Nu när fonden är mörk måste regeringen presentera sin framtidsvision

Strax efter Parismötet, i euforisk sinnesstämning, beslöt sig 195 nationer i en ännu ej förpliktande text, att i ömsesidig solidaritet sätta en hitre gräns för uppvärmningen av jordens atmosfär till 1,5^oC. Champagne och gåslever!

Några dagar senare höll årets Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj sitt tacktal inför den minst sagt opulenta Nobelmiddagspubliken om tillståndet för mänskliga rättigheter och det fria ordet i världen. Hennes budskap var rakt och tydligt: Världen är på väg in i en mörknande tid efter några decenniers förhoppningar om motsatsen.

Idén om Europa i solidarisk och demokratisk gemenskap bryts ner. Murar byggs här liksom i Mellanöstern och i Nordamerika. De elektroniska övervakningssystemen effektiviseras och sätts i händerna på regeringar som har den egna nationens försvar som främsta grund för fortsatt legitimitet.

När flyktingar avvisas från gränser inom Europa, t ex på Öresundsbron eller vid Engelska Kanalen eller vid Lesbos eller vid Flensburg, vart ska de då ta vägen? Det är den fråga som EU’s nationer måste ge ett svar på. Ingen EU-nation har, likt Kanada, förklarat sig villig att ta emot flyktingar från Syrien, Afghanistan, Irak och andra länder.

Den politiska omsvängningen mot nationalistisk egoism har varit snabb i Europa. I Sverige är Sverigedemokraterna idag näst största parti. Statsministern lägger ut texterna om ordning och reda – att ”Sverige är ett land som ska vara i ordning och reda”.

Ordning och reda är ett byråkratiskt mål, inte ett humanistiskt/politiskt. Jag tror den gamla fackliga drömmen om ”ordning och reda, löning på freda’” som Hans Alfredsson en gång gäckade i någon revy, spökade hos Löfvén. Frågan är av vem Löfvén och hans släpankare Miljöpartisterna vill bli trodd.

Löfvén talar nu tydligt om ”krisen”. Vad menar egentligen Löfvén med det begreppet? Det vore väl för debatten om vi fick en definition eller åtminstone en uppfattning från den politiska ledningen av vad verklighetens kris egentligen är. Om vi förstår detta har vi kanske till och med förutsättningarna att förstå den politiska strävan som den manifesteras i tal och i utspel. Det vore ännu bättre om statsministern, finansministern eller kanske till och med framtidsministern ville förmedla till oss de scenarier som regeringen ser framför sig att hantera så kanske vi kunde hjälpa till. På vår nivå, där vi befinner oss.

Förklara hur Paris-överenskommelsen skulle kunna förenas med Svetlanas verklighetsskildring. Ni var ju med på middagen.

Hör av er!

Bo Ekman

 

Hösten 2015 blir en fortsatt uppmarsch mot konflikter som varken går att lösa eller att upplösa med de politiska system och strukturer som en gången tid har lastat över på vår samtid. Och för den delen också på den framtid, vilken den nu blir, som oundvikligen är på väg.
Att frysa ett nuläge har i historien aldrig varit möjligt. Det blir aldrig som det just nu råkar vara.
Men det blir heller aldrig som det en gång har varit. Ändå är människor besatta av att försöka lägga sin politik och tillvaron tillrätta för det till synes förutsägbara.
Just nu vurmar många av dem av oss som har det ganska bra här i livet för att fixa till tillvaron så att den blir långsiktigt hållbar.

Mest rädda är de för att klimatet skulle förändras på så sätt att de livsstilar som till exempel svenskar lever med här i Dalarna, kineser i Shanghai, amerikaner i södra Kalifornien eller tanzanier i Serengeti inte ska kunna vidmakthållas i fortvarighet.
Det är att uppfylla denna önskan som de förestående klimatförhandlingarna i Paris handlar om.
Detta är lika omöjligt att åstadkomma idag som det var i Köpenhamn år 2009, då FN senast försökte sig på att nå en global överenskommelse.
Till detta kommer att de demografiska, makt-/säkerhetspolitiska och de ekonomiska realiteterna blivit allt skörare och mer konfliktfyllda. Världen har blivit bräckligare, inte stabilare.
FN är maktmässigt bakbundet av ett säkerhetsråd som inte har auktoritet eller legitimitet att lösa alltmer komplexa konflikter.
EU är försvagat och splittrat. Storbritannien röstar nästa år om sitt utträde ur EU. Ryssland kilar in sig i, och vidgar sprickbildningarna i Väst.
Sverige syns vara på väg ut ur sin långvariga neutralitet och in i Nato. Häromdagen var krigshjälten från Vietnam, senator McCain på besök i Sverige för att informera om Putins farlighet och känna Sverige på pulsen.
De unga nationsbildningarna i norra Afrika och i Mellanöstern – från Turkiet, över Kaukasus via Afghanistan och Pakistan, bortemot Fjärran Östern - är under destabilisering.
År av motsättningar, krig och inbördeskrig har splittrat, inte helat. Flyktingströmmar och socialt kaos följer i spåren. Rädslan för det okända ökar. Även svenskarna vill krypa in i sina skal, gömma sig för världen.
Sverige står för ungefär 0,1 procent av världens befolkning. Hur vi handlar i olika frågor blir därför inte avgörande, även om vi gärna vill inbilla oss detta. Det blir inte ens avgörande för vad som kommer att ske inom våra numera tämligen gammalmodiga nationsgränser.
Nynationalismen tar stora kliv framåt, i Sverige och i många andra länder. Detta är ett uttryck för en växande kamp mellan nynationalismens drömmar tillbaka till den värld som en gång var och globalisternas ännu okända territorier.
Människor vill inte leva i otrygghet. Därför byggs stängsel och murar för att hålla "de andra" ute. Människor vill leva i förutsägbarhet.
För att åstadkomma detta tillgriper vi både religiösa och politiska ideologier.
Predikarna är många.
Människan har genom alla tider sökt sin förtröstan i det mytiska: förhoppningen om att bygga ett paradis och i fruktan för ett helvete och en skärseld.

