterar.
Stadsmissionens arbete tar vid där samhället har gett upp. Därför: håll för guds skull inte inne med era gåvor! De hemlösa behöver nattpatrullerna och härbärgen.
Bo Ekman
Det är i detta perspektiv som mediernas strålkastarljus på moral och etik måste förstås. De skriver ju inte för stenen utan för det som fångar människors uppmärksamhet och engagemang. Människor har inte alls samma fördragsamhet mot sånt som var praxis och gängse för 10, 20 eller 30 år sedan. Därför är så många avtal idag osynkroniserade med uppfattningar om vad som är rätt och rättvist.
Under den senaste veckan har Stadsmissionen fått erfara just detta. Stadsmissionen är en verksamhet som inte tål några som helst förtroendetörnar. Den bygger på gåvor och frivilliginsatser, men den bygger också på engagerad professionalism. Jag har under hösten erbjudits ett unikt tillfälle att tillsammans med en liten grupp människor från företag, politik, och opinionsbildning få följa Stadsmissionens verksamhet ute på fältet genom dess medarbetare. Det har varit en lika rik som nödvändig upplevelse.
Antonia Ax:son-Johnson, som är styrelseordförande, gör nu det enda rätta: rensar ut praxis och avtal kring lägenheter, löner och pensioner som inte är gångbara i Stadsmissionens speciella miljö och verksamhet. Hon säger ”jag känner ett stort förtroende för anställda och volontärer”. Det är gott nog, men det är ännu viktigare att dessa känner obrutet förtroende för styrelse och VD. Den relationen är verksamhetens förutsättning.
Lärdomen från Stadsmissionen för alla oss andra är att se över avtal och praxis för att proaktivt rensa ut sånt som en ny tids rättsuppfattning inte längre accepterar.
Stadsmissionens arbete tar vid där samhället har gett upp. Därför: håll för guds skull inte inne med era gåvor! De hemlösa behöver nattpatrullerna och härbärgen.
Bo Ekman
Thursday, September 11, 2003
Vi skulle behövt en Eyvind Johnson
Det finns i dessa dagar många goda förespråkare för ett ja till att Sverige ansluts till EMU och därmed övergår till euron - att vi blir med i den europeiska unionen och gemenskapen på riktigt. Men eftersom omröstningen handlar om en - än så viktig - ekonomisk teknikalitet tenderar debatten att utformas till en slags förtida revision av utfall som i efterhand ändå kommer att bli omöjliga att uttolka och härleda.
Omröstningen handlar säkert för många om nationell identitet och egen känsla av tillhörighet och frihet, men för andra om plånbok. Vi saknar i debatten den ande och röst som kunde ge oss denna dimension. Någon som var svensk just därför han var europé. Vi skulle ha behövt Eyvind Johnson i dagens debatt.
Eyvind Johnson, nobelpristagare 1974 - ursprungligen från Norrbotten, levde långa tider i Tyskland, Frankrike, Schweiz och England. Han såg diktaturen komma i Tyskland och vigde en stor del av sitt författarskap till frihetens försvar och en obönhörlig kritik av fascismen, nazismen och den totalitära kommunismen. Han angrep den Moskva- och Pekingvänliga vänsterns hyckleri, den så kallade tredje ståndpunkten.
Både hans djupa historiestudier och hans upplevelser av 30-talet och nazismen formade honom till en övertygad europé. Han lyfte redan 1952 fram en vision om en framtida europeisk union. Den kom att formas först fyra år senare genom Romtraktaten. 1971 var Johnson en av undertecknarna i ett upprop till förmån för en svensk anslutning till EEC.
Eyvind Johnson såg med den tydligaste skärpa att den europeiska humanismen och kunskapstraditionen måste besegra de lika europeiska strömningarna av fascism och populism. Däri skulle Europas viktigaste bidrag till fred och säkerhet ligga.
Så här sade Eyvind Johnson för över femtio år sedan i svensk radio den 6 maj 1952; "Att bevara, att skydda Europa, det betyder en materiell och andlig återuppbyggnad av det goda som har raserats eller skadats - alltså en återuppbyggnad med hjälp och stöd av europeisk kultur- och utvecklingstradition. Det betyder att bygga i enlighet med den åskådning där individen inte uteslutande är ett medel utan är själva målet i ett samhälle, där medborgarfrihet och medborgartrygghet råder. Kultureuropa är ett område där komplicerade frågeställningar inte löses genom diktat utan istället med analys och med de kompromisser som samarbetet vilar på och är samarbetets förutsättning. Det som är dröm och ännu inte verklighet i fallet Europa är den europeiska unionen, den nära och frivilliga ekonomiska förbindelsen mellan de europeiska demokratierna. Men den drömmen kan ju bli verklighet. Det är inte fråga om att i största brådska sammansvetsa det skiftande Europa till en enda stat, ett enda välde, men att göra det till en kulturell och ekonomisk federation av fria folk och nationer. Vad det skulle betyda för tryggheten i världen behöver man inte ha någon vild utopistfantasi för att kunna föreställa sig."
