Lincoln

I had the privilege yesterday to attend a preview here in Stockholm of Steven Spielberg’s portrait of President Abraham Lincoln.

It is a full-sized movie of a man with a character which is larger than life. The film covers the final political process pushing through the House of Representatives, the 13^th Amendment on the abolishment of slavery and the ensuing peace and murder.

This film is a lesson in the practice of democracy, covering the full space between sublimity and the brutality of canvassing the last votes. Victory was never certain, but it arrived. As Nayan put it, “this movie is a lecture defining the meaning of principled pragmatism”.

It is a movie to be revisited again and again. It is a lesson in the hardest of disciplines, that of exercising one’s character without corrupting others or corrupting oneself, facing the truths of oneself. In the midst of the turmoil of politicking self-promotions, slander, intriguing, media hyping - everyone, of course represents the noblest of causes. Lincoln rests on a very, very clear foundation which is adequately amplified by Spielberg: equality, freedom, democracy. These three pillars are completely inseparable, never to be corrupted, never to be sacrificed.

The film argues forcefully the case for constitutional integrity, the rule of law and everyone being equal before the law, however different they may be as individuals. The film is a forceful reminder of, that the debates that are underway on governance beyond the nation-state, must always be based on the democratic principles. That principle and only that principle can generate legitimacy. Lincoln saw no short-cuts. He was strong enough to take the qualms to sacrifice 600 000 lives. He met death eye to eye on the battle field, in the hospitals but he never let sentimentality cloud his judgment on what principles he represented as an individual and as a nation.

Spielberg tells a necessary story to our time. We should think about it and talk about it and let the story inspire our own thinking about how we act and why.

/Bo

Breaking times

För någon vecka sedan tilldelades den Europeiska Unionen Nobels Fredspris i Oslo Rådhus. När priskommitténs ordförande Thorbjørn Jagland sammanfattade grundarnas vision och Europas och främst Tysklands episka förändring under 65 år brast fördämningarna i salen.

Applåderna växte till en orkan i insikten om att utvecklingen av ett politiskt, överstatligt ramverk har gjort krig otänkbart i Europa. Fredsprocessen – kärnan i EU-projektet - är irreversibel. Angela Merkel, den tyska förbundskanslern och den franske presidenten Francois Hollande satt bredvid varandra i Rådhuset. Jag har aldrig tidigare sett Merkel med tårar i ögonvrån. Belgaren von Rompuy, president i EU’s Ministerråd, slutade sitt anförande på tyska ”Ich bin ein Europäer”.

Fred är en komplex process. Vapenvila är blott ett frostigt eld-upphör, fyllt av rädsla och hat. Europa har fred. Inte vapenvila. Man kan jämföra situationen i Europa med situationen i Mellanöstern. Mellanöstern saknar idag en gemensam vision för områdets politiska och ekonomiska principer, därmed också ytterst för medborgarnas säkerhet.

Det är naturligtvis inget annat än ett konstitutionellt underverk att 27, snart 28 nationer samlats i en pragmatisk, överstatlig gemenskap, ytterst byggd på demokrati och mänskliga rättigheter. Många av dem också medlemmar i en monetär union med gemensam valuta.

I detta nu skakas några länder i EU – Grekland, Spanien, Portugal av mycket svåra finansiella kriser. Men kom ihåg att för blott 20 år sedan skakades Sverige av finansmarknadens misstro, 500 procents ränta och fiskal misskötsel. Banker som stod på näsan. Några fick nödlån. Nu samlas Euroländerna till att forma en ny tillsynsmyndighet, Bankunionen. Detta behövs för att stävja vanskötsel av offentliga finanser, men också att stävja privat finansiell rovdrift.

Det är bara demokratin – den alltid så komplexa och mödosamma – som kan skapa säker fred. Banker och finansmarknader kan bara fungera under demokratins villkor, alltså i solidaritet och med ömsesidigt ansvarstagande för varandra. Pengars värde vilar på en enda faktor: förtroende.

I en globaliserande värld måste demokratin nå längre än det egna landets gränser. De starka måste hjälpa de svaga. De starka kommer också bli svaga och de svaga kommer att bli de starka. Ingenting förblir vad det en gång var. Detta är varken gott eller ont. Vi behöver inte gå längre än till oss själva för att inse att 1960- och 70-talens svenska övermod blev 1990-talets fall. Men nu har vi repat oss igen.

