Nu när fonden är mörk måste regeringen presentera sin framtidsvision
Strax efter Parismötet, i euforisk
sinnesstämning, beslöt sig 195 nationer i en ännu ej förpliktande text, att i
ömsesidig solidaritet sätta en hitre gräns för uppvärmningen av jordens
atmosfär till 1,5oC. Champagne och gåslever!
Några dagar senare höll årets
Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj sitt tacktal inför den
minst sagt opulenta Nobelmiddagspubliken om tillståndet för mänskliga
rättigheter och det fria ordet i världen. Hennes budskap var rakt och tydligt: Världen
är på väg in i en mörknande tid efter några decenniers förhoppningar om
motsatsen.
Idén om Europa i solidarisk och
demokratisk gemenskap bryts ner. Murar byggs här liksom i Mellanöstern och i
Nordamerika. De elektroniska övervakningssystemen effektiviseras och sätts i
händerna på regeringar som har den egna nationens försvar som främsta grund för
fortsatt legitimitet.
När flyktingar avvisas från gränser
inom Europa, t ex på Öresundsbron eller vid Engelska Kanalen eller vid Lesbos
eller vid Flensburg, vart ska de då ta vägen? Det är den fråga som EU’s
nationer måste ge ett svar på. Ingen EU-nation har, likt Kanada, förklarat sig
villig att ta emot flyktingar från Syrien, Afghanistan, Irak och andra länder.
Den politiska omsvängningen mot
nationalistisk egoism har varit snabb i Europa. I Sverige är
Sverigedemokraterna idag näst största parti. Statsministern lägger ut texterna
om ordning och reda – att ”Sverige är ett land som ska vara i ordning och
reda”.
Ordning och reda är ett byråkratiskt
mål, inte ett humanistiskt/politiskt. Jag tror den gamla fackliga drömmen om
”ordning och reda, löning på freda’” som Hans Alfredsson en gång gäckade i
någon revy, spökade hos Löfvén. Frågan är av vem Löfvén och hans släpankare
Miljöpartisterna vill bli trodd.
Löfvén talar nu tydligt om ”krisen”.
Vad menar egentligen Löfvén med det begreppet? Det vore väl för debatten om vi
fick en definition eller åtminstone en uppfattning från den politiska ledningen
av vad verklighetens kris egentligen är. Om vi förstår detta har vi kanske till
och med förutsättningarna att förstå den politiska strävan som den manifesteras
i tal och i utspel. Det vore ännu bättre om statsministern, finansministern
eller kanske till och med framtidsministern ville förmedla till oss de
scenarier som regeringen ser framför sig att hantera så kanske vi kunde hjälpa
till. På vår nivå, där vi befinner oss.
Förklara hur Paris-överenskommelsen
skulle kunna förenas med Svetlanas verklighetsskildring. Ni var ju med på
middagen.
Hör av er!
Bo Ekman