Bo Ekman

Publicerad i DT i aug 2015

 

De vita bussarna kör åter flyktingar i Sverige

         
I dag kan begreppet "de vita bussarna" användas på ett sätt som ger en historisk koppling, konstaterar DT:s krönikör Bo Ekman.

I lördags kom drygt 300 flyktingar från Syrien, Afghanistan och Irak i vita bussar på besök till Tällberg.
I januari år 2012 var 9 500 syriska flyktingar registrerade av UNHCR. I oktober 2015 hade antalet stigit till 4,2 miljoner. Därtill ska läggas 7,6 miljoner människor på flykt inom landet.
Mer än 250000 syrier har hittills dödats i kriget. Den totala syriska befolkningen uppgår till 22,5 miljoner. Kriget har pågått i fyra år.
Ryssland invaderade Afghanistan 1980 men drog sig ur med svansen mellan benen 1990. Under 1990-talet samverkade USA med bland andra talibanerna i sin ambition att få framtida makt över gas- och oljeledningar som planerades att byggas genom Afghanistan ner till hamnar vid Indiska Oceanen.

Efter attackerna mot New York den 11 september 2001 förklarade president George Bush krig mot terrorism och Al-Quaida.
Som bekant föll strategin i spillror. I stället ledde politiken till en radikalisering av många politiska rörelser i arabvärlden, från Pakistan till Marocko.
Katastrofen i Syrien har djupa rötter i historien men också i de katastrofala misstag som inte minst USA har begått, till exempel den olycksaliga invasionen av Irak 2004 som kom att lägga en region i spillror.
Det politiska våldet får nu utbrott i Tunisien, Egypten (80 miljoner invånare) och Turkiet (80 miljoner). I Turkiet pågår en ytterst farlig politisk destabilisering.
Givetvis, inte att förglömma, det pågår ett krig mellan Israel och olika grupperingar i Palestina. I bakgrunden återfinns Iran. Israelernas övergrepp, bosättningar och ockupation, av landområden på Västbanken är jämförbara med Rysslands annektering av Krim och aptit på östra Ukraina.
Samtidigt eroderar EU som politiskt samlad enhet. England håller folkomröstning nästa år om utträde. Käbblet om flyktingmottagning pågår med generande brist på ömsesidig solidaritet.
USA är en rädd och i många stycken, inte minst moraliskt, delad nation. Dess militära styrka motsvarar inte längre dess politiska ställning.
Mitt i denna geopolitiska röra sker en politisk glidning mot höger och mot mer av nationalism. Statsminister Stefan Löfvén ropar efter ordning och reda, läxar upp svenskarna för deras naivitet och vill självsvåldigt införa möjlighet för regeringen att utan riksdagens hörande stänga (!) Öresundsbron, alltmedan Sverigedemokraterna faktiskt är på väg att få det nationellt introverta Sverige de vill ha.
Men deras vision om en framtid som en spegel av en dåtid som aldrig funnits, är naiv.
Lördagen den 5 december hade vi fest i Tällberg!
Över 300 asylsökande flyktingar kom i sex vita bussar till Majstångsplatsen och dansade svenska ringlekar. De dansade sina egna danser och våra.
De kom från Syrien, Afghanistan och Irak, de krigshärdar som odlats fram under nästan ett sekel. Vi får nu skörda det som kolonialism och råvarukontroll sått.
Den rika världen har inte förberett sig för sitt eget politiska sammanbrott. Vi måste lära oss att leva tillsammans, på jämlikare villkor än de historiska.
Den stora prövostenen kommer att bli vår förmåga att framförhandla, för att därefter genomdriva, globalt solidariska avtal om säkerhet, klimat och rättvisa.
När kvällen gick mot natt for de vita bussarna tillbaka till flyktingförläggningarna vid Leksands Strand och på Björkberget i Siljansnäs.

Bo Ekman

Publicerad i DT 2015-12-09