EU är det allra främsta exemplet i världen på globaliseringens praktiska politiska möjligheter. Detta borde klimat-, handels-, och fattigdoms-förhandlingar lära sig mer av.


Publicerad i Dalarnas tidningar 2012-12-27

Låt moralen vara vägledande

Det har varit mycket stånk och stök över representation och fest i de allra förnämsta av medier. Jag har aldrig förstått skillnaden i att vara försiktig i offentligt finansierad verksamhet, i partifinansierad, i aktieägarfinansierad, i medlemsfinansierad eller i gåvofinansierad verksamhet. Gäller inte samma moral var man än verkar?

Skulle Annie Lööfs julfest med sina medarbetare i departementet bli mer aptitlig för att den betalas av partimedlemmarnas pengar vare sig dessa ytterst kommer ur skattefinansierat partistöd, reavinster av förlagsförsäljning eller av den mikroskopiska medlemsavgiften, 150 kronor per år?

Jag läste härförleden att Nobelpriset ska sänkas med 20 procent. Men i konsekvensens namn borde väl då Nobelfestens överdåd minskas för att åtminstone kunna återställa något av värdet av priset, om inte till forskningens fromma så åtminstone till pristagarnas vällevnad.

Mig veterligt har ingen kritik riktats mot Stiftelsen för Strategisk Forsknings (SFF) handläggning av sitt uppdrag att oväldigt utvärdera ansökningar om forskningsanslag. Stiftelsen delar ut 600 miljoner kronor om året. Nobelstiftelsen delar ut 80 miljoner i prispengar, för redan genomförd forskning som lett till vetenskapliga genombrott. Ingen kritik har riktats mot SFF för korrupt handläggning men däremot för middagen som var en form av tack-för-gott-arbete till forskarna.

I rättssäkerhetens namn bör inte människor dömas i mediedomstolar. De ska dömas i de juridiska och administrativa rättsorgan som rättsväsendet erbjuder. Det är chefers ansvar att stå upp för medarbetare – vare sig man är minister, styrelseordförande eller ägare. Sladdret får inte ta över och springa före fakta, analys och omdöme.

Jag äter då och då på en restaurang på medelprisnivå i Stockholm. Ägaren kom fram till mig häromdagen och frågade: Vad det är som händer? Folk brukar ju ta ett glas vin eller två till maten. Men nu ber politiker som äter här om två notor, en för maten och en för vinet, om de ens vågar beställa något. Den ena får staten betala, den andra får partiet betala.

Direkt och indirekt består förmodligen 50 procent av kostnaden för det du äter på restaurangen av direkta och indirekta skatter och bidrag - genom alla produktionsled från foder till kött, från ax till limpa, från potatis till brännvin.

Njut av livet!

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2012-09-16

Hög tid för omformulering

Det finns ingen anledning att vara alltför hoppfull om att de stora globala systemproblemen, säkerhet, ekonomi och miljö/klimat, kommer att finna sina kloka lösningar under de nuvarande formerna för internationellt beslutsfattande.

FN:s säkerhetsråd har för tredje gången misslyckats att enas om strategi för fred i Syrien, därmed också för stabiliseringen av världens mest upprustade region. Av världens tio starkaste rustade länder (per capita) ligger åtta i mellanöstern och två i Afrika. Ryssland står för 72 procent av vapenexporten till Syrien.

Kina och Ryssland vill inte släppa sina geopolitiska positioner över regionens oljeflöden eller medverka till ytterligare ett NATO-lett militärt ingripande likt det i Libyen. Demokratisering skrämmer dem. Kofi Annans fredsinitiativ är förbrukat. Inte minst tragiskt är att Sydafrika lade ned sin röst i säkerhetsrådet. Prestigen från Mandela-tiden har eroderat.

Vågen av politisk destabilisering i arabvärlden rubbar stormakternas inbördes maktrelationer. Dessa bestämmer spelet och inflytandet över ekonomi och energiflöden. Den diktator som förlorar makten över ekonomin och energin förlorar också den egna makten. Det vill varken Putin i Ryssland eller kommunist-partiet i Kina, vilket just nu är i processen att välja ny ledning.