Jag tror att Eyvind Johnson skulle, hade han nu fått uppleva denna folkomröstning, ha varit en av ja-sidans allra främste förespråkare. Han fick rätt om nazismen. Han fick rätt om statsterrorn i Sovjetunionen och i Kina. Genom hans författarskap går en okuvlig lidelse för friheten och jämlikheten, men också en tro på att frihet och jämlikhet skulle kunna utvecklas av en demokratisk maktutövning som inte söker sitt: makten över makten för dess egen skull.
Eyvind Johnson var syndikalist och skulle i dag, därom är jag helt övertygad, med all sin intellektuella och andliga kraft ha talat för ännu en svensk anknytning till den europeiska gemenskapen och kulturtraditionen.
Bo Ekman
Omröstningen handlar säkert för många om nationell identitet och egen känsla av tillhörighet och frihet, men för andra om plånbok. Vi saknar i debatten den ande och röst som kunde ge oss denna dimension. Någon som var svensk just därför han var europé. Vi skulle ha behövt Eyvind Johnson i dagens debatt.
Eyvind Johnson, nobelpristagare 1974 - ursprungligen från Norrbotten, levde långa tider i Tyskland, Frankrike, Schweiz och England. Han såg diktaturen komma i Tyskland och vigde en stor del av sitt författarskap till frihetens försvar och en obönhörlig kritik av fascismen, nazismen och den totalitära kommunismen. Han angrep den Moskva- och Pekingvänliga vänsterns hyckleri, den så kallade tredje ståndpunkten.
Både hans djupa historiestudier och hans upplevelser av 30-talet och nazismen formade honom till en övertygad europé. Han lyfte redan 1952 fram en vision om en framtida europeisk union. Den kom att formas först fyra år senare genom Romtraktaten. 1971 var Johnson en av undertecknarna i ett upprop till förmån för en svensk anslutning till EEC.
Eyvind Johnson såg med den tydligaste skärpa att den europeiska humanismen och kunskapstraditionen måste besegra de lika europeiska strömningarna av fascism och populism. Däri skulle Europas viktigaste bidrag till fred och säkerhet ligga.
Så här sade Eyvind Johnson för över femtio år sedan i svensk radio den 6 maj 1952; "Att bevara, att skydda Europa, det betyder en materiell och andlig återuppbyggnad av det goda som har raserats eller skadats - alltså en återuppbyggnad med hjälp och stöd av europeisk kultur- och utvecklingstradition. Det betyder att bygga i enlighet med den åskådning där individen inte uteslutande är ett medel utan är själva målet i ett samhälle, där medborgarfrihet och medborgartrygghet råder. Kultureuropa är ett område där komplicerade frågeställningar inte löses genom diktat utan istället med analys och med de kompromisser som samarbetet vilar på och är samarbetets förutsättning. Det som är dröm och ännu inte verklighet i fallet Europa är den europeiska unionen, den nära och frivilliga ekonomiska förbindelsen mellan de europeiska demokratierna. Men den drömmen kan ju bli verklighet. Det är inte fråga om att i största brådska sammansvetsa det skiftande Europa till en enda stat, ett enda välde, men att göra det till en kulturell och ekonomisk federation av fria folk och nationer. Vad det skulle betyda för tryggheten i världen behöver man inte ha någon vild utopistfantasi för att kunna föreställa sig."
Jag tror att Eyvind Johnson skulle, hade han nu fått uppleva denna folkomröstning, ha varit en av ja-sidans allra främste förespråkare. Han fick rätt om nazismen. Han fick rätt om statsterrorn i Sovjetunionen och i Kina. Genom hans författarskap går en okuvlig lidelse för friheten och jämlikheten, men också en tro på att frihet och jämlikhet skulle kunna utvecklas av en demokratisk maktutövning som inte söker sitt: makten över makten för dess egen skull.
Eyvind Johnson var syndikalist och skulle i dag, därom är jag helt övertygad, med all sin intellektuella och andliga kraft ha talat för ännu en svensk anknytning till den europeiska gemenskapen och kulturtraditionen.
Bo Ekman
Subscribe to:
Posts (Atom)