Även USA skall välja president senare i år. Det amerikanska valet avgörs av ekonomi och sysselsättning i USA, inte av demokrati-utveckling och fattigdomsbekämpning i andra delar av världen.

Den Europeiska Unionen söker just nu vägar ut ur en skuldkris som fått nationella kassor att sina. Andra länder inom Eurozonen får rycka in och hålla medborgare i Grekland, Spanien och Portugal under armarna. Men när finska, tyska eller holländska medborgare sätter stopp då kommer hela härligheten att braka samman.

Exemplen visar hur sammanflätade de globala frågorna har blivit med nationella maktrealiteten och tvärtom. Tydligast avtecknas sig detta tragiska dilemma i klimat- och miljöfrågorna. De är olösliga med dagens institutionellt givna förhandlings-organisation. Den globala uppvärmningens orsaker, förlopp och konsekvenser är vetenskapligt betryggande belagda. Men förhandlingsmekanismerna rår inte på enskilda nationers intressen till förmån för helheten. Bara för att man är nation kan inte längre berättiga till att ensidigt göra som man behagar med klimat/miljö, ekonomi, säkerhet – eller medborgare.

Sakta men säkert måste vår tid börja omformulera den heligaste av nationella principer: suveräniteten.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2012-07-26

 

Naturen har sista ordet

På 74:e breddgraden ligger jordens nordligaste samhälle: Ny-Ålesund, vid Kungsfjorden på Svalbard. Byn är kanske en femtedel av Tällberg. Här bor forskare från hela världen. De är på jakt efter kunskap om klimatförändringens processer och effekter. Här i Arktis biter uppvärmningen snabbare och hårdare. Vi ser bevisen för vad som pågår på diagram, kartor, temperaturkurvor, mätningar av isens tjocklek. Vi ser glaciärernas sammansmältning och krympning. Vi ser flyttfåglar som inte funnits här förr. Vi ser en natur i förändring.

Evolution är livets ursprung och förutsättning. Forskarna söker att leda i bevis att klimatförändringen, den vetenskapligt bevisade, är orsakad av människans beteende; framför allt utsläppen av koldioxid och växthusgaser. Därför tror de flesta av dem att det går att göra något åt förändringarna som hotar miljarder människors välfärd inom 100 år.

Kanske är det så. Det vore ju trösterikt. Men Inte någon runt bordet i Ny-Ålesund tror att ett globalt klimatavtal blir resultatet av Rio-mötet i mitten av juni. Människans livsstilar förblir i grunden oförändrade. Vi fortsätter att ta hög risk.

Tanken att ett förändrat klimat skulle kunna återställas är absurd. EU:s politiska löfte att stoppa den globala uppvärmningen vid två grader har samma trovärdighet som att i dag utse Leksand till vinnare i ishockey-SM år 2020. Alla som rör sig i naturen vet att det finns ingen termostatknapp därute. Inte ens för en statsminister.

På Svalbard har temperaturen stigit med +1,5 grader jämfört med jordens genomsnitt, +0,8. Detta ändrar djurens och naturens beteenden, men ännu inte människans. Jag är skeptisk till forskarnas löfte om återställare. Men självklart ska vi så snabbt som möjligt gå över till mindre riskfyllda energislag än olja och gas. Sverige minskade dramatiskt sitt oljeberoende på 1970-talet av självförsörjnings- och betalningsbalansskäl. Det var klokt. Vi fick inte bara en bättre ekonomi, vi fick också lägre utsläpp.

Globalisering innebär ju en sammankoppling av många instabila system. Det ger i slutändan större instabilitet. Så, när vi ska fara hem igen från Ny-Ålesund får vi vända. Vädret tillåter inte det lilla planet att landa på den korta landningsbanan. Till slut får hela sällskapet borda M/S Nordsyssel och stäva söderut genom grov sjö. Vågorna tornar upp sig till fyra meter. Delar av forskarvärlden mår plötsligt mycket dåligt.

Ett dygn försenad kommer jag tillbaka till Tromsö. Naturen har alltid sista ordet.


Publicerades i Dalarnas tidningar 2012-06-12